Riskmenageriet

Det är lätt att bli tidsblind men jag tror att vi även efterhand kommer att uppfatta våren 2020 som den värsta krisperioden i Sverige sedan andra världskriget. Skadad av historiska studier är jag väl medveten om hur svårt det är att bedöma nutiden medan den pågår men har ändå blivit fascinerad av hur den nationella beredskapen fungerar när det som alla pratar om men ingen sett inträffar. Det vill säga den stora samhällskrisen.

En termometer på hur väl det svenska krissystemet mår är den centrala myndigheten för dessa frågor Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag hade egentligen, efter att ha studerat ett ganska stort antal allmänna handlingar, tänkt fortsätta skriva om hur myndigheten hanterat det beryktade enkätverktyget. Det är i sig en intressant historia som i delar redan skildrats av flera medier, kanske mest heltäckande av Arbetaren bland annat här. När man läser handlingarna är det så många överraskande steg allt sedan regeringen den 19 mars ger MSB ett uppdrag (Ju2020/01165/SSK) :

Regeringen uppdrar åt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att säkerställa att myndigheternas information med anledning av utbrottet av det nya coronaviruset är samordnad och tydlig samt att det finns effektiva kanaler för att föra ut informationen. I uppdraget ingår att skyndsamt utarbeta ett nationellt informationsmaterial som på ett effektivt sätt ska kommuniceras till så många som möjligt.

MSB får 75 miljoner (!) för att genomföra uppdraget under 2020, ett uppdrag som till synes inte på något sätt innehåller smittspårning eller insamlande av uppgifter. Kanske är det de 75 miljonerna som snedvrider uppdraget från början, kanske lockar de 75 miljonerna till sig aktörer som ger myndigheten tips om vad de skulle kunna hitta på för att sätta sprätt på pengarna. I vilket fall så är det inte MSB:s professionella kommunikatörer som får lead i detta jättelika kommunikationsuppdrag utan Avdelningen för cybersäkerhet och säkra kommunikationer. Det formella beslutet på denna interna delning kommer den 26 mars, dagen efter att MSB bjudit in Folkhälsomyndigheten till ett möte där den förra myndigheten erbjuder den senare ett digitalt verktyg, allt enligt minnesanteckning från mötet:

Kort möte med GD Folkhälsomyndigheten (FHM) sen em 25/3.

MSB tar upp initiativ kring digitalt verktyg för digital självskattning.

GD FHM positiv, betonar att ett sådant här verktyg inte ska driva fysisk testning i fel riktning. Viktigt att anpassa svar på självskattning så respondenten inte förväntar sig att bara för att man gör digitalt test så får man fysiskt test.

Vad som händer under veckan där MSB:s samordningsuppdrag för myndigheters kommunikation angående corona övergår till att handla om ett digitalt verktyg för självskattning av smitta är för mig okänt men det är uppenbart att det är MSB som vill ha verktyget. Litet småaktigt vill jag poängtera det eftersom jag själv blivit åthutad på sociala medier av en i utvecklingsarbetet involverad konsult när jag hävdade att det var så det låg till. Några dagar efter åthutningen gick MSB officiellt ut och sa att det var på deras initiativ som verktyget tagits fram. Note to self som konsult: undvik att agera som dina kunders talesperson om du inte formellt blivit ombedd. Enligt den juridiska utredning som MSB låter en extern byrå genomföra framgår det att det inte ingår i MSB:s uppdrag att bedriva smittspårning. Därför måste man ha med sig expertmyndigheten FHM för att kunna genomföra projektet med digital självskattning. Redan här går det se de problem som snart kommer att göra att projektet blir en återvändsgränd. Rollen som samordnande myndighet kräver respekt för olika aktörers uppdrag och mandat och detta särskilt i trängda lägen, inte att man försöker ta över andra myndigheters uppgifter.

Sedan följer en närmast smärtsam historia fram till slutlig nedläggning via ett antal anhalter där det blir allt tydligare att ingen utom MSB (och leverantör samt konsulter) är intresserade av verktyget. Kontentan blir x antal miljoner i sjön (konsultkostnaderna är inte medräknade i de 6,4 miljoner som MSB ska betala till leverantören), en granskning av Konkurrensverket och ett rejält tapp i anseende när MSB som bäst skulle behöva det. Sannolikt har MSB tappat i förmåga att genomföra det egentliga uppdraget från regeringen: att samordna myndigheters information angående corona vilket knappast kan glädja uppdragsgivaren. Det går att föreställa sig mindre trivsamma samtal på regeringskansliet.

Som en slutkommentar till Arbetaren säger MSB:s pressekreterare:

Vi tar hellre kritik för att vi skyndar på att ta fram en lösning som på något sätt kan vara till hjälp när människor dör, än att få kritik för att vi sitter på händerna och inte gör något. Vi ansåg att vi var, och är, i ett läge där det var viktigt att agera när det handlar om människoliv.

MSB reagerar alltså exakt på det sätt som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, att göra NÅGOT känns alltid bättre även om detta något är inte leder framåt eller förbättrar situationen. I krissituation är det viktiga tillit och att alla vet vem som ska göra vad. I bakhuvudet gnager en liten olustig känsla av att myndigheten kan ha reagerat på yttre påverkan vilket lett fram till haveriet. Det är lätt att glömma bort att de vanligaste påverkanskampanjerna är de ekonomiska.

Det skulle vara lätt att göra sig lustig över denna tragikomiska historia. Det är inte min intention. Istället får den mig, liksom många andra i dessa dagar, att reflektera över den svenska beredskapen och myndigheters förmåga. Framförallt funderar jag på hur MSB (och andra myndigheter) förefaller så synnerligen oförberedda på en pandemi att man är tvungen att kasta sig in i så äventyrliga och ofruktbara aktiviteter som webenkäten. Pandemi är verkligen inte en svart svan i ett riskperspektiv utan snarare vad Michele Wucker kallar en ”grå noshörning”:

A “gray rhino” is a highly probable, high impact yet neglected threat: kin to both the elephant in the room and the improbable and unforeseeable black swan. Gray rhinos are not random surprises, but occur after a series of warnings and visible evidence.

Pandemier har redan inträffat och har varit på MSB:s short list över samhällsrisker ända sedan myndigheten startade. Ändå tycks inte nödvändiga förberedelser för samordning i en pandemisituation ha gjorts. Detta ska inte MSB lastas för utan snarare de regeringar som styrt under perioden. Kanske måste djurmetaforerna gå vidare till svarta strutsar (ja, jag vet att det inte är så i verkligheten att strutsar gräver ner huvudet vid annalkande fara men det är en bra metafor).

Nu pratas det i alla politiska läger om vikten av att förbättra den civila beredskapen och kanske till och med snegla tillbaka till beredskapens guldålder i Sverige: 1970-talet. Problemet med detta är att det innebär att ett antal av dagens heliga kor måste slaktas om det ska fungera. Det är inte bara mycket stora ekonomiska resurser som behövs. Vi har under närmare 40 år demonterat den starka staten som är en förutsättning för en sammanhållen nationell beredskap och istället privatiserat och fragmentiserat ansvaret utan tanke på hur alla skärvor ska kunna skapa en helhet då det behövs. Typexemplet på detta är ansvarsprincipen som inte är inskriven i någon lag men som har haft en förödande inverkan på den gemensamma styrningen av krisberedskapen. Fragmentiseringen har inte kompenserats med en stark myndighet som nationellt nav. MSB:s roll är istället att försöka samordna utan sammanhållen nationell planering och i stort utan mandat att faktiskt styra samhällsviktiga aktörer. Fallet med webenkäten får tolkas som ett utslag av MSB:s omöjliga roll och borde vara ett exempel av många som bör leda till att ansvarsprincipen omprövas och att en verklig krisberedskapsmyndighet med fullt mandat skapas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *