Den byråkratiska informationssäkerheten

Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet. Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag.

Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inse att informationssäkerhet alltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt.

Givna frågor borde vara:

  1. Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten?
  2. Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det?
  3. Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet?
  4. Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå?

Varför fungerar då så mycket av informationssäkerhetsarbetet så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är vad som ska göras men inte hur. Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske?

NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om hur olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas.

Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi.

Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd.

Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna.

Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende.

En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget).

Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas  i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen.

Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv.

Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst.

En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….).

Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter.

Vad kan vi lära av den falska officeren?

Jag har grubblat en hel del över den falske officeren som i hägn av den svenska försvarsmakten lyckades ta sig ända in i Natos högkvarter.  Som en bakgrund kan sägas att jag aldrig arbetat inom Försvarsmakten men varit i nära kontakt med representanter för myndigheten i olika sammanhang, inte minst då jag arbetade på MSB. Dessutom gav utbildningen till signalskyddschef som jag genomgick för många år sedan en inblick i Försvarsmaktens syn på säkerhet.

Tillåt mig att framföra några obekväma iakttagelser som helt baserar sig på uppgifter i media. Min egen upplevelse har varit att representanter från Försvarsmakten har självbilden att säkerheten i denna verksamhet är mycket bättre både vad gäller omfattning och kvalitet än den som den civila världen lyckas leverera. Denna bild förefaller som så självklar att den aldrig ens diskuteras och påverkar även verksamheter utanför Försvarsmakten. Det går ofta så långt att man vill exportera de säkerhetslösningar som tillämpas inom försvaret till andra delar av samhället. Själv har jag ofta reflekterat över huruvida Försvarsmaktens (och säkerhetsskyddets) lösningar verkligen är ”bättre” än civila respektive kommersiella dito samt om de över huvud taget är möjliga att implementera i en mindre styrd miljö än Försvarsmaktens. Skillnaderna mellan mål, organisation, kultur och teknik är så i grunden olika varandra att jag betvivlar att en rak export från Försvarsmakten är vare sig möjlig eller önskvärd. Tvivlet har förstärkts av den attityd som kan finnas hos de som kommer från det gröna hållet, en viss överlägsenhet och ovilja att ta till sig att andra mål och medel är centrala i det civila livet. Vid ett antal anställningsprocesser har jag också varit med om att militärer ansett sig lämpade som informationssäkerhetsspecialister i det civila trots att de saknat erfarenhet både från den rekryterande verksamhetens bransch och av informationssäkerheten. Att ha jobbat i Försvarsmakten har varit en tillräcklig merit för dessa sökande. Eftersom min grundprincip för säkerhetsarbete är att säkerheten måste anpassas till de unika förutsättningar som råder i varje organisation har denna inställning förefallit missriktad för den som vill förbättra säkerheten. Det behöver kanske inte tilläggas att representanter för den hållningen inte skapar förutsättningar för en givande diskussion med respekt från båda håll.

Vart vill jag då komma med dessa anekdotiska grundade beskyllningar sammanförda med skandalincidenten den falska officeren? En del är min egen förundran över att en verksamhet med ovanstående rykte och självbild som ”säkerhetsexperter” hamnat i en säkerhetsskandal som enligt min mening faktiskt slår den i Transportstyrelsen. Här har man gett en uppenbart opålitlig person fått en säkerhetsklassad tjänst på Must, fått samordna signalskyddstjänsten och haft tillgång till kryptonycklar! Därefter har utlandstjänster med mera följt, också dessa tjänster med reella möjligheter att åstadkomma stor skada. Slutligen blev han även en av Kustbevakningens kontaktpersoner för den ryska säkerhetstjänsten FSB. Sammantaget en karriär med potentiell tillgång till mycket känslig information under ett par decennier.

Lustigt nog förekommer samma kommentarer från Försvarsmakten och Must som från Transportstyrelsen där man vill reducera allvaret i händelsen genom att hävda att inget tyder på att någon skada är skedd. Dessutom sägs att rutinerna för säkerhetskontroller skärpts de senaste tio åren. Båda dessa defensiva kommentarer är problematiska menar jag. Det förefaller svårt att på någon månad  grundligt reda ut eventuella skadeverkningar av ett bedrägeri som vad jag förstår av media pågått i ett par decennier och dessutom i mycket känslig verksamhet. Sakförhållanden borde föranleda en mycket  större utredning med tanke på hur länge han varit där och hur kort tid som Försvarsmakten känt till förhållandena. För mig som okunnig utomstående borde bara vetskapen om de insiderjobb Wennerström och Bergling genomförde framkalla frossa och en oerhörd iver att verkligen ta reda på vad som hänt. Kanske sker också detta i det tysta men den till synes obekymrade hållningen i media inger inte förtroende. Argumentet att säkerhetskontrollerna blivit så mycket bättre på senare år motsägs av att bedragaren under just de senaste åren manövrerat sig mellan olika känsliga positioner ända fram till Nato. Det tyder inte på att noggranna kontroller gjorts.

Att verifiera de uppgifter en sökande lämnar vid ansökningsförfarandet uppfattar jag ändå som en slags basnivå. I min okunnighet förfaller det som en relativt enkel uppgift när det gäller officerstjänster. Den aktuella bedragaren hade ljugit om akademiska studier vilket är en sak. En annan att han uppgivit att han genomfört officersutbildning vilket är en lögn som är mycket svårare att förstå att han lyckades slå i sina arbetsgivare. När ett företag eller myndigheter ska anställa finns det ofta bokstavligen hundratals möjliga studiemeriter med utländska universitet inräknade. Försvarsmakten har däremot en potentiell totalkoll på inflödet till officerstjänster, de kontrollerar ju den enda möjliga meriten. Det finns mig veterligen inga alternativa eller privata officersutbildningar. Att då någon ändå slipper igenom är högst förvånande. När falska läkare avslöjas går det snabbt att kontrollera mot Socialstyrelsens förteckning över vilka som är legitimerade. Då finns det ändå c.a. 42 000 läkare jämfört med c.a. 9000 yrkesofficerare vilket borde vara litet enklare att hålla reda på.

På sociala medier har jag fått upplysningen av mer insatta i branschen att det här sannolikt är ett fall av vad som kallas ”bäste bror”. Jag tolkar det som en kåranda där man av rädsla att uppfattas som ifrågasättande av en officerskollegas kompetens eller heder underlåter att genomföra de rutinkontroller som beslutats. Kanske känns det pinsamt att fråga någon som man borde känna utan och innan vad de egentligen har för formella meriter. I en så liten yrkesgrupp som 9000 officerare kan naturligtvis en sådan tendens förstärkas.

Det känns inte som detta är förklaringen till varför Försvarsmakten inte reagerade när det fick uppgifterna från Kustbevakningen om de fynd myndigheten gjort angående ”officerens” meriter. Det är bara obegripligt för en utomstående att den informationen inte ledde till omedelbara åtgärder. Faktiskt känns det som det hela kunna fortgå än om inte Dagens Nyheter uppmärksammat det hela och ställt de frågor som fortfarande i stort är obesvarade.

Vad kan vi lära av detta när det gäller säkerhet i allmänhet, förutom att pressen gör ett viktigt renhållningsarbete när myndigheterna själva inte klarar av det? Min första tanke är hur svårt det är att få till en fungerande säkerhet. Även om säkerhetsarbete alltför ofta framställs som enkelt att genomföra bara man följer de rätta ”mallarna” känner jag och troligen många andra som arbetat i praktiken en stor ödmjukhet inför uppgiften. Det är så mycket som inte står i manualerna, det är så många procedurer som ska fungera, det är så många människor som ska tänka, känna och göra rätt. Och det räcker inte att det fungerar en gång, det ska fungera åt efter år. I det aktuella fallet är det ju de i allmänhet så hånade ”medarbetarna” som slarvat utan de som gjort säkerhetskontrollerna (eller borde ha gjort) måste ju vara människor med utpekat säkerhetsansvar. Även detta kan jag på någon nivå förstå, att det känns fånigt och pinsamt att be någon man kanske jobbat ihop med länge presentera formella meriter och sedan dessutom kontrollera dessa merithandlingar som är utfärdade av i princip den egna arbetsgivaren. En hel del säkerhetsarbete är ”going through the motions”, att man utan större engagemang utför repetitiva kontroller och hur frestande är det då inte att gena litet grann. Den uthållighet som krävs här underskattas ofta.

Det är (relativt) lätt att besluta som säkerhetsregler men det blir en stor säkerhetsrisk om de regler som beslutats av olika anledningar inte tillämpas. Orsakerna till att reglerna inte efterlevs är många, vi behöver inte gå in på dem alla, här vill jag bara peka på den situation som kan uppstå när alla låtsas som att reglerna fungerar fast alla egentligen vet att det fuskas. En sådan säkerhetsmässig potemkinkuliss är en större risk anser jag än en beslutad lägre säkerhetsnivå som faktiskt  fungerar. Nu menar jag inte att det i det aktuella fallet fanns ett alternativ utan detta är mer en reflektion efter de senaste årens säkerhetshausse där många organisationer har beslut och styrande dokument som anvisar säkerhetsåtgärder som det i realiteten finns ambition att införa. Kort sagt: verklig säkerhet trumfar fantasier! För mig som arbetar med säkerhet är det en viktig uppgift att i dialog med ledningen för den aktuella organisationen bedöma vilken säkerhet som går att införa och vilka risker som olika alternativ innebär.

Det sämsta alternativet är när ledningen har uppfattningen att allt är hunky dory och att organisationen har en väl fungerande säkerhet medan verkligheten är en helt annan. En sådan ledning kan ha mycket svårt att hantera situationer där stora brister uppdagas eftersom det strider helt mot deras verklighetsuppfattning. Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig hur svårt det var för Försvarsmaktens ledning att ta in att man huserat en bedragare i det allra känsligaste i ett par decennium utan att detta upptäckts. Lika hypotetiskt kan man då förstå att detta kan leda till beslutsångest och oförmåga att agera trots att korten ligger på borden, som när Försvarsmakten fick information av Kustbevakningen och inte tycktes kunna hantera den. Jag tror helt enkelt att det är farligt att vara alltför övertygad om att man per definition är bra på säkerhet. Att vara bra på säkerhet är att ständigt ompröva och vara medveten om alla brister som hela tiden finns oavsett vilka insatser som görs.

Ytterligare en tankeställare ligger i att skandalen inte skulle ha upptäckts om inte DN lagt ner omfattande insatser på att gräva och gräva. Att seriösa media är en förutsättning för icke-korrupta myndigheter är en slutsats man kan dra, en annan att det saknas interna funktioner som säkerställer compliance på ett effektivt sätt. Det är inte så att jag vill måla f-n på väggen men jag tror att rätt många nu grubblar hur många andra som kunnat slinka in i systemet om kontrollerna är så obefintliga.

Nu har vi ett exempel på hur illa det kan gå. Det bästa vi kan göra med det exemplet att återkommande hålla upp det framför oss och ställa frågan: kan det hända även här? Och sedan försöka svara ärligt på det.

 

Tillägg 2020-02-05: Nu visar det sig att anställda själva kunnat lägga in sin meriter hos Försvarsmakten utan att kontroll skett hos arbetsgivaren. Ganska häpnadsväckande.

 

No probs sa utredaren

Den svenska förvaltningen bygger sedan gammalt på ett väloljat utredningsmaskineri som jag är djupt positiv till men som jag känner en stigande oro för. Med min bakgrund inom historieområdet har jag kunnat följa uppgången av synsättet att offentliga beslut ska vila på rationell grund och att denna grund bäst skapas genom genomlysande utredningar genomförda av högt kvalificerade företrädare för akademi och förvaltning. Hur hånade utredningarna än varit i debatten som politiska undermanövrar så har de möjliggjort insyn och ett demokratiskt samtal om de viktiga vägvalen i samhället.

Utan att gripas av allt för djup förvaltningsnostalgi försöker jag läsa och värdera de utredningar som kommer i för mig relevanta områden. Värderingen underlättas eller påverkas i alla fall av att jag själv varit expert eller på annat sätt deltagit i ett antal utredningar, bland annat som ”spökskrivare” av text som sedan hamnat i den slutgiltiga utredningen. Min slutsats av dessa erfarenheter är att de utredningar som genomförs ofta lider av brister både i utredningsarbetet, i mottagandet hos remissinstanser och i genomförandet.

I denna korta text kommer jag med nödvändighet att bli orimligt svepande och kategorisk men har ändå gjort bedömningen att det finns ett intresse i att lyfta fram vissa systemfel som jag tyckt mig se genom åren. De som har andra erfarenheter och uppfattningar uppmanar jag med emfas att delge dessa – utredningsväsendet förtjänar verkligen att diskuteras, förtjänar i positiv bemärkelse eftersom det är en så bärande institution i den svenska demokratin. Det finns ju även olika typer av utredningar men här tänker jag främst på de utredningar som tillkommer genom att regeringen tillkallar en kommitté eller en särskild utredare för att skaffa underlag för ett politiskt ställningstagande. Kommitténs uppgift är att ta fram fakta, göra analyser av dessa fakta och därefter presentera förslag på åtgärder. När uppdraget är slutfört avrapporteras resultatet oftast i form av ett betänkande, en SOU (Statens offentliga utredningar). En utredning av denna typ bör på ett rättvisande sätt inte bara beskriva förslagen utan även alternativen till dessa förslag samt vilka positiva och negativa konsekvenser som förslagen förväntas få. Efter att betänkandet är presenterat sker remissomgången där olika parter kan redovisa sina synpunkter och argumentera för eller emot betänkandet. Många utredningar stannar här, d.v.s. hamnar i en djup malpåse och blir bortglömda medan några lyckligt utvalda går vidare i beslutsprocessen. Syftet med processen är det bästa, att få rationell grund för besluten i ett öppet förfarande och dessutom en god möjlighet att revidera hur förslagen genomförts, men det är just detta gör en dyster när processen inte hanteras på ett tillräckligt bra sätt.

Förutom det generella gnället är en återkommande kritik att utredningarnas uppdrag ofta är att bekräfta en redan befintlig politisk inriktning snarare än att på ett öppet sätt undersöka en frågeställning. Annorlunda formulerat; redan problemformuleringen snöper utredningens möjlighet att nå fram till de objektivt sett mest relevanta förslagen. Naturligtvis kan inte utredningarna jämställas med akademiska undersökningar, de sker på ett politiskt uppdrag, men med tanke på att de ofta fortskrider under flera år kan en snäv och tidsbunden partipolitisk utgångspunkt snabbt göra hela utredningen daterad och oanvändbar. Denna typ av kortsiktig problemformulering leder i sin tur till två andra fatala systemfel. För det första gör det att utredningar tenderar att bli alltför operativa, det vill säga svara på en nästintill dagsaktuell fråga vilket i sin tur leder till att utredningarna blir som stuprör utan gemensam överbyggnad. Då hjälper inte det mycket tröttande tricket att låta utredningen till tre fjärdedelar bestå av kompilat från tidigare utredningar. Om inte redovisningen av redan gjorda utredningar åtföljs av en analys av hur de påverkar den aktuella utredningen undanröjer det inte på något sätt stuprörstänkandet. För det andra leder det ofta till en ytlighet i begrepp och förutsättningar. Som ett exempel på detta kan vi ta ”digitalisering” en företeelse som utretts på längden och tvären men där själva fenomenet och dess förutsättningar mycket sällan analyserats. Istället ses digitalisering som en fastställd entitet som bara kan utvecklas i en given riktning och med i princip goda konsekvenser. Denna egendomligt deterministiska syn på teknik och samhälle anammas även när Riksrevisionen granskar digitaliseringen. Då granskas inte huruvida regeringens målbild att Sverige ska vara bäst i världen på digitalisering, vilket skulle vara mycket rimligt att ifrågasätta i förhållande till samhällsnyttan, utan enbart hur långt myndigheter och regering tagit sig i den riktningen.

Om vi därefter tittar litet på utredarna och deras medhjälpare finns den vanlige utredaren som får stöd av experter av olika slag men också kommittéer. I det första fallet kan jag se två påtagliga sårbarheter. Den ena är utredaren själv som allt oftare tycks vara en jurist vilket skulle kunna tyckas rimligt med tanke på att utredningen förhoppningsvis ska leda fram till lagförslag men det kan också ses som ett exempel på den tilltagande juridifieringen efter Sveriges EU-inträde. Det är inte säkert att alla problem gynnas av att främst formuleras i juridiska termer utan att det ibland vore bättre med en utredningsprocess som inleds av de som är ämneskunniga för att först därefter bearbetas som en juridisk frågeställning.

Sedan är det experterna där det ofta synes vara en hårfin skillnad mellan expert och särintresse. Det gäller de tjänstemän som ska bevaka den egna myndighetens intresse men jag måste medge att jag grubblat över det rimliga i att tillsätta  en representant för den största leverantören som expert i en utredning om digitaliseringsrätt . Säkert mycket kunnig men kanske då lämpligare att skapa en fokusgrupp för olika leverantörer för att undvika frågan om jäv?

Lika ofta är dock avsaknaden av nödvändiga perspektiv i expertgruppen slående. Om vi till exempel tar NISU (SOU 2015:23) och utredningen om nu säkerhetsskyddslag (SOU 2015:25) samt dess efterföljare med kompletteringar (SOU 2018:82) så har dessa tre utredningar gemensamt att de helt saknar representation från kommuner och regioner. Detta trots att utredningarna måste utgå från att deras förslag till stor del ska omsättas just av kommuner och regioner. Bristen påpekades från några remissinstanser men jag tror att risken är stor att man även fortsättningsvis kommer att se utredningar med ett i huvudsak inifrån och ut-perspektiv.

Att särintressena får så stort utrymme har nackdelen att det också skapas stuprörsformation inom utredningarna. I NISU t.ex. finns ett antal förslag som uppenbart skrivits fram av de olika myndigheter som är närmast berörda. Tyvärr är inte förslagen integrerade sinsemellan, beroendeförhållande mellan förslagen är inte beskrivna, inte heller finns en prioritering gjord. Den här typen av hopplockade åtgärder måste vara mycket svåra att använda som beslutsunderlag utan vidare bearbetning.

De utredningar som bedrivs som kommittéer (exempelvis E-delegationen och Digitaliseringskommissionen) löper å andra sidan risken att utvecklas till egna särintressen och bli mer som en form av myndigheter utan ansvar.

Själv läser jag alltid utredningarnas konsekvensbeskrivningar med största intresse eftersom det är där som man enligt min mening bäst kan bedöma utredningens kvalitet. Om utredaren verkligen försökt, utan hänsyn till sina egna darlings, beskriva även de negativa konsekvenser som kan uppstå om utredningens förslag förverkligas är det en bra utredning där beslutsfattarna får stöd att fatta rätt beslut. Då ges även en möjlighet att i tid börja arbeta med att reducera eventuella risker och negativa konsekvenser. Tyvärr blir jag sällan glad när jag läser konsekvensbeskrivningar eftersom de ofta förefaller verklighetsfrämmande och främst bestående av glädjekalkyler som för att visa det geniala i utredningens förslag. Avsaknaden av relation med de som har kännedom om verkligheten är sannolikt den bakomliggande orsaken till de sangviniska konsekvensanalyser som avslutar utredarens möda. Jag har nu under ett par år funderat över hur säkerhetsskyddslagens utredare kunde komma fram till denna sammanfattning av konsekvenserna av sitt förslag:

Bedömning: Förslagen medför inte annat än marginella kostnadsökningar för vissa myndigheter som får delvis utökade upp-gifter enligt våra förslag. Dessa kostnadsökningar bedöms kunna hanteras inom nuvarande budgetramar. Förslagen bedöms inte medföra några kostnadsökningar för företag utom i de fall dessa på eget initiativ och för egen nytta begär s.k. säkerhetsintyg för leverantör, då kostnader kan upp-komma för vissa säkerhetsskyddsåtgärder. Förslagen kan medföra att något fler personer säkerhetsprövas.

Få torde idag hålla med om den bedömningen vilket bland annat framgår av remissvaren på den kompletterande utredningen då det börjat gå upp för allt fler vad den nya lagen faktiskt kommer att innebära. Vad som förbryllar mig är att alla de ökade kostnader och andra negativa konsekvenser som idag är uppenbara för de flesta inta kan ha varit särskilt svårt att förutse. Detta är inte unikt för just den här utredningen utan är, menar jag, mer att se som ett systemfel där utredare systematiskt tonar ner de negativa konsekvenserna. Möjligen beror detta på att de är rädda för att deras förslag ska ses som ”dåliga” eftersom det innebär vissa negativa effekter men det är ju en attityd som knappast gagnar utredarens uppdragsgivare.

En sista svag punkt i utredningsmaskineriet är att remissinstanserna ägnar ett så till synes svagt intresse för att läsa hela utredningen. Istället kommenterar man möjligen de delar som berör den egna verksamheten. Jag har förståelse för att många myndigheter och andra blir överösta med remisser och har svårt få tiden att räcka till för att ge kvalitativa svar på alla. Samtidigt så är remissvaren inte bara ett sätt att värja den egna verksamheten från dumma förslag. Det är också en möjlighet att bidra med juridiska och andra bedömningar för att förbättra helheten.

Nu ska jag göra ett djärvt grepp och citera Sun Tzu (tror jag) direkt ur mina djupaste hjärnvindlingar utan att kolla upp det. Han sa ungefär så här: om jag får tio dagar på mig att fälla skogens största träd ägnar jag åtta dagar åt att slipa min yxa. Ni får nu möjligheten att komma med en massa bra rättelser men vad jag vill säga är att detta skulle kunna vara ett citat som både uppdragsgivare och utredare skulle kunna tatuera in som gadd. De stora utmaningar vi står inför inom digitalisering, informationshantering, arkiv och säkerhet förtjänar de bästa utredningar som tar minst åtta dagar av de tio.

PS! Jag måste genast rätta mig själv innan någon annan hinner göra det! En mig närstående har grävt fram att det nog inte var Sun Tzu och inte ens Lincoln som myntat uttrycket men det blir en snygg tatuering om det är kinesiska tecken…

Är alltid vad far gör det rätta?

Vår ambivalens inför molntjänster är stor. Å ena sidan har vi risken att personuppgifter och annan känslig information kommer i orätta händer, å andra all den funktionalitet som vi så gärna vill ha. Dessutom måste det vägas in att molntjänster erbjuder många säkerhetsfördelar, inte minst för mindre organisationer. Vissa menar att vi står i ett vägskäl. Själv ser jag att många redan har gjort sitt val och tyckt att nyttan med molntjänster överstiger risken. Att många kommuner har gjort så är ingen hemlighet men jag blir ganska häpen när jag efter ett tips kollade upp Mitt försvarsmakten, en rekryteringstjänst för Försvarsmakten. Tipset var att denna tjänst ligger i Office 365, en molntjänst som driftas av Microsoft på Irland. För att få korrekt information skrev jag och frågade Försvarsmakten litet om detta.

Hej!

Jag har tre frågor om Mitt försvarsmakten:

  1. Om jag förstår det rätt ligger den här rekryteringssiten som  en molntjänst där informationen ligger på Irland?
  2. Använder siten Google Analytics?
  3. Har det gjorts en riskanalys/informationsklassning innan man valde det här sättet att hantera informationen?

Slutligen skulle jag vilja ut en lista över vilka personuppgifter som hanteras i Mitt försvarsmakten.

Tack för svar!

och fick då följande svar som jag publicerar in extenso:

Hej!

Se svar nedan på dina frågeställningar.

Mitt Försvarsmakten är byggt inom extern molntjänst (Microsoft Office 365). Försvarsmakten har ställt krav på informations- och IT-säkerhet och granskat den färdiga lösningen utifrån kraven med godkänt resultat. Inom ramen för utvecklingsarbetet har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, löpande deltagit i granskningar av lösningen och har även godkänt lösningen inför driftsättningen. Försvarsmakten arbetar kontinuerligt med kontroll och förbättringar av informations- och IT-säkerheten i alla IT-tjänster inklusive denna. Försvarsmakten kommenterar inte i detalj hur säkerhetskraven är implementerade.

Personuppgifterna i Mitt Försvarsmakten behandlas med stöd av samtycke från den enskilde. Av samtycket framgår även att Microsoft behandlar personuppgifterna.

Försvarsmakten använder Google Analytics från Google som analysverktyg. Google Analytics använder cookies. Informationen som genereras av dessa (inklusive IP-adresser) kommer att vidarebefordras till och lagras av Google. Denna information används i syfte att utvärdera besöksstatistik. Google kan också överföra denna information till tredje parter om det krävs enligt lag eller i de fall en tredje part behandlar informationen för Googles räkning. Google kommer inte att koppla samman IP-adresser med annan data som Google innehar. Google Analytics anonymiserar den information som skickas till Google.

För personer utan registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten som har registrerat sig för ett specifikt event behandlas endast uppgift om namn och e-postadress.

För personer med registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten behandlas uppgifter om

Namn

Personnummer

Kontaktuppgifter (adress, telefonnummer och e-postadress)

Uppgift om kön

Uppgift om svenskt medborgarskap

Uppgift om nuvarande sysselsättning

Uppgift om nuvarande arbetsgivare

Uppgift om godkända betyg MA / SV / EN från gymnasiet

Uppgift om kondition och muskelstyrka

Intresse för Försvarsmakten

Medarbetarstatus, tidigare anställning inom FM

Har ansökt om Veterankort eller har Veterankort

Har sökt tjänst

Har sökt GMU

Har gjort rekryttest

Startat GMU/GU-F/GSU/Kombattantutbildning

Slutfört GMU/delkurs/GU-F

Tagit anställning inom FM

Avtal tecknat

Avtal tecknat den

Samtycker till lagring och bearbetning av information

Kandidaten vill avregistrera sig

Mvh Försvarsmakten

Det ska medges att jag ibland varit aningen tveksam till att det ofta framställs som att Försvarsmakten är säkerhetsexperterna även då det gäller det civila samhällets säkerhet. Men om vi acceptera premissen att Försvarsmakten är någon form av riktkarl för samhällets säkerhet blir detta svar intressant. Frågorna jag ställer mig är:

  1. Har Försvarsmakten gjort rätt riskbedömning när det valt den här lösningen eller har de liksom många andra fallit för frestelsen och sett all fördelar finns med molntjänsterna och låtit detta få överhanden?
  2. Om riskbedömningen är rimlig att hantera personuppgifter och andra uppgifter om exempelvis placeringar som annars uppfattas känsliga, dessutom i en omfattning som svindlar, i en molntjänst i det här sammanhanget – varför skulle det inte vara det i andra sammanhang som exempelvis i kommunal verksamhet?

Observera att jag inte har svaret på dessa frågor – jag bara funderar.

Om jag fick ställa några frågor

Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”.

Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet.

– Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner.

I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet:

En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder.

Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för offentliga och privata organisationer.

– Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal.
Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju  ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen?

-Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet.
Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor.

– Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort.
Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna.
Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen.

– Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser?

Öppna frågor om cybersäkerhet

Det är klart man bänkar sig framför tv:n (i ärlighetens namn bakom en datorskärm) när riksdagen har en öppen utfrågning om cybersäkerhet vilket skedde förra veckan.  Sändningen börjar med en lång och mycket grynig mingelupptagning när alla deltagare och åhörare ska leta upp sina platser. Trots mitt seriösa intresse för frågan uppstår nästan omedelbart samma problem som under de senaste veckornas rapportering från Svenska akademien; gränsen mellan fiktivt och faktiskt berättande glider ihop. Jag och mitt sällskap följer de stela tjänstemannakramarna, den tidigare statliga chefen som nu blivit lobbyist som ivrigt söker sällskapet hos sina tidigare kollegor, den aningen nervöse talskrivaren som flackar med blicken och hoppas på att chefen ska hålla sig till manus och inte sväva ut i egna funderingar, den tidigare myndighetschefen som överraskande dyker upp. Soundtracket till House of cards tonar upp i medvetandet och det är med stigande intresse man följer scenen. Enda missen sett ur ett underhållningsperspektiv är den tekniska kvaliteten och att personaget inte introduceras.

Den nerv som fanns i minglet dör tråkigt nog ut i samma ögonblick som redovisningarna av vad som sker på cybersäkerhetsområdet börjar. Först ministern, sedan myndighetscheferna i tur och ordning. Det mest förvånande är att absolut inget förvånande sägs. Det är exakt samma saker som sägs som har upprepats i 15-20 år. Inga nya lösningar, inga nya självinsikter och inga reflektioner av vad som skulle kunna ändras hos myndigheterna själva. Naturligtvis förekommer ordet ”cyber” mer ymnigt än någonsin och aktuella catch phrases som ”det förändrade omvärldsläget”. Nya aningen dunkla fenomen som ”civila cyberförsvaret” förs in utan att det klargörs vad exakt detta skulle vara. Axiom som att brister upptäcks när incidenter rapporteras ventileras.

Det mest genomgående temat är att de utfrågade myndigheterna säger sig behöva ännu mer resurser. Alltså i sak intet nytt. Däremot saknar i alla fall jag ett analytiskt förhållningssätt där man faktiskt kommer in på frågan hur intresseavvägningen mellan den effektivitet som digitaliseringen står för och en bättre säkerhet ska göras på samhällsnivå. Eller hur det demokratiska samhället ska leva ihop med den ständigt ökade övervakningen från både företag och staten. Sammantaget blir utfrågningen en god illustration över varför nuläget är som det är: säkerhetslägret och digitaliseringslägret är som två cykloper som möts och aldrig skapas ett stereoseende.

Inte heller då riksdagsledamöterna släpps in för att ställa frågor efter statsrådets och myndighetschefernas redovisningar tillkommer något nytt perspektiv. De folkvalda håller sig hovsamt inom den uppdragna ramen och ställer välvilliga frågor som möts av föga förvånande svar. Enda gången där det hettar till är när det bekymmersamma läget i kommunerna återkommande lyfts fram och en representant från SKL i lätt agiterad ton hävdar att tillståndet minsann är bättre än så eftersom så många kommuner börjat använda KLASSA (!).

För att övertyga den som inte tror mig har jag sammanställt ett litet quiz där den som vill får gissa om citaten kommer från den öppna utfrågningen förra veckan eller från SOU 2005:42 Säker information. Förslag till informationssäkerhetspolitik. För att göra det litet svårare har jag bytt ut ”informationssäkerhet” i texten från 2005 mot ”cybersäkerhet”. Innebörden i begreppsanvändningen är mycket likartad i detta sammanhang och samtliga talare förra veckan. Den som först sänder in ett rätt svar bjuder jag på lunch eller ett glas efter jobbet. Skicka in en tipsrad med A för SOU 2005:42, B för citat från utfrågningen.

  1. Alla våra moderna samhällsbärande system bärs upp av den nya informationsteknologin.
  2. Det går inte att organisera fram cybersäkerhet utan det krävs resursförstärkningar.
  3. Enligt x mening är det av strategisk betydelse att kunna säkerställa kompetensförsörjningen inom informationssäkerhetsområdet. X konstaterar också att staten behöver egen och unik kompetens. Staten har också det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten, vilket ställer särskilda krav.
  4. Staten förfogar över en rad administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. I praktiken är dessa relativt svagt utvecklade på informationssäkerhetsområdet.
  5. Vår sårbarhet ökar och vi har stora brister trots att stora åtgärder vidtagits.

 

 

Den viktigaste förebyggande åtgärden saknas

Ingen kan idag förneka vikten av att förbättra informationssäkerheten i de samhällsviktiga verksamheterna. Ett antal utredningar har under de senaste tre åren utmynnat i olika förslag på hur detta ska ske. Tyvärr har fokus legat allt för mycket på reaktiva åtgärder som incidentrapportering och allt för litet på det förebyggande arbetet, detta trots att det ofta påpekats att de stora säkerhetsvinsterna kan göras genom olika typer av incidenter och säkerhetsproblem motverkas innan de uppstår.

För mig framstår den i särklass viktigaste förebyggande åtgärden att tillräcklig kompetens finns för att hantera informationssäkerhetsrelaterade frågor på olika nivåer. För att uppnå detta krävs både episteme, fronesis och techne. Det vill säga det måste finnas en vetenskaplig grund för att de åtgärder som vidtas är effektiva i förhållande till de problem de avses att lösa, att det måste finnas en praktisk kunskap hur fungerande informationssäkerhetsarbete ska bedrivas och det måste finnas en djupare förståelse att nya situationer kan hanteras. Jag skulle vilja hävda att detta idag i allt för hög grad saknas.

Konkret kommer ett stort antal organisationers ledningar behöver ett kompetent stöd för att styra sitt informationssäkerhetsarbete så att det motsvarar de risker som verksamheten är utsatt för och för att kunna tillvarata alla nya möjligheter som den pågående digitaliseringen innebär. Jag pratar alltså inte om it-säkerhet som är inriktad på tekniska åtgärder utan informationssäkerhet som handlar om verksamhetsstyrning och information.  Utöver befintliga krav kommer även nya från bland annat dataskyddsförordningen, NIS, civilt försvar och en ny säkerhetsskyddslag. Det gäller c.a. 350 myndigheter, 290 kommuner, ett tjugotal landsting/regioner och ett okänt antal privata aktörer som medverkar till att upprätthålla samhällsviktiga verksamhet. En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker kommuner, regioner och myndigheter är vilka utbildningsmöjligheter som finns. Hos de som får allt tyngre ansvar för det faktiska informationssäkerhetsarbetet finns såvitt jag kan bedöma en allt större medvetenhet om kompetensbehovet. Till viss del fanns denna insikt även i  den strategi för samhällets informationssäkerhet som MSB tog fram tillsammans med andra myndigheter. Tyvärr har inte insikten utmynnat i några konkreta satsningar för att stödja utvecklandet av professionsinriktade utbildningar.

Även om behovet av kompetens är känt anvisas få vägar för kompetensförsörjningen. Vare sig i den nationella säkerhetsstrategin eller i digitaliseringsstrategin, båda presenterade av regeringen 2017, nämns något om kompetensförsörjning inom informationssäkerhetsområdet.   Utredningar som SOU 2015:23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige, SOU 2017:36 Informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, SOU 2017:114 reboot – omstart för den digitala förvaltningen liksom lagrådsremissen om ny säkerhetsskyddslag är lika renons på förslag annat än de som gäller utpekade tillsynsmyndigheter. Den nationella strategin för informations- och cyberssäkerhet (Skr. 2016/17:213) skulle kunna inge ett visst hopp eftersom den faktiskt innehåller ett avsnitt som heter Öka kunskapen och främja kompetensutvecklingen. Hoppet om att finna ett mål att tillgodose behovet av professionell kompetens generellt avtar dock snabbt då det visar sig att det som avses är att informera organisationer om sårbarheter och behovet av säkerhetsåtgärder samt att höja den enskilda användarens kunskap.  Samtliga strategier och utredningar tycks dock förutsätta att den kompetens som behövs kommer att finnas utan vidare styrning.

Jag delar inte denna tilltro till den osynliga handen. Istället ser jag att vi står inför ett mycket stort och komplicerat kompetensförsörjningsbehov. Bara det ett nyrekryteringsbehov av något hundratal informationssäkerhetsspecialister årligen till kommuner och landsting/regioner som kanske har samhällets mest komplexa informationssäkerhetsbehov måste uppmärksammas. Många av oss som idag är verksamma inom informationssäkerhetsområdet saknar formell utbildning för våra jobb eftersom utbildningar helt enkelt inte funnits i någon högre grad (jag jämställer inte olika certifieringar med högskoleutbildning även om de säkert är bra på sitt sätt). Därav ett stort fortbildningsbehov. De kurser på högskolenivå som erbjuds idag via en sökning på antagning.se för hösten 2018 är antingen korta kurser eller har en renodlad teknisk inriktning. Undantagen är masterutbildningar i Örebro som har ett handfull platser samt i Luleå där ett organisatoriskt perspektiv tillförs en huvudsak it-inriktad utbildning. Detta räcker naturligtvis inte långt.

Mitt förslag är därför att en utredning tillsätts som tillåts koncentrera sig på hur behovet av kunskap och kompetens inom informationssäkerhetsområdet ska tillgodoses under de närmaste åren. Utgångspunkten är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för kunskapsförsörjning på en vetenskaplig nivå och för att kunskapen omsätts till kompetenshöjande åtgärder för prioriterade målgrupper i samhället. Målen bör vara att det gemensamma utbildningsplaner för en treårig högskoleutbildning som informationssäkerhetsspecialist med inriktning på organisation och information, att det utbildas 50 informationssäkerhetsspecialister per år samt att varje kommun har tillgång till minimum en halvtids informationssäkerhetsspecialist. Inom detta fält kan även utbildningar av typen ”informationssäkerhetsspecialist kommunal verksamhet” och ”informationssäkerhetsspecialist hälso- och sjukvård” kunna finnas. Även fortbildningar för redan yrkesverksamma bör ingå i ett kunskapslyft för informationssäkerhetsområdet. Utan denna typ av insats har jag mycket svårt att se hur alla andra mål för att höja samhällets informationssäkerhet ska kunna realiseras.

 

Whoop, whoop en ny säkerhetsskyddslag?

Ett steg till mot en ny säkerhetsskyddslag är taget i och med att lagrådsremissen presenterades för någon vecka sedan. Själv utsatte jag det ursprungliga förslaget som presenterades av utredningen för en kritisk granskning och är därför av naturliga skäl nyfiken på hur regeringen hanterat förslaget och de många remissvar som kommit in.

Efter en genomläsning är min slutsats att regeringen köpt utredningens förslag med några få men viktiga förändringar initierade från remissvaren. En sådan positiv förändring är att regeringen instämmer i ett antal remissinstansers kritik av utredningens förslag att använda begreppet informationssäkerhetsklassificering trots att klassningen endast skulle bedöma konfidentialitet. Istället kommer begreppet säkerhetsskyddsklassificering vilket visserligen är otympligt men, viktigare, är mer korrekt i förhållande till vad aktiviteten innebär. Ännu bättre hade det varit om begreppet informationssäkerhet överhuvudtaget användes i lagen eftersom man definierar det på ett helt eget sätt:

Säkerhetsskyddet ska förebygga att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obehörigen röjs, ändras eller förstörs (informationssäkerhet)

Det vore ju så mycket bättre att undvika begreppsförvirring och istället införa ett unikt begrepp typ informationsskydd men man får vara tacksam för det lilla i det här sammanhanget. Jag noterar också att intresset för internationell anpassning förefaller större än för att få en nationellt konsistent modell för informations-/informationssäkerhetsklassificering.

Men i huvudsak kvarstår utredningens förslag och regeringen fyller på. Den nya säkerhetsskyddslagen sägs nödvändig framförallt av tre orsaker som kan sammanfattas som: ”det förändrade omvärldsläget”, digitaliseringen och att allt större del av det som kallas säkerhetskänslig verksamhet ombesörjs av privata aktörer (inklusive i form av outsourcing m.m.). Händelserna vid Transportstyrelsen har inte heller gått obemärkt förbi om man säger så. Detta gör att den nu gällande säkerhetsskyddslagens tillämpningsområde anses för ”snävt” vilket annorlunda uttryckt innebär att man vill utvidga till att fler verksamheter och funktioner samt mer information ska klassas som säkerhetskänslig.

Det som slår mig när jag läser lagrådsremissen liksom den tidigare utredningen är bristen på systemtänkande på samhällsnivå. Här finns ett stuprörsutredande där man försöker utreda och lagstifta i delar utan att sammanhang skapas och utan att det går att se hur de olika delarna hänger ihop. Särskilt tydligt blir detta när det gäller ”säkerhetskänslig” i förhållande till ”samhällsviktig” verksamhet. Med den glidning som sker från att säkerhetsskyddet, förenklat beskrivet, varit fokuserat på antagonistiska hot mot hemlig information i offentlig verksamhet till att övergå till ett betydligt större område blir gränsdragningen än svårare. Nu har vi dels säkerhetsskydd som ska skydda

säkerhetskänslig verksamhet mot spioneri, sabotage, terroristbrott och andra brott som kan hota verksamheten samt skydd i andra fall av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter

där med  säkerhetskänslig verksamhet avses:

verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet eller som omfattas av ett för Sverige förpliktande internationellt åtagande om säkerhetsskydd

Och så samhällsviktig verksamhet som definieras som:

  • Ett bortfall av eller en svår störning i verksamheten kan ensamt eller tillsammans med motsvarande händelser i andra verksamheter på kort tid leda till att en allvarlig kris inträffar i samhället.

  • Verksamheten är nödvändig eller mycket väsentlig för att en redan inträffad kris i samhället ska kunna hanteras så att skadeverkningarna blir så små som möjligt

Lagrådsremissen ”förtydligar” skillnaden mellan det ena och det andra genom följande plattityd:

Verksamheter som bör omfattas av en ny säkerhetsskyddslag omfattas i regel av dessa kriterier, men karaktäriseras därutöver av att de har betydelse för Sveriges säkerhet ur ett nationellt perspektiv. Skälet för detta är att säkerhetsskyddslagen i första hand bör syfta till att skydda särskilt känsliga verksamheter mot antagonistiska angrepp, t.ex. spioneri, sabotage och terroristbrott.

Personligen uppfattar jag det som djupt problematiskt när skillnaden på det ena och det andra blir ungefär som den klassiska Fred Astaire-sången med refrängen Potato, potahto, tomato, tomahto . Det är helt enkelt väldigt svårt att avgöra skillnaden mellan samhället respektive Sverige. Den enda skillnaden i detta sammanhang är såvitt jag kan se att säkerhetsskydd ställs i relation till typen av hot (antagonistiska). När det nu blir allt tydligare att informationssäkerheten generellt är på en nivå som inte på något sätt motsvarar behovet borde en huvudfråga vara hur bättre stöd ska ges till alla de verksamheter som är säkerhetskänsliga och/eller samhällsviktiga. Att då inte kunna ge reda ut ens huvudkriterierna på ett pedagogiskt sätt förtjänar ett totalt underbetyg.  I backspegeln verkar lanseringen av samhällsviktig verksamhet som begrepp och det praktiska arbetet med att faktiskt utveckla och skydda de funktioner som vi alla är beroende av vid större störningar ha misslyckats. Det klena stödet för att identifiera vad som är samhällsviktigt kombinerat med avsaknaden av förslag på konkreta åtgärder som ska vidtas om man mot all förmodan lyckas med uppgiften är ett allvarligt problem. Säkerhetsskyddet är knappast lösningen på det problemet även om det verkar vara en tanke som vissa drabbas av.

Varken den ursprungliga utredningen eller lagrådsremissen utgör någon hjälp i det hänseende. I lagrådsremissen blandar man t.o.m. ihop begreppen som på sidan 35 där man motiverar ett ökat säkerhetsskydd med allvarliga konsekvenser i samhällsviktig verksamhet. Att det är svårt att ge exakta kriterier för säkerhetskänslig respektive samhällsviktig verksamhet har jag förståelse för men det måste ändå gå att åstadkomma betydligt mer än det som hittills presenterats. En första insats vore att en central ansträngning gjordes för att definiera vad som är skyddsvärt ur dels säkerhetsskyddsperspektiv, dels ur vad som ska räknas som samhällsviktigt. Nu trycks frågan istället ner på organisationsnivå och skapar en logisk knut: det är organisationen själv som genom en säkerhetsanalys ska fastställa om den är säkerhetskänslig men för att över huvud taget komma på att man är säkerhetskänslig måste man först göra analysen… Detta förstärks ytterligare av att lagrådsremissen uttrycker sig i termer som närmast är att likna vid fjärilseffekten:

Det kan också tänkas att ett angrepp som riktas mot en verksamhet på en förhållandevis liten geografisk yta påverkar människor som har funktioner i andra verksamheter med direkt betydelse för Sveriges säkerhet. Även flera koordinerade, eller av varandra oberoende, angrepp som resulterar i störningar av samhällsviktiga funktioner på lokal eller regional nivå kan påverka Sveriges säkerhet, t.ex. genom att det bland befolkningen generellt sprids oro och misstro mot myndigheternas förmåga att hantera situationen. Dessa exempel på frågeställningar som en verksamhetsutövare måste ta ställning till visar att bedömningen av säkerhetsskyddslagens tillämpningsområde inte enbart kan ha sin grund i geografiska områden eller antalet medborgare som potentiellt kan drabbas av ett angrepp. Även potentiella följdverkningar av en händelse måste vägas in i bedömningen.

Och visst kan säkerhetsbedömningar likna kaosforskning på sätt och vis men att kräva att kommuner, landsting och regioner ska kunna göra sådana bedömningar är att bygga in en fallucka i hela systemet eftersom det är en omöjlig uppgift. Ytterligare en dimension av detta är att privata aktörer förväntas att på ett objektivt sätt analysera om det finns funktioner som är säkerhetskänsliga i den egna verksamheten trots den kostnadsdrivande effekt en sådan bedömning skulle få. Och den spännande frågan om aggregering hos privata aktörer där intet svar ges om vem som ska ha koll på detta:

Ett annat exempel på verksamhet som kan anses ha betydelse för Sveriges säkerhet är om en leverantör svarar för driftstjänster åt ett flertal myndigheter och leverantörens samlade uppdrag kan ha betydelse för Sveriges säkerhet. Även om de enskilda uppdragen inte anses som säkerhetskänsliga kan leverantörens samlade engagemang innebära risker för alla de myndigheter som den utför tjänster åt vid ett antagonistiskt angrepp, vilket i slutändan skulle leda fram till effekter för samhället i stort.(s 46)

Ungefär på samma sätt är det med samhällsviktig verksamhet, det är organisationen själv som ska bedöma vilka delar som är samhällsviktiga och även där intuitivt kunna se långa beroendekedjor på samhällsnivå som inte finns beskrivna. Idag är det uppenbart att

1. Kommuner/landsting har ansvar en stor del av den samhällsviktiga verksamheten och även en del funktioner som är att betrakta som säkerhetskänsliga

2. Förmågan att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder är alldeles för låg.

Vad som förvånar mig är detta inte är något som analyseras närmare vare sig i utredningen eller lagrådsremissen, vilka åtgärder och vilket stöd som vore nödvändigt för att intentionerna ska kunna förverkligas. Riskerna med vagheten är flera. Den mest uppenbara är att säkerhetsåtgärder inte vidtas i den omfattning som vore befogat. En annan av jämförbar dignitet är att svårigheten att avgöra om det är ”säkerhetskänsligt” eller ”samhällsviktigt” gör att organisationer i en allmän ängslighet tar det säkra för det osäkra (lätt hänt efter sommarens och höstens massiva mediebevakning) och definierar information och system som säkerhetskänsliga. Detta gör att jag inte ens blir förvånad över crazylösningar som när sjukvårdshuvudmän försöker få sjukvårdssystem att bli säkerhetsskyddade, uppenbarligen utan en susning om vad det skulle innebära i praktiken. Detta är för den med minsta insikt ett totalhaveri i säkerhetstänkande och där ett förverkligande skulle innebära att en stor del av sjukvården lamslogs.

En inte oväsentlig risk är att integritets- och offentlighetsaspekter blir utdefinierade i verkligheten på samma sätt som i lagrådsremissen. Denna risk förs fram av flera remissinstanser men viftas i lagrådsremissen bort utan vidare spisning (ex s 48 och 63).

Jag funderar också rätt mycket när jag läser lagrådsremissen på risken att säkerhetsskyddet genom oklarheten i tillämpningen devalveras. Om information och system inte hör dit ändå placeras där kommer då säkerhetsskyddet verkligen att kunna upprätthållas där det verkligen behövs?

Överhuvudtaget väcker lagrådsremissen så många frågor att jag rekommenderar alla att läsa den och försöka visualisera effekten i den verkliga världen. Hur ska man till exempelvis göra för att bedöma riktighet och tillgänglighet men inte i form av klassning? Och hur få ihop säkerhetsskyddslagens legitimitet i antagonistiska hot när en stor del av störningarna i informationshanteringen och därmed i verksamheten uppstår av andra orsaker? Och vore det inte mycket bättre att inrikta sig på säkerhetskänsliga funktioner än dito verksamheter? Då skulle faktiskt statsmakten kunna peka ut vilka funktioner oavsett organisation som bedöms som väsentliga för Sverige vilket skulle vara ett enormt stöd inte minst för kommunerna.  Sammantaget: det känns inte som livet som säkerhetsmänniska blivit enklare med lagrådsremissen. Den understryker dock behovet av att förstärka arbetet med informationssäkerhet för den samhällsviktiga verksamheten.

Nya roller vid outsourcing

Sällan har uttrycket ”på förekommen anledning” förefallit så relevant som när en promemoria angående Skärpt kontroll av statliga myndigheters utkontraktering och överlåtelse av säkerhetskänslig verksamhet  presenterades och skickades på remiss i veckan. Den konspiratoriskt lagde funderar naturligtvis vid vilken tidpunkt promemorian initierades och hur diskussionen gick då . Nu är den i alla fall lagd och det är naturligtvis intressant att se på det faktiska innehållet. Redan här bör det dock poängteras att promemorian endast gäller statliga myndigheter och därför saknar relevans i den senaste veckans diskussioner om kommunernas säkerhetsskydd till exempel.

Såvitt jag kan se innehåller den egentligen bara tre förslag på förändringar i säkerhetsskyddsförordningen som innebär konkreta förändringar. För det första kompletteras rubriken för 16 § till att omfatta även utkontraktering (Överlåtelse och utkontraktering av verksamhet som drivs av det allmänna). På det sättet tydliggörs att reglerna även omfattar outsourcing av den typ som genomfördes vid Transportstyrelsen.

För det andra ska myndigheter som planerar att genomföra till exempel en outsourcing genomföra en särskild säkerhetsanalys:

undersöka och dokumentera vilka uppgifter i den verksamhet som myndigheten avser att utkontraktera som ska hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och som kräver säkerhetsskydd (särskild säkerhetsanalys)

Eftersom säkerhetsskyddsförordningen redan förutsätter att myndigheten ska ha koll på var det finns uppgifter som ska hållas hemliga bör detta i princip inte innebära något större merarbete. Redan initialt vid en planerad outsourcing bör det ju vara klart om det förekommer hemliga uppgifter eller inte i den information som ska outsourcas. Naturligtvis vet jag att det inte alltid är så i verkligheten men nu försöker jag ringa in vad som är det som kan tillkomma som nya element. Den tredje förändringen är också den som innebär den stora förändringen, nämligen att det inte, om förslaget går igenom, längre räcker att själv upplysa den enskilde outsourcingpartnern om att säkerhetsskyddslagen som gäller för utkontrakterade. Nu ska myndigheten också samråda med tillsynsmyndigheten (Försvarsmakten respektive SÄPO) om den planerade outsourcingen. Myndigheten ska alltså ta sin särskilda säkerhetsanalys till sin tillsynsmyndighet för samråd redan innan upphandling inleds. Tillsynsmyndigheten får också enligt förslaget ett mycket starkt mandat att styra upphandlingen och till och med stoppa den:

Tillsynsmyndigheten får förelägga myndigheten att vidta åtgärder enligt säkerhetsskyddslagen och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Om ett föreläggande inte följs eller om tillsynsmyndigheten bedömer att säkerhetsskyddslagens
krav inte kan tillgodoses trots att ytterligare åtgärder vidtas får tillsynsmyndigheten
besluta att utkontrakteringen inte får genomföras.

Utdraget till sin konsekvens ger förslaget ett helt nytt rollspel där Försvarsmakten respektive SÄPO blir ytterst ansvariga för riskbedömningen medan myndigheten som ska outsourca i princip kan skicka in sin säkerhetsanalys och därefter sätta sig på läktaren. Detta innebär både potentiella nackdelar som att ansvarsprincipen sätts ur spel och fördelar som att det tydliggörs vem som egentligen gjort bedömningen, d.v.s. tillsynsmyndigheterna. Händer det något med den information som outsourcats och alla de åtgärder som myndigheten förelagts av SÄPO kan vad jag ser inget ansvarsutkrävande ske mot myndigheten. Hur SÄPO ska kunna hålla sig uppdaterade för att kunna göra korrekta riskbedömningar är för mig svårt att riktigt förstå. Med tanke på förslagen till utvidgning av säkerhetsskyddslagens tillämpning i förslaget till säkerhetsskyddslag där det är mycket oklart vad som ska anses påverka ”Sveriges säkerhet” ser jag framför mig en ny flaskhals i den offentliga förvaltningen när SÄPO ska döma av alla större upphandlingar. Det ska bli intressant att läsa remissvaren och se hur dessa frågor diskuteras av remissinstanserna.

Några reflektioner om budgetproppen

I dessa dagar då persikorna äntligen mognar trots den sommar som aldrig var har jag egentligen inte tid med budgetproppen. Men trots att persikorna insisterar på en omedelbar syltning kommer här ändå några reflektioner med anledningen av regeringens intentioner gällande informationssäkerhet, dock med disclaimern att jag inte i detalj har studerat samtliga av de knappa 4000 sidorna.

Föga förvånande är informationssäkerhet ett prioriterat område. Efter det senaste årets skandaler samt det så beramade ”förändrade omvärldsläget” så kommer sannolikt inte regeringens satsningar på informationssäkerhet i olika former att väcka motstånd hos oppositionen. Själv skulle jag ändå vilja resa frågan om det i första hand är pengar som saknas för att förbättra säkerheten.

Men först till själva pengaregnet. När jag nu håller på att försöka formulera förslag på komponenter i en nationell styrmodell har jag tagit fram en idébild för mig själv för att förstå de många former som informationssäkerhet förekommer i på en samhällsnivå. Redan här vill jag utfärda en stark varning för bristen på logik i bilden.  Samtidigt vågar jag mig på att hävda att denna brist inte enbart beror på mina egna tillkortakommanden utan i kanske lika hög grad på att den verklighet jag försöker beskriva saknar logik.

Viktigt för att förstå bilden är samtliga fyra former av behov av/krav på informationssäkerhet kan förekomma i samma organisation. De avklingande pilarna syftar till att försöka beskriva en intresseavvägning; i det ”normala” säkerhetsarbetet sker riskbedömningar hela tiden där hänsyn hela tiden måste tas till andra värden för den egna organisationen och samhället medan i den andra änden är säkerhetskraven mer absoluta. Ett exempel på det senare är ju av att demokratiska rättigheter som insyn inte kan anföras då de ställs som säkerhetsbedömningarna. Jag kommer att återkomma till den här bilden i senare inlägg, just nu använder jag den bara för att resonera kring budgetproppen.

Det mest revolutionerande var den digitaliseringsmyndighet som regeringen beslutat ska skapas under 2018 med ett anslag första året som är något högre än ESV:s (vilket är litet ironiskt eftersom ESV har varit en av de starkaste lobbyisterna för digitaliseringsmyndighet och en kandidat för att bli det). Det är alltså ingen liten myndighet man konstruerar även om anslagen planeras att sjunka längre fram. Förutom att man slänger in hanteringen av tjänster som e-legitimation och Mina meddelanden får den nya myndigheten ansvar för att samordna arbetet med Öppna data. Myndigheten kan väl ses som ett nytt och något mer kraftfullt försök att samordna digitaliseringen efter raddan av tämligen misslyckade initiativ från Toppledareforum och framåt till e-Delegationen och Digitaliseringskommissionen. I budgetpropositionen står inget vad jag kan se om att myndigheten ska ha något särskilt ansvar för informationssäkerhet men i intervjuer med bland annat civilminister Shekarabi efter att proppen presenterats luftas sådana tankar som här. Att informationssäkerhet är en förutsättning för en lyckad digitalisering är något som både jag själv och andra framfört med emfas så principiellt är det en naturlig tanke att sammanföra frågorna. Vi är då i boxen ”normal verksamhet”. Mandatet, ansvaret och uppgiften är dock synnerligen oklart.

Det utökade förvaltningsanslaget till MSB på 40 miljoner till informationssäkerhet och psykologiskt försvar får väl ses som något som hamnar i boxarna ”samhällsviktig verksamhet” respektive ”totalförsvar/civil beredskap”. Här bör det betonas att det är tillskott till redan omfattande medel. Jag uppfattar att den generella inriktningen för MSB blir tydligare och tydligare civilt försvar och samhällsviktig verksamhet vilket sannolikt kommer att prägla även myndighetens insatser inom informationssäkerhetsområdet. Utrymmet för denna typ av spekulationer är stort eftersom det inte finns någon offentliggjord strategi från myndigheten.

SÄPO får en rundlig extra dusör för att arbeta med den nya säkerhetsskyddslagen. Vad Försvarsmakten och SÄPO i övrigt gör inom informationssäkerhetsområdet är svårt att överblicka utifrån på grund av den sekretess som råder. Att PTS föreslås få ett årligt tillskott på 13 miljoner för att ”vidta åtgärder som säkerställer myndighetens långsiktiga arbete avseende säkerhetsskydd och informationssäkerhet för att bättre möta förändrade och framtida krav som ställs.” är däremot en öppen uppgift i proppen.  Här dyker alltså återigen boxarna för totalförsvar och säkerhetsskydd upp.

Sådär kan man fortsätta att hoppa omkring i budgetpropositionen för att försöka greppa statens insatser för att förbättra informationssäkerhet. För mig framstår de krav på informationssäkerhet som ställs i den normala verksamheten och som stödjer intressen som är centrala för individen, demokratiska värden, ekonomi och effektivitet påfallande nedprioriterade. Detta trots att samma budgetproposition understryker behovet av ökad digitalisering. Det hänvisas i proppen till strategierna för informations- och cybersäkerhet respektive för digitalisering men som jag i tidigare blogginlägg beskrivit är båda dessa styrdokument egendomligt inriktade mot säkerhetsskydd. De värden jag låtit symboliseras i form av pilar blir därmed som jag ser det osynliggjorda och inte medtagna i en större riskanalys som omfattar mer en ren säkerhet. Det är till nackdel både för enskilda och för samhället i stort.

En liknande outtalad prioritering görs inom digitaliseringsområdet där öppna data lyfts fram som en viktig uppgift för den nya digitaliseringsmyndigheten medan möjligheten att förbättra den demokratiska insynen i myndigheternas verksamhet inte alls omnämns. Självklart måste Sverige följa PSI-direktivet men det vore en fördel med ett motsvarande engagemang för att förverkliga kraven som emanerar ur grundlagen på god offentlighetsstruktur och insyn. Obalansen mellan näringslivsintresset för öppna data och det demokratiska intresset av en öppen och tillgänglig förvaltning kan förmodas ha ett ursprung i att it-frågorna hittills legat på näringsdepartementet. Detta är ju tämligen ologiskt eftersom regeringens (oavsett färg) inriktning inom digitaliseringsområdet främst varit att utveckla förvaltningen vilket borde motiverat en placering tillsammans med övriga förvaltningsstyrningsfrågor. Problemformuleringen påverkas naturligtvis av i vilket politikområde som har taktpinnen. Nu tyder vissa budgetanslag på en förflyttning av frågan i rätt riktning.

Min upplevelse efter att ha läst strategierna för digitalisering respektive cyber- och informationssäkerhet tillsammans med den budgetproposition där strategiernas första steg mot ett förverkligande är att de båda områdena lider av liknande brist på inriktning. Jag har redan klankat på strategierna och budgetpropositionens riktningslöshet bekräftar mina farhågor. När det gäller säkerhetsområdet kan jag inte urskilja något som tyder på att det genomförts en riskanalys som motiverar fördelningen av medel. Istället förefaller det vara samma typ av brandsläckningsinsatser på nationell nivå som förekommer i organisationer som saknar ett systematiskt informationssäkerhetsarbete. Inte heller kan jag se något samband mellan de olika satsningarna eller stöd för de olika involverade myndigheterna att samordna sig.

För att hitta en positiv trådände så skulle det kunna finnas Ariadnetråd ut ur labyrinten om digitaliseringsmyndigheten skulle kunna formeras till en fungerande myndighet med styrkraft och som kan ta över informationssäkerhetsfrågorna för den normala verksamheten. Om värdena i de fyra pilarna lyfts fram som frågor som ska ligga i myndighetens uppdrag att driva skulle hypotetiskt sett en bättre balans mellan säkerhet och verksamhetsnytta kunna uppnås. På sätt skulle även försummade frågor som stöd för enskildas säkerhet kunna kopplas ett digitalt medborgarskap liksom relationen mellan öppenhet och slutenhet kunna lyftas fram och avvägas. En utveckling i denna riktning skulle kräva ett stort kulturskifte där digitaliseringsmyndigheten inte blir en statlig ideologifabrik av samma typ som exempelvis Digitaliseringskommissionen. Jag är inte alldeles optimistisk då jag återgår till mina husmorssysslor.