Vårt behov av autenticitet

Jag fortsätter succékonceptet att blogga om obskyra ämnen med en mycket begränsad grupp av intresserade. Förra gången utredningsväsendet, nu behovet av autenticitet. Upprinnelsen till detta inlägg är att jag fick uppdraget att prata om äkthet på en konferens och då började fundera mer intensivt på frågan – tack för det FALK! Detta blogginlägg ska ses som en bråkdel av vad jag anser behöver belysas gällande autenticitet.

Utgångspunkten var att både ur ett arkiv- och ett informationssäkerhetsperspektiv finns ett grundläggande intresse av att kunna skapa och upprätthålla autenticitet på olika nivå i informationshanteringen. Att notera är att autenticitet vid sidan om skydd mot obehörig åtkomst också är det historiskt sett mest konsistenta intresset både för arkivverksamhet och för informationssäkerhetsområdet. Dessutom är vissa tekniska åtgärder för att på olika sätt skapa autenticitet så grundläggande att vi inte ens reflekterar över dem, från underskrift på pappersdokument till olika digitala autentiseringslösningar. Detta till trots är autenticitet som begrepp och tillämpning påfallande sällan diskuterat. Slagningar i Libris och Diva antyder att när autenticitet explicit diskuteras gäller det i allra flesta fall kulturminnesvård, konst eller möjligen kvalitet. Inte ens som autenticitetens betydelse i relation till juridiskt bevisvärde har skapat några större textmängder vilket påpekas i en av de få avhandlingar från senare år som har detta tema (Om informationstekniskt bevis av Jonas Ekfeldt). De många utredningar som genomförts rörande digitalisering har inte fördjupat sig autenticiteten utan den nämns endast flyktigt som i SOU 2018:25 Juridik som stöd för förvaltningens digitalisering där ordet autenticitet finns med två (!) gånger på 562 sidor. Visserligen diskuteras signaturer i ett avsnitt men som jag ser det är det enbart en delmängd av frågan och här presenterad helt utan större kontext. Det enda glädjeämnet är en tio år gammal text av Kenneth Hänström, numera landsarkivarie i Härnösand.

Ett första steg för många för att förstå begreppet autenticitet är att gå till de standarder som ofta tillmäts kvaliteten att kunna ge definitioner. Jag har här valt två centrala standarder för området som även fått förleden SS för att ange att de ska ses som svenska standarder. Den första är SS-ISO 15489_1 2016 som är en standard för hantering av verksamhetsinformation till vilken allt oftare arkivarier hänvisar. Ur ett arkivperspektiv är möjligheten att bedöma graden av autenticitet en nödvändig förutsättning för i princip alla moment i hanteringen och det är därför av intresse att se vilket stöd standarden ger för att närma sig frågan. Trots att den alltså är en svensk standard finns den ännu inte, såvitt jag kan se, översatt till svenska. Inga förändringar har dock gjorts från en tidigare version av standarden som hade följande svenska definition:

  • Att handlingen visar att den är vad den utger sig för att vara,

  • Att den är skapad eller skickad av personen som uppgett sig för att ha skapat eller skickat in handlingen

  • Att handlingen blivit skapad eller inskickad i den angivna tiden

Även bortsett från den förvirrande användningen av begreppet ”handling” som skapar så mycket språkförbistring när arkivarier ska kommunicera den övriga mänskligheten (det är liksom både bärare och informationsinnehåll på en gång) så är denna definition fertil grogrund för ett antal frågor. Som det första cirkelargumentet att handlingen (som bärare gissar jag) i sig demonstrerar något som ger autenticitet. Som att den tycks se autenticitet som ett binärt begrepp; antingen är handlingen autentisk eller inte. Som att autenticitet på något vagt sätt har med post att göra. Som att autenticitet är knuten till en enskild person.

Om vi istället går över till informationssäkerheten och ser vad den svenska terminologin som SIS gav ut 2015 säger blir frågorna inte färre. Där uppges följande:

autenticitet authenticity äkthet avseende uppgivna uppgifter; särskilt rörande påstådd identitet och meddelandens ursprung och innehåll

Den tekniska process vari äktheten, autenticiteten bekräftas kallas autentisering. Denna kontroll kan avse entiteter såsom användare, processer, systemkomponenter och informationsobjekt

Pluspoäng för att man nämner ordet ”äkthet” och att autentisering kan gälla olika typer av komponenter. I övrigt är det rätt svårt att förstå vad som egentligen kännetecknar autenticitet. Vad som mest intresserar mig är dock att autenticitet valts bort som en central dimension av informationssäkerheten i ISO 27000:s tolkning. Istället har riktighet upphöjts till en av de tre särskilda omnämnda värdena och då med denna betydelse (fortfarande enligt terminologin):

riktighet integrity skydd mot oönskad förändring

Definitionen ser till skyddet medan egenskapen ”riktighet” får förstås implicit som typ oförändrad information. Jag har svårt att förstå denna prioritering mellan begreppen. Hur man kommit fram till den är som eljest i standardsammanhang dolt, de diskussioner, överväganden och möjligen utredningar som lett fram till olika ställningstaganden finns inte presenterade någonstans. Bristen på den transparens och strävan efter delaktighet som finns inom exempelvis akademin saknas då standarder etablerar sina sanningar.

Riktighet kan i bästa fall ses som en delmängd av det större begreppet autenticitet. Därför bör autenticitet eftersträvas som ett huvudmål snarare än riktighet, en uppfattning som skulle varit rimlig redan innan det digitala samhälle vi nu har fötts. När information hela tiden skapas, transformeras och kommuniceras med oändliga möjligheter att avsiktligt eller oavsiktligt göra den missvisande vad det gäller upphov, kvalitet och intention borde autenticiteten vara en naturlig fokalpunkt för informationssäkerhet, digitalisering och arkiv. För att inte tala om AI och deep fake.

Informationssäkerhet och valet av riktighet framför autenticitet – varför blev det så? Bortsett från min generella hypotes om den anti-intellektuella hållning som präglar området är en spekulation att riktighet valts p.g.a. många i branschen rekryterats från it-hållet och därför känner sig bekväma med ett databassynsätt, d.v.s. att information i ett system ska skyddas mot förändring. Eftersom denna snäva beskrivning av risker är otillräcklig sett till verkliga organisationers behov har man därför behövt gå in och trixa med begreppet spårbarhet för att få någon slags relevant beskrivning. Därav det neurotiska förhållandet till spårbarhet, ett begrepp som är så tabuiserad att det inte ens går att diskutera för de rättroende. Synd tycker jag vilket jag skrivit om här.  Mitt förslag för att få en mer täckande beskrivning av förhållanden som behöver beskrivas är att använda konfidentialitet, autenticitet, spårbarhet och tillgänglighet. Riktighet kan då placeras in under paraplyet autenticitet som en nödvändig men inte på långt tillräcklig aspekt att bedöma. Dock räcker inte de definitioner som de två standarderna ger för att fylla det behov av att beskriva informationens äkthet som vi har i digitaliserad värld.

Hur ser då detta behov ut? Kärnan i frågan är att kunna säkerställa en informationsmängds kvalitet i form av ”äkthet”. För att ytterligare ringa in vad som åsyftas så består autenticiteten inte bara av att informationen är oförändrad (det som åsyftas med riktighet) utan även att den är giltig vilket också kan formuleras att den har ett bevisvärde. Som ett enkelt exempel: för att ett avtal ska kunna ha ett bevisvärde räcker det egentligen inte med en signatur även om det accepterats under lång tid. Vad som krävs är att det går att härleda vem det är som undertecknat men framför allt om denna någon hade mandat att underteckna avtalet o.s.v. Det är inte heller så att en tavla signerad med namnet Picasso övertygar alla som en äkta dyrgrip. Den kanske bästa och enklaste illustrationen av bevisvärdets betydelse för autenticiteten finns att hämta i utvecklingen av sedlarnas historia som betalningsmedel. De första sedlarna var egentligen kvitton på insatta medel hos en bank. Kvittot kunde sedan användas för att på ett smidigt sätt kunna sköta betalningar utan att behöva släpa omkring högar av metaller. För att denna effektivisering av ekonomin skulle kunna vara möjlig krävdes institutionella förutsättningar för att den enskilda sedeln skulle accepteras som autentisk och inte som vilken papperslapp som helst. Det räcker inte med att siffrorna på sedeln är ”riktiga” utan den måste också omges andra skyddsåtgärder för att kunna accepteras som äkta.

Jag laborerar med tanken att se autenticitet som en inversion av källkritikens principer. Det betyder att autenticitet inte är binärt utan en glidande skala av möjlighet att bedöma äktheten, beroenden, tendens, tidsförhållanden, närhet till händelsen o.s.v. De tekniska lösningarna kan sägas ”låsa” den organisatoriska kontext som omgett informationen i olika skeden och därmed ge ett bevisvärde. I ett långsiktigt måste de organisatoriska förhållandena som skapar autenticitet kunna återskapas på ett säkert sätt även om tekniska lösningar förändras och information migreras (kedja som ej bryts). Inom arkivområdet används begreppet proveniens för att beskriva förhållandet mellan information, organisation och i förlängningen äkthet.

Frågan om autenticitet är principiellt densamma i digitala som i analoga informationsmängder. Komplexiteten har dock växt explosionsartat från det kinderägg-tillstånd där information, bärare och autenticitetsskapande faktor var oupplösligt sammanfogade som i ett undertecknat pappersavtal. Genom digitaliseringen lever dessa tre komponenter sina egna liv där samma informationsmängd kan finnas på ett otal antal bärare och med olika nivå av autenticitet. Direkt rafflande blir det med funktioner som ”Dela dokument” i Office 365 där mottagaren får ett dokument som inte behöver vara detsamma eller ens finnas kvar när mottagaren tar fram det en andra gång i sin e-post.

Att skapa autenticitet momentant skulle i sig vara en rejäl utmaning men för att strö ytterligare salt i såren så är kravet på autenticitet utan slut eftersom trots det information over flow vi lever i så måste ansenliga mängder av den information som skapas bevaras under lång tid eller för evigt. Kraven på att kunna arkivera information på ett säkert sätt är självklart inte mindre nu än tidigare. Det betyder att tilltron till informationens autenticitet inte bara ska kunna upprätthållas i ett år utan i 100 eller 1000 år för många informationsmängder. Tänk patientjournaler, tänk urkunder i statsförvaltningen, tänk instruktioner för hanteringen av utbränt kärnbränsle, tänk mätvärden av klimatet…. Att med detta perspektiv se det mycket begränsade resonemangen om exempelvis, e-leg, e-signaturer och e-arkiv känns frustrerande.

I en tid då vi pratar så mycket om fake news och risken för negativ informationspåverkan borde verktygen för att skapa och upprätthålla autenticitet slipas. Det finns redan viss teori om proveniens och processuella värden som skapar autenticitet inom arkivdisciplinen liksom en rad techne-åtgärder inom informationssäkerhetsområdet för autentisering och validering t.ex. Dessa kunskapsområden borde dock tillåtas expandera och dessutom befrukta varandra för att vi ska komma närmare strategier för att skapa den autenticitet som krävs på både kort och lång sikt. Det som hindrar detta tror jag är den korta händelsehorisont som gör att vi plumsar in i jättelika digitaliseringsprojekt utan att se längre fram än möjligen införandeprojektets avslut. Bristande strategisk inriktning, kunskapsutveckling och samarbete mellan ansvariga myndigheter är en annan. Group think inom informationssäkerhets- respektive arkivarieskrået som skapar en oförmåga att famna de stora frågorna en tredje där standardarbetet förefaller ha fungerat som en starkt konserverande faktor framför allt för informationssäkerheten. Sist men inte minst styrningen av digitaliseringen i hög grad överlåtits till leverantörer av tekniska lösningar samt management. För att komma vidare bör vi alltså försöka undanröja ovanstående hinder för att kunna skapa en mer funktionell plattform för att skapa den nödvändiga autenticiteten. När tanken låser sig kan ett trick vara att tänka på att information är dagens hårdvaluta och jämföra med hur sedlar och andra metoder för penningtransaktioner hanteras.

2 reaktioner på ”Vårt behov av autenticitet

  1. Jag har en gång utmanat begreppet ”riktighet” i en diskussion om informationssäkerhet. ”Så om det kommer in felaktig information så skyddar ni den mot förändringar så att den garanterat fortsätter att vara felaktig”. Det blev märkligt tyst.

    Bra text, som vanligt. Ditt resonemang ovan visar också tycker jag på vikten av att bli av med stuprör. Autenticitet blir så mångfacetterat så det måste skötas av flera delar av verksamheten. Det visar väl också på bekymret med att ha ETT ledningssystem för informationssäkerhet, det måste hänga in och ihop med resten av organisationens ledningssystem.

    • Delar helt din uppfattning! Jag har funderat en hel del på hur ”riktig” kan bli synonymt med ”oförändrad” för precis som du skriver kan ju en felaktig information vara oförändrad liksom korrigeringar kan göra en tidigare felaktig information korrekt. Sett i ett digitalt perspektiv blir fasthållandet av begreppet riktig problematiskt eftersom vi alla numera är rätt medvetna om hur komplicerat det kan vara att fastställa graden av autenticitet eller om man så vill tillförlitlighet i informationshanteringen. Här finns ett val för informationssäkerhetsskrået; antingen vidhåller man riktighet i den definition som fastslagits och säger då samtidigt att man begär walk over i de mer omfattande frågeställningarna rörande de ökande kraven på autenticitet. Eller så professionen utveckla kunskap, kompetens och begrepp relaterade till autenticitet. Risken ligger i att man ger intryck av att kunna hantera frågan men saknar verktyg för det. Det är litet så jag ser dagens situation.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *