E-arkiv och e-arkiv

Det är högintressanta tider då vissa frågor ställs på sin spets. I min begränsade värld är en av dessa frågor det så kallade e-arkivet, denna företeelse så omgiven av förväntningar och föreställningar.

Under den senaste tiden har två stora händelser timat inom området: Statens servicecenter misslyckades med sin upphandling av e-arkiv och SKL Kommentus Inköpscentral (fortsättningsvis kallad SKI) lyckades med sin. Det kan tyckas vara två mycket likartade händelser men ju mer man gräver så framstår skillnader allt tydligare. Jag är ju en enkel konsult vars främsta uppgift är att försörja mig men eftersom jag misstänker att ingen annan bättre lämpad funktion tänker göra någon analys av varför det gick som det gick fattar jag ändå pennan/tangentbordet. En brasklapp är naturligtvis att jag inte har den tid och de resurser som krävs för att göra en fullständig analys utan att jag enbart kommer att ta upp vissa aspekter som särskilt intresserar mig och då främst säkerhetskraven. I ingetdera fallet kommer jag att kommentera de konsulttjänster som ingår i upphandlingarna utan endast upphandlingen av själva tjänsten eller applikationen.

Bakgrund

För att förstå dessa upphandlingar behöver några basala förutsättningar slås fast.  Något som är självklart för den med litet insikt i arkivfrågor är att lagring av digital information inte täcker begreppet e-arkiv. Här finns dock inte utrymme att gå igenom alla intrikata aspekter men låt mig poängtera vissa grundläggande frågor:

  • Om vi särskiljer lagring och arkiv innebär arkiv den slutliga förvaringen av information som ska bevaras i hundra-, ja tusentals år. Att införa e-arkiv är alltså inte något som kan vidtas med en händelsehorisont på tio år.
  • I den svenska myndighetsvärlden råder en viss begreppsanarki där ”arkiv” kan betyda olika saker som en lokal, en institution och en myndighets bestånd av allmänna handlingar vilket jag skrivit om bland annat här.
  • En myndighet (inklusive kommuner och regioner) skapar och tar emot stora mängder information av vilka en del utgör allmänna handlingar som enligt huvudregeln ska bevaras för framtiden såvida inte ett formellt gallringsbeslut upprättas som sätter en gallringsfrist.
  • Gallring kan alltså ske efter olika lång tid vilket gör att viss information ska sparas för all framtid medan annan kan gallras efter viss tid. För pappersbunden information har man därför ofta skapat mellanarkiv för att avställa inaktuell information i väntan på långtidsbevarande respektive gallring.
  • Det är arkivmyndigheten som i huvudsak ska fatta gallringsbeslut. Här finns dock en mycket stor skillnad mellan statliga myndigheter och kommuner/regioner. För statliga myndigheter är Riksarkivet arkivmyndigheter medan i kommuner och regioner är deras egna styrelser som utgör arkivmyndigheter
  • En arkivmyndighet har inte bara uppgiften att fatta gallringsbeslut utan även ansvaret för bland annat arkivvård och tillsyn. I det nu aktuella sammanhanget är det en central förutsättning att när en arkivmyndighet tar hand om ett arkiv så är det också arkivmyndigheten som ”äger” arkivet. Arkivmyndigheten ansvarar för utlämnande av allmänna handlingar och den ursprungliga arkivbildaren (d.v.s. myndigheten som lämnat in) kan inte hålla på att rumstera om i informationen.
  • Trots att arkivredovisningen ska vara processorienterad och att vi idag har stora sammanhängande informationsinfrastrukturer med ett otal antal bärare är e-arkivfrågan fortfarande inriktad på att överföra informationsmängder från enskilda system för arkivering.
  • I den enkät jag gjorde 2018 bland myndigheter, kommuner och regioner var ett starkt intryck att e-arkivfrågan inte i någon högre grad kopplats samman med informationssäkerhet. Få att de tillfrågade hade gjort informationsklassningar och riskanalyser, ännu färre kunde redovisa säkerhetskrav att ställa på e-arkiv.

Ovanstående punkter sammantaget med att Riksarkivet, för att uttrycka det milt, inte är direkt sugna på att ta emot digital arkivinformation och det inte heller finns en övergripande strategi för den långsiktiga nationella arkivverksamheten försätter myndigheterna i en svår situation. Man har helt enkelt en exponentiellt växande digital informationsmängd att långsiktigt ta hand om utan det finns tydliga lösningar för hur det ska ske. Förutom myndigheters, kommuner och regioners vånda så är vi nog en hel del som känner en stor oro på samhällsnivå för de stora informationsförluster vi riskerar att göra. En informationsförlust som inte bara är ett stort hot mot dagens och framtida forskning utan också för vårt gemensamma minne. Det finns naturligtvis enstaka ljus i mörkret som Sydarkivera som förtjänar att lyftas fram men som helhet ser det tämligen mörkt ut.

Det är alltså i denna kontext som de två upphandlingarna ska sättas in och som kanske kan ge en förklaring till varför de utfallit som de gjort.

Vad skulle då upphandlas?

Inledningsvis kan slås fast att de två upphandlingsprojekten knappast kan ha haft mycket samröre. Olikheten i synsätt och begrepp är iögonfallande trots att det i båda fallen handlar om offentlig sektor och delvis överlappande verksamheter. En sak är dock den samma för båda upphandlingarna: det handlar inte om att upphandla en lösning för det långsiktiga arkivbehovet. I stället uppfattar jag det mer som att göra en quick fix i väntan på något mer bestående. Det är alltså möjligen lösningar för mellanarkiv vi pratar om där information av olika karaktär (allmänna handlingar och annat) lagras under en i arkivperspektivet begränsad tid för att därefter gallras, rensas eller föras över till en slutförvaring. Såvitt jag kan se handlar också lösningar om överföring från system till system eller från system till tjänst, ingen inriktning mot ett mer infrastrukturellt tänkande finns med. Jag är inte förvånad över detta men vill ändå betona detta.

Trots likheten i behov har SSC och SKI hamnat i två helt olika upphandlingar.

Statens servicecenter

SSC har sedan 2014 bedrivit sitt upphandlingsprojekt där också ett antal statliga myndigheter deltagit och varit utsedda som ”pilotmyndigheter” (bakgrunden finns här). Utifrån regeringsuppdraget lämnades en första delrapport 2015 med ett förord signerat både av SSC:s GD och riksarkivarien. Jag vill inte undanhålla läsaren sammanfattningen i rapporten som var följande (felstavning inkluderad):

Det finns goda förutsättningar för att skapa en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv.
· Det blir en minskad investeringskostnad och en besparing för staten som helhet.
· Bara genom att etablera ett gemensamt e-arkiv istället för sju separata för pilotmyndigheterna, sparar staten flera tiotals miljoner kronor.
· Det finns etablerade arbetsätt för e-arkivering
· Marknaden är mogen och det finns system och leverantörer.
· Sju pilotmyndigheter har skrivit på en avsiktsförklaring om att ansluta sig till tjänsten. Förutsättningar för fortsatt arbete:
· Regeringen behöver undanröja de juridiska hindren genom en förordningsändring.
· Statens servicecenter (SSC) och Riksarkivet förordar att projektet går vidare till krav- och upphandlingsfas, under förutsättning att regeringen bidrar med tillräcklig finansiering.

Även den som är luttrad från digitaliseringsprojektens närmast obligatoriska glädjekalkyler kanske ändå hoppar till litet vid sådana diffusa fördelar som att staten ska ”spara flera tiotals miljoner kronor”. Konstateranden som att det finns en mogen marknad för e-arkiv och dessutom etablerade arbetssätt för e-arkivering känns idag 2019 som önsketänkanden och var det ännu mer 2015.

Det var utgångspunkterna för projektet som visserligen har haft riksarkivarien som styrgruppens ordförande och en stilig projektdokumentation men som ändå slutade i att upphandlingen av en nationell molntjänst avbröts strax före jul 2018.

Vad SSC under fyra år försökt upphandla är alltså en molntjänst för ett stort antal myndigheters e-arkiv (om man ser till de tillväxtstaplar som presenterats i projektet):

Den ”tjänst” som Statens servicecenter efterfrågar i denna upphandling är således att betrakta som en sammanhållen leverans och ska inte förväxlas med begreppet ”Software as a service” (SaaS). Skillnaden är att den grundläggande arkivmjukvaran upphandlas i form av en programvarulicens medan de övriga delarna i leveransen upphandlas som en tjänst på månadsbasis.

Istället för en normal upphandling av molntjänsten valde SSC att göra en så kallad konkurrenspräglad dialog.

Statens servicecenter har valt konkurrenspräglad dialog som upphandlingsförfarande då det inte är möjligt att utforma samtliga krav på tjänsten i förväg. Med tanke på komplexiteten i uppdraget och de rättsliga förutsättningarna krävs dialog med erfarna leverantörer för att slutgiltigt utforma kraven.

Detta är enligt mig en mycket svår upphandlingsform inte minst när det gäller applikationer och molntjänster. För att kunna styra en sådan upphandling krävs en mycket fast hand från kunden för att inte hamna på olika typer av grynnor och skär. När då kunden redan inledningsvis skriver att man inte kunnat utforma kraven på tjänsten känns den fasta handen rätt avlägsen. Som säkerhetsintresserad börjar man skruva på sig; att upphandla en nationell molntjänst med en glidande kravspec känns…obehagligt.

Låt oss då se på säkerhetsinriktningen i SSC:s konkurrenspräglade dialog. För det följande är det viktigt att ha i åtanke att syftet med processen att nå fram till en leverantör av en molntjänst, d.v.s. en tjänst där stora mängder offentlig ackumuleras.  Kravet på tjänsten har varit att den ska kunna hantera den information som kundmyndigheterna väljer att stoppa in, även sekretessreglerad information. Däremot inte hemliga handlingar:

  • den förvaltningsgemensamma tjänsten för e-arkiv ska inte dimensioneras för hantering och lagring av hemliga uppgifter och handlingar. Hemliga uppgifter och handlingar ska därför fortsatt, och av kundmyndigheterna själva, förvaras på annat sätt

  • e-arkivet som sådant bör betraktas som säkerhetskänslig verksamhet – av betydelse för rikets säkerhet. Detta bland annat mot bakgrund av de stora informationsmängder, från många myndigheter, som ansamlas i lösningen och de konsekvenser som till exempel ett bortfall av tjänsten skulle kunna medföra för berörda verksamheter – och för samhället

Redan här väcks många frågor. Om man ser det potentiella e-arkivet som en säkerhetskänslig verksamhet enbart p.g.a av att det ansamlas stora informationsmängder varför då utan närmare argumentation välja en lösning som leder just till detta? Följden av beslutet har blivit att man valt att göra en upphandling med krav på säkerhetsskyddsavtal på nivå 1, alltså den högsta nivån. Detta ställer stora krav på leverantören som att införa en säkerhetsskyddsorganisation, att välja vissa specifika säkerhetslösningar och att införa utvidgade säkerhetskontroller av anställda. Förutom att säkerhetsskyddsåtgärderna av naturliga skäl kan minska effektiviteten i lösningen innebär ökade kostnader och därmed ökat utpris för kunden. Det innebär minskad integritet för anställda och i många fall även fördyrande krav i kundens egen verksamhet.

I detta fall ställer jag mig också tveksam till på vilket sätt e-arkivet om det inte upprätthåller tillgängligheten skulle utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet liksom att antagonistiska hot skulle vara den primära risken (jag går inte djupare på den nya lagens syn på riktighet och tillgänglighet eftersom den är i bästa fall oklar).  Om detta synsätt sprids, d.v.s. att det visserligen inte är säkerhetskänslig information som kommer att hanteras i lösningen men vi kommer ändå att använda SUA, så kommer i princip varenda molntjänst som används i offentliga uppdrag av privata och offentliga aktörer att falla under säkerhetsskyddslagen. Om säkerhetsskyddslagens syfte är att skydda ”det mest skyddsvärda” så kan vi inte låta det gå inflation i tillämpningen så att den blir det nya normala. Jag vill bara framföra ett milt: sansa er och försök tänk på konsekvenserna av detta (även om utredningen som ny säkerhetsskyddslag hade en ytterst sangvinisk konsekvensanalys, återkommer till det i ett senare inlägg).

Det kanske mest häpnadsväckande är att informationsklassning och skyddsnivåer inte nämns vare sig i inbjudan eller bilagan. Utan kommentar förutsätts alla myndigheter ha samma behov av säkerhet och kravs ställs inte på leverantören att kunna leverera tjänsten på olika fastställda skyddsnivåer. Min fundering blir då vem som blir riskägare i det här konceptet om kundmyndigheten inte kan påverka tjänsten. Detta känns igen från SSC:s övriga tjänster vilket jag ser som ett grundproblem med hela konstruktionen.

Förutom detta ställde SSC även krav på certifiering mot ISO 27001 eller motsvarande icke-certifierat ledningssystem, SOA samt beskrivning av säkerhetskontroller. Detta är ett krav som måste finnas med men som i praktiken, enligt min erfarenhet, inte utgör en garant för ett väl fungerande säkerhetsarbete.

Hunnen så här långt i genomgången av upphandlingen pockar två frågor på. För det första har SSC begränsat antalet möjliga leverantörer mycket starkt. Fyra års utredande borde ha gett en marknadsanalys som påvisat att det finns mycket få svenska leverantörer som kan eller vill leverera på dessa villkor. Historien visar ju också att endast en leverantör återstod när upphandlingen avslutades. Den andra frågan är varför denna upphandlingen sker över huvud taget. Ett alternativ hade varit att gå ut i en vanlig ramavtalsupphandling där Riksarkivet kunnat bistå med expertkunskap på samma sätt som de nu gjort i SSC:s upphandling. Vad exakt tillför SSC som inte myndigheterna skulle kunna få i en direktrelation med leverantörerna? Eftersom man då skulle kunna få fler leverantörer skulle förhoppningsvis den koncentration som påkallat säkerhetsskydd kunnat undvikas (ja, här ligger en mycket, mycket större fråga om den totala mängden tjänster hos leverantörerna och ramavtalens oligopolskapande kraft men jag hinner inte ta den nu).

Till detta kommer en bilaga med ganska ordinära säkerhetskrav. Några reflektioner kan dock göras. Påfallande många av kraven är inexakta av typen att leverantören ska beskriva vilken säkerhetsfunktionalitet finns. En förvånansvärt stor andel av det som kan kallas säkerhetskrav ägnas åt fysisk säkerhet. Och som sagt: nivåer saknas. Sammantaget skulle det skapa stora svårigheter för kundmyndigheten att bedöma vilken den faktiska säkerheten i leveransen blir.

Om man summerar SSC:s kravbild inklusive orimliga krav som att leverantören ska ha erfarenhet av att tillämpa Riksarkivets FGS i praktiska lösningar vilket i princip är en omöjlighet eftersom det knappt finns några FGS:er så undrar jag om SSC verkligen velat ha en leverantör. I förtroende har leverantörer förmedlat att har saknats dialog trots den upphandlingsform som valt och som bygger på just dialog. Trots att endast en leverantör återstått under det sista året har upphandlingen rullat på och därefter avslutats bland annat med motiveringen att det var för få leverantörer. I upphandlingsunderlaget återkommer följande formulering:

Under avtalstiden kan uppdraget komma att begränsas eller på annat sätt förändras med anledning av författningsändringar eller förändrade uppdrag för Statens servicecenter. Bland annat kan det bli aktuellt för statliga myndigheter att ansluta till en så kallad statlig molntjänst.

Med tanke på att företrädare för SSC ofta vädrat en önskan om att få uppdraget att ta över statlig it-drift och skapa en statlig molntjänst så kan inte tanken att angelägenheten att få affären i hamn kanske inte var helt odelad helt viftas bort.

SKI

SKI:s upphandling är en förnyad sådan så man får anses ha mera erfarenhet på området än SSC.

Av teoretiska och praktiska orsaker är jag tilltalad av SKI:s inriktning att använda definitionen ”funktion för e-arkivering” även om det finns aningen av ironi i motstridigheten när funktionen beskrivs som

I definitionen av funktionen för e-arkivering beskrivs e-arkiv i termer av vad e-arkivet ska klara av, vilka behov som ska tillgodoses, snarare än vilka funktioner som ska finnas.

Detta är en betydligt mer öppen upphandling i meningen att det finns möjlighet för kunderna att använda avtalet både för att kunna köpa en molntjänst och för att köpa en applikation för egen drift. I alla fall hypotetiskt minskar det risken för den koncentration som föranledde kravet på SUA för SSC. SKI har alltså valt att inte göra en SUA, helt korrekt enligt mig. Det ger också kunden möjlighet att lägga till egna säkerhetsåtgärder i en applikationsdrift och anpassa applikationsdriften till egna skyddsnivåer.

Att flera leverantörer finns på ramavtalet minskar inte bara koncentrationen av information utan gör också lättare att välja en leverantör som motsvarar den egna kravbilden utöver det som står i ramavtalet. Jag tror (med betoning på tror) att ramavtal är en bättre lösning även ur säkerhetssynpunkt om det är oklart vad en mellanliggande myndighet ska tillföra eftersom kunden då har möjlighet att ha direktkontakt med leverantören.

Applikationsdrift i all ära men för mindre verksamheter kan molntjänster innebära en mycket bättre säkerhet än vad man kan skapa själv (har redan skrivit om detta ett antal gånger så jag vevar inte argumentationen ytterligare en gång).

Inte heller i SKI:s upphandling finns skyddsnivåer definierade även om informationsklassning nämns som en del i de konsulttjänster som kan avropas. Krav på certifiering ställs inte och säkerhetskraven är inte frilagda på samma sätt som i SSC:s upphandling. Likaså är många kraven av samma något diffusa karaktär som i SSC:s upphandling. Det är därför svårt att på rimlig tid skapa en bild av hur den tänkta säkerhetsarkitekturen ser ut. Jag tror dock att det varit enklare att hitta fram till ett samförstånd i denna upphandlingstyp än i den konkurrenspräglade dialogen som SSC valde som upphandlingsform.

Slutsatser

Ett problem med båda upphandlingarna är att det är svårt att se vilka riskbedömningar som gjorts och det är även svårt att se något systematiskt arbete som föranlett de säkerhetskrav som faktiskt ställts. Jag uppfattar det inte som att säkerhet varit en väl analyserad fråga i upphandlingarna även om SSC drämde i med storsläggan säkerhetsskydd. Generellt skulle jag vilja hävda att kunden som använder SKI:s ramavtal har större möjlighet att påverka säkerheten i sin informationshantering än den tänkta kunden hos SSC. Hur stora koncentrationer av information ska hanteras är en fråga på nationell nivå där jag inte tror att säkerhetsskydd är lösningen.

I båda fallen har (eller skulle ha haft) kunden ett drygt arbete att analysera sitt säkerhetsbehov innan en tjänst kan tas i drift. En from förhoppning är fortfarande att ta fram gemensamma skyddsnivåer till gagn både för kunder och leverantörer. Ytterligare en önskan skulle vara att tydligare utgå från de tilltänkta kundernas situation och möta dem där de är.

Om ett nationellt ”e-arkiv” ska byggas upp bör behov och lösningar analyseras mycket mer noggrant. Det handlar om både organisation, tjänster och infrastruktur. De utredande ansatser som gjort av SSC övertygar mig inte om att denna myndighet är rätt instans för detta uppdrag. Under en övergångsperiod menar jag att den realistiska lösningen är att upphandla tjänster. En observation som kan göras är att den organisation som har till uppgift att göra upphandlingar är den som lyckas. En lärdom av detta kan vara att uppmärksamma hur komplicerad själva upphandlingsprocessen är och att den bäst sköts av en organisation med expertkompetens.

Att ha icke-koordinerade lösningar mellan stat och kommun/region är olyckligt. Eftersom informationen flödar mellan arkivbildare bör det konceptuellt vara samma typ av lösningar. Här finns även möjlighet att ge stöd för de privata utförarna av offentliga uppgifter – ett område som nu tycks bortglömt.

Slutligen vill jag, som så ofta, understryka betydelsen av att Riksarkivet tar ett betydligt större ansvar för e-arkivfrågan. Det gäller både operativt i rena kravställningar men också strategiskt. Redan nu görs enorma informationsförluster vilket borde sporra Riksarkivet till att göra det till sin huvudfråga. Föreställningen om att e-arkiv handlar om att överföra information från ett system till ett annat måste överges och de stora informationsarkitekturerna prioriteras.

För att lyckas med krävs mycket stora insatser. Två viktiga steg menar jag är att befria SSC från uppdrag inom e-arkivområdet och att inse att det som nu kallas e-arkiv egentligen är ett informationshanteringssystem som inte löser den långsiktiga arkivfrågan. Därefter bör ett nytt uppdrag skapas.  Grunden för ett sådant uppdrag bör vara att staten nu (och sannolikt inte under överskådlig tid)inte har förutsättning att utveckla informationshanteringslösningar i den omfattningen själv. Att omforma eller kopiera SKI:s ramavtal så att även statliga myndigheter kan använda det är ett sätt att skapa förutsättningar för en mogen marknad där leverantörer kan se en långsiktighet som gör att de vågar investera i utveckling.

Tillägg 2019-02-10: Uppmärksamma läsare har hört av sig och sagt Kammarkollegiets ramavtal ”Informationsförsörjning” innebär en möjlighet för alla aktörer inom offentliga sektor att upphandla e-arkivlösningar för installation i den egna miljön. Definitionen av e-arkiv är på samma sätt som övriga sparsmakad och på samma gång förbryllande, arkivarie som jag är har jag svårt att uppfatta skillnaden mellan arkivering och långtidsarkivering:

Anbudsgivare ska erbjuda minst en programvara för e-arkiv för installation i kunds it-miljö.
Med e-arkiv menas en programvara för arkivering och långtidsarkivering av handlingar för
installation i kunds it-miljö

Naturligtvis borde jag nämnt avtalets existens. Jag har dock redan i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag försökt få svar på vilken säkerhet dessa leverantörer kan erbjuda utan att lyckas (ingen svarade). Dessutom går ramavtalet såvitt jag kan se ut den sista november i år. Att avtalstiden snart går ut ökar möjligheterna för att ta ett större grepp om frågan.

 

2 reaktioner på ”E-arkiv och e-arkiv

  1. Mycket intressant läsning och som ansvarig för ramavtalet på SKI så välkomnar jag alla typer av inspel i e-arivfrågan och i synnerhet de som hjälper oss att göra en ännu bättre upphandling nästa gång. Jag har inte medverkat i SSCs arbete förutom under den absolut första tiden, och då som konsult, och har ingen djupare insyn i hur de bedrivit sitt arbete. Jag håller med om uppfattningen att vi (SKI) tittat på förmågan att börja införa elektronisk arkivering snarare än att säkerställa ett bevarandeperspektiv. Vi skriver ramavtal på max 4 år så det har sin naturliga förklaring. Men för att undvika kortsiktighet har vi tex valt att inte reglera kontraktens längd, så den som avropande enheten kan skriva ett kontrakt med avropad leverantör enligt eget behov. Jag håller också med om uppfattningen att vi inte har haft något större samröre och det beror bland annat på att vi också, och där kanske jag varit drivande så ingen skugga över SSC i det fallet, funnit att det finns en del skillnader. Tex

    – Vi ha upphandlat ett ramavtal med flera leverantörer som ska kunna ge drygt 950 avropsberättigade organisationer (kommuner, kommunala bolag, regioner, stiftelser mm) stöd i hela e-arkivfrågan. Med hela menar jag är allt från de inledande kartläggningsjobben till preservationsaktiviteter såsom migrering till annan plattform. SSC däremot har ett antal statliga myndigheter som piloter och ska möta deras disparata krav (från Bolagsverket som säljer sin information till Fortifikationsverket som har mängder av hemligt material). Vi har också ställt kraven baserat på att marknaden, tekniken och kraven rör på sig, dvs för att nå en hög flexibilitet på sikt. Att använda någon generation av vårt ramavtal ska inte hindra eller försvåra avrop på en annan generation.

    – Vi har inget Riksarkiv som arkivmyndighet utan förlitar oss på kommunernas eller regionernas egen arkivmyndighet och deras förmågor. Vi saknar därmed både den typ av reglering som RA ställer ut och kravet på att tillhandahålla ett mellanarkiv. SSCs uppdrag är ett mellanarkiv och har RA som arkivmyndighet.

    – Vårt kravunderlag är framtaget för att kunna preciseras av den som vill avropa för att det ska möta de skilda behoven och framförallt, de olika mognadsnivåerna och förmågorna som finns bland de drygt 950 organisationerna som kan använda ramavtalet. Vi måste också komma ihåg att det inte finns några som helst krav på att använda vårt ramavtal, det är alltså inte obligatoriskt.

    – Vi valde att inte ställa krav på certifiering mot tex 27001 eftersom vi inte ville missgynna leverantörer som inte haft resurser att lägga på certifiering men som i övrigt kan uppvisa intressanta lösningar och kompetent personal. Den förnyade konkurrensutsättningen avgör vad som passar avropet bäst.

    – Vi valde också att begära att konsulterna ska kunna göra informationsklassningar för att jobbet då kan göras på den information som är aktuell för varje avrop.

    Det finns säkert fler skillnader också och jag tror att jämförelsen mellan upphandlingarna behöver ha många nyanser. Den största skillnaden tror jag är just olikheten i uppdrag, där vi har en behovsbild och en förmågesituation som är betydligt mer spretig än SSCs och som ger oss möjligheten att erbjuda mer stöd för de avropande myndigheterna på deras egna villkor och för att bygga deras egen förmåga att ta långsiktig hand om sin elektroniska information.

    • Tack för dina kommentarer! Det är bra att skillnaderna i upphandlingarna blir belysta. Samtidigt tror jag att det vore bra att försöka hitta gemensamma grundkrav eftersom det finns så stora likheter i behoven av långsiktigt och säkert lagrande av digital information. Inte minst vore det bra för leverantörerna att få en stadig utgångspunkt för att våga göra de investeringar som behövs för att kunna leverera den här typen av infomationshanteringslösningar med tillräcklig säkerhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *