Tema e-demokrati: Var tog e-demokratin vägen?

Regeringen har, som jag tidigare skrivit om, gått ut med den stolta ambitionen att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Vad exakt detta betyder är svårt att få grepp om i den mosaik av initiativ som finns beskrivna på regeringens hemsida. När jag nu går tillbaka i äldre dokument kan den något oklara inriktningen ses som en svenska tradition inom den statliga styrningen av digitaliseringen. Den historiskt intresserade kan inte undgå att fundera över varför styrningen av detta område skiljer sig från andra stora samhällsprojekt som utbyggnaden av järnvägen under 1800-talet eller den massiva satsningen på välfärdsstaten från 1940-talet och trettio år framåt. Nu har digitaliseringssträvandena pågått i princip sedan slutet av sjuttiotalet och de trettio till fyrtio åren skulle ge underlag för en ordentlig forskningsinsats i svensk förvaltningshistoria.

Min egen teori är att styrningen försvårats av huvudsakligen två faktorer; en disparat målbild och att den tekniska utvecklingen sammanfallit med ett stort politiskt skifte avseende offentlig förvaltning.

Teknikutveckling innebär ofta inledande entusiasm parad med en viss valhänthet i hanteringen av de nya möjligheterna, så även inom digitaliseringsområdet. Svårigheten i att överblicka de nya möjligheterna leder till den disparata målbilden, digitaliseringen ses som svaret på om inte alla förvaltningsfrågor så i alla fall de flesta. Digitaliseringen

Under de senaste två decenniernas digitaliseringspolitik går det att urskilja ett stort antal mål som en ökad digitalisering förväntas leda till. Ett axplock på mål är:

  • Rationaliserade inköp och betalningsrutiner genom elektronisk handel (Toppledarforum)
  • Ökad tillgänglighet till offentliga tjänster
  • Effektivisering av offentlig sektor (både förvaltning och exempelvis sjukvård)
  • Tillgång till offentlig information ur ett näringsperspektiv
  • Samordning av olika delar av den offentliga sektorn
  • Möjligheter för privata aktörer att verka inom välfärdssektorn
  • E-demokrati

Ofta har det varit svårt att se vilket syfte som olika initiativ egentligen avser att tillgodose, särskilt som man i marknadsföringen kanske framhåller underordnade motiv framför de verkliga. Som ett exempel på detta uppfattar jag Mina meddelanden som framställts som en tjänst som efterfrågats av allmänheten. I verkligheten tror jag vad varit pådrivande varit dels att ge privata operatörer till det stora adressregister som ligger i botten för att vidareutveckla tjänster, dels att reducera kostnader för myndigheterna. För att raljera har den något banala doktrinen att digitaliseringen per se är ”bra” har skapat en anda där mål inte behöver tydliggöras, uppfyllas eller utvärderas. Min uppfattning är snarare att digitalisering liksom andra tekniska utvecklingsfaser är oundviklig i någon mening men bör styras mot uttalade mål, inte minst för att intressekonflikter ska vara möjliga att diskutera. När målen är oklara eller förskjuts i politiken bör detta föranleda en offentlig diskussion.

Parallellt med det vittomfattande hoppet om att digitaliseringen skulle tjäna som en mädchen für alles i förvaltningens alla hörn har svensk förvaltning genomgått ett starkt paradigmskifte genom att nyliberalismen alltmer kommit att bli en överideologi. I både statlig och kommunal förvaltning har detta främst tagit sig uttryck genom New Public Managements (NPM) inträde som huvudsaklig styrpolicy. Hur frestande det än är ska jag inte här fördjupa mig NPM:s alla irrvägar som fortfarande i höggradigt levande i exempelvis Nya Karolinska Sjukhuset (NKS). I detta sammanhang vill jag bara betona hur NPM omvandlat medborgaren till kund eftersom detta är något som, menar jag, starkt påverkat synen på digitaliseringens mål.

I den statliga styrningen av digitaliseringen går det att urskilja en tydlig förskjutning där det under 1990-talet fanns en uttalad intention att sträva efter att utveckla demokratin med hjälp av digitala lösningar. Nämnas kan till exempel IT-kommissionen som tillsattes av Carl Bildt 1994 resulterade bl.a. i betänkandet ”Informationsteknologin – Vingar åt människans förmåga” som lyfte fram de nya demokratiska möjligheter som användandet av it skulle kunna leda till. För den intresserade rekommenderar jag avhandlingen Från demokrati till e-demokrati av Gustav Lidén från 2011  som fördjupar sig i e-demokratibegreppet.

Idag är däremot frågan om att styra digitaliseringen så att den utgör en transformerande kraft även för den svenska demokratin osynlig, med något undantag för ett kapitel av Bjereld och Demker i temarapporten 2016:2 från Digitaliseringskommissionen (N 2012:04).  (Ett tips förbifarten: buzz word i digitaliseringssammanhang är ”transformerande kraft” så ska du verka insatt – använd det flitigt.) I Digitaliseringskommissionens slutbetänkande  finns även några lösa tankar om demokrati men jag måste erkänna att den förvånande bristen på skärpa i detta betänkande gör det svårt att tro att författarna ägnat något intresse alls åt frågan.

Koordinaten där digitalisering, demokrati och informationssäkerhet sammanstrålar ökar i intresse ju mer jag funderar på det och jag tänker därför ägna några inlägg åt frågeställningar som anknyter till detta. Som inspiration kommer jag att ha den alltför tidigt bortgångne Anders R Olsson och den skrift om elektronisk demokrati han tog fram på Demokratiutredningens uppdrag 1999 där han bland annat skriver:

Man kan alltså vänta sig att en kraftfullt IT-stödd offentlig förvaltning – om de nya systemen konstrueras och utvecklas på ett kompetent sätt – blir både billigare och effektivare. Huruvida denna förnyelse samtidigt bidrar till att stärka demokratin vet vi inte. Den billiga och effektiva offentliga förvaltningen kan lika gärna tjäna ett totalitärt som ett auktoritärt eller demokratiskt samhälle.

4 reaktioner på ”Tema e-demokrati: Var tog e-demokratin vägen?

  1. ”När jag nu går tillbaka i äldre dokument kan den något oklara inriktningen ses som en svensk tradition inom den statliga styrningen av digitaliseringen.”

    Man behöver inte vara historiker för att dela din bild av hur staten har styrt digitaliseringen under årens lopp. De flesta av oss som haft området som arbetsfält har nog gjort samma iakttagelser.

    Någon gång har jag dristat mig till att tänka att det förmodligen är karriärskulturen inom departementen som är orsaken, att varje ny generation statssekreterare måste ”erövra”
    Digitaliseringsdomänen – utan att titta på vad som gjorts tidigare….

    Som du mycket riktigt har påpekat så har vi sett kommissioner, delegationer och styrgrupper komma och gå, strategier och handlingsplaner – den ena glassigare än den andra – efter varandra.

    Vi har t o m haft myndigheter med utvecklings- och samordningsansvar (Statskontoret/Verva).

    Och nu prövar vi samma modell, igen. Och tror att vi ska få ett annorlunda resultat?

    • Kanske är den enda fördelen med Trump att hans sätt att agera visar hur bräcklig demokratin trots allt är och att den insikten leder till ett verkligt intresse för demokratifrågor även inom digitaliseringsområdet. Eller är jag naiv om jag tror det?

  2. Uttrycket har väl egentligen två betydelser där den första är den centrala. Att demokratin måste erövras av varje ny generation innebär då att man efter demokratins genombrott ganska snabbt förstod att det var lätt att ta denna landvinning för given. Eftersom det alltid finns starka motkrafter mot demokrati innebär en förslappning att det finns en risk att de anti-demokratiska krafterna vinner mark (vilket ju precis var vad som skedde under de första årtiondena av förra seklet och som nu sker exempelvis i östra Europa och Ryssland). Varje generation har därför sitt ansvar att försvara demokratin och kanske återerövra den.
    Den andra betydelsen är att demokratin ständigt måste moderniseras och anpassas efter nya förhållanden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *