Den byråkratiska informationssäkerheten

Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet. Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag.

Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inse att informationssäkerhet alltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt.

Givna frågor borde vara:

  1. Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten?
  2. Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det?
  3. Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet?
  4. Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå?

Varför fungerar då så mycket av informationssäkerhetsarbetet så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är vad som ska göras men inte hur. Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske?

NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om hur olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas.

Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi.

Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd.

Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna.

Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende.

En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget).

Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas  i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen.

Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv.

Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst.

En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….).

Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter.

4 reaktioner på ”Den byråkratiska informationssäkerheten

  1. Så många sanningar i det du skriver så om jag skulle citera några så skulle det sluta med att jag kopiera hela posten.

    Som konsult har jag försökt hålla mig ifrån uppdrag i offentligheten efter att ha läst flera revisionsrapporter.
    Men sitter nu på en myndighet och känner igen mkt av det du skriver.
    Din beskrivning av NPM var intressant och gav mig en pusselbit. Att prata produkter, förmågor och värdeleveranser känner jag igen men det faller platt när det mesta inkl. säkerhet blir valbart eftersom ingen vill ”peka med hela handen”.

    Men faktiskt arbetar vi med ett initiativ att klustra leveranser och koppla skydd och säkaktiviteter till respektive kluster.
    Liknar dina tankar om normerande klassning för generiska processer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *