Varför funkar det inte? Del 9

Efter att ha spekulerat om varför informationssäkerhetsarbetet inte funkar har jag nu tänkt skriva några inlägg om vad som bör göras för att det ska fungera bättre. Detta sammanfaller med att regeringen överlämnar en skrivelse till riksdagen angående Riksrevisionens rapport om informationssäkerheten vid nio myndigheter. Riksrevisionen bedömer att ”de granskade myndigheterna ligger på en nivå som är märkbart under vad som är tillräckligt ”. Regeringen instämmer i denna bedömning, som ju knappast kan komma som någon överraskning efter Riksrevisionens tidigare rapporter m.m., men avser bland annat att ”därför ta fram en nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet.”. Det känns därför ganska självklart att detta första inlägg om konstruktiva åtgärder får handla om förutsättningar för en sådan strategi.

Att ta fram en strategi är inte något särskilt rafflande grepp, 2009 togs en sådan fram liksom en efterföljande handlingsplan några år senare. Varken i regeringens skrivelse eller i Riksrevisionens rapport görs någon egentlig analys av varför de tidigare strategiska samordningsförsöken trots avsevärda resurser och mandat misslyckats.

En grundläggande utgångspunkt för mig har varit att det inte är särskilt meningsfullt att göra mer av samma sak om man märker att något inte fungerar. Istället är det viktigt att ta ett steg tillbaka och analysera och göra nya problemformuleringar. Detta tror jag i hög grad gäller om man ska ta ut strategiska riktpunkter. En ny strategi bör därför föregås av ett mer omfattande förarbete och inte bestå av inskickade, icke samordnade önskelistor från myndigheter som har ansvar för olika säkerhetsområden.

I fallet med informationssäkerhet har jag försökt påvisa den stora oklarhet som råder om vad informationssäkerhet egentligen är och hur det försvårar för den enskilda organisationen, för de yrkesutövande och för samordning på nationell nivå. Detta blir än tydligare om man läser regeringens något desorienterade skrivelse där det är svårt att greppa vad det egentligen är som ska samordnas. Om vi tittar på den nationella spelplanen och bortser från de oklarheter som råder om informationssäkerhet är i första hand organisatorisk eller teknisk fråga så går det att urskilja en rad olika syften som staten länkar till ”informationssäkerhet” vad det nu än är. För att övergripande beskriva de huvudsakliga syften som sällan definieras i förhållande till varandra kan jag räkna upp:

  • Försvarsmaktens insatser
  • Det civila säkerhetsskyddet av rikets säkerhet samt mot terrorism
  • Det civila försvaret
  • Samhällets krisberedskap
  • Stöd till myndigheter, kommuner, företag m.m. för deras egen verksamhet och i samverkan för e-förvaltning, e-hälsa m.m.

Till detta kommer exempelvis de starka kraven från bland annat dataskyddsförordningen som i praktiken innebär högre nivå på spårbarhet, riktighet och konfidentialitet. Dessa olika syften ska utan närmare inriktning från staten tillgodoses i de enskilda organisationerna. Jag tror att det är här vi måste stanna till och inse att det inte är samma informationssäkerhet som det ställs krav på i de olika sammanhangen. En enskild organisation har i de flesta fall i normalläget inget internt behov av den informationssäkerhet som staten ställer krav på exempelvis rörande det civila försvaret i höjd beredskap. Att införa säkerhetsskyddsåtgärder är inte heller något som befrämjar andra säkerhetskrav som kan finnas i en löpande verksamhet som exempelvis hög tillgänglighet. Statliga certifieringskrav på tekniska komponenter i e-förvaltning är knappast heller något som gynnar regeringens inriktning på att Sverige ska bli bäst i världen på att ta till vara digitaliseringens möjligheter.

Jag behöver kanske inte fortsätta med exempel för att slå in min poäng – det finns tydliga intressekonflikter mellan olika typer av informationssäkerhet som staten ställer krav på. Det finns också aktiviteter som starkt påverkar säkerhetsarbetet där det egentligen inte finns någon intressekonflikt men som ändå inte är samordnade. Ett påtagligt exempel är att rapporteringskravet för it-incidenter till MSB inte är samordnat med i det tunga krav på incidentrapportering som följer av dataskyddsförordningen.

Ett förarbete till en strategi måste, menar jag, måla upp hela informationssäkerhetslandskapet för att kunna ta ut riktningen framåt. Ironin i att NISU och utredningen om ny säkerhetsskyddslag lägger fram sina resultat samtidigt som två helt parallella spår som aldrig mötts kommer att upprepas i nya former om inte den nödvändiga överblicken skapas.

 

 

caspar_david_friedrich_-_wanderer_above_the_sea_of_fog

 

Överblicken över syften, förutsättningar och aktörer ger också en grundval för den styrmodell som rimligen måste finnas med som ett strategiskt verktyg för att nå målen. En gemensam styrmodell innebär inte att samma styrmedel används överallt. Jag föreställer mig att regelstyrning är nödvändig ur det civila försvarets perspektiv medan incitaments- och kunskapsstyrning blir centrala för regeringens digitaliseringssatsningar. Men eftersom det är Söpple kommun som kommer att bli utsatt för de olika styrmedlen måste de integreras i en gemensam modell som också hanterar organisatoriska och ekonomiska förutsättningar. Förutsägbarhet gällande krav och ekonomiska förutsättningar är nödvändigt då allt större del av den tidigare offentliga utförda verksamheten ombesörjs av privata aktörer. Även detta förhållande måste avspeglas i den strategiska inriktningen.

Jag tror att en strategi måste vila på noggranna överväganden av hur staten ska organisera sin styrning och sitt stöd. När civilt försvar alltmer blir MSB:s huvudfråga och myndighetens uppgift är mer att jämföra med den som Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hade fram till 2002 är det sannolikt mer lämpligt att det informationssäkerhetsarbete som bedrivs i normalläget integreras med statens digitaliseringssatsning. Analysen av vad som kan tänkas fungera bäst måste vara förutsättningslös och inte utgå från olika organisatoriska särintressen.

För mig är det en viktig princip att informationssäkerhetsarbetet måste styras av behov, inte av utbud. Det gäller i den enskilda organisationen, och det bör gälla även på det nationella planet. När en strategi ska tas fram bör det därför ske tillsammans med de som äger verksamheterna vars information skyddas, inte enbart av de aktörer som levererar säkerhetslösningar. Min förhoppning är att strategin inte stressas fram på departementet av någon ensam handläggare utan att det sker i ett brett samarbete med kommuner, landsting, företag och myndigheter samt viktiga kravställare som Datainspektionen, E-hälsomyndigheten och eSam.

 

 

En reaktion på ”Varför funkar det inte? Del 9

  1. Tack Fia!
    Träffande och befriande om vad som krävs för en sundare och vettigare policy-utveckling på informationssäkerhetsområdet. Dagens situation är kontraproduktiv. Digitaliserings-, säkerhets-, integritets- och kvalitetsmål utreds och formuleras isolerat och oberoende av varandra. Vi ska vara bäst på det ena och det andra, men ingen berättar hur helheten ska se ut, varmed åtgärder kommer i bitar och fragment som inte passar ihop, varken hackat eller malet. Jag håller med. Ett första steg är att rymma informationssäkerhet i ett verksamhetsperspektiv under digitaliseringssatsningen, inklusive den nya dataskyddsförordningen. I det perspektivet ska det bli intressant att se vem som får information om vad ifråga om personuppgiftsincidenter, Datainspektionen, MSB och medborgare.
    Tom

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *