Varför funkar det inte? Del 3

I mitt förra inlägg hävdade jag att det är svårt att säga vad informationssäkerhet egentligen är. En fråga som nära ansluter till detta är vad målet för arbetet med informationssäkerhet är. Jag uppfattar den frågan som central att analysera både för informationssäkerhet som kunskapsområde och för den enskilda organisationen som inleder eller redan har ett fortlöpande arbete för att hantera den egna informationen på ett säkrare sätt. Om målet inte är klarlagt är risken överhängande att informationssäkerhet blir ett självändamål. Detta skulle strida mot en av mina mest grundläggande övertygelser; att informationssäkerhet aldrig kan ha ett existensberättigande i sig själv utan måste se som en stödfunktion. Då måste man dock veta vad det är som ska stödjas.

Informationssäkerheten så som vi känner den idag (om vi nu gör det) har en kort historia. Med det menar jag inte bara begreppet informationssäkerhet vars tidigaste belägg tror jag finns på 1970-talet. Däremot har vissa synsätt och metoder en betydligt längre historia. Att skydda information mot obehörig åtkomst är något som skett med olika metoder är i princip lika gammalt som skrivkonsten i olika former. Även metoder för spårbarhet som signering och för riktighet som vidimering blivit alltmer standardiserade i Europa sedan medeltiden och framåt, och då kanske främst som stöd i det alltmer intensiva ekonomiska livet. Detta finns ganska väl beskrivet på annat håll men inom informationssäkerhetsområdet har traditionen ofta snarare hämtats från militär och polisiär verksamhet. Målet för aktiviteterna har som en följd av detta formulerats utifrån militär/polisiära behov snarare än det från det civila samhällets behov av säkra ekonomiska transaktioner, rättssäkerhet för den enskilde och det enskilda företagets möjlighet att ha stöd för sina affärer. I detta perspektiv är syftet med informationssäkerheten att framför allt skydda staten i någon mening, inte den enskilda verksamheten och allra minst den enskilda individen.

Den militär-polisiära bakgrunden påverkar fortfarande området starkt vilket gör målet för arbetet otydligt – är det nationens intresse som står i förgrunden eller är det vardagliga arbetet i en organisation som på bästa sätt försöker upprätthålla sin egen verksamhet med tillräcklig effektivitet och kvalitet?  Är det de externa kraven för att skydda statens intressen som ska vara det som ska lyftas fram som den främsta målbilden eller är det de interna behoven? Innan någon börjar rasa ska jag vara tydlig: självklart menar jag inte att det går att enbart tillgodose externa krav eller enbart tillfredsställa interna behov – alla organisationer måste göra båda delar. Vad jag menar är att det inte längre kan vara tillräckligt att se till externa krav i form av säkerhetsskyddslagen. Inte heller går det enligt min erfarenhet att med någon större framgång att använda merparten av de informationssäkerhetsmetoder framtagna för militära eller polisiära syften i en tidspressad civil informationshantering.

Min slutsats är därmed att målet för informationssäkerhetsarbetet måste vara att stödja den enskilda organisationen, eller idag snarare informationssamverkande organisationer, att klarlägga sitt eget behov av informationssäkerhet inklusive olika typer av externa krav som riktas mot organisationen/organisationerna. Föga revolutionerande slutsats kan tyckas, särskilt som den är i stark harmoni med ISO 27000 förutom i avseendet att standarden är helt inriktad på en autonom organisation och inte på e-samhällets allt tätare integration av informationshanteringen.

Om målet accepteras är dock konsekvenserna att ta på allvar. Den viktigaste konsekvensen är informationssäkerhet som kunskapsområde måste kunna erbjuda effektiva sätt att avgöra vad som organisationens/organisationernas faktiska behov. Det innebär också möjligheten att det måste finnas en öppenhet för att ledningen inte önskar särskilt mycket säkerhet utan är beredd att ta risken eftersom målet inte är så mycket säkerhet som möjligt. När ledningen gör bedömningen kommer den att ta hänsyn till ett antal faktorer som den formulerar som verksamhetens behov inklusive att följa relevant lagstiftning. Relevant lagstiftning är för de flesta civila organisationer i mindre grad säkerhetsskyddslagen medan alla organisationer som hanterar personuppgifter måste leva efter dataskyddsförordningen. Myndigheter ska dessutom hantera sin information enligt offentlighetslagstiftningen vilket förutsätter god ordning på riktighet och spårbarhet. Informationssäkerhet är alltså i sig inte ett mål utan ett medel som kan tjäna olika mål som exempelvis god integritet och god offentlighetsstruktur – vilket kan leda till intressanta intressekonflikter. Detta ligger ganska långt ifrån det traditionella militära perspektivet att vissa handlingar som innehåller specifik information ska stämplas med sekretessmarkering och sedan hanteras enligt väl reglerade metoder.

Att kunna beskriva informationssäkerheten som ett medel är därför ett mål i sig. Ett mål som ställer krav på kommunikation mellan den informationssäkerhetsansvarige och verksamheten. När verksamheten frågar ”vad ska informationssäkerheten egentligen vara bra för?” är detta en rimlig utgångspunkt och en bra prövosten för den informationssäkerhetsansvarige för att kunna motivera sitt arbete.

Jag tror vi idag är ganska långt ifrån denna typ av målformulering för vårt arbete. Alltför ofta motiveras säkerhetsarbetet utifrån ett ganska alarmistiskt agiterande utifrån generella hot. Verksamhetsanknytning i form av bedömning av de egna riskerna eller genom informationsklassning har ju i de genomförda undersökningarna inte visat sig förekomma i närheten av det som föreskrifter och annat stipulerar. Den otydliga målbilden kan också göra det svårt att hitta en fungerande yrkesroll som ju snarast bör vara en konsultativ och stödjande funktion än en som söker sin legitimitet främst i externa krav som lagstiftning. När omvärlden präglas inte bara av en stark teknikutveckling utan även en snabb organisatorisk förändring där offentliga och privata verksamheter delar informationshantering kan inte målet vara enbart att skydda statens intresse. Istället måste målbilden vara tydlig men dynamisk och anpassad till den verksamhet som ska skyddas med hjälp av informationssäkerheten. Först då kommer en verklig drivkraft att förbättra informationssäkerheten att komma inifrån verksamheterna själva.

Mitt eget utopiska mål är den osynliga informationssäkerheten, när den är så inarbetad i verksamhetens rutiner att ingen tänker på att den finns och risker ur säkerhetssynpunkt bedöms på samma sätt som andra risker utifrån hur de påverkar verksamhetens resultat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *