Effektivisera informationssäkerhetsarbetet!

I mitt förra inlägg hävdade jag att arbetet med informationssäkerhet alltför ofta kännetecknas av byråkratiska aktiviteter utan reell säkerhetshöjande effekt men däremot med ett anspråkstagande av verksamheters resurser på ett orimligt sätt. Det är ju inte heller enbart kärnverksamhetens resurser som används på ett sätt som kan etiskt ifrågasättas. Att säkerhetsarbetet bedrivs utan hänsyn till hur effektiv användningen av resurser är samtidigt som den oavlåtliga klagovisan ljuder att säkerhetsarbetet får för litet resurser, ständigt för litet resurser, är paradoxalt. För den som arbetar med säkerhet borde det ha högsta prioritet att få fram arbetssätt som ger största möjliga utdelning av säkerhetshöjande effekter i förhållanden till insatta resurser. Tyvärr har jag sett mycket litet av den typen av analyser och jag kan t.o.m. tycka att säkerhetsområdet får rejält med pengar sammantaget utan det riktigt framgår vad som kommit ut av det.

Rubriken på blogginlägget är aningen ironisk eftersom det väl nu är allmänt känt att effektiviseringar sällan leder till bättre verksamhet. Jag tycker ändå att det är klädsamt om vi som jobbar informationssäkerhet, som är en stödfunktion, håller upp spegeln och ser vad vi kan göra när kärnverksamheten i många organisationer är hårt pressad av krav på besparingar. Att försöka göra saker bättre och mer kostnadseffektiva behöver inte heller vara till nackdel för metodutveckling, jag dristar mig att anse att det skulle vara en fördel om det fanns ROI-perspektiv på både planerade och genomförda säkerhetsåtgärder. Jag tror det skulle vara ett stort stöd för många informationssäkerhetsansvariga som nu ibland verkar beta av ett antal aktiviteter utan att kunna bedöma vad det egentligen leder till. Vissa aktiviteter kan vara stora och dyrbara men det handlar också om annat där kostnaden kanske inte är så stor men effekten ännu mindre. Att genomföra generiska e-utbildningar är enligt min erfarenhet tämligen bortkastat men den informationssäkerhetsansvarige som initierat dem kan bocka av en ruta. För mig betyder detta mekaniska tillvägagångssätt, förutom pengar och medarbetares tid i sjön, att organisationen invaggas i en vilseledande och farlig falsk trygghet.

Det tämligen obefintliga effektivitetspressen inom säkerhetsområdet, som är så kännbar i andra sektorer, tycker jag mig se leda till en lättja i tanke och i handling. Det är lätt att glömma bort men informationssäkerhet handlar i grunden om att ha kontroll över sin information. Har man inte det så har man inte en fungerande informationssäkerhet. Med detta i bakhuvudet så kan den seriösa informationssäkerhetsarbetaren inte leva efter bekvämlighetsprincipen och hela tiden göra det som känns enklast. Att enbart identifiera information som råkar finnas i system som man redan känner till är som, för att använda en mycket uttjatad bild, att leta efter den borttappade nyckeln under gatlyktan eftersom det är enklast. Tyvärr är det så jag uppfattar rätt mycket av de insatser som går under beteckningen ”informationsklassning” som inte leder till kontroll över den information som är viktig för verksamheten utan den som redan finns bekvämt paketerad i en behållare a.k.a ett ”system”. Ibland när jag får ”verktyg” för informationsklassning som är obegripligt efterfrågade presenterade för mig kan jag inte låta bli att fnissa till och tänka på min bekant som var kommunal it-chef på 1990-talet. Hen hävdade att det var en underbar tillvaro där hen sågs som en wizzard som på vilken fråga som helst (i princip) från verksamheten kunde hacka ihop ett it-verktyg för att lösa en uppgift. ”Stöd” sågs helt enkelt som synonymt med någon slags programvara. Tyvärr tycks denna uppfattning leva kvar bland många i informationssäkerhetsbranschen trots att det ofta är de icke-digitala delarna i en aktivitet som är svåra. I informationsklassning (se nedan) är den stora frågan exempelvis att göra rätt analyser, inte att hålla reda på genomförda klassningar. Innehåller verktygen dessutom generiska skyddsåtgärder uppstår en annan problematik: vem tar då egentligen ansvar för att det är korrekta skyddsåtgärder i förhållande till risken?

Efter denna salva känner jag mig förpliktigad att ge exempel på alternativ. Här kommer därför ett förslag på arbetssätt motsvarande informationssäkerhetens kinderägg. De tre fördelarna med mitt förslag är att man faktiskt arbetar med information – inte system, att man kan bygga upp en likvärdig säkerhet i likartade verksamheter och att kostnader i form av pengar och tid radikalt skulle kunna minskas samtidigt som får ökad kvalitet/säkerhet. Med avsikt har jag valt en mycket säkerhetskänslig funktion som även är mycket vanligt förekommande: processen för läkemedelshantering i äldreomsorgen.

För att ge en kort bakgrund så ombesörjs äldreomsorgen med de 290 kommunerna som huvudman. Kommunerna kan bedriva omsorgen själva eller anlita underleverantörer som privata vårdföretag. Oavsett vilket så är det kommunen som har ansvar som sjukvårdshuvudman och ska därmed säkerställa att omsorgen bedrivs på ett säkert och likvärdigt sätt oavsett utförare. En central del i omsorgen av äldre är läkemedelshanteringen. Äldre som inte får rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tidpunkt löper en avsevärd hälsorisk, i värsta fall med döden som utgång. Omsorgen sker dygnet runt av ett antal medarbetare som vid varje givet tillfälle måste ha korrekt och spårbar information tillgänglig. Samtidigt berör uppgifterna om läkemedel omsorgstagarens hälsotillstånd vilket gör dem till känsliga personuppgifter som måste omges med ett mycket starkt skydd mot obehörig åtkomst. Utöver detta finns en särskild risk i läkemedelshanteringen, narkotiska preparat och även andra är mycket stöldbegärliga.  Även detta stärker det utpräglade behovet av spårbarhet där varje händelse kan följas och och kopplas till person som i en lång verifikationskedja.

En generisk processbeskrivning på övergripande nivå skulle kunna se ut så här.

 

Inga konstigheter i det men man kan gå ett fördjupande steg till utan att beskrivningen skulle tappa särskilt mycket i allmängiltighet med däremot fånga upp vilken information som hanteras, se detta utsnitt ur processen:

 

 

Processen startar med att en av regionens läkare gör en läkemedelsordination vilket dokumenteras i regionens vårdsystem samt i den nationella läkemedelslistan. Dessa moment ligger utanför processbeskrivningen ovan som startar med att information om ordination överförs till kommunen som en pappersutskrift vilket startar processen. Den intresserade kan notera följande:

  1. Merparten av informationsmängderna är även de att betrakta som tämligen generiska
  2. Merparten av informationen hanteras i pappersform, detta särskilt i kritiska aktiviteter i processen
  3. En stor del av informationen finns på flera bärare samtidigt
  4. I hela processen är spårbarheten är essentiell för patientsäkerheten

Detta är inte på något sätt unikt för den här processen utan gäller för många andra. Slutsatsen man kan dra är att om man seriöst ska arbeta med informationssäkerhet så räcker det sannerligen inte med att ”klassa” ett enskilt system utan måste få kontroll över hela informationshanteringen. Inte heller att enbart titta på digital information utan det är just helheten som måste fångas för att rätt åtgärder ska kunna vidtas. Även för dataskyddet är detta en självklarhet – man kan liksom inte bara skydda personuppgifter i digital form. I den ovan beskrivna processen finns t.o.m. bärare som apodos-påsar som måste omhändertas på ett korrekt sätt.

Det kan tyckas ansträngande att inte bara få ägna sig åt färdigpaketerad information prydligt avgränsad i system men här finns istället stora effektivitetsvinster att göra. Det går att klassa informationsmängden ”ordination” och så vidare så att det går att använda som en normerande klassning i samtliga kommuner oavsett vilka bärare man för tillfället råkar använda. Dagens rekommendation från myndigheter och SKR är  att 290 kommuner med vissa fall flera förvaltningar som bedriver äldreomsorg  ska klassa system i varje förvaltning. Dessutom måste samma manöver upprepas av de privata vårdgivare som anlitas av kommunerna.  Enligt Almegas beräkningar fanns 2019 14900 företag som ägnade sig åt vård och omsorg. Jag har inte riktigt tid att fördjupa mig i exakt hur många av dessa som bedriver äldreomsorg men för saken skull så utgår jag från att det åtminstone finns 500 privata äldreboenden. Sammantaget kanske det då behöver göras 850 klassningar av olika vårdgivare.  Låt oss höfta och säga att resursåtgången per klassning är minst 100 timmar inklusive förberedelser och dokumentation (detta är extremt lågt räknat med tanke på att det ofta är ett flertal deltagare på klassningarna) för att klassa ett system som stödjer en liten del av ordinationsprocessen. Lustigt nog kommer det också att bli samma system som klassas gång på gång med varierande resultat. Kontentan blir alltså bristande kontroll över informationen och bristande likvärdighet mellan olika äldreomsorgsverksamheter till en sammantagen resursåtgång av 85 000 timmar. Betänk också att detta bara är en av flera processer bara i äldreomsorgen.

Mitt förslag är att man istället slår ihop sina påsar, tar fram gemensamma normerande klassningar och skyddsnivåer. Skyddsnivåerna måste då tas fram i stor öppenhet där det redovisas hur man ser på olika risker och hur de föreslagna skyddsåtgärderna avses reducera dessa. Koppling till krav i föreskrifter med mera bör även finnas. Skyddsnivåerna måste även innefatta skydd av andra bärare än system och molntjänster, t.ex. fysiskt skydd av papper. En jätteuppgift är att hålla skyddsnivåerna uppdaterade så att de inte ger förlegade rekommendationer. Då ska vi komma ihåg att detta ändå skulle kräva en bråkdel av de resurser som skulle gå åt om varje vårdgivare skulle genomföra alla moment själv. Jag kan mycket väl tänka mig att man i många fall även kan ge förslag på arbetsrutiner.

Vad skull då detta kunna innebära i praktiken? Naturligtvis skulle ansvaret för säkerheten aldrig kunna delegeras men exempelvis en vårdgivare skulle kunna gå i ett bibliotek av olika verksamhetsprocesser, välja ut den aktuella och få fram en bild av generisk process samt en normerande klassning av typen nedan (fast ifylld):


Därefter jämför vårdgivaren med sin egen verksamhet hur väl det presenterade materialet stämmer överens. Gör det det i stora drag, kanske med litet annorlunda benämningar, så skulle vårdgivaren med detta stöd kunna ta sig ner till nivå att kunna köpa rätt skåp att förvara den enskilde vårdtagarens medicin i. Att krav på digitala lösningar ingår är naturligtvis självklart.

Som en bonus kan även krav på bevarande och gallring läggas in.

Det kan kännas som en överväldigande uppgift att ta itu med men minns då att den redan är överväldigande och idag tynger kärnverksamheten på ett orimligt sätt. Kan vi åtminstone ta fram normerande klassningar för generiska processer i samhällsviktig verksamhet skulle vi ge möjlighet att höja samhällssäkerheten högst väsentligt och dessutom kunna reducera resursåtgången. Eftersom myndigheterna med särskilt ansvar för informationssäkerhet förefaller skeptiska till den här typen av stöd finns det utrymme för andra aktörer att träda fram.

Tack Calle Lilius för bilderna!

Den byråkratiska informationssäkerheten

Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet. Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag.

Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inse att informationssäkerhet alltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt.

Givna frågor borde vara:

  1. Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten?
  2. Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det?
  3. Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet?
  4. Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå?

Varför fungerar då så mycket av informationssäkerhetsarbetet så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är vad som ska göras men inte hur. Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske?

NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om hur olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas.

Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi.

Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd.

Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna.

Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende.

En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget).

Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas  i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen.

Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv.

Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst.

En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….).

Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter.

Är alltid vad far gör det rätta?

Vår ambivalens inför molntjänster är stor. Å ena sidan har vi risken att personuppgifter och annan känslig information kommer i orätta händer, å andra all den funktionalitet som vi så gärna vill ha. Dessutom måste det vägas in att molntjänster erbjuder många säkerhetsfördelar, inte minst för mindre organisationer. Vissa menar att vi står i ett vägskäl. Själv ser jag att många redan har gjort sitt val och tyckt att nyttan med molntjänster överstiger risken. Att många kommuner har gjort så är ingen hemlighet men jag blir ganska häpen när jag efter ett tips kollade upp Mitt försvarsmakten, en rekryteringstjänst för Försvarsmakten. Tipset var att denna tjänst ligger i Office 365, en molntjänst som driftas av Microsoft på Irland. För att få korrekt information skrev jag och frågade Försvarsmakten litet om detta.

Hej!

Jag har tre frågor om Mitt försvarsmakten:

  1. Om jag förstår det rätt ligger den här rekryteringssiten som  en molntjänst där informationen ligger på Irland?
  2. Använder siten Google Analytics?
  3. Har det gjorts en riskanalys/informationsklassning innan man valde det här sättet att hantera informationen?

Slutligen skulle jag vilja ut en lista över vilka personuppgifter som hanteras i Mitt försvarsmakten.

Tack för svar!

och fick då följande svar som jag publicerar in extenso:

Hej!

Se svar nedan på dina frågeställningar.

Mitt Försvarsmakten är byggt inom extern molntjänst (Microsoft Office 365). Försvarsmakten har ställt krav på informations- och IT-säkerhet och granskat den färdiga lösningen utifrån kraven med godkänt resultat. Inom ramen för utvecklingsarbetet har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, löpande deltagit i granskningar av lösningen och har även godkänt lösningen inför driftsättningen. Försvarsmakten arbetar kontinuerligt med kontroll och förbättringar av informations- och IT-säkerheten i alla IT-tjänster inklusive denna. Försvarsmakten kommenterar inte i detalj hur säkerhetskraven är implementerade.

Personuppgifterna i Mitt Försvarsmakten behandlas med stöd av samtycke från den enskilde. Av samtycket framgår även att Microsoft behandlar personuppgifterna.

Försvarsmakten använder Google Analytics från Google som analysverktyg. Google Analytics använder cookies. Informationen som genereras av dessa (inklusive IP-adresser) kommer att vidarebefordras till och lagras av Google. Denna information används i syfte att utvärdera besöksstatistik. Google kan också överföra denna information till tredje parter om det krävs enligt lag eller i de fall en tredje part behandlar informationen för Googles räkning. Google kommer inte att koppla samman IP-adresser med annan data som Google innehar. Google Analytics anonymiserar den information som skickas till Google.

För personer utan registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten som har registrerat sig för ett specifikt event behandlas endast uppgift om namn och e-postadress.

För personer med registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten behandlas uppgifter om

Namn

Personnummer

Kontaktuppgifter (adress, telefonnummer och e-postadress)

Uppgift om kön

Uppgift om svenskt medborgarskap

Uppgift om nuvarande sysselsättning

Uppgift om nuvarande arbetsgivare

Uppgift om godkända betyg MA / SV / EN från gymnasiet

Uppgift om kondition och muskelstyrka

Intresse för Försvarsmakten

Medarbetarstatus, tidigare anställning inom FM

Har ansökt om Veterankort eller har Veterankort

Har sökt tjänst

Har sökt GMU

Har gjort rekryttest

Startat GMU/GU-F/GSU/Kombattantutbildning

Slutfört GMU/delkurs/GU-F

Tagit anställning inom FM

Avtal tecknat

Avtal tecknat den

Samtycker till lagring och bearbetning av information

Kandidaten vill avregistrera sig

Mvh Försvarsmakten

Det ska medges att jag ibland varit aningen tveksam till att det ofta framställs som att Försvarsmakten är säkerhetsexperterna även då det gäller det civila samhällets säkerhet. Men om vi acceptera premissen att Försvarsmakten är någon form av riktkarl för samhällets säkerhet blir detta svar intressant. Frågorna jag ställer mig är:

  1. Har Försvarsmakten gjort rätt riskbedömning när det valt den här lösningen eller har de liksom många andra fallit för frestelsen och sett all fördelar finns med molntjänsterna och låtit detta få överhanden?
  2. Om riskbedömningen är rimlig att hantera personuppgifter och andra uppgifter om exempelvis placeringar som annars uppfattas känsliga, dessutom i en omfattning som svindlar, i en molntjänst i det här sammanhanget – varför skulle det inte vara det i andra sammanhang som exempelvis i kommunal verksamhet?

Observera att jag inte har svaret på dessa frågor – jag bara funderar.

Om jag fick ställa några frågor

Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”.

Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet.

– Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner.

I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet:

En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder.

Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för offentliga och privata organisationer.

– Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal.
Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju  ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen?

-Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet.
Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor.

– Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort.
Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna.
Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen.

– Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser?

Öppna frågor om cybersäkerhet

Det är klart man bänkar sig framför tv:n (i ärlighetens namn bakom en datorskärm) när riksdagen har en öppen utfrågning om cybersäkerhet vilket skedde förra veckan.  Sändningen börjar med en lång och mycket grynig mingelupptagning när alla deltagare och åhörare ska leta upp sina platser. Trots mitt seriösa intresse för frågan uppstår nästan omedelbart samma problem som under de senaste veckornas rapportering från Svenska akademien; gränsen mellan fiktivt och faktiskt berättande glider ihop. Jag och mitt sällskap följer de stela tjänstemannakramarna, den tidigare statliga chefen som nu blivit lobbyist som ivrigt söker sällskapet hos sina tidigare kollegor, den aningen nervöse talskrivaren som flackar med blicken och hoppas på att chefen ska hålla sig till manus och inte sväva ut i egna funderingar, den tidigare myndighetschefen som överraskande dyker upp. Soundtracket till House of cards tonar upp i medvetandet och det är med stigande intresse man följer scenen. Enda missen sett ur ett underhållningsperspektiv är den tekniska kvaliteten och att personaget inte introduceras.

Den nerv som fanns i minglet dör tråkigt nog ut i samma ögonblick som redovisningarna av vad som sker på cybersäkerhetsområdet börjar. Först ministern, sedan myndighetscheferna i tur och ordning. Det mest förvånande är att absolut inget förvånande sägs. Det är exakt samma saker som sägs som har upprepats i 15-20 år. Inga nya lösningar, inga nya självinsikter och inga reflektioner av vad som skulle kunna ändras hos myndigheterna själva. Naturligtvis förekommer ordet ”cyber” mer ymnigt än någonsin och aktuella catch phrases som ”det förändrade omvärldsläget”. Nya aningen dunkla fenomen som ”civila cyberförsvaret” förs in utan att det klargörs vad exakt detta skulle vara. Axiom som att brister upptäcks när incidenter rapporteras ventileras.

Det mest genomgående temat är att de utfrågade myndigheterna säger sig behöva ännu mer resurser. Alltså i sak intet nytt. Däremot saknar i alla fall jag ett analytiskt förhållningssätt där man faktiskt kommer in på frågan hur intresseavvägningen mellan den effektivitet som digitaliseringen står för och en bättre säkerhet ska göras på samhällsnivå. Eller hur det demokratiska samhället ska leva ihop med den ständigt ökade övervakningen från både företag och staten. Sammantaget blir utfrågningen en god illustration över varför nuläget är som det är: säkerhetslägret och digitaliseringslägret är som två cykloper som möts och aldrig skapas ett stereoseende.

Inte heller då riksdagsledamöterna släpps in för att ställa frågor efter statsrådets och myndighetschefernas redovisningar tillkommer något nytt perspektiv. De folkvalda håller sig hovsamt inom den uppdragna ramen och ställer välvilliga frågor som möts av föga förvånande svar. Enda gången där det hettar till är när det bekymmersamma läget i kommunerna återkommande lyfts fram och en representant från SKL i lätt agiterad ton hävdar att tillståndet minsann är bättre än så eftersom så många kommuner börjat använda KLASSA (!).

För att övertyga den som inte tror mig har jag sammanställt ett litet quiz där den som vill får gissa om citaten kommer från den öppna utfrågningen förra veckan eller från SOU 2005:42 Säker information. Förslag till informationssäkerhetspolitik. För att göra det litet svårare har jag bytt ut ”informationssäkerhet” i texten från 2005 mot ”cybersäkerhet”. Innebörden i begreppsanvändningen är mycket likartad i detta sammanhang och samtliga talare förra veckan. Den som först sänder in ett rätt svar bjuder jag på lunch eller ett glas efter jobbet. Skicka in en tipsrad med A för SOU 2005:42, B för citat från utfrågningen.

  1. Alla våra moderna samhällsbärande system bärs upp av den nya informationsteknologin.
  2. Det går inte att organisera fram cybersäkerhet utan det krävs resursförstärkningar.
  3. Enligt x mening är det av strategisk betydelse att kunna säkerställa kompetensförsörjningen inom informationssäkerhetsområdet. X konstaterar också att staten behöver egen och unik kompetens. Staten har också det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten, vilket ställer särskilda krav.
  4. Staten förfogar över en rad administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. I praktiken är dessa relativt svagt utvecklade på informationssäkerhetsområdet.
  5. Vår sårbarhet ökar och vi har stora brister trots att stora åtgärder vidtagits.

 

 

Vad betyder egentligen cybersäkerhet?

En rimlig ståndpunkt är att tydliga begrepp i de flesta fall är en förutsättning för en fungerande kommunikation. Personligen ser jag kommunikation som det viktigaste redskapet för att få till en fungerande informationssäkerhet både i den egna organisationen och nationellt. Därför är begrepp inom informationssäkerhet en avgörande faktor för att lyckas.

Ett begrepp som gjort en raketkarriär är cyber. Det är inte bara en allmän känsla utan stöds också av en sökning i Retriever, se graf:

I många sammanhang, även från regeringen, lyfts betydelsen av s.k. cybersäkerhet fram som en central fråga för det svenska samhället. Jag uppfattar försvarsminister Peter Hultqvist som en informell rekordhållare då han lyckades säga ”cyber” inte mindre än 36 gånger i ett anförande men då krävdes det också stycken som det här för att lyckas:

Cyberdomänen, eller cyberrymden, vad vi än väljer att kalla den, har kommit att bli en ytterligare arena för militär och annan verksamhet. Den trenden har varit tydlig under en tid. Tidigare rapporter från Försvarsberedningen har lyft fram de problem och risker som präglar cyberdomänen. Den tilltagande antagonistiska dimensionen i cyberrymden gör det nödvändigt att utveckla och stärka cyberförsvarsresurser. Vi kan se att ett flertal länder i världen har gjort just det. Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet från 2015 innehöll ett tydligt och nytt steg i arbetet med svenskt cyberförsvar.

Här förekommer även sammansättningar som cyberdomänen respektive cyberrymden som antingen är samma sak eller möjligen inte eftersom begreppen används varannan gång t.o.m. det korta citatet ovan. Detta är kanske bara ett uttryck för språkglädje där man vill variera uttrycken. Hur som helst har begreppet ”cyber” här någon slags rumslig dimension.

I den nationella strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet som regeringen presenterade 2017 och som statsrådet hänvisar till i sitt anförande saknas dock denna rumsliga dimension då begreppen som utgör strategins ämne definieras:

Med informations- och cybersäkerhet avses i denna skrivelse en uppsättning säkerhetsåtgärder för bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information. Med konfidentialitet avses att obehöriga inte ska kunna ta del av informationen. Med riktighet menas att informationen inte förändras, manipuleras eller förstörs på ett obehörigt sätt. Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder. För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell kontext.

Det är litet svårt att se skillnaden mellan informations- respektive cybersäkerhet men jag tolkar det som att man ser cybersäkerhet som en delmängd av informationssäkerhet där cybersäkerhet bara handlar om ”digital information”. Cybersäkerhet anses också mer ”internationellt”.
För mig är blir det aningen besynnerligt att tala om digital information eftersom det blir en mix av information och bärare– när man exempelvis klassar information är det ju inte mediet som klassas utan informationsinnehållet.

För att få bättre bild av hur begreppet används av de myndigheter som har särskilda ansvar inom området och därmed ofta kommunicerar med begreppet i fokus skrev jag en enkel fråga till tre av dessa myndigheter; Försvarsmakten, SÄPO och MSB.

Hej!

Begreppet ”cyber” används flitigt för tillfället. Jag skulle behöva ha x:s definition av begreppet eftersom det används på olika sätt i olika sammanhang.

Samma dag fick jag svar från Försvarsmakten med en hel ordlista (Begrepp med definitioner för cyber) med sammansättningar med ”cyber”, däribland cybersäkerhet:

Cybersäkerhet är den samling av säkerhetsåtgärder, riskhanteringsmetoder och tekniker som kan användas i syfte att bevara konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet i cyberrymden.

En stor eloge till FM för denna goda service! Definitionen pekar mindre på styrning på organisatorisk men desto mer på konkreta säkerhetsåtgärder, alltså ganska långt från ledningssystem. Åtgärderna ska vidtas i cyberrymden (med synonymer som cyberspace, cybermiljön, cyberarenan, cyberdomänen) som enligt begreppslistan är:

Cyberrymden är den del av informationsmiljön som består av de sammanlänkade och av varandra beroende it-infrastrukturer, som möjliggör kommunikation, med tillhörande data och information. Den inkluderar internet, intranät, telekommunikationssystem, it-system samt inbyggda processorer och styrenheter.

Jag uppfattar det som cyberrymden är den gemensamma tekniska infrastrukturen men inte informationen i sig.

Från SÄPO kom efter en knapp vecka det något förvånande svaret:

Hej,

Säkerhetspolisen har ingen egen definition av begreppet cyber. Det är inte ett begrepp som används primärt i vår verksamhet.

 

Förvånande eftersom ”cyber” förekommer flitigt på SÄPO:s webbplats,  i olika rapporter  och utåtriktad verksamhet som här och här för  att bara ta ett par exempel.

Slutligen då MSB där svaret satt hårdare inne och inte kom förrän efter en dryg månad:

Hej!

Ordet ”cyber ”kan inte anses stå för sig själv, utan används av MSB i sammansättning med andra ord, främst ”cybersäkerhet”. Beroende på sammanhanget använder MSB ordet ”cybersäkerhet” med något olika betydelse:

  1. Såsom beskrivet i skrivelsen Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet (Skr. 2016/17:213, Justitiedepartementet) där definitionen är ”informationssäkerhet som avser digital information”. För att inte riskera en snäv tolkning som att det enbart omfattar it- och nätverkssäkerhet anser MSB att cybersäkerhet i detta sammanhang avser säkerhetsåtgärder på samhällelig strategisk nivå, främst reglerande och samordnade åtgärder, som behövs så att samhällets aktörer kan bedriva informationssäkerhetsarbete på organisatorisk nivå, främst för information som hanteras digitalt.
  2. Såsom beskrivet i Sveriges inlaga till FN:s generalförsamling att cybersäkerhet tydligare beskriver de skyddsåtgärder som innefattar konfidentialitet, tillgänglighet och riktighet för att inte blandas samman med den betydelse av informationssäkerhet som används av vissa länder eller organisationer som en del av en doktrin där synen att informationsinnehållet som sådant är ett hot.
  3. I de fall MSB har samverkan med andra organisationer (såsom EU, NATO och FN) kan viss annan betydelse av cybersäkerhet förekomma, utefter de samverkande organisationernas definition av begreppet.

MSB har under flera år engagerat sig i terminologifrågor och stöttar bl.a. SIS i arbetet med terminologi på informations- och cybersäkerhetsområdet. MSB planerar inte att ta fram en egen definition av begreppet cyber, eller cybersäkerhet. De definitioner/beskrivningar som myndigheten behöver kunna använda är, enligt ovan, bl.a. från regeringens strategier, standardiseringsorgan (ex SIS), FN, EU samt Nato. Cyber/cybersäkerhet förekommer i dag i förslag till reglering från EU (den s.k. cybersäkerhetsakten, COM(2017) 477 final).

Myndigheten har därmed tre olika definitioner för olika sammanhang och har dessutom gjort en egen utveckling av den definition som fanns med i 2017 år nationella strategi. Detta blir aningen motsägelsefullt när man samtidigt säger sig använda befintliga definitioner/beskrivningar och inte utveckla egna. Formuleringen om SIS undviker elegant att MSB faktiskt inte använder den definition av cybersäkerhet (”cyber” i sig själv ingår inte) som finns terminologin SIS-TR 50:2015 (tyvärr är jag inte länka till terminologin eftersom den inte är fritt tillgänglig):

bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information i cyberrymden

Cyberrymden;telerymden har i sin tur definitionen:

abstrakt rymd som utgörs av digital kommunikation mellan datornätverk och där all digital information befinner sig

Med den förtydligande kommentaren:

Cyberrymden innefattar all kommunikation via internet samt telekommunikation. Cyberattacker sker per definition via cyberrymden. En cyberrymd möjliggörs av den hårdvara och de system som ingår i en infrastruktur.

Jag är inte alldeles säker på att jag förstår vad detta exakt betyder. Terminologin verkar dock ha den implicita uppfattningen att ”cyber” har med internationella konflikter och antagonism att göra vilket markeras redan i det inledande stycket till kapitlet om Samhällets informations- och cybersäkerhet:

Varje dag utsätts svenska myndigheter och företag för cyberattacker. Detta har bidragit till att bl.a. frågor om cybersäkerhet och cyberresiliens har blivit mer aktuella inom olika branscher. Sverige, liksom många andra europeiska länder, har på senare år börjat uppmärksamma risken för cyberattacker som en global och militär hotbild. Det är därför viktigt att introducera cybersäkerhet inom olika branscher för att öka förståelsen och kompetensen för hur man kan skydda information från dessa hot.

Cybersäkerheten har medfört nya termer, men eftersom området fortfarande är nytt kan dessa termer komma att ändras och det kommer att krävas fortsatt terminologiutredning inom detta område.

Det verkar inte råda någon konsensus om skillnaden mellan informations- och cybersäkerhet, utan de två termerna används ibland omväxlande. Ibland används termen informationssäkerhet när inriktningen ligger på informationen och termen cybersäkerhet när det handlar om den digitala domänen; ibland ses cybersäkerhet som informationssäkerhet på en global nivå .

Samtliga sammansatta ord med förleden cyber som presenteras i terminologin är företeelser som skulle kunna ingå i en krigföring eller terrorism på hög nivå (cyberattack, cyberavskräckande, cyberförsvar, cyberkrigföring, cyberoperation osv.). I en lustig cirkelrörelse hänvisar man i  en fotnot till  SOU 2015:23 (NISU) och den begreppsdiskussion som förs där på sidan 40:

En grundläggande definitionsfråga för hela den svenska informationssäkerhetsnomenklaturen handlar just om innebörden av det svenska begreppet ”informationssäkerhet”. På engelska är detta begrepp uppdelat i två betydelser dels ”Information Security” som utgår från ett tekniskt perspektiv och återspeglas i ISO 27001-standarden, dels i ”Information Assurance” som utgår från ett nationellt säkerhetsperspektiv och där även organisation och policy ingår. I tidigare utredningsarbeten gjordes försök att särskilja det senare begreppet från det förra genom att introducera termen ”informationssäkring”, vilket också infördes i SIS-nomenklatur. Begreppet – liksom den förenklade varianten ”övergripande informationssäkerhet” – vann aldrig någon uppslutning i det offentliga Sverige då det ansågs för komplicerat att beskriva. Följden har dock blivit olyckliga sammanblandningar i begreppens innebörd – inte minst i internationella sammanhang. Cybersäkerhetsbegreppet är mer strategiskt och fokuserar mer på nationella och internationella nätverk. Därmed har cybersäkerhet en större internationell räckvidd med t.ex. folkrättsliga frågeställningar och normer på cyberområdet än det mer tekniska informationssäkerhetsbegreppet. Det senare har en större tyngdpunkt mot hård- och mjukvara samt standardisering. Motivet för fokus mot cybersäkerhet är att det är på detta område som statsmaktsperspektivet behöver utvecklas då frågeställningarna ligger ovanför myndigheternas ansvarsområden, samt att avdömningar mellan olika sektorsstrategier kan behöva göras inom ramen för ett svenskt koherent nationellt förhållningssätt gentemot EU och andra internationella organ.

Detta är ju ett  märkligt stycke där den uttalat organisatoriskt inriktade ISO 27001 framställs som fokuserade på tekniska åtgärder (!). Cybersäkerhet sägs vara mer ”strategiskt” och verkande på nationell nivå.

Till att detta kommer alla företag som använder ”cyber” i olika konstellationer för sin produkter och tjänster som knappast är på nationell nivå.

Sammantaget är användningen av begreppet ”cyber” högst inkonsistent och rör sig i en skala från å ena sidan normal it-säkerhet med vissa tillägg av informationssäkerhet till en del av det nationella försvaret. Vissa gemensamma drag tycks finnas som att det gäller digital infrastruktur i någon bemärkelse samt den renodlade inriktningen mot antagonistiska hot. I övrigt är det ganska fritt valt vilken betydelse man vill ge ordet.

Är denna otydlighet då egentligen ett problem? Det kanske behövs ett sådant här amorft begrepp som beskriver en amorf verklighet och inte enbart för sexa till vilken konferensrubrik eller vilket tjänsteutbud i it-sektorn som helst? Kanske inte men jag måste ändå resa invändningen att om att vårt, enligt många, största hot förtjänar en något mer entydig beskrivning. Att måla upp ett förödande hot mot nationen och mot enskilda men göra det i så oklara termer är inte bra för samhällsklimatet i en demokrati (vilket jag skrivit om tidigare). Inte heller är det en fördel för kunder att erbjuda tjänster där det inte närmare går att avgöra vad tjänsten egentligen består i. Jag tycker därför att det är en rimlig önskan att åtminstone centrala myndigheter sätter sig ner för att begreppsmodellera vad ”cyber” är och vilken relation cybersäkerhet har till informationssäkerhet. Betänk språklagens krav på myndigheterna:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Den viktigaste förebyggande åtgärden saknas

Ingen kan idag förneka vikten av att förbättra informationssäkerheten i de samhällsviktiga verksamheterna. Ett antal utredningar har under de senaste tre åren utmynnat i olika förslag på hur detta ska ske. Tyvärr har fokus legat allt för mycket på reaktiva åtgärder som incidentrapportering och allt för litet på det förebyggande arbetet, detta trots att det ofta påpekats att de stora säkerhetsvinsterna kan göras genom olika typer av incidenter och säkerhetsproblem motverkas innan de uppstår.

För mig framstår den i särklass viktigaste förebyggande åtgärden att tillräcklig kompetens finns för att hantera informationssäkerhetsrelaterade frågor på olika nivåer. För att uppnå detta krävs både episteme, fronesis och techne. Det vill säga det måste finnas en vetenskaplig grund för att de åtgärder som vidtas är effektiva i förhållande till de problem de avses att lösa, att det måste finnas en praktisk kunskap hur fungerande informationssäkerhetsarbete ska bedrivas och det måste finnas en djupare förståelse att nya situationer kan hanteras. Jag skulle vilja hävda att detta idag i allt för hög grad saknas.

Konkret kommer ett stort antal organisationers ledningar behöver ett kompetent stöd för att styra sitt informationssäkerhetsarbete så att det motsvarar de risker som verksamheten är utsatt för och för att kunna tillvarata alla nya möjligheter som den pågående digitaliseringen innebär. Jag pratar alltså inte om it-säkerhet som är inriktad på tekniska åtgärder utan informationssäkerhet som handlar om verksamhetsstyrning och information.  Utöver befintliga krav kommer även nya från bland annat dataskyddsförordningen, NIS, civilt försvar och en ny säkerhetsskyddslag. Det gäller c.a. 350 myndigheter, 290 kommuner, ett tjugotal landsting/regioner och ett okänt antal privata aktörer som medverkar till att upprätthålla samhällsviktiga verksamhet. En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker kommuner, regioner och myndigheter är vilka utbildningsmöjligheter som finns. Hos de som får allt tyngre ansvar för det faktiska informationssäkerhetsarbetet finns såvitt jag kan bedöma en allt större medvetenhet om kompetensbehovet. Till viss del fanns denna insikt även i  den strategi för samhällets informationssäkerhet som MSB tog fram tillsammans med andra myndigheter. Tyvärr har inte insikten utmynnat i några konkreta satsningar för att stödja utvecklandet av professionsinriktade utbildningar.

Även om behovet av kompetens är känt anvisas få vägar för kompetensförsörjningen. Vare sig i den nationella säkerhetsstrategin eller i digitaliseringsstrategin, båda presenterade av regeringen 2017, nämns något om kompetensförsörjning inom informationssäkerhetsområdet.   Utredningar som SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige, SOU 2017:36 Informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, SOU 2017:114 reboot – omstart för den digitala förvaltningen liksom lagrådsremissen om ny säkerhetsskyddslag är lika renons på förslag annat än de som gäller utpekade tillsynsmyndigheter. Den nationella strategin för informations- och cyberssäkerhet (Skr. 2016/17:213) skulle kunna inge ett visst hopp eftersom den faktiskt innehåller ett avsnitt som heter Öka kunskapen och främja kompetensutvecklingen. Hoppet om att finna ett mål att tillgodose behovet av professionell kompetens generellt avtar dock snabbt då det visar sig att det som avses är att informera organisationer om sårbarheter och behovet av säkerhetsåtgärder samt att höja den enskilda användarens kunskap.  Samtliga strategier och utredningar tycks dock förutsätta att den kompetens som behövs kommer att finnas utan vidare styrning.

Jag delar inte denna tilltro till den osynliga handen. Istället ser jag att vi står inför ett mycket stort och komplicerat kompetensförsörjningsbehov. Bara det ett nyrekryteringsbehov av något hundratal informationssäkerhetsspecialister årligen till kommuner och landsting/regioner som kanske har samhällets mest komplexa informationssäkerhetsbehov måste uppmärksammas. Många av oss som idag är verksamma inom informationssäkerhetsområdet saknar formell utbildning för våra jobb eftersom utbildningar helt enkelt inte funnits i någon högre grad (jag jämställer inte olika certifieringar med högskoleutbildning även om de säkert är bra på sitt sätt). Därav ett stort fortbildningsbehov. De kurser på högskolenivå som erbjuds idag via en sökning på antagning.se för hösten 2018 är antingen korta kurser eller har en renodlad teknisk inriktning. Undantagen är masterutbildningar i Örebro som har ett handfull platser samt i Luleå där ett organisatoriskt perspektiv tillförs en huvudsak it-inriktad utbildning. Detta räcker naturligtvis inte långt.

Mitt förslag är därför att en utredning tillsätts som tillåts koncentrera sig på hur behovet av kunskap och kompetens inom informationssäkerhetsområdet ska tillgodoses under de närmaste åren. Utgångspunkten är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för kunskapsförsörjning på en vetenskaplig nivå och för att kunskapen omsätts till kompetenshöjande åtgärder för prioriterade målgrupper i samhället. Målen bör vara att det gemensamma utbildningsplaner för en treårig högskoleutbildning som informationssäkerhetsspecialist med inriktning på organisation och information, att det utbildas 50 informationssäkerhetsspecialister per år samt att varje kommun har tillgång till minimum en halvtids informationssäkerhetsspecialist. Inom detta fält kan även utbildningar av typen ”informationssäkerhetsspecialist kommunal verksamhet” och ”informationssäkerhetsspecialist hälso- och sjukvård” kunna finnas. Även fortbildningar för redan yrkesverksamma bör ingå i ett kunskapslyft för informationssäkerhetsområdet. Utan denna typ av insats har jag mycket svårt att se hur alla andra mål för att höja samhällets informationssäkerhet ska kunna realiseras.