Kan vi sluta vanvårda offentlighetsprincipen?

Offentlighetsprincipen ligger mig mycket varmt om hjärtat men de senaste decenniernas hantering av denna den svenska demokratins USP kan inte göra dess vänner annat än djupt bekymrade.Låt mig då bara först säga att jag  inte bara har ett känslomässigt engagemang för offentlighetsprincipen utan även en utbildning med inriktning på informationshantering och en mycket lång praktisk erfarenhet av frågor runt utlämnande av allmänna handlingar och det är med denna bakgrund som jag skildrar nedanstående fenomen.

Min oro fick ny näring förra veckan när jag från MSB begärde ut underlag rörande den uppföljningsstruktur som jag skrev om här. Jag begärde ut dels själva frågorna som ingick i den s.k. strukturen som beskrivits i rapporten, dels återkopplingen från de myndigheter som ingått som försökskaniner i projektet med framtagandet. Snabbt fick jag ut den första delen men när det kom till återkopplingen från myndigheterna blev det problem. Här ska jag inte gå in på själva reaktionerna från myndigheterna vilka var påfallande svala utan mer handläggningen som jag tyvärr följer ett mönster som blir allt vanligare bland myndigheter, regioner och kommuner.

Trots att innehållet i dokumentet var banalt inleddes handläggningen med att handläggaren sa att en sekretessprövning måste göras. Därefter fick jag efter någon dag dokumentet men flitigt maskat med hänvisning till OSL 18:8 (sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs) samt stämplat med sekretess.  Något motstridigt skriver handläggaren i mejlet:

Är du inte nöjd med detta kan du begära att frågan lämnas till myndigheten för ett skriftligt beslut som kan överklagas.

Som den rutinerade medborgare jag är svarar jag att jag självklart vill ett skriftligt beslut med besvärshänvisning vilket två dagar senare leder till följande besked:

Efter en förnyad bedömning har vi funnit att dokumentet kan lämnas ut i sin helhet.

Att jag redovisar hela handhavandet är för att visa hur rutiner och bristande kompetens hos handläggarna leder dels till extra arbete (maskning är ett tidskrävande pyssel) men också en stor risk för att medborgaren inte kan åtnjuta sina lagliga rättigheter. Gissningsvis finner sig de flesta i det första svaret och går inte vidare och missar därmed en möjlighet att få tal del av information som skulle kunna vara väsentlig.Om man ska vara petig så är det väl också så att jag faktiskt fick ett skriftligt avslag med hemligstämplingar och allt men utan besvärshänvisning.

Detta är naturligtvis fel sett till den grundlagsskyddade rätten enligt tryckfrihetsförordningen krav på handlingsoffentlighet:

2 kap 1§ Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

men strider även mot förvaltningslagens krav på myndigheter:

6 §   En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.

Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Visserligen brukar regeln vara att den som ”har handlingen om hand”, dvs den tjänsteperson som har ärendet, också ska fatta beslut om huruvida den vid utbegäran ska lämnas ut eller inte vilket är bra ur serviceperspektivet. Men min erfarenhet är att den vanliga tjänstepersonen ofta drivs av ängslighet inte mot att eventuellt gå emot grundlagens intentioner utan för att skapa oro i organisationen och därför hellre fäller än friar. Denna uppfattning bygger jag på att jag vid ett flertal tillfällen sett samma förlopp: tjänstepersonen säger nej men när frågan i nästa steg kommer till en jurist så blir det en strikt juridisk prövning vilket leder till att handlingen lämnas ut. Tyvärr känner de flesta medborgare inte till att de sannolikt inte till att de måste upprepa sin fråga två gånger för att få rätt vilket inte heller kan ses som förenligt med förvaltningslagens krav. En bättre fungerande rutin är att handläggaren får svara ja men i de fall då man lutar åt att neka utbegäran bör frågan omedelbart gå till myndighetsjuristerna utan det kladdiga mellansteget med onödiga maskningar och felaktiga hemligstämplingar. Jag tror inte att det är möjligt att i stora myndigheter, särskilt inte de med viss säkerhetskaraktär, bibringa alla medarbetare rätt kompetens för att på ett rättssäkert sätt ta ställning till vad som verkligen ska ses som hemligt i lagens mening. Därför är det bästa sättet att omge offentlighetsprincipen med rätt respekt den rutin jag föreslår.

En annan litet dyster upplevelse i veckan var när jag deltog i en arkivfrukost med Riksarkivet där remissvaren på den nyligen levererade arkivutredningen diskuterades. I detta sammanhang ventilerades Riksarkivets eget remissvar och de initiativ som planerades som en följd av detta. Mycket var bra men själv reagerade jag starkt på att medborgarens rättigheter definierades som rätten till att informationen rörande den egna personen skulle vara korrekt osv. Avsaknaden av demokratiperspektivet var slående trots att arkivlagen har så stark knytning till just tryckfrihetsförordningen. Om medborgarens rätt till allmänna handlingar snarare handlar om en partsinsyn än den offentlighetsprincip som ska främja ”ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning” har vi tappat ett mycket viktigt demokratiskt inslag. Extra tråkigt är det om Riksarkivet som i sitt uppdrag har så stor möjlighet att driva dessa frågor hemfaller till att se medborgaren som kund till offentliga tjänster istället för som en deltagare i den ständigt pågående demokratiska processen.

Ytterligare en negativ faktor för offentlighetsprincipen är det stora fokus som idag ligger på öppna data där retoriken ibland går mot att öppna data skulle vara något som skulle kunna ge en ökad insyn eller ett demokratiskt värde. Jag skulle vara mycket glad om en bråkdel av det intresse och de resurser som läggs på öppna data skulle läggas på att stärka offentlighetsprincipen. Hoppet om detta är dock ytterst begränsat men jag tycker att vi åtminstone kunde låta bli att blanda ihop korten och låtsas som att öppna data för att bygga tjänster på något sätt skulle kunna utgöra en ersättning för offentlighetsprincipen. För att hårdra det skulle det gå alldeles utmärkt att kombinera öppna data med en diktatur vilket jag gissar att Kina skulle kunna vara ett exempel på.

Detta var bara några aktuella exempel på hur vi i mitt tycke vanvårdar offentlighetsprincipen. Jag ser ett mycket stort mörkertal av oförverkligad deltagardemokrati som blir följden av att vi inte månar om att aktivt sprida tillgången till allmänna handlingar. Tyvärr verkar myndigheter och det offentliga Sverige lämnat arenan och överlåtit till medierna driva frågan. Själv återvänder jag ofta till Lennart Lundquists Demokratins väktare för att hämta inspiration – om vi nu har en sådan tillgång som offentlighetsprincipen bör alla tjänstepersoner se sig som demokratins förkämpar och ta till sig att offentlighet är defaultläget och sekretessen endast ska användas då man har mycket tydliga skäl .

2 reaktioner på ”Kan vi sluta vanvårda offentlighetsprincipen?

  1. Håller med Fia. Många gånger tycker jag att det känns som att man ska ”gömma” allmänna handlingar, det är besvärligt att lämna ut dem (dvs kunskap hos handläggarna bristfällig) samt att handläggare också blandar ihop sekretess och GDPR. Det behövs fortlöpande utbildningar för många myndigheters handläggare och chefer. Skrämmande många hänvisar många gånger till ”att det är arbetsmaterial”. Eller det är bara för internt arbete, fast det gått över förvaltningsgränser. Och ogillar kundtänket i just detta .

    • Ja, känner igen alla dessa ursäkter och missförstånd som är mer legio än undantag idag. En vilseledande instinkt som många chefer och handläggare utvecklat är att om innehållet i handlingarna kan vara pinsamt eller besvärande för myndigheten så kallar man det arbetsmaterial alternativt hemligstämplar det. Vad man inte tänker på då är att själva grunden för offentlighetsprincipen är att den ska kunna stödja att pinsamheter och besvärande information avslöjas.

Lämna ett svar till Fia Ewald Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *