E-arkiv och informationssäkerhet del 2

Den första frågan i min enkät var huruvida myndigheten, landstinget respektive kommunen tagit fram en strategi för bevarande av elektroniska handlingar enligt 3 kap 1 § i RA-FS 2009:1. Det var en klumpigt formulerad fråga eftersom RA-FS naturligtvis bara gäller statliga myndigheter. Min tanke var dock i all enkelhet att även om det inte finns en föreskrift om att planera sitt långsiktiga bevarande av digital information direkt riktad till den egna verksamheten så borde det ändå vara nödvändigt att ha en strategi för att kunna efterleva alla andra krav som finns på att informationen bevaras i exempelvis vårddokumentation. För en arkivarie borde detta också vara kärnuppdraget: att ta fram en inriktning för det långsiktiga bevarandet.

För att friska upp minnet på de enstaka människor som inte har alla sina RA-FS:ar färskt i minnet så är kravet i 3 kap 1 § i RA-FS 2009:1 formulerat så här:

1 § Myndigheten ska upprätta en strategi för bevarande av elektroniska handlingar. Av strategin ska framgå vilka åtgärder myndigheten avser att vidta för att säkerställa ett bevarande av handlingarna. Åtgärderna ska dokumenteras i enlighet med 2 §. Strategin ska fortlöpande kompletteras och hållas aktuell.

Allmänna råd. Med åtgärder avses hur elektroniska handlingar ska framställas, överföras, hanteras, förvaras och vårdas under den tid som de ska bevaras. Myndigheten bör vid planeringen av system och rutiner, i enlighet med bestämmelserna i 6 § arkivförordningen (1991:446), samråda med arkivmyndigheten.

Därefter följer mer detaljerade krav på vad strategin ska innehålla men i min enkät nöjde jag mig att efterfråga själva befintligheten av en strategi. Innan jag går vidare gör jag här en liten utvikning om förutsättningarna för ett långsiktigt bevarande.

En reflektion jag gör när jag läser Riksarkivets krav är inriktningen på system, teknik och handlingar. Detta rimmar, menar jag, inte helt med kravet på en processorienterad arkivredovisning som finns i RA-FS 2008:4. Till detta kommer de förvaltningsgemensamma specifikationerna som inte heller är processinriktade. De e-arkivlösningar som presenteras som verkar vara helt inriktade på att lyfta över information från ett system till ett annat utan någon koppling till process såvitt jag kunnat utröna. Jag är dessutom osäker på hur OAIS-modellen ska tillämpas i relation till processer. Det framstår som det finns ett antal komponenter som det långsiktiga bevarandet ska bygga på men att dessa inte är helt koordinerade. När jag läser de kravspecifikationer som tagits fram för e-arkiv verkar det vara de tekniska kraven som kommit i förgrunden och tyvärr på ett ganska daterat sätt. Att prata om system i en tid då allt mer information hanteras i molntjänster kan få ganska ödesdigra konsekvenser för arkivbildnigen. Det är synd för jag tror inte att de tekniska aspekterna är det som främst utgör ett hinder för att lyckas med ett långsiktigt bevarande. Den här frågan går inte heller att hantera i bitar utan måste ses som en sammanfogad helhet som vilar på en solid teoretisk grund, och det är den grunden som jag uppfatta är undflyende i de resonemang som förs.

För mig som arkivteoretisk nörd skulle det optimala vara det processorienterade perspektivet var genomgående som strukturerande princip för att knyta ihop verksamhet och information, självklart ända in i det digitala långtidsbevarandet. Konkret skulle vi kunna försöka utveckla proveniensbegreppet till att förutom den inre och yttre proveniensen även omfatta en processproveniens. Proveniensen har ett antal funktioner för arkivbildningen som att ge informationen ett mervärde då den sätts i organisatoriska kontext, att skapa autenticitet och att ge oss de bästa möjligheterna för att kunna återsöka information. Dessutom som redan den store Nils Nilsson underströk: de processuella värdena. Om vi nu tar tanken med de processuella värdena och sammanför det med ett proveniensbegrepp i det långsiktiga bevarandet skulle vi kunna utveckla helt nya lösningar. Det känns aningen pinsamt att dra upp gamla texter stup i kvarten men faktiskt skrev jag i Arkiv, samhälle och forskning redan 1997 en artikel, Arkivbildarbegreppet och proveniensprincipen under press? (AFS 1997:3 – det går tyvärr inte att länka till den)  som försöker resonera om hur nya tekniska lösningar ändrar förutsättningarna för arkivteorins grundpelare.  Mycket i texten är kanske passerat men något som jag ändå tycker fortfarande förtjänar att poängteras är skillnaden mellan Müller, Feith och Fruins öppna förhållningssätt till vad som avgränsar den yttre proveniensen där de om adminstrative bodies och helhet. I Sverige, till skillnad mot i andra länder, har arkivbildarbegreppet blivit manifest och alltid kopplat till en enskild organisation.

Om vi nu tittar på världen såsom den ser ut med snabba omorganisationer och en alltmer gemensam informationsinfrastruktur – borde vi inte då skruva upp processbegreppets betydelse och samtidigt något tona ner arkivbildarbegreppet för att uppnå det vi ska proveniensprincipen till? Med dagens tekniska lösningar menar jag att detta vore fullt möjligt att både hitta lösningar som ger en bättre proveniens samtidigt som de skulle ge effektivitet och minskade kostnader. För att ta ett enkelt exempel skulle det menar jag var betydligt bättre att identifiera ett antal större samhällsprocesser som varat över tid i olika former och redovisa informationen per process som första steg och därefter arkivbildare.
Ta exempelvis folkskolan som fram till 1930-talet hade kyrkan som huvudman, därefter staten och nu kommunerna medan verksamheten i huvudsak varit densamma. För att ge bättre överblick och även proveniens skulle informationen kunna vara sökbar både per process och per arkivbildare. Jag vill bara hinta med vad detta skulle innebära när det gäller vårdinformation där det idag är stora problem att avgöra vilken information som finns var och vem som är ansvarig för den. Med en  processorientering vid en omorganisation skulle det också vara möjligt att låta den digitala informationen vara tillgänglig både i den avslutade arkivbildningen och som överförd i den nya (ja, jag vet att man måste lösa utnämningsfrågan men det känns som ett mindre aber).

För det långsiktiga bevarandet menar jag att dessa frågeställningar har stor betydelse eftersom de både avgör arkivbildningens värde, möjligheten till återsökbarhet och inte minst ansvarsfördelningen.

Men låt oss lämna mina tankar i frågan och istället se hur de myndigheter, kommuner och landsting som svarat på enkät hanterat frågan.

Av de kommuner som svarat är det bara två som säger ett tydligt ”ja” på frågan om de tagit fram en strategi i linje RA-FS. En handfull svarar att de gjort det som medlemmar i Sydarkivera, ytterligare några säger att de är på gång eller har strategisk inriktning i andra dokument men det absoluta flertalet uppger sig inte ha någon strategi. Bland landstingen är det ingen av de svarande utom en region som anser sig ha en strategi motsvarande kravställningen i RA-FS 2009:1 men några har reglerat delelement i ett långtidslagrande som format. Det man kan se i svaren är att många kommuner, landsting och regioner har försökt hitta olika typer av samarbetsformer för att gemensamt ta fram en inriktning där den mest framgångsrika tycks vara Sydarkivera.  Många respondenter uttrycker att frågan är svår att hantera autonomt eftersom man inte har kompetens eller resurser att ens utreda hur långtidsbevarandet skulle kunna gå till. Och som någon påpekar ”Vi kommuner har ju ett speciellt förhållande till Riksarkivets föreskrifter.”, det vill säga att man kan välja att efterleva dem men det är inget tungt argument eftersom man inte är skyldig att följa dem. Göteborgs Stads föreskrifter och riktlinjer om arkiv- och informationshantering är en imponerande ansats men inte heller den ger de svar som behövs.

Från myndigheterna har jag fått in svar där c.a. 50 myndigheter säger sig ha en strategi av vilka flertalet även bifogat strategin. Det förekommer en hel del disclaimers av typen ”den har några år på nacken” eller ”vi håller på att omarbeta den”. Ett antal myndigheter skriver också att de håller på att ta fram en strategi.

Det är ett rätt omfattande material att tränga igenom men det finns ändå några gemensamma drag som jag här ska sammanfatta i några punkter (observera att detta är generaliseringar – undantag finns). Jag är också angelägen om att återigen understryka att frågans komplexitet som ställer nästintill orimliga krav de enskilda myndigheterna.

Först en glädjande observation: få myndigheter har idag som uttalad strategi att ta ut digital information i pappersformat för arkivering. Visserligen förekommer detta fortfarande i verkligheten trots de mycket stora informationsförluster som detta leder till men nu är ambitionen åtminstone att komma vidare med ett kvalitativt bevarande av digital information.

De flesta strategier följer, föga förvånande, RA-FS:ens krav. Efterlevnaden kan uppfattas som litet väl hörsam eftersom det i vissa fall blir en upprepning av vad som står i RA-FS med tillägget att ”det ska vi göra”. Men det finns också många som gjort stora insatser för att beskriva hur den digitala informationen ska omhändertas konkret och i detalj. Det gör att vissa av dokumenten kanske inte egentligen är strategier utan mer av riktlinjer eller instruktioner.

Genomgående är att myndigheterna har avgränsat scoopet för strategin till den egna verksamhetens verksamhetssystem eller förvaltningsobjekt trots att dagens e-förvaltning i allt högre grad innebär integrerade informationshanteringslösningar. I de fall där det av strategierna ändå framgår att myndigheten ingår i myndighetsövergripande informationshantering nämns inte vad jag kunnat upptäcka hur detta ska hanteras arkivbildningsmässigt.
Jag kan inte se att eSam (en efterföljare till E-delegationen) ger någon vägledning i hur frågan ska omhändertas vare sig strategiskt eller operativt, teoretiskt eller praktiskt. Om jag ska utnämna en fråga som särskilt oroande är det just denna – att det skapas allt större allmänna handlingar där ansvaret för den långsiktiga hanteringen är till synes oklart. Att för den enskilda myndigheten göra de utredningsinsatser som krävs för att lösa frågeställningen och därefter få accept på detta i ett större sammanhang framstår inte som en optimal inriktning.

Föreskriften är från 2009 och är som jag tidigare redovisat inriktad på system och elektroniska handlingar. Det är sannolikt bakgrunden till att de strategier som jag tagit del av också är det. Det handlar om verksamhetssystem, inte tjänster och inte heller processer, samt är i hel del fall länkade till myndighetens systemförvaltningsmodell. Vissa formuleringar skulle kunna tolkas som att strategierna är tillämpbara även på tjänster. Elektroniska handlingar kan förekomma även i tjänster och tjänster skulle kunna vara förvaltningsobjekt. Sådana möjliga tolkningar verifieras dock inte i de mer instruktionslika tillvägagångssätt som ingår i strategierna.

Koppling till processorienterad arkivredovisning saknas ofta men man ser ansträngningar för att integrera arkivredovisning och bevarandeplaner (möjligen även klassificeringsstrukturer) på ett bra sätt men det framgår inte hur. Trots det tekniska perspektivet är det svårt att se en verkligt strategisk inriktning i strategierna. Man pekar ibland på att man valt en viss programvara eller en viss tjänst för lagring men inte för hur länge. Ibland omnämns att överlämning till arkivmyndigheten inte är aktuellt, ibland berörs inte slutarkivering alls.

Sammantaget är jag imponerad av den kompetens som arkivarier lagt in i sina strategier.  Även om jag inte sett en strategi som jag tycker uppfyller alla krav så finns det en stor gemensam resurs i de många strategierna att crowd-sourca ur för att kanske skapa en gemensam linje.  Ur ett forsknings- och kulturarvsperspektiv finns det  dock anledning att vara bekymrad. Det finns en inte oväsentlig risk inte bara för att information inte arkiveras utan också för att den information som verkligen tas om hand kommer att sakna tillräcklig proveniens, kontext och återsökningsmöjligheter.

En reaktion på ”E-arkiv och informationssäkerhet del 2

  1. Intressant inlägg. En liten detalj som jag reflekterat över, och som möjligen stärker din tes om att lyfta fram verksamhetsprocessernas betydelse, är att skolrelaterade handlingar finns i arkivet även från den statliga tiden. Och det är rätt bra då det för de flesta medborgare är egalt vilken myndighet som varit huvudman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *