Varför funkar det inte? Del 4

Kunskap och informationssäkerhet

Som redan framgått är det svårt att ens ge en enhetlig och allmänt accepterad definition av begreppet informationssäkerhet. Att då kunna beskriva kunskapsområdet informationssäkerhet blir därför av naturliga skäl minst lika svårt.  Ändå menar jag att den enda verkliga legitimitet som informationssäkerhetsområdet kan uppnå måste gå genom att kunna motivera synsätt, metoder och investeringar med ett kunskapsunderlag. Kunskapsunderlaget måste därför vara av en sådan karaktär att det kan accepteras av de aktörer som vi vill ska anamma synsätten, använda metoderna och göra investeringarna. Om vi inte kan argumentera utifrån en rationell position återstår att försöka övertyga med känslor eller utifrån särintressen alternativt mycket smalt perspektiv som att exempelvis isolera en risk och se den som helt dominerande.

Min uppfattning är att vi idag är ganska långt ifrån att ha ett gemensamt kunskapsunderlag. Kvaliteten på kunskapsunderlaget kan också ifrågasättas av flera skäl, bland annat inte oväsentliga delar har sitt ursprung i rapporter från bolag som säljer säkerhetsprodukter. Ett kanske ännu större problem är att det saknas arenor för kunskapsutveckling utanför akademin där en professionell diskussion kan föras. Istället skulle jag vilja hävda att området präglas av ett anti-intellektuellt förhållningssätt som leder till en stagnation också när det gäller att ta fram praktiskt fungerande lösningar för att förbättra säkerheten.

Episteme, Fronesis, Techne

Utan att gå tvärdjupt är en rimlig utgångspunkt för ett kunskapsområde att det har olika lager av kunskapsnivåer inklusive en teoretisk grund. För att ett auktoritativt stöd i detta men också skapa en ganska enkel pedagogik tar jag hjälp av Aristoteles som delade upp kunskapen i fem former av vilka jag endast kommer att diskutera tre:

episteme (vetenskaplig kunskap, påståendekunskap, veta att)

techne (praktisk-produktiv kunskap, färdighetskunskap, veta hur),

fronesis (praktisk klokhet, det goda omdömet, veta när)

För den som vill veta mer om detta på ett enkelt sätt rekommenderar jag denna text.

Min känsla har länge varit att det som uppfattas som kunskap inom informationssäkerhetsområdet går att hänföra till techne med betoning på enkla tumregler och tekniska lösningar. Många duktiga informationssäkerhetsmänniskor har haft rejäla mått av fronesis så att de kunnat tillämpa den fyrkantiga techne-kunskapen på ett bra sätt i sina organisationer. Däremot så uppfattar jag att episteme, den vetenskapliga kunskapen med krav på generaliserbarhet och mätbarhet, i hög grad saknas inom informationssäkerhetens kärnområde. Vad jag då avser är att exempelvis en övergripande teoribildning på det som är vanlig inom samhällsvetenskapliga områden inte riktigt går identifiera i många av de vetenskapliga texter som publiceras om informationssäkerhet. Det har också ofta slagit mig att jag sällan sett att etablerade uppfattningar och metoder prövas på ett vetenskapligt sätt. För att snabbtesta mina egna fördomar har gjorde jag en sökning i svenska databaser på aktuell forskning om informationssäkerhet och fick fram några hundra publikationer som jag granskade snabbt och översiktligt utan anspråk på någon som helst vetenskaplighet. Den som själv gå igenom samma material kan följa den här länken och den här.

I beskrivningarna har jag försökt utläsa om det finns en teoretisk utgångspunkt som på försöker beskriva ett ontologiskt perspektiv om hur informationshantering och informationssäkerhet samverkar och vad informationssäkerhet är. Jag har också försökt läsa ut huruvida författarna verkligen ifrågasatt de etablerade synsätten och metoderna samt prövat dess effektivitet och relevans på ett ”objektivt” sätt. Slutligen har jag tittat på inom vilken disciplin texten är skriven och om den förefaller vara övervägande organisatorisk eller tekniskt orienterad.

Intryck

Efter denna snabba och djupt orättvisa genomgång tycker jag mig ändå se vissa tendenser.

Oklarheten i begreppet informationssäkerhet som jag tidigare skrivit om gestaltas också i de vetenskapliga texterna och leder till en spretighet. Begreppet tycks kunna stå för renodlat tekniska lösningar (som jag kanske hellre skulle kalla it-säkerhet) som organisatoriska. I de fall där jag läst sammanfattningarna är denna begreppsförvirring och ontologiska brist inte något som författarna tycks uppfatta som ett problem. Inte heller verkar ontologin i grundbegreppen konfidentialitet, riktighet, tillgänglighet, spårbarhet alternativt CIA-begreppen utgjort en frågeställning i området.

Flertalet texter är skrivna av forskare med teknisk eller systemvetenskaplig bakgrund. Detta leder till två helt olika problem. Det första är att fokus ofta kommer att ligga på tekniska lösningar istället för organisatorisk styrning trots att man säger sig skriva om informationssäkerhet. Det andra är att det är forskare med teknisk eller systemvetenskaplig bakgrund som skriver om organisatoriska frågor vilket ligger utanför deras egentliga kompetensområde, något som kan leda till att de inte helt har de redskap som krävs för en organisatoriskt inriktad forskning. Sammantaget leder det till att den organisatoriska styrningen bli styvmoderligt behandlad.

Ett genomgående drag är att etablerade synsätt och metoder förefaller förutsättas vara fungerande och effektiva. Detta gäller i hög grad de mer organisatoriskt inriktade texterna som kan handla om mätning, compliance och säkerhetskultur för att ta några exempel. Detta gäller även då man exempelvis tittar på mognadsmodeller där mognaden kan ses som en slags compliance till etablerade synsätt och metoder.

Förutom compliance är fenomenologi i en relativt vanlig form av studie. Det kan handla om hur medarbetare, patienter eller någon annan grupp uppfattar säkerhetsåtgärder eller -behov. Inte heller här tycks metoder egentligen ifrågasättas utan snarare är det uppfattningarna om dem som kan behöva ändras.

Trots inriktningen mot compliance är det få texter som undersöker värdet av de åtgärder som compliance-kravet gäller. Att vara compliant till kravet att ha bland annat en incidenthantering följs inte av en undersökning av effektiviteten i olika metoder för incidenthantering för att ta ett hypotetiskt exempel. Att studera metoder och delta i metodutveckling förekommer dock inom rent tekniska frågeställningar.

Och vad blir konsekvensen?

Forskning är naturligtvis inte den enda källan till kunskap men det finns frågeställningar inom informationssäkerhetsområdet där jag uppfattar att en vetenskaplig metod är lämplig för att skapa nödvändig kunskap. Det gäller både en slags grundforskning på ontologisk nivå och för insatser för att på ett vetenskapligt sätt skapa en evidensbaserad kunskap kring effektiviteten i olika, framförallt organisatoriska, metoder. Denna typ av frågeställningar kan svårligen hanteras av enskilda informationssäkerhetsansvariga eller av enskilda organisationer.

Informationssäkerhetsområdet har stort fokus på techne vilket sannolikt leder till ineffektiva och bakåtblickande metoder. Det är svårt att föreställa sig samma lösliga relation till evidens inom andra områden som trafiksäkerhet eller medicin trots att dessa områden måste sägas ha likartade tekniska eller hantverksmässiga bakgrund som informationssäkerhet.

Min tes är ju informationssäkerheten inte tycks hålla måttet och följaktligen anser jag kan det finnas anledning att även inom detta område inta den förkättrade normkritiska positionen och ifrågasätta även de mest etablerade sanningarna. Att forskningen går från att anti-intellektuellt handla om ett slags hantverk till att ge frågorna den analytiska och intellektuellt utmanande behandling som de i sanning kräver. Att gå från ett förhållningssätt som är konserverande till att bli ett explorativt som ligger i linje med den snabba organisatoriska och tekniska utveckling som sker.  För detta krävs kreativa och odogmatiska forskare som banar väg, skapar ny kunskap och ger oss andra underlag för en förbättrad praktik.

För att ta emot den mer utmanande kunskapsproduktion som skulle bli resultatet krävs en profession som har samma förhållningssätt inom techne och fronesis samt plattformar att mötas på. Som jag skrev inledningsvis är en av de stora bristerna att den typen av plattformar saknas idag och att ingen nationell aktör känner sig manad att ta på sig ett sådant ansvar. I nästa inlägg ska jag skriva om professionen – kanske finns det i en stärkt professionalisering en möjlighet till ett mer professionellt kunskapsbygge?

Hunnen så långt i mitt funderande får jag tips om en artikel som visserligen är från 2008 men som bekräftar att några av de intryck jag beskrivit är problem kända sedan tidigare som exempelvis bristen på empiri och, som i citatet nedan, på teoribildning:

As can be seen, the use of theories in ISsec research is not equally common as it is in IS research. In total only 18.51% of the ISsec articles cited one or more theories. Hence, over 1000 ISsec articles contained no theory whatsoever. As noted, of the 18.51% ISsec papers, nearly 80% cited ‘mathematical’ theory, which leads to the position where the other 37 theories accounted for only 48 ISsec papers. Indeed, thirty of the theories identified were only cited once in the ISsec literature. This indicates that while in ISsec research theories may be cited, intellectual development fails to occur as other researchers do not adopt and explore such theories. Hence these figures generally indicate that IS security research is chronically underdeveloped in terms of theory. This is worrying as with science in general (Laudan, 1984), the use of proper theories are seen as a fundamental element of IS research (Walls et. al., 1992). To summarize, while theories are highly valued in IS, they are not necessary to publish in information security forums.

Det tycks alltså finnas fler som funderar över från vilken kunskapsgrund vi egentligen utgår.

En reaktion på ”Varför funkar det inte? Del 4

  1. ”There is Nothing so Practical as a Good Theory” (Kurt Lewin), dvs. kreativt, strategiskt och kritiskt tänkande är ömsesidigt beroende. När bara vissa kunskapsformer tillåts styra, vare sig techne eller någon annan form, resulterar det i självuppfyllande profetior, till exempel att säkerhetskunskaper är en säkerhetsrisk, varför okunskap är att föredra som en generell säkerhetslösning. ”Need to know”. Det är självuppfyllande eftersom säkerheten aldrig blir bättre än vad den redan är. Jag tror att det här kännetecknar fler organisationer än de som vågar medge det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *