Strategi från bunkern

30 juni kom alltså äntligen strategi. Två dagar före Almedalen och samma dag som de i det offentliga Sverige som inte är och tycker på Gotland förhoppningsvis sjunker in i sommardvala alldeles oavsett vilka strategier som lanseras.

Det är nästan svårt att veta var jag ska börja eftersom det trettiotal sidor som utgör strategin väcker så många frågor. Att försöka redogöra för dem skulle kräva ett utrymme som vida överstiger strategins sidantal. Bara användningen av begrepp gör läsaren konfys. Exempel ett: strategin heter En samlad strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet. Vi som sedan ”cybersäkerhet” började användas för att hotta upp konferenspunkter undrat vad det egentligen betyder är inte så få. En förklaring som varit återkommande är att det är ”säkerhet i domänen cyber”, alltså något kopplat till försvarets indelningar och något ”internationellt”. Strategin släpper dock redan på sidan 4 alla ambitioner att försöka utreda denna fråga:

För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell kontext.

Ska man tolka det som ”informationssäkerhet” är aningen mer inriktad på icke-digital information? Och på vilket sätt skulle en sådan uppdelning tillföra något klargörande? Och om det egentligen är samma sak varför skulle man då i svenska texter ta hänsyn till vilket begrepp som används internationellt om det egentligen inte har någon annan innebörd än informationssäkerhet? Det är som författarna på ett tidigt stadium gett upp men ändå velat ha med det litet läckrare ”cybersäkerhet”, tänkt ”wtf” och bara gått vidare.

Exempel två är definitionen av ”tillgänglighet”:

Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder.

Här har strategins författare ändrat innebörden av begreppet på ett fatalt sätt. I den terminologi som reviderades 2015 (och som man visserligen kan ha synpunkter på) SIS handbok Terminologi för Informationssäkerhet (SIS HB 550 utgåva 3) är definitionen:

Åtkomlighet för behörig person vid rätt tillfälle.

Strategin har alltså gjort det märkliga tillägget som tjänsterna erbjuder vilket jag finner både missvisande och i någon mån obegripligt. Vilka tjänster är det som avses? Någon typ av it-tjänster sannolikt men eftersom strategin i övrigt har en stark förkärlek för ”system” vandrar tankarna iväg mot de samhällsviktiga tjänster som beskrivs i NIS-direktivet som är verksamhet och inte it-lösningar. Dessutom leder beskrivningen tanken mot ett synsätt att det är tjänsterna – inte informationen- som är i centrum vilket för den som vill planera för att upprätthålla kontinuitet inte är bra. Den som vill ha en fungerande kontinuitetshantering måste ha alternativa sätt för sin informationsförsörjning och då räcker det inte att titta på enskilda ”tjänster”. Mest svårtolkat uppfattar jag ”som tjänsterna erbjuder”. Det är som det smygs in ett konfidentialitetsperspektiv i tillgänglighetsbegreppet, att tillgänglighet skulle betyda att endast behöriga ska tillgång till tjänsterna när de erbjuds.

Det finns ett antal andra begrepp som förtjänar en diskussion men som vila tills vidare. Jag tänkte istället ta upp några utgångspunkter för strategins författare. Dessa ligger till grund för de prioriteringar som görs och som jag menar i många stycken gör strategin irrelevant.

I mycket känns strategins inriktning igen från Infosäkutredningen som lämnade sin rapport med förslag om en informationssäkerhetspolitik 2005 Säker information. Gemensamt att både utredningen 2005 och den nya strategin är skrivna helt sett ur statens intressen trots att man i båda fallen säger sig behandla samhällets informationssäkerhet. Det behövs knappast några poäng i statsvetenskap för att inse att staten inte är synonym med samhället och det känns därför intellektuellt torftigt att strategin inte på något ställe erkänner och problematiserar de intressekonflikter inryms i samhällets informationssäkerhet. Det gäller relationen stat-individ, stat-privata företag och stat-kommuner/landsting för att ta de mest uppenbara ytorna för konvergerande intressen. Istället utgår strategin okommenterat från att alla samhällets aktörer är villiga att underkasta de åtgärder som strategin föreslår som till stor del motiveras ur ett nationellt försvarsperspektiv. Genomgående är förslagen inriktade på att staten talar om hur saker ligger till, föreskriver och sedan genom tillsyn kontrollerar att ”samhället” lyder. Jag tror att den här ”far vet bäst”-mentaliteten är omotiverad i så måtto att pappa staten faktiskt inte vet bäst på det här området utan har all anledning att ta till sig andra samhällsaktörers kunskap och intressen. Att peka med hela handen fungerar kanske bra inom den gröna sektorn. De kommunpolitiker som måste göra intresseavvägningar mellan insatser inom äldreomsorgen och att satsa på säkerhetsåtgärder som inte kan motiveras är nog däremot betydligt mindre villiga att utan protester röra sig i handens riktning. Kanske är det också detta förhållningssätt som gjort att så litet av de förslag av de som Säker information presenterade har realiserats – en insikt som möjligen skulle kunnat ge strategin en annan inriktning och ton.

Den implicita föreställningen att statens intressen per automatik sammanfaller med allas (förutom brottslingars och fientliga nationers) intressen får egenartade konsekvenser då strategin tar sig an integritetsfrågan. Det enda sammanhang där strategin utvecklar sig om den personliga integriteten är när den är hotad av privatpersoner i form av näthat och grooming. Närmast ohederligt blir det när man inte ens nämner den kritik som framkommit gällande konsekvenserna på den personliga integriteten i remissvar rörande förslaget att MSB ska få installera sensorsystem. Istället framställs sensorsystemen som i princip redan beslutade:

Regeringen har under våren 2017 remitterat en promemoria om tekniska sensorsystem (Ju2017/02002/L4) med förslag att MSB får stödja verksamhetsutövare inom samhällsviktig verksamhet med informationssäkerheten genom att tillhandahålla sensorsystem som kan stärka samhällets möjlighet att upptäcka och hantera it-incidenter. MSB:s sensorsystem ska inte tillhandahållas till de verksamheter som erbjuds TDV.

Därmed var relationen mellan staten och individen överstökad. Dataskyddsförordningen känns mycket avlägsen i strategin.

En annan genomgående tendens är att strategin i princip endast intresserar sig för de antagonistiska hoten. Andra typer av risker diskas av i två förströdda meningar:

Olika former av störningar i mjuk- eller hårdvara eller störningar i driftmiljö är vanligt förekommande. Yttre fysiska händelser som t.ex. bränder, avgrävda kablar, översvämningar eller solstormar utgör också en del av hotbilden.

Resten av hotavsnittet beskriver en leviathan-liknande situation där framför allt statens intressen måste tillvaratas. Utan upphovsman för riskbedömningen meddelas:

Det möjliga agerandet av stater, statsunderstödda aktörer eller andra aktörer med liknande förmåga utgör det allvarligaste informations- och cybersäkerhetshotet mot Sverige.

Självklart kan inte dessa hot underskattas – de är verkliga och omfattande. Men enligt min erfarenhet äventyras de flesta organisationers verksamhet i lika hög grad av t.ex. bristande rutiner som leder till uppdateringsfel. Ett stort antal av de större incidenter som inträffat under senare år har också haft icke-antagonistisk bakgrund. För landsting och kommuner skulle jag vilja påstå att den absolut största utmaningen ligger i att kunna efterleva dataskyddsförordningen när den träder i kraft. Oavsett om jag har rätt i denna bedömning eller inte vågar jag hävda att strategins oförmåga att se att olika organisationer lever med olika risker och med olika behov av säkerhetsåtgärder är en av dess mest påtagliga brister. På ett flertal ställen presenteras lösningar som blickar tillbaka till BITS och andra försök att skapa samma säkerhet i alla organisationer. Detta strider inte bara mot grundtanken i ISO 27000 som säger att ledningen i varje organisation måste ta ställning till risker och därefter göra sina prioriteringar. Det strider också mot de verkliga behov som finns i olika organisationer eftersom olika verksamhetsprocesser kan använda samma information på helt olika sätt. I strategins anses detta dock fel:

Samma information kan få olika skydd i olika organisationer och kunskapen om vilket skydd som är lämpligt och tillgängligt för en viss typ av information är hos många aktörer ofullständig.

Jag tror att man här omedvetet endast utgår från konfidentialitetsaspekten och inte har reflekterat tillräckligt över behovet av riktighet, spårbarhet och tillgänglighet kan skifta starkt mellan olika organisationer. Under ett par arbetade jag på MSB med att tillsammans med bland annat representanter från hälso- och sjukvårdsområdet med att fram ett koncept för nationell styrmodell. Tanken var inte att alla organisationer skulle ha samma säkerhet utan att modellen skulle utgöra ett stöd för kommunikation mellan olika verksamheter så att varje organisation skulle kunna få den nivå av säkerhet som dess ledning ansåg lämpligt. Konkret skulle det innebära att det t.ex. fanns gemensamma metoder för processkartläggning, informationsklassning och skyddsnivåer. Att nu strategin ser det som ett problem att olika informationsmängder värderas olika av olika organisationer uppfattar jag som att man tankemässigt är tillbaka till det one size fits all-koncept som BITS byggde på.

Det mest anmärkningsvärda med strategin är att den inte beskriver en relevant framtid, inte ens ger en relevant bild av dagens situation. Det som utgör strategins existensberättigande redovisas i avsnittet Vad ska skyddas?. Det sidlånga avsnittet börjar tämligen stillsamt med:

Det innebär att både informationen i sig och de system som används för att förvara och överföra informationen måste skyddas.

Men därefter bryter ett sammelsurium av demokrati och andra värden, ting, system, kommunikation och i någon mån information ut. Ungefär på mitten dyker följande märkliga passage upp:

I dag bygger systemen för att hantera information huvudsakligen på digital informations- och kommunikationsteknologi. Detta gäller inte minst de system Sverige är beroende av för att kunna styra och leda riket under omfattande påfrestningar som kan följa av kris eller krig.

Jag biter mig  hårt i tungan för att inte ställa ironiska frågor som om det tidigare fanns system som inte byggde på digital teknik och om det är så att just de system som Sverige är beroende av för att kunna styra och leda riket o.s.v. (vilka de nu kan vara) är ännu mer digitala än övriga it-system. Även om stycket vidlåds med en ofrivillig komik är det dock inte särskilt lustigt att läsa denna flacka och redan inaktuella beskrivning av beroenden. Det är som strategins upphovsmän (för övrigt precis som utredarna av NIS-direktivet) fortfarande tänker sig en situation där verksamheter är beroende av tydligt avgränsade ”system” som man själv driftar och förvaltar.

Jag menar att vi redan idag är långt ifrån en sådan situation. Istället går allt fler organisationer helt eller delvis över till molntjänster som dessutom är intrikat integrerade så att det är svårt att urskilja enskilda tjänster eller komponenter. Detta är ju också något som uppmuntras i andra inriktningar från regeringen. För att ta ett konkret exempel vågar jag utan större talang som sierska ändå påstå att en stor del av den svenska förvaltningens dagliga informationshantering kommer att ske i Office 365 som molntjänst inom 5 år. Att jag vågar sticka ut hakan beror inte enbart på egna observationer i verkligheten utan också på att Microsoft låtit förutskicka att de kommer att sluta att tillhandahålla sina Office-programvaror för installation i egen miljö. De kommer att gå all in molntjänster. Denna nya situation behandlas överhuvudtaget inte i strategin. I 2.2. Öka säkerheten i nätverk, produkter och system där det rimligen borde inrymmas en sådan diskussion och förslag på lämpliga säkerhetsåtgärder nämns detta överhuvudtaget inte. Lika litet intresse ägnas åt välfärdsteknologin som är i stark framväxt och som innebär nya intressanta frågeställningar inom en stor samhällsviktig verksamhet.

Strategins bristande omvärldsbevakning påverkar även de säkerhetsåtgärder som presenteras. Mycket är uppstekta tidigare förslag alternativt bekräftelser på redan existerande lösningar även om jag fortfarande när ett visst hopp om den så kallade nationella modellen för systematiskt informationssäkerhetsarbete. Ett axplock på aktiviteter där regeringen ska enligt strategin fortsätta att verka för det man redan verkat för eller inte kan undvika att verka för:

  • öka tydligheten i myndighetsstyrningen och lyfta betydelsen av ett tillfredsställande informationssäkerhetsarbete internt på myndigheterna
  • samverkan mellan myndigheter med särskilda uppgifter på informations- och cybersäkerhetsområdet stärks
  • NIS-direktivet genomförs effektivt och att det etableras en adekvat styrning och tillsyn av säkerheten i nätverk och informationssystem i samhällsviktig verksamhet för vissa aktörer inom de utpekade sektorerna
  • företag och myndigheter som äger eller arbetar med samhällsviktig verksamhet där industriella informations- och styrsystem ingår får stöd i sitt arbete med att stärka informationssäkerheten,
  • berörda myndigheter utvecklar arbetet med att genomföra och stödja kartläggningar och utredningar om sårbarheter och lämpliga säkerhetsåtgärder i samhället
  • förmågan att hantera allvarliga it-incidenter upprätthålls genom en samordnad övningsverksamhet.

Inte särskilt kraftfullt eller nydanande. I ärlighetens namn ska väl sägas att det även ingår att regeringen ska verka för en strategi för kryptosystem, mer övervakning i olika hänseenden och mer brottsbekämpning.

Om Sverige ska bli, som regeringen proklamerat, världsbäst inom digitalisering och e-hälsa behövs det en storsatsning på proaktiv informationssäkerhet som stödjer denna inriktning. Förutom att stärka säkerheten i nätverk och kommunikationer är svårt att se vad den liggande strategin bidrar med i det hänseendet. Efter att ha begrundat åtgärdsförslagen uppfattar jag att huvuddragen är ett perimeterskydd på nationell nivå, incidentrapportering och tillsyn.  Detta menar jag inte är särskilt verkningsfullt i förhållande till dagens molntjänstsamhälle.  System i egen drift och förvaltningen som staten fysiskt kan kontrollera är inte den framtid som strategin ska fungera i. Att staten skapar säkerhetslösningar för (forntida teknik höll jag på att skriva) tekniska lösningar på utgående är inte unikt för den här strategin; som en klok kollega påpekade häromdagen är det konstigt att det nu görs så stort nummer av säker e-post. Redan nu sker kommunikationen ofta i andra former än e-post och om fem år kommer sannolikt dess betydelse vara i starkt avtagande.

Bristen på ambition att skapa bättre möjligheter att hantera de nya frågeställningar som digitaliseringen medför präglar också strategins kunskapssyn. Istället för en offensiv hållning där man utgår från ett läge som jag bedömer som tämligen ovedersägligt, nämligen att vi idag hög grad saknar kunskap om även grundläggande kunskap om hur vi ska bygga en fungerande informationssäkerhet, är strategin även här konserverande.  Den kunskap som strategins författare anser behövs är att kartlägga brister och sedan öka medvetenheten om dessa till olika aktörer.

Det är enligt regeringens bedömning viktigt att arbetet med att analysera sårbarheter, brister och behov med koppling till Sveriges informations- och cybersäkerhet fortsätter att utvecklas och fördjupas i syfte att stödja och öka medvetenheten om långsiktigt informationssäkerhetsarbete på alla nivåer i samhället

När man sedan kommer in på högre utbildning, forskning och utveckling räknas ett antal redan pågående projekt upp samt en avslutande lam inriktning:

Lärosäten, industriforskningsinstitut, näringsliv och offentlig sektor samverkar för att öka nyttiggörande och innovation inom informations- och cybersäkerhetsområdet.

Min uppfattning är att om en större förändring (i positiv riktning är det väl bäst att säga) av samhällets informationssäkerhet så förutsätter det en utvecklad kunskapsstyrning. Mer effektivt än att använda retroaktivt inriktade och repressiva åtgärder som incidentrapportering och tillsyn är att kunna beskriva för olika typer av aktörer hur de kan använda belagt effektiva säkerhetsåtgärder. Detta förutsätter dock i sin tur att det finns kunskap som kan utgöra underlag för en relevant styrning. Ett område som alldeles särskilt borde lyftas fram är det informatik och hur en styrd informationshantering kan ge ökad säkerhet i de tjänster som alltmer kommer att ersätta de traditionella systemen. Jag bedömer att tekniskt perimeterskydd kommer att vara något som måste fortsätta att utvecklas men att dess relativa betydelse kommer att minskas i förhållande till hur säkerhet kan byggas in i informationshanteringen. Därmed anser jag att detta borde vara ett strategiskt kunskapsområde för framtiden, en uppfattning som inte förefaller delas av strategins upphovsmän som på ett ytterst vagt sätt sveper över en mängd teknikområden.

Ett annat kunskapsområde som hänger ihop med själva definitionen av informationssäkerhet är betydelsen av spårbarhet i informationshanteringen. En långvarig men icke-uttryckt schism inom det svenska informationssäkerhetsskrået är begreppet spårbarhet som för många varit tabubelagt utan närmare förklaring. I de verksamheter som länge varit transaktionstäta och komplexa som exempelvis hälso- och sjukvården har kravet på spårbarhet varit självklart. För ”purister” har det dock varit en styggelse. Nu menar jag att det borde vara uppenbart för de flesta praktiskt verksamma att begreppet måste tillämpas aktivt i informationsklassningar och riskanalyser. Enbart dataskyddsförordningens krav förutsätter åtgärder för spårbarhet som idag inte tillämpas men användningen av integrerade tjänster kommer också att innebära behov av att kunna rekonstruera sammanställd information där alla ingående datamängder har rätt version o.s.v. Hur detta ska kunna gå till är även det ett område där forskning är nödvändig men denna typ av kunskap ligger långt utanför det område som strategin rör sig inom.

Trots denna orimligt långa text innehåller den bara ett litet antal nedslag i de frågeställningar som väcks. Min kritik kan sammanfattas i tre punkter. För det första är det väldigt uppenbart att det är en strategi för staten – inte för samhället. De stora frågor och intresseavvägningar som de flesta av samhällets aktörer måste hantera lyser med sin frånvaro – inifrån- och ut-perspektivet är så överväldigande att jag får känslan av att man suttit i en bunker och skrivit strategin för att försäkra sig om att inga ovälkomna intryck från verkligheten ska smyga sig in. Genomgående så förläggs också fel och brister hos aktörerna i samhället; de har dålig kunskap och de gör fel. Däremot så håller den del av staten som skrivit strategin inte upp en spegel och frågar sig vad man själv kunnat göra bättre. Trots att staten skottar in omfattande resurser centralt till de myndigheter som ska samordna informationssäkerhetsarbetet har resultatet inte blivit det önskade. Det är därför märkligt att strategins angreppssätt är att framförallt resten av samhället ska skärpa sig. Kanske måste man, istället för att fortsätta göra mer av samma sak, våga rikta blicken inåt och försöka analysera varför det hittills inte funkat så bra trots resurserna. Det vill säga en gammaldags hederlig utvärdering av en fristående part.

För det andra beskriver strategin inte ens dagens digitala situation utan en snart förgången tid. Jag har ju närt vissa förhoppningar rörande strategin men måste nu redan inledningsvis medge att det kommit helt på skam. Istället för att vara framåtblickande vilket är ett slags grundkrav på en strategi är den produkt som presenteras häpnadsväckande inaktuell även för dagens situation. Jag förstår att de som skrivit dokumentet varit snärjda och begränsade av bland annat det fem år gamla NIS-direktivet. Detta ”ursäktar” dock inte den enligt min bedömning föråldrade bild av verkligheten som är strategins utgångsläge. Faktiskt är det svårt att se den nya strategin som mer aktuell än den som togs fram 2010 och som dessutom var betydligt mer kortfattad och välstrukturerad Strategi för samhällets informationssäkerhet  2010 – 2015.

För det tredje levererar strategin få eller inga konkreta inriktningar – man lyckas inte ens beskriva hur de områden som staten faktiskt kontrollerar ska styras. Hur ska exempelvis säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet och normal verksamhet förhålla sig till varandra? Och de olika incidentrapporteringskrav som staten nu riktar mot olika aktörer, hur ska de integreras till en effektiv och rimlig helhet? Om exempelvis eHälsomyndigheten råkar ut för en incident där personuppgifter ingår ska man då rapportera till MSB (enligt MSB:s föreskrift), till IVO (enligt NIS-direktivet) och till Datainspektionen (enligt dataskyddsförordningen). Eftersom incidentrapportering under en längre tid lyfts fram som den mest prioriterade säkerhetsåtgärden vore det rimligt att en strategi gav besked om hur den långsiktigt ska hanteras.  Och om nu en stor del av den samhällsviktiga verksamheten och den offentliga förvaltningen i övrigt kommer att hantera sin information i ett fåtal internationella molntjänster? Är det då inte en central strategisk säkerhetsfråga för staten att ha en inriktning för relationen till dessa molntjänstleverantörer. Det är ju knappast ett alternativ att köra ett DDR-lösning och utveckla egna statliga lösningar.

En strategi borde fungera som mer än talepunkter för en minister i Almedalen men här tycks beskedet ganska klart:  Fråga inte vad staten kan göra för dig utan vad du kan göra för staten. För oss andra verksamma i skrået är det viktigt att inte dras in i bunkern utan att vi arbetar med de frågor som är relevanta i dag och i framtiden.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *