Varför funkar det inte? Del 7

Under senare år har frågan om säkerhetskultur blivit alltmer aktuell. Att få medarbetare i en organisation att vara medvetna och motiverade i säkerhetsfrågor ses av allt fler som något som inte bara är ett komplement till den traditionella regelstyrningen.

Tidigare har jag skrivit om betydelsen av en profession inom informationssäkerhetsområdet. Även för en profession är det centralt att ha någon form av kultur som både skapar gemenskap inom gruppen men också bär upp de handlingar, synsätt och värderingar som gruppen förmedlar till utomstående. Kort sagt kan ett kollektivs kultur ge gruppen en enighet om mål och medel som inte bara beskrivs i standarder, strategier och andra dokument utan som ett socialt kitt och ett ethos. Kultur handlar i första rummet inte om beteenden utan om det som ligger bakom beteenden, som innebörder, förståelser, idéer, värden, trosföreställningar, prioriteringar och förgivettaganden. Kulturens betydelse finns belagd i en ganska ymnig forskning inom olika fält som jag inte här kommer att gå närmare in på utan bara som icke-expert nicka och säga: ja, detta verkar relevant även för oss som arbetar med informationssäkerhet.

Det kan verka flummigt men jag tror detta är en mer central fråga än vad det först kan tyckas eftersom den kulturella grunden kan peka ut vägen för gruppen långsiktigt. De kulturella värderingarna ger också underlaget för prioriteringar i det vardagliga arbetet.  Sist men inte minst är en grupps kultur kärnan i den kommunikation som sker med de utanför för gruppen, de kulturella budskapen som gruppen förmedlar överröstar i princip alltid själv sakinnehållet i kommunikationen. Eftersom jag ser kommunikation som det viktigaste verktyget i arbetet med informationssäkerhet blir därför kulturfrågan central.

kultur3

Vad är då våra gemensamma värderingar och vad leder de till för beteenden? Ingen har, såvitt jag vet, gjort en kulturanalys av aktiva inom säkerhetsområdet utan jag ska försöka uttolka de gemensamma tendenser jag tyckt mig se genom åren. Redan nu ber jag om ursäkt för de kategoriska och säkert missvisande beskrivningar som följer men jag har för närvarande enbart tillgång till mina egna erfarenheter (vilket i sig är en del av kulturen eftersom denna typ av diskussion aldrig förs).

En första reflektion är att den militär-polisiära bakgrunden fortfarande vilar tung över oss. Det tar sig många uttryck som i den metaforvärld som används där ”attacker”, ”hot” och ”antagonism” bara är några exempel. Detta skapar naturligtvis en speciell atmosfär men eftersom det inte bara är så att tankar som styr ord utan i lika hög grad det omvända: att våra metaforer styr våra tankar kommer detta att påverka vårt agerande. Jag dristar mig till att säga att traditionella informationssäkerhetsmänniskor finner det betydligt enklare att fokusera på ”attacker” än att inrikta sig på de störningar i informationshanteringen som uppstår av andra orsaker som uppdateringsfel, buggar, bristande rutiner, ineffektivitet som gör att medarbetarna är mer eller mindre tvungna att bryta mot reglerna m.m. Vårt mindset är helt enkelt mer inriktat på attacker och det är också det vi kommunicerar exempelvis med ledningarna i de organisationer där vi verkar. Men denna kulturella värdering kan leda oss fel även i praktisk handling för om ENISA har rätt i sin rapport så är det inte antagonistiska hot som skapar flertalet störningar:

 

 

enisa

Även om alla säkert kan vara överens om att incidentrapportering är problematiskt som underlag för att bedöma vad som egentligen händer och i ännu högre grad om vilka hot som finns är ENISA:s redovisning intressant, särskilt som det väl för Sveriges del inte finns någon som är mer relevant. Om vi nu antar att ENISA:s uppgifter stämmer så är det stora problemet störningar i kommunikationen som leder till störningar i system. Malicious actions är däremot en mycket liten kategori. Flera rimliga frågor inställer sig som vad som orsakat störningarna i kommunikationen. En annan vanlig kommentar när den här typen av siffror redovisas är att det finns ett stort mörkertal när det gäller attacker m.m. Där är jag helt beredd att hålla med, vi ju är långt ifrån att ha en heltäckande redovisning av inträffade incidenter, men rimligen är mörkertalet lika stort eller större när det gäller icke-antagonistiska incidenter. Min poäng är i all enkelhet att den kulturella styrningen mot antagonistiska hot kan leda till felprioriteringar i informationssäkerhetsarbetet.

Att vara inriktad på antagonistiska hot är också belönande i så måtto att det enklare att få uppmärksamhet både från ledningar och media om man pratar om spännande hotbilder med antagonister än om frågeställningarna tangerar den vardagliga verksamhetsutvecklingen. I den nu rådande kulturen finns en påtaglig fara för att informationssäkerhetschefen medverkar till att ledningen beslutar om säkerhetsåtgärder som inte motsvarar den faktiska riskbilden. Och här gömmer sig kanske också ett kulturellt problem eftersom det finns två mål för säkerhetsarbetet; att avvärja hot respektive att stödja att informationshanteringen uppfyller verksamhetens krav på konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet. Det förstnämnda liknar mer än militär uppgift medan det andra är mer att jämföra med ett kvalitetsarbete och inbegriper en nära dialog med verksamheten. Om vi ska arbeta mer aktivt med kulturfrågan måste vi förtydliga vilken som är vår gemensamma målbild och också vår roll.

För att skissa vidare på den kultur jag uppfattar finns i vårt sammanhang så ser jag också ett auktoritärt drag. Detta drag har förmodligen samma militär-polisiära bakgrund som det tidigare men kanske det svaga kunskapsunderlag vi ofta har för det vi föreslår också spelar in. Exempel på vad jag menar med det auktoritära draget är att jag tycker att det finns en övertro på regler och compliance jämfört med andra typer av styrning som mer bygger på diskussion och tvåvägskommunikation. Jag uppfattar också att kultur och former för diskussioner som alltför litet öppna och ”akademiska”, kanske för att det inte forum som inbjuder till det. De forum som finns är i de flesta fall konferenser där ”heliga” sanningar presenteras utan återkoppling. Denna attityd förstärks genom att informationssäkerhetsspecialistens legitimitet oftare hämtas i externa krav som lagstiftning eller standarden än verksamhetens egna behov.

Det finns också dragning mot hemlighetsfullhet. Detta kan härledas till när säkerhetsarbetet i första hand var inriktat på att skydda rikets säkerhet men kanske också till att vi har svårt att rationellt argumentera för olika åtgärder. Det kan då vara enklare att antyda att det finns hot som tyvärr inte kan yppas än att tydligt redogöra för olika risker och låta ledningen eller verksamheten avgöra vad som är nödvändiga åtgärder. Detta är en bräcklig position som jag också tror skapar osäkerhet hos många i branschen. Jag uppfattar inställningen som felriktad därför att betoningen på det hemliga, förutom att göra de flesta samtal till återvändsgränder, också gör att andra lika viktiga frågor kommer helt i bakgrunden. I myndigheter finns till exempel kravet på öppenhet i offentlighetsprincipen som ställer stora krav på riktighet och spårbarhet i de offentliga informationsflödena. Informationssäkerhetsspecialisten har, i min mening, ett lika tungt uppdrag i att medverka till detta som att skydda mot obehörig åtkomst.

Detta är ett exempel på statusbalansen i kulturen, sekretess har högre status än öppenhet, men det finns även andra statusförhållanden som kan diskuteras. Ett sådant är förhållandet mellan teknik och organisation som ofta omnämns som ”hårda” respektive ”mjuka” frågor. Man behöver inte ha läst genusvetenskap för att tolka att den egentliga innebörden är att de hårda, manliga frågorna är aningen viktigare än de mjuka, kvinnliga. Så är det i det övriga samhället och det finns inga skäl att tro att det set annorlunda ut inom informationssäkerhetsområdet. I praktiken leder denna inställning ofta till en överbetoning av tekniska lösningar framför organisatoriska och också till ett ofta väl teknokratiskt förhållningssätt även i organisatoriska åtgärderna. Det blir litet märkligt i kombination med standardens tydliga organisatoriska inriktning men det är en dissonans som har accepterats.

Slutligen är en annan viktig aspekt av kulturen den tydliga mansdominansen. Jag ser det som ett svaghetstecken för en yrkeskår när det måste skapas särskilda forum för kvinnor vilket nu skett på flera håll. Kanske känns det nödvändigt för att kunna leva vidare i den auktoritära och teknokratiska kultur som jag frammanat ovan. Jag skulle dock hellre se att vi gick vidare och försökte utveckla en mer ändamålsenlig kultur för de uppgifter vi har att lösa och där alla kan delta i ett gemensamt samtal på lika villkor.

En reaktion på ”Varför funkar det inte? Del 7

  1. I Sverige rapporterar nätoperatörer driftstörningar till PTS som sedan rapporterar till ENISA. Parallellt rapporterar svenska myndigheter it-incidenter till MSB som inte har några rutiner alls för rapportering till någon. Vad säger det om säkerhetskultur?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *