Varför funkar det inte? Del 1

Jag höll häromveckan ett föredrag på Dataföreningen med ovanstående titel. Min tes, eller mitt påstående snarare, är att arbetet med att få en fungerande informationssäkerhet inte fungerar särskilt bra. Detta gäller både i den enskilda organisationen och på en nationell nivå. Kanske överraskade föredragets inriktning några av de ganska många åhörarna eftersom det mer handlade om ”våra” interna problem, alltså vi som arbetar professionellt med informationssäkerhet och inte de yttre förhållanden som vanligtvis diskuteras.

Detta är dock frågor som jag funderat ganska länge på och där jag under föredraget förde fram ett antal aspekter som jag menar påverkar den nuvarande situationen med en otillräcklig informationssäkerhet. I hopp om att fler i informationssäkerhetsbranschen ska känna sig motiverade att bidra med egna erfarenheter och reflektioner tänkte jag skriva några blogginlägg med utgångspunkt från det föredrag jag höll.

Låt oss vara överens om att det inte fungerar bra

Först kanske påståendet i titeln ändå måste utvecklas något. Visserligen är det svårt att säga vad ”fungerar bra” skulle kunna vara. Detta understryks genom att det i hög grad saknas forskning på området och andra typer av offentligt redovisade undersökningar. Det känns också otillräckligt att bara vidareförmedla utsagor från olika särintressen eller vad talskrivare lämnat till Anders Ygeman att framföra angående läget. I den trendrapport som sammanställdes av ett antal myndigheter 2015 bygger man sina spaningar på 103 angivna referenser. Problemet är bara att den absoluta huvuddelen av referenserna är inriktade på en extern hotbild, i bästa fall något om incidenter i it-system som går att hänföra vissa specifika antagonistiska hot, men ingen av referenserna förefaller ha ägnat sig åt störningar i verksamheter. Det vill säga störningar i informationshanteringen som påverkar verksamheten och som då lika gärna skulle kunna bero på hårdvarufel som vid Tieto-incidenten 2011 som på antagonistiska attacker. Detta har naturligtvis inte hindrat rapportförfattarna att dra slutsatser om trender men för den som verkligen är intresserad av hur informationssäkerheten fungerar är det alldeles otillräckligt.

Låt oss ändå vara överens om att det finns starka indikationer på att det händer ett stort antal incidenter och att realiserade incidenter är ett tecken på att vidtagna säkerhetsåtgärder inte skyddar verksamheten på ett rimligt sätt. En mer systematisk genomgång av incidenter som drabbat verksamheter och privatpersoner tror jag skulle visa att huvuddelen skulle gå att undvika med väl kända metoder som exempelvis bättre kontroll över uppdateringar i it-tjänster. En nackdel med incidentbegreppet är att det har en tendens att enbart fånga upp mer uppseendeväckande och kanske antagonistiska situationer. Störningar av mindre dramatisk karaktär men som kan påverka verksamheten sammantaget på ett mer negativt sätt får inte samma uppmärksamhet vilket kan leda till felprioriteringar i åtgärdsarbetet.

Ett annat sätt försöka bedöma om informationssäkerhetsarbetet är funktionellt är ett klassiskt compliance-perspektiv; att kontrollera om regler efterlevs. Inte heller här finns ett stort generellt underlag att luta sig emot. Inom offentlig sektor har  dock de senaste åren har ett antal rapporter visat att den systematiska informationssäkerheten i myndigheter, landsting och kommuner har stora brister, ja till och med att den vissa fall tycks bli sämre snarare än bättre.

Sammantaget är alltså inte bilden ljus. I och med att informationssäkerheten tycks fungera illa i de enskilda organisationerna kan den knappast fungera bättre på en aggregerad nationell nivå. Kanske måste ändå förhållandet att vi inte kan ge en uppfattning om hur bra eller dålig informationssäkerheten det tydligaste tecknet på att det inte fungerar bra.

 

Tre saker som inte är huvudproblemet

För att komma in på kärnfrågorna är det tre (bort)förklaringar till varför informationssäkerheten inte fungerar som jag skulle vilja utesluta:

För litet pengar

Eftersom det inte heller finns en sammantagen beskrivning av hur mycket pengar som satsas på att förbättra informationssäkerheten är det inte möjligt att säga att det är ekonomiska skäl som förhindrar utvecklandet av en bättre säkerhet. I Riksrevisionens senaste rapport om informationssäkerhet beskrivs också svårigheterna med att försöka bedöma kostnaderna.

Nationellt har det också investerats inte obetydliga medel i olika myndigheters stöd för informationssäkerhet. Eftersom inte effekten av dessa medel utvärderats mer än mycket översiktligt av Riksrevisionen är det svårt att säga att det skulle vara för litet eller för mycket.

Min poäng är denna: om det finns beskrivet vad som bör göras för att reducera olika risker för verksamheten är det svårt att uppskatta vilka medel som skulle behövas och ledningar på olika nivåer är, med all rätt, tveksamma till att tillföra ytterligare pengar. Bollen är därmed tillbaka som en skråfråga: om vi anser att det finns ekonomiska orsaker till att informationssäkerheten inte fungerar så måste vi bli mycket bättre på att beskriva vad pengarna skulle användas till och vad organisationen (eller nationen) skulle ha för nytta av det.

Att den generella it-utvecklingen går så mycket snabbare än informationssäkerhetsutvecklingen att gapet blir större och större

Det här är ju en verklighetsbeskrivning som ofta återkommer och som på något underförstått sätt antas utgöra ett skäl till att informationssäkerheten inte håller måttet. Men vad är egentligen kausaliteten i det här sammanhanget, om det nu finns en sådan? Om informationssäkerhet vore en aspekt som vunnit hög acceptans i samhället, i organisationerna, hos utvecklare av it-tjänster m.fl. så skulle ju frågeställningen vara integrerad som en naturlig del i utveckling av tjänster, produkter och infrastruktur. Istället ses informationssäkerhet som en kostnad och en motpol till effektivitet vilket gör att lösningar för att förbättra säkerheten, om de över huvud taget implementeras, inte är effektiva och ofta ligger som olja på vattnet, ofullständigt integrerade.

Som en jämförelse skulle det vara svårt att tänka sig att trafiksäkerheten skulle vara något som tilläts hamna i bakvattnet numera. Så kanske det var i ett tidigare skede men genom ett idogt forsknings- och opinionsarbete har säkerhet en mycket hög prioritet i trafikpolitiken.

Återigen faller alltså ansvaret tillbaka på oss själva och förmåga att sälja in informationssäkerheten.

Ledningen förstår inte

Det är få meningar som jag så ofta hört upprepas i professionella sammanhang som uttrycket: ”ledningen förstår inte”. Ofta blir detta den tröstande förklaringen till varför man inte når framgång med sina informationssäkerhetsprojekt och självklart ligger det mycket i det. Det går inte att smyga in informationssäkerheten i organisationen bakom ryggen på ledningen. Även här handlar det dock om att kunna presentera vikten av informationssäkerhet så ledningen ser poängen ur sitt perspektiv – att det gynnar organisationens möjlighet att uppfylla sitt uppdrag. Ser ledningen inte behovet av informationssäkerhet är det inte heller rationellt att införa exempelvis ett LIS.

Ledningens bristande förståelse kan därmed, menar jag, inte ses som en autonom förklaring till bristande informationssäkerhet utan som att ledningen inte fått tillräckligt bra argument för att organisationen ska bedriva ett systematiskt informationssäkerhetsarbete.

I de följande inläggen ska jag lyfta fram förhållanden som jag ser både som verkliga orsaker till bristande informationssäkerhet och som möjliga att påverka för oss som arbetar med informationssäkerhet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *