Effektivisera informationssäkerhetsarbetet!

I mitt förra inlägg hävdade jag att arbetet med informationssäkerhet alltför ofta kännetecknas av byråkratiska aktiviteter utan reell säkerhetshöjande effekt men däremot med ett anspråkstagande av verksamheters resurser på ett orimligt sätt. Det är ju inte heller enbart kärnverksamhetens resurser som används på ett sätt som kan etiskt ifrågasättas. Att säkerhetsarbetet bedrivs utan hänsyn till hur effektiv användningen av resurser är samtidigt som den oavlåtliga klagovisan ljuder att säkerhetsarbetet får för litet resurser, ständigt för litet resurser, är paradoxalt. För den som arbetar med säkerhet borde det ha högsta prioritet att få fram arbetssätt som ger största möjliga utdelning av säkerhetshöjande effekter i förhållanden till insatta resurser. Tyvärr har jag sett mycket litet av den typen av analyser och jag kan t.o.m. tycka att säkerhetsområdet får rejält med pengar sammantaget utan det riktigt framgår vad som kommit ut av det.

Rubriken på blogginlägget är aningen ironisk eftersom det väl nu är allmänt känt att effektiviseringar sällan leder till bättre verksamhet. Jag tycker ändå att det är klädsamt om vi som jobbar informationssäkerhet, som är en stödfunktion, håller upp spegeln och ser vad vi kan göra när kärnverksamheten i många organisationer är hårt pressad av krav på besparingar. Att försöka göra saker bättre och mer kostnadseffektiva behöver inte heller vara till nackdel för metodutveckling, jag dristar mig att anse att det skulle vara en fördel om det fanns ROI-perspektiv på både planerade och genomförda säkerhetsåtgärder. Jag tror det skulle vara ett stort stöd för många informationssäkerhetsansvariga som nu ibland verkar beta av ett antal aktiviteter utan att kunna bedöma vad det egentligen leder till. Vissa aktiviteter kan vara stora och dyrbara men det handlar också om annat där kostnaden kanske inte är så stor men effekten ännu mindre. Att genomföra generiska e-utbildningar är enligt min erfarenhet tämligen bortkastat men den informationssäkerhetsansvarige som initierat dem kan bocka av en ruta. För mig betyder detta mekaniska tillvägagångssätt, förutom pengar och medarbetares tid i sjön, att organisationen invaggas i en vilseledande och farlig falsk trygghet.

Det tämligen obefintliga effektivitetspressen inom säkerhetsområdet, som är så kännbar i andra sektorer, tycker jag mig se leda till en lättja i tanke och i handling. Det är lätt att glömma bort men informationssäkerhet handlar i grunden om att ha kontroll över sin information. Har man inte det så har man inte en fungerande informationssäkerhet. Med detta i bakhuvudet så kan den seriösa informationssäkerhetsarbetaren inte leva efter bekvämlighetsprincipen och hela tiden göra det som känns enklast. Att enbart identifiera information som råkar finnas i system som man redan känner till är som, för att använda en mycket uttjatad bild, att leta efter den borttappade nyckeln under gatlyktan eftersom det är enklast. Tyvärr är det så jag uppfattar rätt mycket av de insatser som går under beteckningen ”informationsklassning” som inte leder till kontroll över den information som är viktig för verksamheten utan den som redan finns bekvämt paketerad i en behållare a.k.a ett ”system”. Ibland när jag får ”verktyg” för informationsklassning som är obegripligt efterfrågade presenterade för mig kan jag inte låta bli att fnissa till och tänka på min bekant som var kommunal it-chef på 1990-talet. Hen hävdade att det var en underbar tillvaro där hen sågs som en wizzard som på vilken fråga som helst (i princip) från verksamheten kunde hacka ihop ett it-verktyg för att lösa en uppgift. ”Stöd” sågs helt enkelt som synonymt med någon slags programvara. Tyvärr tycks denna uppfattning leva kvar bland många i informationssäkerhetsbranschen trots att det ofta är de icke-digitala delarna i en aktivitet som är svåra. I informationsklassning (se nedan) är den stora frågan exempelvis att göra rätt analyser, inte att hålla reda på genomförda klassningar. Innehåller verktygen dessutom generiska skyddsåtgärder uppstår en annan problematik: vem tar då egentligen ansvar för att det är korrekta skyddsåtgärder i förhållande till risken?

Efter denna salva känner jag mig förpliktigad att ge exempel på alternativ. Här kommer därför ett förslag på arbetssätt motsvarande informationssäkerhetens kinderägg. De tre fördelarna med mitt förslag är att man faktiskt arbetar med information – inte system, att man kan bygga upp en likvärdig säkerhet i likartade verksamheter och att kostnader i form av pengar och tid radikalt skulle kunna minskas samtidigt som får ökad kvalitet/säkerhet. Med avsikt har jag valt en mycket säkerhetskänslig funktion som även är mycket vanligt förekommande: processen för läkemedelshantering i äldreomsorgen.

För att ge en kort bakgrund så ombesörjs äldreomsorgen med de 290 kommunerna som huvudman. Kommunerna kan bedriva omsorgen själva eller anlita underleverantörer som privata vårdföretag. Oavsett vilket så är det kommunen som har ansvar som sjukvårdshuvudman och ska därmed säkerställa att omsorgen bedrivs på ett säkert och likvärdigt sätt oavsett utförare. En central del i omsorgen av äldre är läkemedelshanteringen. Äldre som inte får rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tidpunkt löper en avsevärd hälsorisk, i värsta fall med döden som utgång. Omsorgen sker dygnet runt av ett antal medarbetare som vid varje givet tillfälle måste ha korrekt och spårbar information tillgänglig. Samtidigt berör uppgifterna om läkemedel omsorgstagarens hälsotillstånd vilket gör dem till känsliga personuppgifter som måste omges med ett mycket starkt skydd mot obehörig åtkomst. Utöver detta finns en särskild risk i läkemedelshanteringen, narkotiska preparat och även andra är mycket stöldbegärliga.  Även detta stärker det utpräglade behovet av spårbarhet där varje händelse kan följas och och kopplas till person som i en lång verifikationskedja.

En generisk processbeskrivning på övergripande nivå skulle kunna se ut så här.

 

Inga konstigheter i det men man kan gå ett fördjupande steg till utan att beskrivningen skulle tappa särskilt mycket i allmängiltighet med däremot fånga upp vilken information som hanteras, se detta utsnitt ur processen:

 

 

Processen startar med att en av regionens läkare gör en läkemedelsordination vilket dokumenteras i regionens vårdsystem samt i den nationella läkemedelslistan. Dessa moment ligger utanför processbeskrivningen ovan som startar med att information om ordination överförs till kommunen som en pappersutskrift vilket startar processen. Den intresserade kan notera följande:

  1. Merparten av informationsmängderna är även de att betrakta som tämligen generiska
  2. Merparten av informationen hanteras i pappersform, detta särskilt i kritiska aktiviteter i processen
  3. En stor del av informationen finns på flera bärare samtidigt
  4. I hela processen är spårbarheten är essentiell för patientsäkerheten

Detta är inte på något sätt unikt för den här processen utan gäller för många andra. Slutsatsen man kan dra är att om man seriöst ska arbeta med informationssäkerhet så räcker det sannerligen inte med att ”klassa” ett enskilt system utan måste få kontroll över hela informationshanteringen. Inte heller att enbart titta på digital information utan det är just helheten som måste fångas för att rätt åtgärder ska kunna vidtas. Även för dataskyddet är detta en självklarhet – man kan liksom inte bara skydda personuppgifter i digital form. I den ovan beskrivna processen finns t.o.m. bärare som apodos-påsar som måste omhändertas på ett korrekt sätt.

Det kan tyckas ansträngande att inte bara få ägna sig åt färdigpaketerad information prydligt avgränsad i system men här finns istället stora effektivitetsvinster att göra. Det går att klassa informationsmängden ”ordination” och så vidare så att det går att använda som en normerande klassning i samtliga kommuner oavsett vilka bärare man för tillfället råkar använda. Dagens rekommendation från myndigheter och SKR är  att 290 kommuner med vissa fall flera förvaltningar som bedriver äldreomsorg  ska klassa system i varje förvaltning. Dessutom måste samma manöver upprepas av de privata vårdgivare som anlitas av kommunerna.  Enligt Almegas beräkningar fanns 2019 14900 företag som ägnade sig åt vård och omsorg. Jag har inte riktigt tid att fördjupa mig i exakt hur många av dessa som bedriver äldreomsorg men för saken skull så utgår jag från att det åtminstone finns 500 privata äldreboenden. Sammantaget kanske det då behöver göras 850 klassningar av olika vårdgivare.  Låt oss höfta och säga att resursåtgången per klassning är minst 100 timmar inklusive förberedelser och dokumentation (detta är extremt lågt räknat med tanke på att det ofta är ett flertal deltagare på klassningarna) för att klassa ett system som stödjer en liten del av ordinationsprocessen. Lustigt nog kommer det också att bli samma system som klassas gång på gång med varierande resultat. Kontentan blir alltså bristande kontroll över informationen och bristande likvärdighet mellan olika äldreomsorgsverksamheter till en sammantagen resursåtgång av 85 000 timmar. Betänk också att detta bara är en av flera processer bara i äldreomsorgen.

Mitt förslag är att man istället slår ihop sina påsar, tar fram gemensamma normerande klassningar och skyddsnivåer. Skyddsnivåerna måste då tas fram i stor öppenhet där det redovisas hur man ser på olika risker och hur de föreslagna skyddsåtgärderna avses reducera dessa. Koppling till krav i föreskrifter med mera bör även finnas. Skyddsnivåerna måste även innefatta skydd av andra bärare än system och molntjänster, t.ex. fysiskt skydd av papper. En jätteuppgift är att hålla skyddsnivåerna uppdaterade så att de inte ger förlegade rekommendationer. Då ska vi komma ihåg att detta ändå skulle kräva en bråkdel av de resurser som skulle gå åt om varje vårdgivare skulle genomföra alla moment själv. Jag kan mycket väl tänka mig att man i många fall även kan ge förslag på arbetsrutiner.

Vad skull då detta kunna innebära i praktiken? Naturligtvis skulle ansvaret för säkerheten aldrig kunna delegeras men exempelvis en vårdgivare skulle kunna gå i ett bibliotek av olika verksamhetsprocesser, välja ut den aktuella och få fram en bild av generisk process samt en normerande klassning av typen nedan (fast ifylld):


Därefter jämför vårdgivaren med sin egen verksamhet hur väl det presenterade materialet stämmer överens. Gör det det i stora drag, kanske med litet annorlunda benämningar, så skulle vårdgivaren med detta stöd kunna ta sig ner till nivå att kunna köpa rätt skåp att förvara den enskilde vårdtagarens medicin i. Att krav på digitala lösningar ingår är naturligtvis självklart.

Som en bonus kan även krav på bevarande och gallring läggas in.

Det kan kännas som en överväldigande uppgift att ta itu med men minns då att den redan är överväldigande och idag tynger kärnverksamheten på ett orimligt sätt. Kan vi åtminstone ta fram normerande klassningar för generiska processer i samhällsviktig verksamhet skulle vi ge möjlighet att höja samhällssäkerheten högst väsentligt och dessutom kunna reducera resursåtgången. Eftersom myndigheterna med särskilt ansvar för informationssäkerhet förefaller skeptiska till den här typen av stöd finns det utrymme för andra aktörer att träda fram.

Tack Calle Lilius för bilderna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *