Några ytterligare ord om 1177

Som en inledning på höstens äventyr tänkte jag bara göra några kompletterande anmärkningar till en debatt i Dagens samhälle. Den inleddes med inlägg där jag ventilerade min oro efter vad som framkommit om Region Stockholms informationssäkerhet i den granskningsrapport som initierades av 1177-skandalen.

På inlägget följde två svar. Det första kom från ett par tjänstemän från SKL där man hävdade att regionerna arbetar resolut med informationssäkerhet. I svaret är man tillämpar man ad hominem-argumentet att ett flertal gånger understryka att jag är ”konsulten”. Det är ju förståeligt med tanke på NKS och i vilket vanrykte konsulter hamnat i efter den hanteringen men det som bekymrar mig är snarare att baktanken sannolikt är att göra mina argument ointressanta på grund av att jag inte representerar någon organisation. Detta riktar i och för sig ljuset på ett tråkigt fenomen, att inträdesbiljetten i samtalet om samhällets gemensamma frågor förutsätter att deltagaren representerar ett särintresse. Personligen tycker jag i stället att det demokratiska samtalet skulle tjäna på att många fler deltog, även de som inte har något annat intresse än att de är engagerade i att försöka förbättra samhället precis som när jag ställer upp som blodgivare. Detta tillsammans med debattörernas åsikt att öppenhet om inträffade incidenter i offentlig verksamhet på något sätt skulle vara optional tycker jag också visar på det problematiska i SKL:s alltmer utvidgade roll. Allt mer beslutsfattande och operativ verksamhet för in i en organisation där offentlighetsprincipen inte gäller och insynen, precis som debattörerna antyder, inte är en rättighet utan något som kan ges på nåder. Att en arbetsgivarorganisation kan överta all fler uppgifter från demokratiskt valda organisationer och dessutom emellanåt kalla sig saker som ”koncernen SKL” (litet som om Almega skulle kalla sig koncernen Almega där alla tjänsteföretag skulle vara underordnade föreningen)  leder till ett demokratiskt underskott som borde bekymra fler än mig.

För att inte falla i samma fälla och bara diskutera SKL:s svar utifrån vilka de är och inte utifrån deras argument ska jag här gå något djupare än jag kunde göra i mitt debattsvar. Företrädarna hävdar att regionerna arbetar resolut med informationssäkerhet men de exempel som ges på vad man gör tyder snarare på att man fortfarande är kvar i huvudsak teoretiska aktiviteter som möjligen kan få en säkerhetshöjande effekt längre fram. Det skulle kunna tyckas vara gott nog om informationssäkerhet vore en helt ny fråga. Det är det inte – behovet av informationssäkerhet i vården har lyfts fram som en kritisk fråga i flera decennier, det har funnits lagstiftning och föreskrifter som ställt krav på sjukvårdshuvudmän och vårdgivare ungefär lika länge. Problemet är bara att frågan inte prioriterats och nödvändiga åtgärder inte vidtagits. Att då litet förnärmat när vi närmar oss år 2020 hävda att man nu minsann är på gång med att ta fram mognadsmodeller och skrivit in i en egenstrategi att man anslutit sig till den nationella strategin för informations- och cybersäkerhet känns inte, mja, som något som kommer att hindra incidenter och höja säkerhetsnivån inom den närmaste tiden. Man säger också att SKL erbjuder sina medlemmar konkret stöd men där är problemet att det stöd som erbjuds t.ex. i form av informationsklassningsverktyget KLASSA inte skulle ha utgjort ett stöd när det gäller upphandlingen av 1177 eftersom det är ett verktyg för att klassa system, inte informationen i processer.

SKL menar att jag bara gnäller utan konstruktiva lösningar. Själv tycker jag att jag verkligen anstränger mig för att komma med förslag på förbättringar som att göra en gemensam analys för att kunna prioritera rätt åtgärder o.s.v. men att vara konstruktiv innebär inte att man bortser från problemen. Kanske har SKL fastnat i en föreställning att man ska verka som ett företag och att endast positiva marknadsbudskap ska förmedlas vilket följande rant ger intrycket av. Jag tycker istället att ett rationellt hanterande av offentliga medel måste bygga på tydliga och ansvarsfulla problemformuleringar. Sjukvården är i en ständig förändring där numera digitaliseringen spelar en avgörande roll. Min enda önska är att informationssäkerheten tas på samma allvar som säkerheten i andra aspekter. Ett läkemedel skulle aldrig introduceras utan noggranna tester, däremot är det fortfarande comme il faut att föra in nya digitala lösningar i skarp drift utan närmare tester.

Även Daniel Forslund (L), digitaliseringslandstingsråd i Region Stockholm svarade och tycket att jag ensidigt fokuserat på revisionsrapporten när jag bedömde som regionens informationssäkerhet var undermålig. Jag håller inte med. Även om det var en kortfattad rapport pekade den på mycket basala systemfel som påverkar hela regionens säkerhetsarbete. Men eftersom jag försöker ha någorlunda torrt på fötterna innan jag uttalar mig så har jag skrivit till regionen och bett att få ta del av regionens styrande dokument inom informationssäkerhetsområdet. Utan att förhäva mig utan bara för att skapa kontext i frågan kan jag säga att jag genom åren som konsult och i andra roller sett ett mycket stort antal ledningssystem och också arbetat med att mäta befintlig informationssäkerhet i olika typer av organisationer. Det är med denna bakgrund som jag bedömer att Region Stockholm saknar rimliga förutsättningar för att bedriva ett systematiskt informationssäkerhetsarbete. Att regionen på hösten 2018 upphandlar en så känslig tjänst så sent som hösten 2018 utan att ställa relevanta säkerhetskrav är en bekräftelse på ett systemfel och inte en incident som inte kunnat undvikas. Den som är intresserad får gärna ta del av de dokument jag fått från Region Stockholm för att göra en egen och möjligen annan bedömning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *