Ingen kan idag förneka vikten av att förbättra informationssäkerheten i de samhällsviktiga verksamheterna. Ett antal utredningar har under de senaste tre åren utmynnat i olika förslag på hur detta ska ske. Tyvärr har fokus legat allt för mycket på reaktiva åtgärder som incidentrapportering och allt för litet på det förebyggande arbetet, detta trots att det ofta påpekats att de stora säkerhetsvinsterna kan göras genom olika typer av incidenter och säkerhetsproblem motverkas innan de uppstår.

För mig framstår den i särklass viktigaste förebyggande åtgärden att tillräcklig kompetens finns för att hantera informationssäkerhetsrelaterade frågor på olika nivåer. För att uppnå detta krävs både episteme, fronesis och techne. Det vill säga det måste finnas en vetenskaplig grund för att de åtgärder som vidtas är effektiva i förhållande till de problem de avses att lösa, att det måste finnas en praktisk kunskap hur fungerande informationssäkerhetsarbete ska bedrivas och det måste finnas en djupare förståelse att nya situationer kan hanteras. Jag skulle vilja hävda att detta idag i allt för hög grad saknas.

Konkret kommer ett stort antal organisationers ledningar behöver ett kompetent stöd för att styra sitt informationssäkerhetsarbete så att det motsvarar de risker som verksamheten är utsatt för och för att kunna tillvarata alla nya möjligheter som den pågående digitaliseringen innebär. Jag pratar alltså inte om it-säkerhet som är inriktad på tekniska åtgärder utan informationssäkerhet som handlar om verksamhetsstyrning och information.  Utöver befintliga krav kommer även nya från bland annat dataskyddsförordningen, NIS, civilt försvar och en ny säkerhetsskyddslag. Det gäller c.a. 350 myndigheter, 290 kommuner, ett tjugotal landsting/regioner och ett okänt antal privata aktörer som medverkar till att upprätthålla samhällsviktiga verksamhet. En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker kommuner, regioner och myndigheter är vilka utbildningsmöjligheter som finns. Hos de som får allt tyngre ansvar för det faktiska informationssäkerhetsarbetet finns såvitt jag kan bedöma en allt större medvetenhet om kompetensbehovet. Till viss del fanns denna insikt även i  den strategi för samhällets informationssäkerhet som MSB tog fram tillsammans med andra myndigheter. Tyvärr har inte insikten utmynnat i några konkreta satsningar för att stödja utvecklandet av professionsinriktade utbildningar.

Även om behovet av kompetens är känt anvisas få vägar för kompetensförsörjningen. Vare sig i den nationella säkerhetsstrategin eller i digitaliseringsstrategin, båda presenterade av regeringen 2017, nämns något om kompetensförsörjning inom informationssäkerhetsområdet.   Utredningar som SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige, SOU 2017:36 Informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, SOU 2017:114 reboot – omstart för den digitala förvaltningen liksom lagrådsremissen om ny säkerhetsskyddslag är lika renons på förslag annat än de som gäller utpekade tillsynsmyndigheter. Den nationella strategin för informations- och cyberssäkerhet (Skr. 2016/17:213) skulle kunna inge ett visst hopp eftersom den faktiskt innehåller ett avsnitt som heter Öka kunskapen och främja kompetensutvecklingen. Hoppet om att finna ett mål att tillgodose behovet av professionell kompetens generellt avtar dock snabbt då det visar sig att det som avses är att informera organisationer om sårbarheter och behovet av säkerhetsåtgärder samt att höja den enskilda användarens kunskap.  Samtliga strategier och utredningar tycks dock förutsätta att den kompetens som behövs kommer att finnas utan vidare styrning.

Jag delar inte denna tilltro till den osynliga handen. Istället ser jag att vi står inför ett mycket stort och komplicerat kompetensförsörjningsbehov. Bara det ett nyrekryteringsbehov av något hundratal informationssäkerhetsspecialister årligen till kommuner och landsting/regioner som kanske har samhällets mest komplexa informationssäkerhetsbehov måste uppmärksammas. Många av oss som idag är verksamma inom informationssäkerhetsområdet saknar formell utbildning för våra jobb eftersom utbildningar helt enkelt inte funnits i någon högre grad (jag jämställer inte olika certifieringar med högskoleutbildning även om de säkert är bra på sitt sätt). Därav ett stort fortbildningsbehov. De kurser på högskolenivå som erbjuds idag via en sökning på antagning.se för hösten 2018 är antingen korta kurser eller har en renodlad teknisk inriktning. Undantagen är masterutbildningar i Örebro som har ett handfull platser samt i Luleå där ett organisatoriskt perspektiv tillförs en huvudsak it-inriktad utbildning. Detta räcker naturligtvis inte långt.

Mitt förslag är därför att en utredning tillsätts som tillåts koncentrera sig på hur behovet av kunskap och kompetens inom informationssäkerhetsområdet ska tillgodoses under de närmaste åren. Utgångspunkten är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för kunskapsförsörjning på en vetenskaplig nivå och för att kunskapen omsätts till kompetenshöjande åtgärder för prioriterade målgrupper i samhället. Målen bör vara att det gemensamma utbildningsplaner för en treårig högskoleutbildning som informationssäkerhetsspecialist med inriktning på organisation och information, att det utbildas 50 informationssäkerhetsspecialister per år samt att varje kommun har tillgång till minimum en halvtids informationssäkerhetsspecialist. Inom detta fält kan även utbildningar av typen ”informationssäkerhetsspecialist kommunal verksamhet” och ”informationssäkerhetsspecialist hälso- och sjukvård” kunna finnas. Även fortbildningar för redan yrkesverksamma bör ingå i ett kunskapslyft för informationssäkerhetsområdet. Utan denna typ av insats har jag mycket svårt att se hur alla andra mål för att höja samhällets informationssäkerhet ska kunna realiseras.