Varför funkar det inte? Del 6

En profession behöver metoder

För att förena episteme och techne (och förhoppningsvis uppnå fronesis) så behöver professionen sina metoder. Metoderna är i kunskapssamhället professionens verktyg och det som utgör grunden för en intern gemenskap och en extern uppfattning om vad en medlem i professionen kan utföra.

 

lojlfammal

I detta sammanhang kommer jag att använda begreppet ”metod” som ett systematiskt och enhetligt sätt att utföra en viss aktivitet med ett beskrivet önskat resultat. I teorin finns också ett antal metoder inom informationssäkerhetsområdet som riskanalys, informationsklassning, incident- och kontinuitetshantering. Ledningssystem a´ la ISO 27000 kan också ses som en metametod där ovanstående metoder ingår som komponenter. Frågan är dock hur väl metoderna uppfyller kraven på att vara systematiska, enhetliga och ha beskrivet önskat resultat. Att metoderna är utvärderade och därmed sägas vara effektiva sedda till sitt syfte bör vara ytterligare ett krav för att de ska sägas fungera.

Förutom införandet av ledningssystem är sannolikt informationsklassning den mest upplyfta metoden för att uppnå bättre informationssäkerhet. För att göra en snabb bedömning av metoder känns det därför ganska rimligt att titta litet närmare på klassningen så som den beskrivs. Här har jag ett underlag på divergerande åsikter som uppstod när jag arbetade på MSB och dristade mig till att fram ett förslag på vägledning för informationsklassning. Den informella remissen ledde till att det ramlade in en mängd svar från informationssäkerhetsmänniskor i framför allt myndigheter. Jag planerar att använda dessa svar för en litet utförligare analys vid ett senare tillfälle – nu räcker det att säga att synpunkterna gick i alla riktningar och att alla var lika övertygade om att det sättet de uppfattade saken var det enda rätta. Inte ens var man överens om det skulle heta ”klassning” eller ”klassificering”, ännu mindre om huruvida det är information eller system som ska klassas. En litet märklig upplevelse vid genomläsningen var att själva syftet med informationsklassningen framstod som så odefinierat i ett antal av svaren, framför allt då man hade invändningar mot att jag i vägledningen beskrivit att informationsklassningen som metod också måste innehålla skyddsnivåer. Lika fången som andra av min egen tankegång så har jag alltid föreställt mig det som meningslöst att klassa information om det inte leder till konkreta skyddsåtgärder. Detta var dock inte en uppfattning som delades av alla. Jag svävar fortfarande i ovisshet om vad då klassningen tjänar till och det är en av de många frågor som jag tycker det vore ytterst intressant att diskutera.

I paradgrenen informationsklassning saknas det alltså enhetlighet samt systematik. Den bristande systematiken ligger bland annat i att klassningen som aktivitet inte har ett givet samband med andra aktiviteter som exempelvis riskanalys och inte heller beskrivs som en process vars resultat regelbundet utvärderas. I vägledningen skrev jag till exempel djärvt att klassning ska ses som en form av risk- alternativt konsekvensanalys men fick mycket starkt mothugg mot detta och hur då det systematiska sambandet mellan riskanalysen och klassningen ser ut för dessa skribenter är fortfarande oklart för mig.

Det mest slående i svaren var att ofta saknades argument eller teori för den åsikt man förfäktade. Istället var det redovisande av hur man själv i praktiken genomför sina klassningar eller, mest återkommande, hänvisningar till hur man tolkat ISO 27000.  Här ligger en viss ironi eftersom en del svar rörande klassningen där man hänvisar till standarden faktiskt går emot vad standarden säger, som när man hävdar att det system som ska klassas samtidigt som standarden uttryckligen säger att det är information.

Mycket av det som kan sägas om informationsklassning kan sägas också om ledningssystem som metod. Förutom att syftet och genomförandet saknar enhetlighet är båda metoderna synnerligen icke utvärderade. Jag under senare tid plöjt en hel del av den litteratur som finns på området och har ännu inte hittat några studier som exempelvis utvärderar olika metoder för informationsklassning, ej heller av om ledningssystem på det sätt som standarden föreskriver är ett effektivt sätt att styra informationssäkerhet i en organisation.

Och här måste jag gå in på helig mark och framföra ståndpunkten att ISO 27000, som gett mig så mycket stöd genom åren som yrkesverksam, inte så sällan snarare är ett hinder än en hjälp. Eller, rättare sagt, vårt användande av standarden som en ersättning för utvärderade metoder utgör ett hinder för oss att bli mer professionella. ISO 27000 definierar ett område som jag skulle vilja kalla organisatorisk styrning men innehåller ingenting om hur olika aktiviteter ska utföras, och är alltså ingen metod. Som jag skrev inledningsvis skulle man kunna sträcka det till att standarden översiktligt beskriver en metametod men överlämnar till oss praktiserande att ta fram de konkreta, enhetliga, systematiska och utvärderade metoderna. Denna metametod börjar kanske också bli litet anfrätt av tiden med sin inriktning på styrning av informationssäkerhet i en organisation när information i allt högre grad flödar över organisationsgränser. ISO 27000 har i många fall blivit en ersättning för metoder vilket vi måste erkänna för att komma vidare. Istället för att i övermåttan peka på standarden som en bibel måste vi ta uppgiften med metodutveckling på allvar och skapa en gemensam plattform som uppfyller kraven på enhetlighet och systematik.

En reaktion på ”Varför funkar det inte? Del 6

  1. Det är en träffande beskrivning, ISO 27000-standarder som metametoder(er) utan kvalitetskrav och kriterier. Det ska bygga på ”beprövad erfarenhet”, men det gör även kristallkulor och häxjakter. ”Beprövad erfarenhet” skyddar oss inte på något sätt mot vidskepelse. Idet liknar läget återkommande debatter mellan läkare och New Age-representanter. Vem har tolkningsföreträde när det gäller hälsa? En legitim fråga, men där samhället väljer att legitimera ena gruppen. Det är upp till medborgaren att sedan avgöra vem som förtjänar tilltro. Så länge ett expertområde inte förmår presentera kvalitetskriterier som klart och tydligt visar på en skillnad mellan kunskap och tro hoppas jag att samhället inte legitimerar någon profession. Tyvärr lider hela säkerhetssektorn av detta problem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *