Äntligen! Datainspektionens granskningar av vården

Efter långt om länge släppte nu äntligen Datainspektionen (snart Integritetsskyddsmyndigheten) sina granskningar av åtta vårdgivare. Även om jag var väl förberedd på innehållet så är det en chockerande dyster läsning när den fulla konsekvensen av vad jag redan visste blev förtydligad på detta sätt. Låt mig först understryka att det Datainspektionen ställer krav på inte är några nya krav för vården utan de har funnits sedan länge bland annat i Socialstyrelsens föreskrifter och i PuL. De brister som framkommer i granskningar har inte  heller de nyhetens behag utan är de samma som i de granskningar av vården som Socialstyrelsen respektive Datainspektionen gjorde typ 2012. Det är alltså inte så att vårdgivarna är tagna på sängen med helt ny rafflande krav utan det är väl kända försummelser som regioner och vårdgivare medvetet underlåtit att rätta till.

Egentligen räcker det att läsa följande stycke  i granskningen gällande Capio S:t Görans Sjukhus AB för att se vidden av hur undermålig säkerheten och skyddet för integriteten är:

Ytterligare försvårande omständigheter är att behandlingen av uppgifter om patienter i huvudjournalsystemet hör till kärnan i en vårdgivares verksamhet, att behandlingen omfattar många patienter och möjligheten till åtkomst avser en stor andel av de anställda. Inom ramen för den inre sekretessen har mer än 2700 medarbetare åtkomst till uppgifter som rör närmare 490 000 patienter. Utöver det har mer än 600 medarbetare, inom ramen för den sammanhållna journalföringen, åtkomstmöjligheten till uppgifter rörande cirka 3 miljoner patienter i TakeCare.

För att strö ytterligare salt i såret kan man läsa om Aleris sjukvård AB:

Aleris har ett dokument som benämns ”Behovs-och riskanalys-TakeCare”. Dokumentet har sett ut som det gör idag sedan den 28 maj 2012 då Take Care infördes och gäller både  för den inre sekretessen och inom ramen för den sammanhållna journalföringen. Av dokumentet framgår de olika profilerna, så kallade behörighetsgrupper. Dokumentet visar bland annat läsrättigheterna samt skrivrättigheterna för respektive behörighetsgrupp. Alla profiler förutom tekniker har tilldelats läsbehörighet till uppgifterna i TakeCare.

Då ska noteras att man hade 796 350 unika patienter i maj 2019 och 1058 aktiva användarkonton av vilket det absoluta flertalet alltså har läsrättigheter till samtliga patienter oavsett om de har en vårdrelation eller inte. Att Aleris slänger fram en oförändrad riskanalys från 2012 säger nog det mesta om nivån på säkerhetsarbetet liksom när Capio hävdar att de visst har en behov- och riskanalys men att den av okänd anledning är borttappad.

Capio St Göran fick 30 miljoner i sanktionsavgift  och Aleris Sjukvårds AB 15 miljoner (plus ytterligare 12 miljoner från sitt andra bolag Aleris Närsjukvård AB) men de är långt ifrån unika. Bristerna hos övriga granskade vårdgivare (granskningen av Kry ännu ej beslutad) bekräftar det vi redan vet bland annat från tidigare granskningar. Säkerheten i den svenska sjukvården är helt undermålig och det gäller inte bara vad gäller integritetsrelaterade frågor som de Datainspektionen granskat utan generellt. Jag har begärt en större del av underlagen från Datainspektionens granskningar och ska fördjupa mig ytterligare i dem. I detta blogginlägg ska jag ta upp några fenomen som aktualiseras i de granskningsfynd som presenteras i de offentliggjorda rapporterna. Utgångspunkten är att den usla säkerhet som indikeras genom granskningarna är en följdriktig konsekvens av ett konsekvent förhållningssätt till integritet och säkerhet i vården från olika aktörer.

För att förstå hur samtliga granskade vårdgivare (Kry inte inräknade än så länge) så flagrant bryter mot lagstiftningen måsta man känna till att lagtrots när det gäller integritet och säkerhet i digitala lösningar är normen i den svenska vården – inte undantaget. Att endast medarbetare med vårdrelation eller något annat mycket tydligt definierat skäl ska ha åtkomst till patientuppgifter är inte ett krav som har kommit med dataskyddsförordningen utan har funnits i princip sedan journalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att vara vårddokumentation. Vi rör oss alltså någonstans i början av förra seklet (hur gärna skulle jag inte vilja gå in på detaljerna i denna historia men inser att alla kan inte vara totala journalnördar – skulle någon vilja veta mer så får ni skicka ett mail). På den tiden pappersjournalerna gällde fanns de inlåsta i journalarkiv med strikta regler för vem som fick ta del av dem. Det kan sägas att ha rått en minimalistisk åtkomstprincip innan begreppet var uppfunnet. Återkommande klagomål fanns på att det var för många som ändå kunde slinka in och läsa det de inte fick men möjligheten får ändå säga vara mikroskopisk jämfört med det som skildras i de aktuella granskningsrapporterna.

När de tidiga journalsystemen introducerades på slutet av 1980-talet hade de inte funktionalitet för en effektiv behörighetsstyrning på individ- och rollnivå vilket var ett första steg på färden mot dagens situation.  Istället för att tvinga leverantörerna tillbaka till ritbordet för att konstruera system som följde lagstiftningen började man  (med ”man” avses i det följande den grupp av leverantörer, it-chefer, byråkrater, politiker och andra makthavare inom vården som ansvarat för digitaliseringen) tänja på normerna och hävda att det gick lika bra att styra med logguppföljning som med behörigheter. Istället för att organisatoriskt och tekniskt begränsa åtkomsten hävdade man att logguppföljning var en jämförbar säkerhetsåtgärd (!).

Denna för svensk sjukvård unika bedömning var ett fatalt vägval ligger bakom en stor del av de säkerhetsproblem som finns i vården idag. De negativa konsekvenserna begränsas inte enbart till att det på dryga tjugo år utvecklats de organisatoriska och tekniska lösningar som är nödvändiga för följa lagen och ha ens ett basalt skydd för patientuppgifterna. Det har även lett till att man för att motivera det stora felsteget gjort dygd av nödvändigheten genom att hävda att ALLA inom sjukvården behöver tillgång till ALLA patientuppgifter hela tiden – allt annat vore en risk för patientsäkerheten. I målande ordalag beskrevs hur nödvändig patientinformation inte skulle finnas tillgänglig för vårdpersonalen vid behandlingar olika slag vilket skrämde upp en hel del läkare och sköterskor som därmed köpte den konstruerade motsättningen mellan patientsäkerhet och integritet. Det ledde till en ond spiral där krav på korrekt behörighetshanteringen inte ens ställts vid upphandlingar och stora utvecklingsprojekt trots att lagstiftningen är tydlig på denna punkt vilket i sin tur knappast motiverat leverantörer av vårdinformationssystem att utveckla sådan funktionalitet. Det är därför en särskild glädje att Datainspektionen i granskningen av Capio S:t Göran slår fast att loggning inte kan ersätta att begränsa åtkomst via behörighetshantering:

Capio S:t Görans anger att de använder systematisk logguppföljning för att reducera risken för att medarbetare otillbörligen tar del av patientuppgifter. Datainspektionen konstaterar att patientdatalagen inte lämnar något utrymme förvårdgivare att kompensera frånvaron av behovs-och riskanalys, eller en allt för bred tilldelning av behörighet tillåtkomst, med en omfattande logguppföljning.

Inte heller fiktiva åtkomsthinder som ”journalfilter” eller ”aktiva val” godkänns av Datainspektionen som tillräckligt för att begränsa åtkomsten vilket kan vara en bra tumregel att ha med sig in framtida projekt. Det känns också bra att Datainspektionen drar undan mattan för det i digitala sammanhanget urgamla svepskälet för att ha lagstridig hantering av personuppgifter, nämligen att hävda att man har en akutverksamhet.

Ytterligare en konsekvens är att den lättsinniga hållningen till lagstiftning sedan dess blivit en tradition inom vård-it. Ett aktuellt exempel är när Region Skåne först beslutat att medvetet gå emot bättre vetande och upphandla en vårdinformationslösning som går emot dataskyddslagstiftningen och sedan i sista minuten ändrade sig. Hur mycket denna utsvävning kostat i pengar och förlorad tid är oklart.

Argumentationsfelen för att använda exempelvis molntjänster är desamma som medvetet praktiserats under par decennier i vården: ”ja men det blir ju bättre än det vi har” och så bygger man fast sig i bristfällig lösning som det tar åratal att ta sig ur istället för att ställa rätt säkerhetskrav från början och se till att de levereras. Själv kan jag inte räkna alla gånger som jag, när jag påpekat brister i tänkta lösningar, fått kommentarer som ”ja men det är ju bättre än det som finns idag”, d.v.s. att legitimera kända risker i nya lösningar med den falska jämförelsen med dagsläget.  Detta är ytterligare en väsentlig bakgrund till dagens situation och som bygger på samma knäppa riskhantering som är den andra återkommande bristen i Datainspektionens  aktuella granskningar, nämligen risk- och sårbarhetsanalyser där vårdgivarna återkommande endast analyserar behov och inte risker.  För en sansad människa framstår det kanske som obegripligt varför man över huvud taget bryr sig om att göra riskanalyser om man inte är intresserad av att identifiera och reducera risker. Jag ser det mer som en del i den svenska digitaliseringskulturen där det inte får finnas problem utan vi ständigt är glittrande glada. Och har vi inte identifierat några risker så behöver vi ju inte några säkerhetsåtgärder och då är ”utmaningen” (inte problemet) obefintlig.

Tydliga ansvarsförhållanden är grunden för all fungerande säkerhet. Saknas denna förutsättningen kommer säkerheten oundvikligen att bli lidande och det går inte heller att genomföra ett ansvarsutkrävande. I den trassliga spaghettistruktur som är svensk vård-it blir detta synligt även i Datainspektionens granskningar. En konstruktion som skulle behöva synas beskrivs i rapporten om Aleris Sjukvård AB:

Federation Samverkan TakeCare (FSTC) är beställare av journalsystemet Take Care och Compu Group Medical (CGM) är leverantör av journalsystemet och ansvarar för de funktioner som systemet har för att styra behörigheter.

Alla funktioner i journalsystemet är skapade av CGM, men det är Aleris som väljer vilka funktioner som en viss personalkategori ska ha tillgång till bland de funktioner som finns inlagda. Aleris har inga tekniska möjligheter att göra ändringar i Take Care eftersom Aleris inte har någon rådighet över journalsystemet. Aleris är endast användare av systemet.

Aleris har inte kunnat ställa några krav på CGM vid upphandlingen av journalsystemet. Bolaget har till exempel påpekat att det funnits problem med journalsystemet bestående i, så vitt avser behörighetstilldelningen, att systemet inte kan separera läs-och utskriftbehörigheter för en läsfunktion. CGM har inte varit intresserade av att ändra detta trots synpunkter från Aleris.

Det är FSTC som kan beställa ändringar av funktionerna och det är sedan upp till CGM om de vill utföra ändringarna eller inte. Aleris har en representant i FSTC som kan framföra Aleris önskemål. Aleris har dock inte fått något gehör för bolagets synpunkter.

Här förefaller det alltså omöjligt för vårdgivaren som även är personuppgiftsansvarig att genomdriva sina säkerhetskrav eftersom en organisation utan formellt ansvar förhindrar det. Om vi nu hypotetiskt litar blint på att Aleris verkligen ställt rätt säkerhetskrav är det alltså  FSTC  som drivs av Region Stockholm som inte bara förorsakat kränkningar av ett mycket stort antal patienters integritet utan också ”användarna” Aleris sanktionsavgifter. Det borde finnas ett intresse åtminstone från ”användarna” att reda ut ansvarsförhållandena och skapa garantier för att man kan få påverkansmöjlighet på de gemensamma it-systemen så at de följer lagstiftningen även om regionen inte prioriterar den frågan.

Trots att det i övrigt finns en mycket god säkerhetskultur i vården har man alltså inte lyckats inympa informationssäkerhet i den. Det huvudsakliga ansvaret för detta ligger naturligtvis hos regionerna som sjukvårdshuvudmän tillsammans med SKR som sedan mitten av 90-talet utlovat gemensamma regler för informationssäkerhet men hittills inte lyckats uppvisa något som ens liknar det. Är det någonstans där Datainspektionen bör göra nästa granskning så är det hos SKR:s it-bolag Inera. Detta är särskilt angeläget eftersom lösningar som NPÖ som tillhandahålls av Inera saknar adekvat behörighetshantering (se ovan) som inte bara drabbar den enskilde vårdgivare utan samtliga vårdgivare som använder.

En annan aktör som väcker viss tveksamhet är IVO vars granskningar hittills inte alls verkar ha genomförts på samma grundliga nivå som Datainspektionen. Några granskade verksamheter hänvisar till granskningar som IVO gjort och som på något sätt skulle gett klartecken för den säkerhetsnivå som de nu ligger på. Förhoppningsvis kan tillsynsansvaret i och med NIS-direktivet leda till att IVO utvecklar sina granskningsmetoder. Jag tror att det är centralt att myndigheterna samverkar här och ser informationssäkerheten i ett helhetsperspektiv och förstår att det är en sammanhängande säkerhetsarkitektur där brister i ett hänseende skapar risker på flera olika sätt. Det skulle även vara en fördel att ha gemensamma granskningsmetoder och kanske t.o.m. genomföra granskningar tillsammans. Många tillsynsmyndigheter kan lära sig mycket genom att studera med vilken noggrannhet och stringens Datainspektionens granskningar genomförts.

I rättvisans namn ska sägas att vården inte fått särskilt mycket hjälp från myndighetshåll att utveckla sin säkerhet. Jag har tidigare skrivit om att MSB:s knytning till ISO 27000 och det metodstöd som utvecklats i denna anda knappast är till hjälp för vårdens infrastruktur och jag kan inte heller se andra satsningar som tagits fram för att stödja denna i sanning samhällsviktiga verksamhet. Datainspektionens granskningar som endast rör ett par aspekter av säkerheten borde ge upphov till ett större samordnande projekt lett av myndigheter för att långsiktigt höja vården säkerhet eftersom detta är en fråga som regionerna med all önskvärd tydlighet visat att de inte klarar av. En helt nödvändig insats är att tvinga regioners och SKR:s makthavare att erkänna att det finns ett mycket stort säkerhetsunderskott i vården och istället för att stoppa huvudet i sanden ta sitt ansvar och börja bygga för framtiden.

 

 

 

 

 

Förstatliga eller inte förstatliga – det är frågan

1910 blev Karlstads lasarett det andra i Sverige som blev s.k. delat lasarett (efter Falun). Att ett lasarett blev delat betydde att det fanns både en medicinsk och en kirurgisk verksamhet. I korthet var detta första steget på den snabba utveckling pådriven av en framgångsrik forskning där ögon, öron, ortopedi, röntgen, BB, barn, gynekologi o.s.v, o.s.v. , blev egna specialiteter och subspecialiteter i ett allt finmaskigare nät. Till detta kommer allmänmedicin och annan öppenvårdsverksamhet för att inte glömma psykiatrin i olika former. Alla dessa med tiden hundratals olika kompetensområden måste organiseras i avdelningar, kliniker, mottagningar m.m. för att få bästa möjliga vård för patienten till en för samhället rimlig kostnad.

Det räcker dock inte med att organisera vårdens olika verksamhet i förhållande till varandra utan vården måste styckevis och delt även passas in i samhällets generella styrning som i sin tur består av förvaltning respektive den politiska styrningen.  För Sveriges del har det i huvudsak inneburit inpassning i kommun, landsting/region och stat eftersom vården varit offentligt finansierad (även detta i huvudsak) sedan lång tid tillbaka. Historiskt har vårdverksamheten i delar vandrat mellan huvudmännen. Att allmänmedicin och psykiatri var ett statligt ansvar fram till 1960-talet och äldrevård en landstingsangelägenhet fram till ÄDEL-reformen då den överfördes till primärkommunerna är bara två exempel.

Vad jag vill säga med denna skamligt korta sammanfattning är att sjukvård är EXTREMT svårt att styra med en fullständigt oöverblickbar komplexitet i tre dimensioner: den interna styrningen av vårdarbetet och förvaltningsstyrningen samt den politiska styrningen. Fram till 1970-talet var inriktningen för att hantera denna komplexitet bland annat att försöka skapa mer enhetliga huvudmannaskap vilket var en av orsakerna till att exempelvis allmänmedicin och psykiatri överfördes till landstingen från staten. Denna trend avlöstes av den glada NPM-eran när styrningen av offentlig verksamhet fragmentiserades bland annat för att underlätta för privata alternativ. Det var då äldreomsorgen och den social omsorgen fördes till den kommunala sektorn vilket bland annat har lett till bollandet av gamla multisjuka mellan två huvudmän  – något vi sett de avskräckande konsekvenserna av nu efter covid-19.

Det är ett ganska väl beforskat hur organisatorisk komplexitet leder till det som slarvigt brukar kallas byråkrati men som jag hellre skulle benämna administration som inte är direkt kopplad till kärnverksamhetens uppgifter. Ju större antal aktörer som ska förmås att röra sig i samma riktning eller åtminstone samspela, desto fler samordnade aktiviteter krävs för att hålla ihop helheten. Det blir strategier, policies, planer, möten, kontroller och rapporteringar i olika riktningar. Genom privatiseringen av offentlig verksamhet har dessutom ytterligare behov av upphandlingar, kravställningar, regelverk, beställningar och uppföljningar tillkommit. Detta skapar kohorter av  nya typer av administratörer, alltså inte den gamla typen som skötte budget, bokföring och löneutbetalningar. Istället har kvalitetsutvecklare, upphandlingsspecialister, digitaliseringsstrateger, e-hälsosamordnare och (visst, jag kackar i eget bo) informationssäkerhetsansvariga tillkommit. Och så naturligtvis kommunikatörer, kommunikatörer och åter kommunikatörer. Utan jämförelser i övrigt kommer jag osökt att tänka på den här gamla klassiska bilden där jag föreställer mig vårdpersonalen dignar under hela lasset av administration upp till sjukvårdspolitiker och vårdbolagschefer.

Det är med detta i bakhuvudet jag läser ledaren i DN som drar en lans för förstatligande av sjukvården. För mig framstår det som ett relevant förslag. 1962 gav de flesta landsting ut historiker över sina första hundra år. Dessa historiker rymmer en fascinerande motsättning mellan beständighet och föränderlighet. Landstingen hade funnits i respektingivande hundra år men vad ett landsting var och skulle syssla med hade ständigt förändrats under dessa är.

Vad detta lär oss är att hur samhällets basala funktioner ska organiseras ständigt måste omprövas för att institutionerna ska vara ändamålsenliga och anpassade till rådande behov. Historiskt har detta skett kontinuerligt som jag snabbskissat ovan och det finns ingen anledning att tro att just den organisation av sjukvården har idag är den enda möjliga oavsett vad som händer i samhället i övrigt.  Själv hyser jag inte någon ohejdad tilltro till att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla eller ens merparten av problem som vården har att leva med men i all enkelhet skulle åtminstone ett lager i pyramiden försvinna. Förhoppningsvis skulle grundläggande mål som likvärdig vård vara enklare att uppnå. En annan effekt är att den samordnade byråkratin internt mellan de idag 21 regioner skulle kunna plockas bort (även om den säkert delvis skulle komma tillbaka i en annan form).

Att inte bara DN utan även andra med viss energi börjar ifrågasätta regionernas roll väcker oro i regionsleden, inte minst hos särintressets främsta företrädare SKR vars ordförande Anders Knape som skrev ett kanske aningen sentimentalt svar på DN:s ledare. Han, liksom regionala företrädare, lobbar ivrigt för att regionernas USP är den politiska styrningen av regionerna som hypotetiskt skulle göra  sjukvården regionalt anpassad och därmed ”bättre”. Med viss bombasm skriver Knape:

Folkviljan utövas genom den lokala och regionala nivåns omkring 40.000 förtroendevalda utifrån kunskap om invånarna lokalt och regionalt. Deras kraft är oslagbar.

För den som något fördjupat sig i landstingens/regionernas historia väcker denna beskrivning antagligen skuggan av ett leende. Inga sjukvårdsstrider har varit så infekterade som de inom enskilda landsting där sedan åtminstone 1920-talet omfattande manifestationer skett för att sjukstugor skulle placeras i ”rätt” samhälle eller rörande nedläggningar av sjukhus. Knapes uttalande pekar snarare på en klassisk problemställning inom svensk sjukvård: den potentiella motsättningen mellan regional särart å ena sidan och likvärdighet nationellt å andra.

För mig framstår denna argumentationslinje också som alltmer paradoxal då SKR själva så intensivt försöker samla nationell styrning hos sig själva. Som jag tidigare skrivit om har alltfler frågor börjat samordnas via SKR och därmed flyttats från den regionala nivån till en nationell.

Om SKR starkaste argument mot ett förstatligande är det demokratiska värde som finns i den  regionala politiska styrningen verkar det ju vara att såga av sin egen viktigaste sittgren om makten förs från dessa demokratiska församlingar in i det mörker som föreningen SKR utgör. Själv skulle jag alla dagar i veckan föredra en normal svensk myndighet framför SKR som nationellt samordnande. Ibland dristar jag mig till och med till att tycka att det kanske är en demokratisk fördel om sjukvården lyfts bort från bypolitiken.

Knape har förstås en poäng när han lyfter fram mindre lyckade statliga experiment och då även inom digitaliseringsområdet. Tyvärr måste jag dock säga att det är en boll som är svår att inte smasha tillbaka för den som strävar mot förstatligande av sjukvården. INGEN fråga har engagerat SKR så mycket som digitalisering som lösning på all och jag misstänker att man har en gemensam morgonbön i SKR-palatset som går ungefär så här:

Digitalisering, låt ditt namn bli helgat

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden som i molnet.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd .

Och glöm våra misslyckade projekt, så som vi glömmer dem själva.

Och för oss inte in i verkligheten, utan fräls oss från ansvar.

Förlåt, det är semester…

Min poäng är att trots den närmast religiösa inställning som SKR har till digitalisering i teorin så ser i praktiken digitaliseringen av den svenska sjukvården som ett härke trots de enorma resurser som tillförts. Jag sitter mycket tungt på mina händer för att inte skriva något om den totala frånvaron av samordning av informationssäkerhet och det provocerande ointresset för integritetsfrågor där SKR knappast agerat som insiktsfull vägledare för sina medlemmar.  Om verkligheten ska användas som betygssättare för regionernas och SKR:s förmåga att skapa en nationellt sammanhållande och långsiktigt fungerande vård så ser det rätt illa ut för Knapes linje.

För att komma vidare vore det önskvärt med en hederlig gammaldags utredning som inte helt styrdes av särintressen inom vården. Personligen lutar jag svagt åt att behovet av nationell samordning av sjukvården bäst hanteras genom ett förstatligande åtminstone av delar av vården. Det kommer visserligen att skapa nya gränslinjer – hur ska exempelvis äldreomsorgen hanteras med större medicinsk kompetens – men jag tror verkligen det är dags att ompröva dagens situation.

SKR, myndigheter och sekretessen

Jag ska nu kort återkomma med en uppdatering gällande SKR och överföring av känslig information till denna intresseförening, för bakgrund se föregående inlägg.

För att sammanfatta frågan så har SKR växt som en gökunge i den svenska förvaltningen och fått/tagit allt fler myndighetsliknande uppgifter trots att man, som SKR själva ivrigt hävdar, inte är en myndighet utan en arbetsgivare- och intresseförening. Därav följer att SKR inte har det ansvar och den insyn som en myndighet och vi som medborgare egentligen saknar möjlighet att kontrollera och utkräva ansvar av föreningen. SKR ligger helt enkelt utanför den styrning som den svenska förvaltningen bygger på och det är svårt att ens se vilken lagstiftning som är tillämplig.

Detta förhindrar den kritiska granskning som offentlighetsprincipen möjliggör för myndigheter även om SKR ibland försöker vilseleda genom att hävda att de handlingar som hanteras inom föreningen blir offentliga när de inkommer till medlemmarna. Häromdagen fick jag detta exempel mig tillsänt där Marie Morell (m), ordförande för sjukvårdsdelegationen på SKR, hävdar just detta i en fråga som har en ekonomisk betydelse för enskilda:

En av nätläkarna tycker att det verkar ha varit en bristfällig konsekvensanalys inför beslutet och att det är märkligt att SKL:s handlingar inte omfattas av offentlighetsprincipen.

– Vi har kontaktat dem och skickat ut material till dem vid ett flertal tillfällen. Det är viktigt att de skapar någon form av branschråd så att vi har en motpart att arbeta med. Vi är en ideell förening och som sådan lyder vi inte under offentlighetsprincipen. Men handlingarna blir offentliga så fort de inkommer till respektive region eller kommun, säger Marie Morell.

Det finns alltså ingen insyn i själva processen och som jag tidigare visat är det högst tveksamt vilka av SKR:s många ”interna” dokument som verkligen ses som inkomna till medlemmarna. Att inte ens handlingar i beredande organ hos SKR blir allmänna handlingar hos de regioner/kommuner som har representanter i dessa organ är för mig tämligen hårresande och jag försöker förstå vem en sådan representant tror sig vara. En privatperson som blivit invald i hembygdsföreningens styrelse (inget ont om hembygdsföreningar)?

Nu när offentlighetsprincipen är hotad från olika håll känns det extra angeläget att slå vakt av denna för Sverige (och Finland) unika medborgerliga rättighet. I mitt förra inlägg framförde jag dock att det är likaledes viktigt att se vilka risker det innebär att kommunicera känslig information med en aktör där OSL inte kan tillämpas. Grunden för att kunna skydda känslig information när den utbyts med utomstående parter är att reglera hur informationen får hanteras. När det gäller utbyte mellan myndigheter finns denna reglering i huvudsak redan på plats genom lagstiftningen (även om jag tycker att det ofta finns anledning att förtydliga relationen myndigheter emellan). Här intresserar jag mig inte för säkerhetsskyddsområdet utan framför allt den lagstiftning som gäller normala verksamhetsförhållande men där mycket starkt krav på konfidentialitet finns t.ex. gällande samhällsviktig verksamhet. Notera att det där även finns annan lagstiftning som är ytterst relevant som exempelvis Krisberedskapsförordningen.

Denna reglering saknas då information ska utbytas med privata aktörer som företag och, som i det aktuella fallet, föreningar. Då måste menar jag ett avtal slutas som beskriver villkoren för att informationen ska kunna lämnas ut, åtgärder som ska vidtas och ansvarsförhållanden. För att reducera att konfidentiell information kommer i orätta händer bör man även minimera informationen som utlämnas till det absolut nödvändiga samt ålägga motparten att säkerställa att endast de som verkligen behöver informationen kan ta del av den.

Enligt mitt resonemang är det alltså  en självklarhet att myndigheter måste använda sekretessavtal eller motsvarande när de tänker utbyta information med företag och föreningar. Därför frågade jag två myndigheter som på olika sätt har ett ansvar för samhällsviktig verksamhet om de slutit sekretessavtal med SKR. Först gick frågan till MSB som ju har ett mycket omfattande ansvar i dessa frågor:

Hej!

MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB.

Efter tämligen lång tid och en påstötning fick jag följande svar:

Jag måste först beklaga att du fått vänta på ett besked men på grund av olyckliga omständigheter har beskedet fördröjts.

Genom en sökning i vårt diarium har vi hittat två avtal med SKR:

  • Överenskommelse om kommunernas krisberedskap (dnr MSB 2018-09779)
  • Överenskommelse om kommunernas arbete med civilt försvar (dnr MSB 2018-05681) Bilaga 1 omfattas av försvarssekretess (15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lämnas inte ut.

Du har rätt att begära ett skriftligt beslut som går att överklaga. Skriv till registrator@msb.se.

För ögonblicket är jag inte så intresserad av det civila försvaret som ju knappt kommit igång så därför gick jag in på avtalet angående krisberedskap. Det är upp till varje läsare att ta ställning men jag kan inte se att detta dokument på något sätt reglerar sekretessen i förhållande till SKR. Detta kan synas extra anmärkningsvärt i dessa coronaapokalysens tidevarv när Socialstyrelsen sekretessbelägger information för media om vårdens beredskap medan intresseföreningen SKR sitter med på MSB:s samordningskonferens i samma fråga. Visserligen togs sannolikt inga känsliga frågor upp då SKR var med men det visar den vinglighet som finns då det gäller just SKR .

Jag ställde samma fråga till eHälsomyndigheten som tillsammans med bland annat SKR arbetar med den nya e-hälsostrategin (återkommer inom kort angående detta alster) och där man får gissa att det för en del diskussioner om kritiskt infrastruktur osv. Från denna myndighet fick jag bara ett kort nej på frågan.

Detta är förstås bara två stickprov men ändå från myndigheter som är vana att hantera sekretess. Det kan tyckas litet märkligt efter allt som hänt med Transportstyrelsen och andra incidenter där information överförts på oklara grunder.  Mitt intryck (bekräftat av ett antal tjänstepersoner på andra myndigheter) är att myndigheterna helt enkelt inte tänker på att SKR inte är en myndighet utan utgår från att föreningen är som vilken deltagare som helst i myndighetssamarbetena. Inte heller kommuner och regioner verkar reflektera särskilt över detta utan överför utan förbehåll känslig information till det de i vissa fall verkar se som en ”överordnad” aktör. Detta även då det gäller informationssäkerhet. Nyligen skickades ett mail ut från SKR:

Klassa 4.0 har varit efterfrågat länge och nu finns finansiering för ett projekt som inleds i nästa vecka.

Det blir flera förändringar i den nya versionen, bland annat förbättringar av befintlig funktionalitet, bland annat uppdateringar av kravkataloger som genererar uppgifter till handlingsplanen och en nödvändig översyn av upphandlingskraven.

Dessutom blir det en hel del ny funktionalitet, t.ex.:
– En ny modul för att mäta organisationens mognad,
– Möjlighet till uppföljning och att ta ut nyckelvärden för organisationen och anpassat till målgrupp,
– Möjlighet för SKR att ta ut nationell uppföljning på aggregerad nivå,
– Stöd för CISO i det systematiska arbetet och
– Modul för riskanalys.

Dessutom kommer SKR att förstärka sin organisation för att kunna avsätta mer resurser till förvaltning av Klassa. Det kommer att öppnas en möjlighet för statliga myndigheter att använda Klassa. Verktyget kommer dock fortsatt att ägas av SKR med kommuner och regioner som primär målgrupp.

Detta menar jag är ett projekt som bör utsättas för en mycket grundlig riskanalys! Dessutom kan det verkligen ifrågasättas varför denna nationellt intressanta information ska ägas av en förening utan insyn och där det inte heller går att bedöma säkerhetsriskerna.

Det är dags för en mer omfattande diskussion om SKR:s roll. Myndigheterna bör också ha en konsekvent linje i förhållande till ”förvaltningsskvadern” – antingen är man en myndighet med det fulla ansvar som en sådan har eller så få man återgå till att vara en arbetsgivarorganisation en arbetsgivarorganisation som i huvudsak ägnar sig åt sina medlemmars avtalsfrågor. Sekretessavtal bör i dagsläget vara ett minimikrav för alla myndigheter, inklusive kommuner och regioner, som utbyter känslig information med SKR på samma sätt som man reglerar relationen med vilken privat aktör som helst.

 

 

 

 

En julklapp till SKR

Här kommer en summering av min diskussion med SKR angående ett eventuellt tillämpande av offentlighetsprincipen även inom SKR. Jag inledde med ett debattinlägg i Dagens samhälle där jag försökte resonera angående varför det vore lämpligt att SKR skulle omfattas av offentlighetsprincipen.

De 3500 tecken som står till buds för en debattartikel omöjliggör naturligtvis en rättvis behandling av de frågeställningar som skulle behövas för en så komplicerad fråga som den jag lyfte. Ändå tyckte jag än då att det tydligt i min artikel framgick att det finns ett antal skäl till varför SKR:s ställning som ”ideell förening” borde omprövas.

En resonerande inställning där olika argument prövas är dock inget som intresserar SKR. Istället skickades föreningens VD för att ge ett dräpande svar. Kanske det ändå inte blev så dräpande som önskat eftersom en hel del läsare (t.ex. här och här och här) reagerade på SKR:s  icke-svar och den attityd varmed det förmedlades. Litet orolig blir man ju med tanke på att Isling rekryterats till SKR för ”att att driva organisationens förnyelsearbete vidare.” Själv tycker jag att SKR ofta verkar lida av ett attitydproblem där tjänstemännen antingen uttrycker sig med viss arrogans eller inte alls då motiverade frågor ställs. Isling är i detta fall inget undantag och är hans förhållningssätt ett exempel på den nya inriktningen för SKR bör man kanske sätta sig och titta litet på på kartan för att ta ut en annan riktning.

I min slutreplik försökte jag visa att SKR har stora möjligheter att uppnå den öppenhet som Isling menar att man vill men inte kan (enligt honom) ha. Jag pekar på paradoxen att Inera valt att frivilligt tillämpa öppenhet men inte SKR men det vilar en kanske en ännu större paradox i att SKR ska ge stöd för att utveckla demokratin kommuner och regioner. Den som ska ge stöd i demokratiutvecklingen borde rimligen vinna på att vara ett föredöme.

För att förstå SKR:s ställning måste man förstå kommunernas (inklusive landstingskommuners även om de kallar sig regioner) ställning i det svenska styrelseskicket. Även om man ofta pratar om det kommunala självstyret är alla den makt och det inflytande som kommuner har en delegation från den centrala statsmakten. Kommuners  existensberättigande ligger framför allt i att de har en territoriell förankring, d.v.s. de har en delegation för styrning av vissa frågor inom ett avgränsat geografiskt område samt beskattningsrätt för samma område. Kommunerna ska alltså kunna utgöra en motpol till den nationella styrningen och tillgodose lokalsamhällets interna behov utan att först behöva passera den nationella nivån (mycket förenklat uttryckt). Även i detta perspektiv är SKR något av en paradox. Genom sin ständiga tillväxt och överförande av allt fler kommunala frågor till en nationell nivå så blir legitimiteten hos det kommunala självstyret i samma takt naggat i kanten.

Mitt intresse i debattartikeln var dock främst inriktat på informationshanteringen där information som i kommunerna hanteras enligt TF och OSL blir utslussad till en ideell förening som inte alls har samma krav på sin hantering av samma information. Det gäller öppenheten där t.ex. stora framtidsfrågor som digitalisering och e-hälsa beslutas helt utan insyn och medborgardialog. Men det gäller även skyddet för känslig information som i ursprungskommunerna styrs av OSL. Jag tänkte på det när jag läste om SKR gjort en stor enkätundersökning om informationssäkerhet i alla kommuner och började då fundera på hur denna känsliga information hanterades inom SKR. Har de deltagande kommunerna slutit sekretessavtal med SKR och vilken information har de fått om hur informationen hanteras? Jag läser också om SKR:s statistikverksamhet där det inte står ett ord om statistiksekretess. Ytterligare en fråga där sekretessen är av central betydelse är civilt försvar där ett alltmer aktivt deltagande kommer att krävas av kommunerna. Vilken information i dessa frågor är möjlig att lämna till SKR? Det är möjligt att dessa frågor hanteras på ett utmärkt sätt men just i och med avsaknaden av tillämplig lagstiftning föreställer jag mig att behovet av avtal blir stort och något krångligt att administrera liksom att ansvarsförhållanden ständigt måste redas ut. Jag ser en risk för något jag skulle vilja kalla ”trust by proxy”, d.v.s. att man förutsätter att SKR har samma styrning som de ingående medlemmarna och därmed inte vidtar de skyddsåtgärder som är nödvändiga. Om jag låter omotiverat misstänksam ber jag om ursäkt men bakgrunden är delvis att det är mycket svårt att få uppgifter om säkerheten inom SKR. När jag exempelvis ställde en fråga för ett tag sedan om föreningen har en säkerhetsskyddschef fick jag till svar att de behövde man inte svara på eftersom man inte är en myndighet… Sammantaget tror jag man skulle ha mycket att vinna på att vara tydligare i dessa frågor och då inte bara visavi medlemmar.

Alla dessa viktiga välfärdsfrågor som SKR i allt högre grad hanterar så att de därmed försvinner från offentligheten är inte bara viktiga i nuet utan också för framtiden. Tanken att framtida forskning inte kommer att ha ett grundmaterial att utgår från för att kunna förstå hur vitala offentliga frågor beslutats svider verkligen. Att SKR inte har ett krav på sig att bevara och tillhandahålla denna information är en förlust för hela samhällsutvecklingen!

Som en liten julklapp till SKR kommer jag här med ett förslag på lösning på problemet så att SKR också kan bedriva verksamheten med den öppenhet man säger sig vilja ha. Idag är man alltså en ”ideell förening” vilket känns aningen märkligt med tanke på verksamhet och finansiering. Det gör att det i finns mycket litet av lagstiftning som påverkar hur verksamheten ska bedrivas vilket i och för sig gör det fullt möjligt att tillämpa TF och OSL på samma sätt som Inera beslutat göra.  Å andra sidan finns det en i mitt tycke betydligt mer stabil lösning, nämligen att SKR omvandlas till ett kommunalförbund som det beskrivs i kommunallagen 9 kap.  På det sättet skulle man både få en verksamhet som är effektiv, har reglerade styrformer och de krav på informationshantering som finns i medlemsorganisationerna. Det skulle bryta den nuvarande rörelsen där delaktighet och insyn försvinner när betydelsen av frågorna ökar men också ge betydligt bättre grund för samarbete mellan stat  och kommuner. I annat fall undrar jag var gränsen för SKR som ideell förening går – hur mycket kommunala uppgifter kan en förening egentligen ta över? Mottar tacksamt motargument mot omvandlingen till kommunalförbund eftersom för mig känns den lösningen ganska praktisk men säkert har jag förbisett några för andra självklara förutsättningar som talar emot en sådan lösning.

Trots min julklapp tror jag ärligt talat att intresset för att ens överväga övergång från förening till kommunalförbund är mycket svalt inom SKR, det är sällan de som har privilegier som arbetar för att ta bort dem. Däremot är det en idé att försöka få igång en debatt i riksdagen vilket kan vara en målsättning för 2020.

Dags för SKR att inte bara byta namn

Ibland är man tvungen att återvända till gamla jaktmarker. Där är jag nu. Efter en sensommar och höst då  jag funderat en hel över Inera och i förlängningen SKR blev frestelsen för stor och jag började plocka fram gamla luntor ur bokhyllan. Luntor som jag framför allt samlat på mig när jag började forskarutbildningen i ekonomisk historia med ambitionen att skriva en avhandling om landstingens roll i den svenska modellen. Sedan kom barn och livet emellan så det blev aldrig mer än en ambition. Däremot ledde det till ett fortfarande pågående stort intresse för den regionala styrningen och sjukvård samt, som sagt, till en inte obetydlig samling litteratur i frågan.

Livet är cirkulärt och nu gläds jag över att återigen ha anledning att dyka in mina gamla böcker (verkligen gamla). Jag läser om hur Svenska Landskommuners Förbund, Svenska Landstingsförbundet och Svenska Stadsförbundet via Landstings- respektive Kommunförbundet utvecklats till SKR. Från att ha varit renodlade arbetsgivarorganisationer med uppgift att ge medlemmarna stöd i förhandlingarna med de anställdas organisationer har SKR nu utvecklats till en organisation med ständigt växande antal anställda och som lika kontinuerligt påtar sig nya operativa uppgifter. Mycket stora skattemedel fördelas via SKR och en inte på alldeles anspråkslös summa (understatement) går till SKR:s egen interna organisation, se budgeten på sida 49 i denna redovisning jag fått ut från SKR. VP19 för layout

Alltså c.a. 20 kronor per medborgare och år enligt SKR själva. Slutligen leds SKR av indirekt valda politiker som även har kontroll över de bolag som ingår i SKR-sfären.

Enligt svensk lagstiftning ska offentlighetsprincipen tillämpas i alla myndigheter (inklusive kommuner och regioner) samt kommunala bolag m.m.. I OSL 2 kap står det följande:

3 §   Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter ska i tillämpliga delar gälla också handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser ska vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter.

Kommuner och landsting ska anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening med mer än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.

Vid tillämpningen av andra stycket 1-3 ska inflytande som utövas av en juridisk person över vilken en kommun eller ett landsting bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna anses utövat av kommunen eller landstinget.

Första stycket gäller också för handlingar som efter medgivande av en kommun eller ett landsting för viss bestämd tid förvaras hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting tidigare har utövat ett rättsligt bestämmande inflytande.

Vad som föreskrivs om kommuner och landsting i första-tredje styckena tillämpas också på kommunalförbund.

För en ytlig betraktare förefaller SKR uppfylla alla kriterier som t.ex. att kommuner/regioner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Ändå omfattas inte SKR av offentlighetsprincipen, ett förhållande som är allt mer förvånande ju mer man tänker på det. Bristen på insyn i en politiskt styrd organisation med den makt SKR har är en anomali i det svenska systemet som sannolikt har sin upprinnelse i de ursprungliga förhandlingsorganisationernas uppgifter. I arbetsgivarorganisationer med enda syfte att förhandla arbetsvillkor kan möjligen hemlighetsmakeriet accepteras – i en organisation som för kommuners och regioners talan i en mängd frågor, opinionsbildar på ett inte helt okontroversiellt sätt och dessutom leder allt fler operativa verksamheter kan det det inte. Inte minst att det inte går att utkräva ansvar borde ses som en mycket missklädande fläck i det offentliga Sverige.

Att slutna sällskap inte är nyttiga ens för sig själva är en ganska uppenbar slutsats efter debaclet i Svenska Akademien. Samma faror av vänskapskorruption lurar i SKR, dessutom är man utsatta för ett starkt kommersiellt tryck i exempelvis digitaliseringsfrågorna. Vad synen att digitalisering är lösningen på i princip alla samhällsfrågor bygger på när inga seriösa siffror som underbygger detta väcker frågan vems intressen som egentligen tjänas av SKR. Ökad öppenhet i denna och andra frågor skulle ställa krav på samma typ av underlag och ansvar som i de kommuner och regioner som skickat delegater till SKR. Istället urlakas den demokratiska processen markant i och med överförandet av frågor till SKR.

Det finns även andra skäl att göra en reglering i OSL så att även SKR omfattas av kraven på offentlighet och sekretess. Ett starkt sådant är att SKR allt mer fungerar som en mellanstation mellan statliga och kommunala myndigheter också kan komma att hantera känslig information som rör exempelvis informationssäkerhet. Eftersom OSL inte gäller kan det vara svårt för myndigheterna att reglera eller överblicka hur informationen hanteras i föreningen SKR. Samtidigt är det svårt för kommuner och regioner att ifrågasätta att lämna ut information om sina förhållanden till SKR.

Ytterligare ett skäl är kopplingen till arkivlagen som ställer krav på att allmänna handlingar ska bevaras inte bara av insynsskäl utan även för att garantera rättssäkerhet och möjlighet till forskning. Risken för att den helt offentligt finansierade verksamheten SKR med sin allt tyngre samhällsroll inte lämnar ett bra forskningsmaterial efter sig är överhängande.

Min enkla poäng är att om SKR agerar som en myndighet ska man behandlas som en myndighet. Det är dags för SKR att inte bara byta namn utan även vara beredda att ta ansvar i förhållande till sitt inflytande. Hur OSL och kanske TF behöver förändras och kompletteras med en rad som inkluderar SKR i dess räckvidd bör vara en ganska enkel juridisk manöver (jag är ju inte jurist så jag kan ju unna mig att ta lätt på frågan). Sannolikt är det en betydligt svårare politisk process att tvinga ut SKR:s makthavare ur den så behagliga hemliga stugvärmen men icke förty är detta vad demokratisk anständighet kräver.

Den opaka e-hälsan eller what are they building in there?

Ett obligatoriskt men till intet förpliktigande uttryck sedan länge är ”transparens”, ibland så flitigt använt att man riskerar att glömma bort hur viktigt det faktiskt är med öppenhet. Öppenheten är central för samhällsklimatet och delaktigheten men också för att kunna tillvarata den samlade kompetensen. I Sverige har vi varit gynnade av den unika institution som offentlighetsprincipen utgjort sedan 1700-talet och som visserligen på många sätt hotas men som fortfarande är ett omhuldat ideal.

Att få insyn i och i förlängningen möjlighet att påverka de stora samhällsfrågorna är det stora värdet med öppenhet för de offentliga verksamheter där offentlighetsprincipen ska tillämpas. Öppenhet är av samma skäl obekvämt för makthavare, det är liksom bekvämare om man får arbeta ostört och göra som man vill. Misstag behöver heller inte upptäckas och att slippa stå till svars för det ena och det andra är naturligtvis behagligt.

Sjukvård rankas som den viktigaste frågan av väljarna. I Sverige är sjukvården offentligt finansierad. Dessa två premisser sammantaget ger att ett stort mått av öppenhet i hanteringen av sjukvårdsfrågor borde vara en självklarhet. Tyvärr är inte så fallet när det gäller e-hälsa. Även för en som tämligen noggrant följt utvecklingen inom området i 25 år är det mycket svårt att få en överblick ens över hur området styrs. Då menar jag i form institutioner och presenterade inriktningar som rör sig på en konkret nivå.

Under de senaste tio åren har jag sett en rörelse där allt större inflyttande över e-hälsan flyttats över från staten och regionerna till SKL. Jag har tidigare skrivit om Inera som ändå fattat beslut om att följa offentlighetsprincipen trots att man inte är skyldig att göra det. Värre är det med SKL som är en arbetsgivarorganisation för regioner och kommuner. Trots den litet udda konstruktionen att man som intresseorganisation tillskjuts mycket stora offentliga medel från staten och man styrs av folkvalda politiker så har inte kravet på öppenhet följt med. Bristen på insyn blir mycket påtaglig när man ser på den beredning för digitalisering som tillsattes efter valet och består av politiker från regioner och kommuner. Det är alltså ett indirekt valt politiskt organ. Uppdraget är stort och spännande för den som är intresserad av e-hälsa:

Beredningen hanterar strategiska frågor om grundläggande gemensamma förutsätt­ning­ar för digital utveckling, exempelvis fråge­ställ­ningar kopplat till effektivisering genom digitalisering, automation och artificiell intelligens (AI), inno­vations- och förändringsledning, data som strategisk resurs, säker informations­hante­ring och nationell digital infrastruktur.

Vidare ska beredningen hantera rättsliga för­utsättningar för en digital samverkande förvaltning. I uppdraget ingår också att följa SKL-koncernens samverkan för att gemensamt stötta med­lem­marna i deras verk­sam­hetsutveckling med stöd av digitalisering.

Inte minst blir man ju sugen på att läsa mer om hur beredningen ska hantera de rättsliga förutsättningar efter SKL kanske inte helt klargörande insats angående molntjänster häromveckan där man inte ens nämner eSams rättsliga uttalande där man avråder från att använda molntjänster. Detta trots att SKL själva uppger följande i sin rapport:

Undersökningen från Radar visar att cirka 50 procent av kommunerna använder Microsoft Office 365 (MS O365) och att 100 procent av de större kommunerna använder denna tjänst.

Hur som helst blev jag intresserad av att ta del av beredningen för digitalisering har för arbete på gång, vilka frågor man ventilerade och vilka insatser som planerades. Detta visade sig vara en stängd dörr för när jag skickade dessa frågor till SKL:s presstjänst (de har ju inget diarium):

Jag skulle vilja  veta:

– vilka handlingar som finns relaterade till Beredningen för digitalisering

– vilka av dessa handlingar som jag kan få ta del av

fick jag följande, kanske väntade svar:

Hej!

Tack för att du kontaktar oss.

SKL är en intresse- och arbetsgivarorganisation och omfattas inte av skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. Vi kan därmed inte hjälpa dig med din förfrågan.

Du kan läsa mer om SKL och vår organisation på vår webbplats.

Jag gjorde ett par försökt med kommuner och regioner, varav ett par med representanter i beredningen, om de fått in några handlingar men helt utan resultat. Ofrivilligt parafraserar jag Tom Waits gamla låt i huvudet och får en öronmask: what are they building in there?

Men det är inte bara att man faktiskt inte lämnar ut handlingar som är utestängande. När jag läser programmet till den Nationella e-hälsodagen 2019 med underrubriken

En dag. En vision. Oändliga möjligheter.

känner jag en lätt yrsel. Där kommer de usual suspects att prata om ungefär samma saker som vanligt på de otaliga konferenser som går av stapeln (även om jag känner ett visst intresse för den handlingsplan för 2020-2022 som ska diskuteras) medan många av oss andra känner en mycket stor oro för de många alarmerande händelser som tydligt visar att kostnaderna skenar för för e-hälsan och att nya mycket allvarliga säkerhetsbrister hela tiden avslöjas. Nu senast var det Region Skånes upphandling av ett nytt vårdinformationssystem där det avslöjas att det finns stora risker för både patientsäkerhet och integritet:

I rapporten pekas på att rutinerna för riskanalys i arbetet med Skånes digitala vårdsystem, SDV, är för dåliga – informationsklassificeringen görs för sent och avklarade riskanalyser sammanställs inte centralt så att de kan följas upp. Riskanalysverktyget anses dessutom vara svårt att hantera.

Organisationskulturen i sig finns också med bland de identifierade bristerna. Det finns helt enkelt ingen kommunicerad agenda för informationssäkerhet med verktyg för att rapportera brister i arbetet med den nya vårdinformationsplattformen.

Det gör att brister riskerar att förbises och att ”medarbetare genom uppgivenhet både upplever och bidrar till en tystnadskultur”. I sin tur leder det till att oro ventileras i korridorerna vilket leder till ytterligare risker.

Naturligtvis fick jag inte ut någon rapport från Region Skåne när jag efterfrågade den utan ett listigt svar att någon sådan rapport inte fanns diarieförd. Min fråga:

Jag undrar då om en sådan rapport inte finns utan att CS blivit vilseförda eller om den finns men man valt eller missat att diarieföra den?

besvarades med att den sannolikt var ett internt arbetsmaterial.

Det mest deprimerande i detta är att upprepningstvånget. Trots att svenska sjukvården gång på gång råkar ut för stora säkerhetsproblem, trots ett antal liknande projekt i bland annat Finland och Danmark med miljardinvesteringar inte fungerar på ett säkert sätt så är det som denna information inte tränger i genom väggarna på den svenska e-hälsans fort. Att dessa fullkomligt vitala frågor inte tas upp på en konferens om framtidens e-hälsa gör att verkar som vi lever i två olika världar: verkligheten respektive e-hälsans utopia. Detta är inte en bra grund för ett mycket komplicerat samhällsutvecklingsarbete!

Den tystnadskultur som den interna rapporten som CS tagit del av pekar på en mycket central risk, nämligen tystnadskulturen som gör det omöjligt att föra fram risker eftersom man då avfärdas som negativ. För den som arbetar med säkerhet och vet hur betydelsefull en positiv säkerhetskultur är för ett fungerande säkerhetsarbete förstår på djupet hur destruktivt det här förhållningssättet är.

Tyvärr praktiseras samma förhållningssätt även på nationell nivå t.ex. konferensprogram av typen Nationella e-hälsodagen och när en företrädare för SKL på en konferens säger att ”det är mycket enklare att vara emot”, underförstått att resa rationella frågor uppfattas som fientligt. Jag kan möjligen förstå att SKL som lobbyorganisation jobbar med ensidiga marknadsföringsknep även om jag som skattebetalare inte skulle vilja se pengar som så väl behövs i vården gå till detta. Däremot tycker jag att myndigheterna borde nyktra till och kunna föra en diskussion där även nyanser är tillåtna. Jag tror alla kan stå ut med litet av den dåliga stämning som uppstår när folk visar sig ha olika åsikter. För säkerheten i framtidens e-hälsa är det nödvändigt att kunna prata om risker och reducera dem innan de lett till ett nytt och ett nytt och ett nytt haveri.

 

 

 

Inera tredje gången gillt

Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet.

Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i juni och där informationssäkerhetsarbetets övergripande syfte anges vara att

främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls.

De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om  patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”.  Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör:

Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt.

Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn.

Riktlinje för informationssäkerhet Inera

En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde.

Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren:

För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig.

Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden.  Roller och begrepp är alltså inte konsistenta.

Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet.

Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till  OSL 18 kap. 8 §:

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser

  1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

  2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen,

  3. telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information,

  4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling,

  5. den civila luftfarten eller den civila sjöfarten,

  6. transporter på land av farligt gods, eller

  7. hamnskydd.

kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort.

Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av:

Anvisning för informationsklassificering Inera
Anvisning för informations- och IT-säkerhet för medarbetare inom Inera

så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på.

Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematiskt informationssäkerhetsarbete och att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera.

Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital kommunikation. Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den utredning om säker it-drift som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram.

Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig ett systematiskt informationssäkerhetsarbete där det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet.

 

 

 

Kammarrätten har fällt sitt utslag

Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätt för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet här. Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu.

Kammarrättens beslut

 

Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas.

Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder.

En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa.

Halmdockor och pepp

Teknikhistoria är ett fascinerande ämne som jag ägnat mycket intresse genom åren och då alldeles särskilt samspelet mellan teknik, samhällsutveckling och ekonomi. Frågor som varför vissa tekniska uppfinningar blir innovationer medan andra inte gör det och de institutionella förutsättningar som gör att teknik leder till positiv samhällsutveckling är ganska grundligt beforskade. En underbar populärvetenskaplig bok på detta tema är Wolfgang Schivelbuschs Järnvägsresandets historia som jag rekommenderar alla som vill skapa sig en hälsosam distans till det utmattande nuet.

Det är med denna bakgrund som den svenska förvaltningens digitalisering ständigt förvånar mig eftersom dess genomförande tycks strida mot det som framkommit som framgångsfaktorer för införande av ny teknik. Istället för att bygga gemensam infrastruktur och institutionella förutsättningar har svenska myndigheter och regioner/landsting ägnat sin energi åt någon slags känslomässig påverkan.

Vad är då budskapet i denna känslomässiga kommunikation? Så här ser de mest förekommande implicita och explicita budskap ut.

Det övergripande budskapet att det finns ett stort antal ludditer som är passionerat motverkar digitalisering och som måste övertygas om att digitalisering är BRA. Efter noggrant begrundande kan jag inte erinra mig en enda person som varit emot digitalisering, däremot många som varit emot dålig digitalisering. Det hindrar inte att det förekommer en ständig underström av halmdockor (läs mer om det klassiska fula argumentationsfelet här ) när digitalisering diskuteras. Dessa figurer som med lock och pock måste forceras att överge papper och penna är del i en ganska bra härskarteknik eftersom den som låtsas som att dessa finns då själv framstår som en ljusbringare som står för det ”moderna”. Och det är något som i svenska sammanhang vördas så är det det moderna, så har det varit sedan 1800-talet, oavsett vad moderniteten stått för. Det uppenbart ologiska i att hävda att populasen är teknikfientliga bakåtsträvare på jobbet eller när de ska använda offentliga e-tjänster när de samtidigt på sin fritid har olika kommersiella e-tjänster som sina närmaste livskamrater tycks inte störa.

Nästa centrala budskap är att digitalisering per definition är bra vilket leder till den underförstådda tesen att all digitalisering är bra.  Som följd av detta görs ingen skillnad mellan bra och dålig digitalisering trots att alla känner till minst fem misslyckade digitaliseringsprojekt i sin närhet. Att det inte får finnas dåliga digitaliseringsprojekt till en dubbelriktad kultur av icke-existerande uppföljning och erfarenhetsåtervinning; eftersom det inte görs någon uppföljning kan dålig digitalisering inte påvisas.  Jag tittar in på webbplatserna för två centrala aktörer för den offentliga sektorns digitalisering, eSam och SKL, för att se hur man hanterar utvärderingsfrågan. eSam har gett ut ett antal vägledningar och metodbeskrivningar för digital samverkan (a.k.a. ta fram digitala lösningar) i alla möjliga skärningar men vad jag kan se har inte uppföljning och utvärdering förlänats något eget metodstöd. I den 84-sidiga vägledningen för behovsdriven utveckling  finns visserligen dessa rader med:

Efter varje införande bör det genomföras en utvärdering för att ta vara på erfarenheter om vad som gick bra respektive mindre bra i behovsinsamling, planering, metodval, samarbete samt hur resultaten mottogs. Infriade tjänsten de förhoppningar verksamheten och målgruppen tänkt sig?

men i ett systematiskt arbete förväntar man sig ett något större intresse för frågan.
SKL, som får ses som ett epicentrum för den vingliga offentliga digitaliseringen, förvånar mig positivt genom att erbjuda verktyg för uppföljning exempelvis eBlomlådan  och så kallade LIKA-värderingar som den här för socialtjänst. Tyvärr visar sig dessa undersökningar vara mognadsundersökningar av i vilken omfattning man lyckats digitalisera, d.v.s. det handlar inte om att utvärdera hur väl digitaliseringen fungerar.
Ointresset för utvärdering är paradoxalt sett i ljuset av att digilisatörerna gärna vill tala om digitalt ledarskap och vikten av styrning samt nyttorealisering (nej, det är ingen idé ni går till den här vägledningen för nyttorealisering för den innehåller inget substantiellt om uppföljning). För att kunna leda, styra och nyttorealisera i verklig bemärkelse måste man arbeta systematiskt med att utvärdera gjorda satsningar ur ett antal aspekter som ekonomi och effektivitet. Förhållningssättet att arbeta utan systematik är menar jag en av de mest grundläggande orsakerna till att det offentliga Sveriges digitalisering inte alls når den nivå som skulle kunna förväntas med tanke på de investeringar som gjorts. Att den svenska digitaliseringen kraftigt underpresterar är ett faktum som det nu tycks råda konsensus om även från internationella bedömare som OECD. Orsakerna till detta borde vara synnerligen intressanta att identifiera och då inte bara genom att komma dragande med gamla kära bortförklaringar som att juridiken inte är anpassad till digitaliseringen. Kraften i det argumentet är ju inte heller så övertygande då till exempelvis sjukvårdshuvudmän och vårdgivare högaktningsfullt struntar i viss lagstiftning som man finner obekväm.

Det går inte att argumentera för digitalisering med rationella argument, tråkiga och genomarbetade analyser eller krassa ekonomiska beräkningar. Istället sker kommunikationen med ett överflöd av uttalande av den här typen:

  • Sverige måste förstå att digitalisering inte är en lyxprodukt utan en kärnverksamhet.
  • En strategisk fråga blir att lyfta fram de förändringsagenter som finns ute i verksamheterna och helt enkelt vända på bevisbördan. Det ska inte längre vara så att det är den som vill förändra som måste förklara sig utan snarare den som vill bevara det gamla.
  • Hur många av er upplever att juridiken stimulerar och möjliggör digitaliseringsresan inom hälso- och sjukvården?
  • Digitalisering skapar mervärde
  • Man behöver förändra helheten – inte bara småändra i marginalen. Då är risken att man lägger all kraft på en enskild lösning och inte på att förändra det som verkligen ger effekt
  • Möt innevånaren/patienten tidigt genom digitala arbetsmetoder

Eftersom dessa uttalande inte går att vare sig be- eller vederlägga befinner vi oss i en situation där ledande aktörer inom digitaliseringsetablissemanget ständigt vädjar till våra känslor istället för att föra en dialog grundad i sakfrågor. Här uppstår tror jag den olyckliga pepp-cirkelargumentationen där utomstående inte kan delta eftersom ramen för deltagandet är satt; bara de som accepterar pepp-läget kan ingå, de som efterfrågar rationalitet, siffror och nytta uppfattas som fientligt inställda och görs mer eller mindre förfinat till icke-deltagare och i värsta fall till halmdockan ”motståndare till digitalisering”.

Att det finns ett digitaliseringsetablissemang (precis som det finns ett informationssäkerhetsetablissemang) som har mycket att försvara blir ganska uppenbart vid minsta lilla glutt in på LinkedIn. Det vore kul att se ett sociogram över det ganska begränsade antal människor som genom åren konfererat med varandra, gett varandra komplimanger, titlar, priser och positioner. Man har skapar myndigheter, kommittéer, kommissioner och råd för att underlätta digitaliseringen, oundgängliga roller som regeringens CDO och kommunala digitaliseringsstrateger och peppat varandra på karnevaler och festivaler (det sista var kanske en liten överdrift…). Digitaliseringen har beskrivits som det största tekniksprånget i historien (jag skulle nog snarare hävda ångmaskinen eller elektriciteten) och som lösningen på flertalet svåra samhällsproblem. Den arma fackutbildade personalen i välfärdssektorn har fått finna sig att bli mästrade av allehanda ”evangelister” utan definierad kompetens givits utrymme att predika. Helt olika räknesätt har tillämpats i de kommunala ekonomierna där lärplattformar för bortåt en halv miljard kunnat prioriteras samtidigt med kraftiga nedskärningar på personalen.  Under senare tid har jag alltmer kommit att grubbla över hur den privata sektorn kunnat genomföra sin digitalisering utan detta etablissemang och överbyggnad.

Jag tror att det är dags för ett paradigmskifte inom den offentliga digitaliseringen i Sverige. Det är inte fel på förutsättningar, ekonomi eller teknik i första hand utan på den metafysik som omger digitaliseringssträvandena, alltså de föreställningar som finns om digitaliseringen och det sammanhang som de digitala lösningarna ska fungera i.   Som samhällsmedborgare skulle jag önska att digitaliseringsetablissemanget tar ett steg tillbaka och med viss självkritik granskar sina argument för att kunna börja tillämpa mer kvalitativ och effektiva arbetssätt. Det vill säga mindre marknadsföring och mera hantverk, mindre känslor och mera strukturellt tänkande, färre halmdockor och fler verkliga läkare och lärare, färre evangelister och flera ingenjörer i vid bemärkelse, mindre digitala lösningar i sig och mer intresse för de resultat som digitaliseringen ger. Framför allt önskar jag viljan och förmågan till ett normalt kritiskt förhållningssätt till digitalisering. Ett stöd för denna typ av reflektioner kan vara följande schema över vanliga villfarelser. Särskilt rekommenderar jag närstudier av följande bias: sunk cost fallacy, dunning kruger effect, back fire effect, self serving bias och group think.

Kan 1177-skandalen bli en reboot för vård-it?

Först en disclaimer. Denna text är skriven med ett visst undertryckt ursinne. Under 7-8 år under mina vittflygande studier jobbade jag samtidigt på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta barm och ungdomar. Den erfarenheten gör att jag framförallt tänker på de patienter och anhöriga som drabbats av 1177-skandalen men också på den vårdpersonal som till skillnad från digitaliseringsbyråkrater, ”visionärer” och ”evangelister” möter patienter. De ska nu leva i oro över hur deras arbetsgivare hanterar den information som de i förtroende tar emot och där samtal från hjälpsökande patienter studsar vidare för hantering i Thailand. Jag jobbade också i ett landsting under 90-talet då politiker, it-leverantörer och byråkrater gick in i en lustiger dans om digitalisering som var mycket lösligt kopplad till verksamhetsbehov. Att försöka skjuta in frågor om informationssäkerhet eller kvalitet i informationshanteringen stämplades som närmast illojalt eller i bästa fall som tugg som man måste genomlida innan man gick vidare precis som förut. Det var New public management utan management. Sedan dess har det bara fortsatt.

Filifjonkan på bilden har inte bara med ångestridna patienter att göra utan också känslan av den annalkande katastrofen som hon symboliserar. Det finns inget som är så lätt som att förutspå framtiden i efterhand. Många är nu chockade och totalt överraskade över vad som framkommit om 1177 och dess underleverantörer. Jag: not so much. Att försöka påpeka vikten av god informationssäkerhet vid digitaliseringen har som sagt varit ett arbete i stark motvind för att inte säga full stormstyrka i 25 år. Ofta har den berättigade oron för den alltmer bristande säkerheten inom vård-it utmålats som ett Filifjonka-aktigt beteende och att varningarna för riskerna skulle ha lika litet med vår verklighet att göra som Filifjonkans permanenta ängslighet i Mumindalens idyll. När det nu exempelvis framkommer att Region Värmland har anlitat en underleverantör för att hantera den extremt känsliga informationen i telefonrådgivning endast med dessa säkerhetskrav:

Leverantören ska skydda sin information mot otillbörlig åtkomst och förstörelse i enlighet med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Hur skyddet genomförs ska dokumenteras. Leverantören ska på begäran kunna uppvisa denna dokumentation för landstinget. Leverantören ska följa landstingets vid var tid gällande riktlinjer för informationssäkerhet.

ger det en indikation om hur relevant oron faktiskt var/är.  Observera att inga ytterligare krav ställts till exempel i form av en säkerhetsbilaga som förtydligar vad det är man vill ha, inte ens ett personuppgiftsbiträdesavtal i någondera riktningen finns. Otroligt nog verkar hela den massiva hypen kring dataskyddsförordningen gått regionen förbi.

Med tanke på att hela härvan ännu inte är utredd ska jag, för att undvika förhastade slutsatser, inte kommentera alla juridiska och tekniska detaljer. Enkla lösningar är det redan alltför många som kommer med. Inte heller finner jag det meningsfullt att ägna mer tid åt den lyteskomik som svaren från de olika leden i leverans av telefontjänsten i 1177 gett utrymme för. Istället ska jag försöka ringa något av det systemfel som ligger som grund för den uppkomna situationen.

Grundproblemet ligger i att vård-it i Sverige under trettio år har fått växa fram inte som en sammanhängande infrastruktur utan som en brädhög där olika aktörer kunnat lägga på sin egen bräda utan att behöva ta hänsyn till någon gemensam plan.

Detta skapar naturligtvis en låg grad av funktionalitet trots de enorma resurser som lagts på digitaliseringen men dessutom har det också skapar de oöverblickbara säkerhetsrisker som 1177-skandalen är ett av de mest flagranta exemplen på. Den främsta säkerhetsrisken är att det i många fall är omöjligt att klarlägga ansvaret för säkerheten vilket med all önskvärd tydlighet framgår i fallet med 1177. Intuitivt skulle nog de flesta säga att det största ansvaret ligger hos sjukvårdshuvudmännen, det vill säga främst regionerna/landstingen som i den svenska förvaltningsmodellen delegerats ansvaret för och där ansvaret definieras i hälso- och sjukvårdslagen:

2 §   Med huvudman avses i denna lag det landsting eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.

När det gällde hanteringen av information inklusive säkerhet var detta ansvar inte särskilt besvärligt att definiera på den tiden då landstingen också utförde den absoluta merparten av vården. Då var journalerna allmänna handlingar som tillhörde landstinget och det också ställdes tydliga krav på hanteringen (ja, jag vet att det inte alltid funkade jättebra i verkligheten men jag rör mig nu på systemnivå). I och med kommunalisering (ÄDEL) och privatiseringsvågen blev ansvaret otydligare. Som en andra skänkel i saxen som klippte av tydligheten i ansvarsfördelningen fungerade rörelsen mot alltfler samarbeten mellan landsting som exempelvis Sjunet och de nationella tjänsterna. Det är här jag menar att juridiken inte hängt med, inte genom att ställa krav på integritet i det nya landskapet.  Det juridiska ansvaret läggs nämligen främst på vårdgivaren:

3 §   Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Vårdgivaren kan vara vilken aktör som helst som bedriver någon form av vård, till exempel Medhelp. Denne har också ansvaret för informationssäkerheten vilket mycket specifikt beskrivs i Socialstyrelsens föreskrift med regler för vårdens informationshantering. Problemet är bara att den mest säkerhetsmedvetne vårdgivaren ändå inte kan hålla sig för sig själv utan måste fungera i brädhögen av oklara ansvar eftersom man till exempel med nödvändighet måste använda bland annat nationella tjänster. I och med detta faller alla de många goda råd som även säkerhetsexperter av olika dignitet framfört de senaste dagarna om att det bara är att ha tydliga upphandlingsrutiner, följa upp krav o.s.v. Inte ens dataskyddet faller ut som man skulle kunna tro när man läser i avtalet mellan Region Stockholm och Medhelp och ser att regionen är personuppgiftsbiträde åt Medhelp och inte tvärtom….

Det som måste understrykas är att den digitala världen inte bygger på bilaterala relationer utan på multilaterala och att vi saknar verktyg att hantera den nya situationen. Även trogna gamla kämpar som tillsynsvapnet riskerar att bli tandlöst eftersom tillsynen gäller enskilda organisationer. Att skapa ansvarsförhållanden och möjlighet till ansvarsutkrävande avpassade för multilaterala infrastrukturer bedömer jag som den mest fundamentala säkerhetsåtgärden för vård-it. Detta är inte något som en enskild vårdgivare kan ta ansvar för utan måste byggas upp på nationell nivå. Tyvärr har denna grundläggande förutsättning totalt negligerats i de utredningar om e-hälsa som genomfört under senare år. Mer om de moderna strukturerna finns att läsa i den nyligen utkomna antologin Plattsformssamhället.

Ansvaret är alltså idag osynkroniserat med den nationella informationsinfrastrukturen och även med den tekniska infrastrukturen. Ändå tror jag det är viktigt med ett ansvarsutkrävande. Tyvärr kommer nog inte Region Stockholms innovationsregionråd ta sitt ansvar och avgå, inte heller hans motsvarigheter i Region Värmland och Sörmland. SKL:s programansvarige för e-hälsa kommer att på motsvarande sätt skjuta ansvaret ifrån sig och Inera har snabbt varit ute och sagt att de går skuldfria ur denna förödande situation. Tyvärr, inte för att vi behöver ett melodramatiskt utspel som när Toyota-chefen gråtande bad om ursäkt för sina fel eller syndabockar, men för att ge en reboot för vård-it.  Om ett antal digitaliseringspotentater inom vården åtminstone hade omdömet att säga: ”jag har villigt tagit emot all cred för att framstå som nyskapande och innovativ, nu tar jag lika villigt mitt ansvar när det visar sig att vi kört totalt fel inom e-hälsoområdet.”. Detta vore en mycket viktig signal att vi nu inte ska fortsätta som förut utan gå in i en ny tid.

Det jag skriver ovan kan nog de flesta hålla med om på någon nivå men varför ser det då ut som det gör? Jag skulle vilja hävda att det inte enbart beror på inkompetens utan i lika hög grad på attityd, möjligen arrogans. Detta är en något nedslående tanke för sannolikheten för att kunna omvandla inkompetens till kompetens är större en att rå på decennier av negativ säkerhetskultur.  Jag förstår att det är mycket behagligare att ständigt mana framåt och inte hänga upp sig på problem och hinder. I 1177-skandalen är patientens integritet som allvarligt skadats vilket är ett värde som talföra debattörer inom digitaliseringen och e-hälsa till och med i många sammanhang förnekat.

Den bristande samordningen kan också ses som ett resultat av SKL:s framgångsrika arbete som lobbyorganisation. SKL är en intresseorganisation för regioner och kommuner som arbetsgivare och har med stor frenesi hävdat det kommunala självstyret inom hälso- och sjukvård. Varje försök till styrning från staten nagelfars och min bedömning är att staten efter nedmonteringen av Socialstyrelsen inte ens har möjlighet till en effektiv myndighetsstyrning vilket lämnat fältet ännu mer fritt för SKL. Ur ett samhällsperspektiv har det även lett till en starkt minskad insyn eftersom SKL, trots att man är helt finansierad av offentliga medel, inte lyder under offentlighetsprincipen. Vad som pågår inom SKL och vilken agenda som drivs är därför svårgenomträngligt.  Under den tid jag jobbade på MSB och, bland annat inspirerad av den norska lösningen Normen, försökte få till en styrning bättre avpassad till de multilaterala relationerna fick jag ofta känna av SKL:s maktanspråk. Ärligt talat så var intresset inte särskilt stort ens i min egen myndighet och inte heller i de andra myndigheter som hade uppdrag i någon form som påverkade säkerhetsaspekterna i vården. Men var det ett svalt umgänge i myndighetssfären så var SKL:s engagemang i frågan på nollpunkten. Mitt käcka erbjudande om att MSB skulle kunna samordna och tillföra väsentliga resurser och kompetens för att göra den så skakiga informationssäkerheten i vården bättre möttes mycket kallsinnigt. Budskapet var att detta var en uppgift som regionerna kunde klara själva (med SKL:s hjälp) och att myndigheter inte hade i territoriet att göra.  Själv kände jag mig som en ovälkommen budbärare från de många medlemsorganisationer som satt med sin usla säkerhetssituation utan reell möjlighet att göra något åt den. Med ett avancerat tjat lyckades det till slut att få SKL att skriva under den gemensamma strategi som jag tagit fram som underlag och som nu litet patetiskt ligger kvar på MSB webbplats. Någon gemensam styrning á la Normen är lika fjärran som då strategin skrevs. SKL har alltså haft alla möjligheter att själva ta fram de stöd som så väl skulle behövas i deras medlemsorganisationer. Så har inte skett förutom det tveksamma verktyget för informationsklassning som jag skrivit om här. Något gemensamt regelverk för att hantera den multilaterala ansvarssituationen inom vården kan jag fortfarande inte hitta på SKL: s webbsida. Intressant nog har ju inte SKL något formellt ansvar för informationssäkerheten i vården eftersom man är en intresseorganisation och kommer säkerligen inte att påta sig något sådant nu heller. När nu nästa trend är AI i vården blir man inte direkt lugnare, särskilt inte när SKL:s programansvarige för e-hälsa ifrågasätter lagstiftningen snarare än ansvarskänslan hos införarna som här.

I mina dystrare stunder tror jag vi nått vår kollektiva inkompetensnivå där vi ska skapat ett it-monster som ingen längre kan styra. Vi har en situation med i princip outtömliga tekniska möjligheter promotas av aggressiva leverantörer. Tekniken möter en omogen organisationsstruktur där verklig styrning ersatts av fritt spelrum för särintressen. Till detta kommer den bristande självinsikten om att det är så här det ser ut och den negativa säkerhetskulturen inom vården. Och slutligen juridik och företrädare för informationssäkerhet som fortsätter att leverera lösningar gjorda för enstaka organisationer eller möjligen bilaterala relationer vilken inte är till någon större hjälp i den dagens multilaterala arkitekturer.

Självklart kan vi inte ge upp utan istället ställa oss frågan hur vi kan genomföra de absolut nödvändiga förändringar som skulle göra vård-it till en seriös verksamhet.  Här vill jag anslå en ny ton för att markera att detta är mycket komplexa frågor som vi idag i huvudsak saknar svar på. Det är inte enkla förbättringar av upphandlingsrutiner som kan leda framåt utan förändringar av en helt annan dimension som är nödvändiga. Det är inte beställningar mellan kund och leverantör som är det verkliga problemet utan beställningen från regeringen till sjukvårdshuvudmännen som inte fungerar där sjukvårdshuvudmännen som leverantörer inte klarar av att skapa en säker vård-it.

Mina förslag, som jag inte när något större hopp om att de kommer att anammas, är att likna vid ett undantagstillstånd. Det kan tyckas dramatiskt men allvaret i situationen kräver extraordinära åtgärder . Parallellt med åtgärderna bör även en attitydförskjutning initieras där vi slutar se digitalisering som ett självändamål utan blir förmögna att ta in olika perspektiv som till exempel säkerhet. Utgångspunkten bör också att det är en nationell struktur som ska byggas och förvaltas där de gamla organisationsgränserna inte längre får sätta käppar i hjulet. Här kan man ana att en del integritetsnihilister vädrar morgonluft men bedra er inte; målet är att stärka integriteten, inte nedmontera den ytterligare!

  1.  Inför ett moratorium inom vård-it och inför inte några nya lösningar som inte är absolut nödvändiga.
  2.  Gör en heltäckande genomgång av säkerhetsbristerna inom den svenska vård-it.
  3.  Stärk Socialstyrelsens roll i förhållande till sjukvårdshuvudmän vårdgivare när det gäller vårdens informationshantering. Detta bör även gälla myndigheter som främst ska leverera e-tjänster som E-hälsomyndigheten.
  4.  Utred hur ansvarsförhållandena för informationshanteringen i vården ser ut och hur de borde se ut. En central fråga är det reella ansvarsutkrävandet.
  5. Säkerställ att även det långsiktiga behovet av vårdinformationen beaktas, både den enskilda patientens behov och samhällets behov av informationen för forskningsändamål.
  6. Ta fram en strategi och en arkitektur för den nationella nivån som inte bara är fluff.
  7. Ta fram en gemensam styrmodell för informationssäkerhet i vården och låt den förvaltas av myndigheter – inte av intresseorganisationer eller utförare i första hand.
  8. Skapa ett ackrediteringssystem för anslutning till den nationella arkitekturen.
  9. Skapa verktyg för systematisk uppföljning av informationssäkerheten inom vård-it och lita inte på att tillsyn av enskilda organisationer skapar säkerhet.
  10. Utveckla utbildningar för de som ska arbeta med informationssäkerheten i vården.
  11. Utveckla ett forskningsprogram för informationssäkerhetsstyrning i miljöer med multilaterala ansvarsförhållanden.