Förstatliga eller inte förstatliga – det är frågan

1910 blev Karlstads lasarett det andra i Sverige som blev s.k. delat lasarett (efter Falun). Att ett lasarett blev delat betydde att det fanns både en medicinsk och en kirurgisk verksamhet. I korthet var detta första steget på den snabba utveckling pådriven av en framgångsrik forskning där ögon, öron, ortopedi, röntgen, BB, barn, gynekologi o.s.v, o.s.v. , blev egna specialiteter och subspecialiteter i ett allt finmaskigare nät. Till detta kommer allmänmedicin och annan öppenvårdsverksamhet för att inte glömma psykiatrin i olika former. Alla dessa med tiden hundratals olika kompetensområden måste organiseras i avdelningar, kliniker, mottagningar m.m. för att få bästa möjliga vård för patienten till en för samhället rimlig kostnad.

Det räcker dock inte med att organisera vårdens olika verksamhet i förhållande till varandra utan vården måste styckevis och delt även passas in i samhällets generella styrning som i sin tur består av förvaltning respektive den politiska styrningen.  För Sveriges del har det i huvudsak inneburit inpassning i kommun, landsting/region och stat eftersom vården varit offentligt finansierad (även detta i huvudsak) sedan lång tid tillbaka. Historiskt har vårdverksamheten i delar vandrat mellan huvudmännen. Att allmänmedicin och psykiatri var ett statligt ansvar fram till 1960-talet och äldrevård en landstingsangelägenhet fram till ÄDEL-reformen då den överfördes till primärkommunerna är bara två exempel.

Vad jag vill säga med denna skamligt korta sammanfattning är att sjukvård är EXTREMT svårt att styra med en fullständigt oöverblickbar komplexitet i tre dimensioner: den interna styrningen av vårdarbetet och förvaltningsstyrningen samt den politiska styrningen. Fram till 1970-talet var inriktningen för att hantera denna komplexitet bland annat att försöka skapa mer enhetliga huvudmannaskap vilket var en av orsakerna till att exempelvis allmänmedicin och psykiatri överfördes till landstingen från staten. Denna trend avlöstes av den glada NPM-eran när styrningen av offentlig verksamhet fragmentiserades bland annat för att underlätta för privata alternativ. Det var då äldreomsorgen och den social omsorgen fördes till den kommunala sektorn vilket bland annat har lett till bollandet av gamla multisjuka mellan två huvudmän  – något vi sett de avskräckande konsekvenserna av nu efter covid-19.

Det är ett ganska väl beforskat hur organisatorisk komplexitet leder till det som slarvigt brukar kallas byråkrati men som jag hellre skulle benämna administration som inte är direkt kopplad till kärnverksamhetens uppgifter. Ju större antal aktörer som ska förmås att röra sig i samma riktning eller åtminstone samspela, desto fler samordnade aktiviteter krävs för att hålla ihop helheten. Det blir strategier, policies, planer, möten, kontroller och rapporteringar i olika riktningar. Genom privatiseringen av offentlig verksamhet har dessutom ytterligare behov av upphandlingar, kravställningar, regelverk, beställningar och uppföljningar tillkommit. Detta skapar kohorter av  nya typer av administratörer, alltså inte den gamla typen som skötte budget, bokföring och löneutbetalningar. Istället har kvalitetsutvecklare, upphandlingsspecialister, digitaliseringsstrateger, e-hälsosamordnare och (visst, jag kackar i eget bo) informationssäkerhetsansvariga tillkommit. Och så naturligtvis kommunikatörer, kommunikatörer och åter kommunikatörer. Utan jämförelser i övrigt kommer jag osökt att tänka på den här gamla klassiska bilden där jag föreställer mig vårdpersonalen dignar under hela lasset av administration upp till sjukvårdspolitiker och vårdbolagschefer.

Det är med detta i bakhuvudet jag läser ledaren i DN som drar en lans för förstatligande av sjukvården. För mig framstår det som ett relevant förslag. 1962 gav de flesta landsting ut historiker över sina första hundra år. Dessa historiker rymmer en fascinerande motsättning mellan beständighet och föränderlighet. Landstingen hade funnits i respektingivande hundra år men vad ett landsting var och skulle syssla med hade ständigt förändrats under dessa är.

Vad detta lär oss är att hur samhällets basala funktioner ska organiseras ständigt måste omprövas för att institutionerna ska vara ändamålsenliga och anpassade till rådande behov. Historiskt har detta skett kontinuerligt som jag snabbskissat ovan och det finns ingen anledning att tro att just den organisation av sjukvården har idag är den enda möjliga oavsett vad som händer i samhället i övrigt.  Själv hyser jag inte någon ohejdad tilltro till att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla eller ens merparten av problem som vården har att leva med men i all enkelhet skulle åtminstone ett lager i pyramiden försvinna. Förhoppningsvis skulle grundläggande mål som likvärdig vård vara enklare att uppnå. En annan effekt är att den samordnade byråkratin internt mellan de idag 21 regioner skulle kunna plockas bort (även om den säkert delvis skulle komma tillbaka i en annan form).

Att inte bara DN utan även andra med viss energi börjar ifrågasätta regionernas roll väcker oro i regionsleden, inte minst hos särintressets främsta företrädare SKR vars ordförande Anders Knape som skrev ett kanske aningen sentimentalt svar på DN:s ledare. Han, liksom regionala företrädare, lobbar ivrigt för att regionernas USP är den politiska styrningen av regionerna som hypotetiskt skulle göra  sjukvården regionalt anpassad och därmed ”bättre”. Med viss bombasm skriver Knape:

Folkviljan utövas genom den lokala och regionala nivåns omkring 40.000 förtroendevalda utifrån kunskap om invånarna lokalt och regionalt. Deras kraft är oslagbar.

För den som något fördjupat sig i landstingens/regionernas historia väcker denna beskrivning antagligen skuggan av ett leende. Inga sjukvårdsstrider har varit så infekterade som de inom enskilda landsting där sedan åtminstone 1920-talet omfattande manifestationer skett för att sjukstugor skulle placeras i ”rätt” samhälle eller rörande nedläggningar av sjukhus. Knapes uttalande pekar snarare på en klassisk problemställning inom svensk sjukvård: den potentiella motsättningen mellan regional särart å ena sidan och likvärdighet nationellt å andra.

För mig framstår denna argumentationslinje också som alltmer paradoxal då SKR själva så intensivt försöker samla nationell styrning hos sig själva. Som jag tidigare skrivit om har alltfler frågor börjat samordnas via SKR och därmed flyttats från den regionala nivån till en nationell.

Om SKR starkaste argument mot ett förstatligande är det demokratiska värde som finns i den  regionala politiska styrningen verkar det ju vara att såga av sin egen viktigaste sittgren om makten förs från dessa demokratiska församlingar in i det mörker som föreningen SKR utgör. Själv skulle jag alla dagar i veckan föredra en normal svensk myndighet framför SKR som nationellt samordnande. Ibland dristar jag mig till och med till att tycka att det kanske är en demokratisk fördel om sjukvården lyfts bort från bypolitiken.

Knape har förstås en poäng när han lyfter fram mindre lyckade statliga experiment och då även inom digitaliseringsområdet. Tyvärr måste jag dock säga att det är en boll som är svår att inte smasha tillbaka för den som strävar mot förstatligande av sjukvården. INGEN fråga har engagerat SKR så mycket som digitalisering som lösning på all och jag misstänker att man har en gemensam morgonbön i SKR-palatset som går ungefär så här:

Digitalisering, låt ditt namn bli helgat

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden som i molnet.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd .

Och glöm våra misslyckade projekt, så som vi glömmer dem själva.

Och för oss inte in i verkligheten, utan fräls oss från ansvar.

Förlåt, det är semester…

Min poäng är att trots den närmast religiösa inställning som SKR har till digitalisering i teorin så ser i praktiken digitaliseringen av den svenska sjukvården som ett härke trots de enorma resurser som tillförts. Jag sitter mycket tungt på mina händer för att inte skriva något om den totala frånvaron av samordning av informationssäkerhet och det provocerande ointresset för integritetsfrågor där SKR knappast agerat som insiktsfull vägledare för sina medlemmar.  Om verkligheten ska användas som betygssättare för regionernas och SKR:s förmåga att skapa en nationellt sammanhållande och långsiktigt fungerande vård så ser det rätt illa ut för Knapes linje.

För att komma vidare vore det önskvärt med en hederlig gammaldags utredning som inte helt styrdes av särintressen inom vården. Personligen lutar jag svagt åt att behovet av nationell samordning av sjukvården bäst hanteras genom ett förstatligande åtminstone av delar av vården. Det kommer visserligen att skapa nya gränslinjer – hur ska exempelvis äldreomsorgen hanteras med större medicinsk kompetens – men jag tror verkligen det är dags att ompröva dagens situation.

En julklapp till SKR

Här kommer en summering av min diskussion med SKR angående ett eventuellt tillämpande av offentlighetsprincipen även inom SKR. Jag inledde med ett debattinlägg i Dagens samhälle där jag försökte resonera angående varför det vore lämpligt att SKR skulle omfattas av offentlighetsprincipen.

De 3500 tecken som står till buds för en debattartikel omöjliggör naturligtvis en rättvis behandling av de frågeställningar som skulle behövas för en så komplicerad fråga som den jag lyfte. Ändå tyckte jag än då att det tydligt i min artikel framgick att det finns ett antal skäl till varför SKR:s ställning som ”ideell förening” borde omprövas.

En resonerande inställning där olika argument prövas är dock inget som intresserar SKR. Istället skickades föreningens VD för att ge ett dräpande svar. Kanske det ändå inte blev så dräpande som önskat eftersom en hel del läsare (t.ex. här och här och här) reagerade på SKR:s  icke-svar och den attityd varmed det förmedlades. Litet orolig blir man ju med tanke på att Isling rekryterats till SKR för ”att att driva organisationens förnyelsearbete vidare.” Själv tycker jag att SKR ofta verkar lida av ett attitydproblem där tjänstemännen antingen uttrycker sig med viss arrogans eller inte alls då motiverade frågor ställs. Isling är i detta fall inget undantag och är hans förhållningssätt ett exempel på den nya inriktningen för SKR bör man kanske sätta sig och titta litet på på kartan för att ta ut en annan riktning.

I min slutreplik försökte jag visa att SKR har stora möjligheter att uppnå den öppenhet som Isling menar att man vill men inte kan (enligt honom) ha. Jag pekar på paradoxen att Inera valt att frivilligt tillämpa öppenhet men inte SKR men det vilar en kanske en ännu större paradox i att SKR ska ge stöd för att utveckla demokratin kommuner och regioner. Den som ska ge stöd i demokratiutvecklingen borde rimligen vinna på att vara ett föredöme.

För att förstå SKR:s ställning måste man förstå kommunernas (inklusive landstingskommuners även om de kallar sig regioner) ställning i det svenska styrelseskicket. Även om man ofta pratar om det kommunala självstyret är alla den makt och det inflytande som kommuner har en delegation från den centrala statsmakten. Kommuners  existensberättigande ligger framför allt i att de har en territoriell förankring, d.v.s. de har en delegation för styrning av vissa frågor inom ett avgränsat geografiskt område samt beskattningsrätt för samma område. Kommunerna ska alltså kunna utgöra en motpol till den nationella styrningen och tillgodose lokalsamhällets interna behov utan att först behöva passera den nationella nivån (mycket förenklat uttryckt). Även i detta perspektiv är SKR något av en paradox. Genom sin ständiga tillväxt och överförande av allt fler kommunala frågor till en nationell nivå så blir legitimiteten hos det kommunala självstyret i samma takt naggat i kanten.

Mitt intresse i debattartikeln var dock främst inriktat på informationshanteringen där information som i kommunerna hanteras enligt TF och OSL blir utslussad till en ideell förening som inte alls har samma krav på sin hantering av samma information. Det gäller öppenheten där t.ex. stora framtidsfrågor som digitalisering och e-hälsa beslutas helt utan insyn och medborgardialog. Men det gäller även skyddet för känslig information som i ursprungskommunerna styrs av OSL. Jag tänkte på det när jag läste om SKR gjort en stor enkätundersökning om informationssäkerhet i alla kommuner och började då fundera på hur denna känsliga information hanterades inom SKR. Har de deltagande kommunerna slutit sekretessavtal med SKR och vilken information har de fått om hur informationen hanteras? Jag läser också om SKR:s statistikverksamhet där det inte står ett ord om statistiksekretess. Ytterligare en fråga där sekretessen är av central betydelse är civilt försvar där ett alltmer aktivt deltagande kommer att krävas av kommunerna. Vilken information i dessa frågor är möjlig att lämna till SKR? Det är möjligt att dessa frågor hanteras på ett utmärkt sätt men just i och med avsaknaden av tillämplig lagstiftning föreställer jag mig att behovet av avtal blir stort och något krångligt att administrera liksom att ansvarsförhållanden ständigt måste redas ut. Jag ser en risk för något jag skulle vilja kalla ”trust by proxy”, d.v.s. att man förutsätter att SKR har samma styrning som de ingående medlemmarna och därmed inte vidtar de skyddsåtgärder som är nödvändiga. Om jag låter omotiverat misstänksam ber jag om ursäkt men bakgrunden är delvis att det är mycket svårt att få uppgifter om säkerheten inom SKR. När jag exempelvis ställde en fråga för ett tag sedan om föreningen har en säkerhetsskyddschef fick jag till svar att de behövde man inte svara på eftersom man inte är en myndighet… Sammantaget tror jag man skulle ha mycket att vinna på att vara tydligare i dessa frågor och då inte bara visavi medlemmar.

Alla dessa viktiga välfärdsfrågor som SKR i allt högre grad hanterar så att de därmed försvinner från offentligheten är inte bara viktiga i nuet utan också för framtiden. Tanken att framtida forskning inte kommer att ha ett grundmaterial att utgår från för att kunna förstå hur vitala offentliga frågor beslutats svider verkligen. Att SKR inte har ett krav på sig att bevara och tillhandahålla denna information är en förlust för hela samhällsutvecklingen!

Som en liten julklapp till SKR kommer jag här med ett förslag på lösning på problemet så att SKR också kan bedriva verksamheten med den öppenhet man säger sig vilja ha. Idag är man alltså en ”ideell förening” vilket känns aningen märkligt med tanke på verksamhet och finansiering. Det gör att det i finns mycket litet av lagstiftning som påverkar hur verksamheten ska bedrivas vilket i och för sig gör det fullt möjligt att tillämpa TF och OSL på samma sätt som Inera beslutat göra.  Å andra sidan finns det en i mitt tycke betydligt mer stabil lösning, nämligen att SKR omvandlas till ett kommunalförbund som det beskrivs i kommunallagen 9 kap.  På det sättet skulle man både få en verksamhet som är effektiv, har reglerade styrformer och de krav på informationshantering som finns i medlemsorganisationerna. Det skulle bryta den nuvarande rörelsen där delaktighet och insyn försvinner när betydelsen av frågorna ökar men också ge betydligt bättre grund för samarbete mellan stat  och kommuner. I annat fall undrar jag var gränsen för SKR som ideell förening går – hur mycket kommunala uppgifter kan en förening egentligen ta över? Mottar tacksamt motargument mot omvandlingen till kommunalförbund eftersom för mig känns den lösningen ganska praktisk men säkert har jag förbisett några för andra självklara förutsättningar som talar emot en sådan lösning.

Trots min julklapp tror jag ärligt talat att intresset för att ens överväga övergång från förening till kommunalförbund är mycket svalt inom SKR, det är sällan de som har privilegier som arbetar för att ta bort dem. Däremot är det en idé att försöka få igång en debatt i riksdagen vilket kan vara en målsättning för 2020.

Dags för SKR att inte bara byta namn

Ibland är man tvungen att återvända till gamla jaktmarker. Där är jag nu. Efter en sensommar och höst då  jag funderat en hel över Inera och i förlängningen SKR blev frestelsen för stor och jag började plocka fram gamla luntor ur bokhyllan. Luntor som jag framför allt samlat på mig när jag började forskarutbildningen i ekonomisk historia med ambitionen att skriva en avhandling om landstingens roll i den svenska modellen. Sedan kom barn och livet emellan så det blev aldrig mer än en ambition. Däremot ledde det till ett fortfarande pågående stort intresse för den regionala styrningen och sjukvård samt, som sagt, till en inte obetydlig samling litteratur i frågan.

Livet är cirkulärt och nu gläds jag över att återigen ha anledning att dyka in mina gamla böcker (verkligen gamla). Jag läser om hur Svenska Landskommuners Förbund, Svenska Landstingsförbundet och Svenska Stadsförbundet via Landstings- respektive Kommunförbundet utvecklats till SKR. Från att ha varit renodlade arbetsgivarorganisationer med uppgift att ge medlemmarna stöd i förhandlingarna med de anställdas organisationer har SKR nu utvecklats till en organisation med ständigt växande antal anställda och som lika kontinuerligt påtar sig nya operativa uppgifter. Mycket stora skattemedel fördelas via SKR och en inte på alldeles anspråkslös summa (understatement) går till SKR:s egen interna organisation, se budgeten på sida 49 i denna redovisning jag fått ut från SKR. VP19 för layout

Alltså c.a. 20 kronor per medborgare och år enligt SKR själva. Slutligen leds SKR av indirekt valda politiker som även har kontroll över de bolag som ingår i SKR-sfären.

Enligt svensk lagstiftning ska offentlighetsprincipen tillämpas i alla myndigheter (inklusive kommuner och regioner) samt kommunala bolag m.m.. I OSL 2 kap står det följande:

3 §   Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter ska i tillämpliga delar gälla också handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser ska vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter.

Kommuner och landsting ska anses utöva ett rättsligt bestämmande inflytande om de ensamma eller tillsammans
1. äger aktier i ett aktiebolag eller andelar i en ekonomisk förening med mer än hälften av samtliga röster i bolaget eller föreningen eller på något annat sätt förfogar över så många röster i bolaget eller föreningen,
2. har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller en stiftelse, eller
3. utgör samtliga obegränsat ansvariga bolagsmän i ett handelsbolag.

Vid tillämpningen av andra stycket 1-3 ska inflytande som utövas av en juridisk person över vilken en kommun eller ett landsting bestämmer på det sätt som anges i de nämnda punkterna anses utövat av kommunen eller landstinget.

Första stycket gäller också för handlingar som efter medgivande av en kommun eller ett landsting för viss bestämd tid förvaras hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting tidigare har utövat ett rättsligt bestämmande inflytande.

Vad som föreskrivs om kommuner och landsting i första-tredje styckena tillämpas också på kommunalförbund.

För en ytlig betraktare förefaller SKR uppfylla alla kriterier som t.ex. att kommuner/regioner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Ändå omfattas inte SKR av offentlighetsprincipen, ett förhållande som är allt mer förvånande ju mer man tänker på det. Bristen på insyn i en politiskt styrd organisation med den makt SKR har är en anomali i det svenska systemet som sannolikt har sin upprinnelse i de ursprungliga förhandlingsorganisationernas uppgifter. I arbetsgivarorganisationer med enda syfte att förhandla arbetsvillkor kan möjligen hemlighetsmakeriet accepteras – i en organisation som för kommuners och regioners talan i en mängd frågor, opinionsbildar på ett inte helt okontroversiellt sätt och dessutom leder allt fler operativa verksamheter kan det det inte. Inte minst att det inte går att utkräva ansvar borde ses som en mycket missklädande fläck i det offentliga Sverige.

Att slutna sällskap inte är nyttiga ens för sig själva är en ganska uppenbar slutsats efter debaclet i Svenska Akademien. Samma faror av vänskapskorruption lurar i SKR, dessutom är man utsatta för ett starkt kommersiellt tryck i exempelvis digitaliseringsfrågorna. Vad synen att digitalisering är lösningen på i princip alla samhällsfrågor bygger på när inga seriösa siffror som underbygger detta väcker frågan vems intressen som egentligen tjänas av SKR. Ökad öppenhet i denna och andra frågor skulle ställa krav på samma typ av underlag och ansvar som i de kommuner och regioner som skickat delegater till SKR. Istället urlakas den demokratiska processen markant i och med överförandet av frågor till SKR.

Det finns även andra skäl att göra en reglering i OSL så att även SKR omfattas av kraven på offentlighet och sekretess. Ett starkt sådant är att SKR allt mer fungerar som en mellanstation mellan statliga och kommunala myndigheter också kan komma att hantera känslig information som rör exempelvis informationssäkerhet. Eftersom OSL inte gäller kan det vara svårt för myndigheterna att reglera eller överblicka hur informationen hanteras i föreningen SKR. Samtidigt är det svårt för kommuner och regioner att ifrågasätta att lämna ut information om sina förhållanden till SKR.

Ytterligare ett skäl är kopplingen till arkivlagen som ställer krav på att allmänna handlingar ska bevaras inte bara av insynsskäl utan även för att garantera rättssäkerhet och möjlighet till forskning. Risken för att den helt offentligt finansierade verksamheten SKR med sin allt tyngre samhällsroll inte lämnar ett bra forskningsmaterial efter sig är överhängande.

Min enkla poäng är att om SKR agerar som en myndighet ska man behandlas som en myndighet. Det är dags för SKR att inte bara byta namn utan även vara beredda att ta ansvar i förhållande till sitt inflytande. Hur OSL och kanske TF behöver förändras och kompletteras med en rad som inkluderar SKR i dess räckvidd bör vara en ganska enkel juridisk manöver (jag är ju inte jurist så jag kan ju unna mig att ta lätt på frågan). Sannolikt är det en betydligt svårare politisk process att tvinga ut SKR:s makthavare ur den så behagliga hemliga stugvärmen men icke förty är detta vad demokratisk anständighet kräver.

Inera tredje gången gillt

Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet.

Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i juni och där informationssäkerhetsarbetets övergripande syfte anges vara att

främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls.

De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om  patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”.  Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör:

Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt.

Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn.

Riktlinje för informationssäkerhet Inera

En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde.

Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren:

För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig.

Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden.  Roller och begrepp är alltså inte konsistenta.

Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet.

Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till  OSL 18 kap. 8 §:

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser

  1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

  2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen,

  3. telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information,

  4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling,

  5. den civila luftfarten eller den civila sjöfarten,

  6. transporter på land av farligt gods, eller

  7. hamnskydd.

kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort.

Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av:

Anvisning för informationsklassificering Inera
Anvisning för informations- och IT-säkerhet för medarbetare inom Inera

så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på.

Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematiskt informationssäkerhetsarbete och att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera.

Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital kommunikation. Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den utredning om säker it-drift som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram.

Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig ett systematiskt informationssäkerhetsarbete där det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet.

 

 

 

Kammarrätten har fällt sitt utslag

Den minnesgode kommer ihåg att jag bett att få se Ineras ledningssystem för informationssäkerhet, blivit nekad och hänvisad till Kammarrätt för att framföra mina besvär över detta, förloppet finns beskrivet här. Själv måste jag medge att jag fann Ineras agerande aningen besynnerligt. Om det nu finns styrande dokument för informationssäkerheten vid sidan om den A4 som utgör policy (vilket Inera hävdar) så förefaller det märkligt att varje ord i dessa dokument skulle utgöra en sådan betydande risk för Ineras säkerhet att de inte kan lämnas ut. För den som jag som arbetat med utlämnande av allmänna handlingar är väl bekant med rutinen att maska dokumenten så att de delar som bedöms som sekretesskänsliga inte kan läsas – ytterst sällan är dokumenten i sin helhet känsligt. Kanske har inte Inera upparbetat rutinen för maskning än men efter att ha läst Kammarrättens utslag så är det nog dags att komma igång med det nu.

Kammarrättens beslut

 

Jag är naturligtvis nöjd med utslaget och väntar nu på mina handlingar. Samtidigt väcker ju historien med Inera en hel del tankar. En är att vi alla är betjänta av största möjliga öppenhet om de regler gällande säkerhet som finns olika organisationer. Vi behöver lära av varandra och vi behöver närma oss mer av praxis både på branschnivå och i samhället i stort. Ett överdrivet hemlighetsmakeri skapar en negativ säkerhetskultur och förhindrar processen mot en nödvändig samsyn om hur styrningen av säkerhet bör utformas.

Ineras förhållningssätt pekar också på ett annat mer praktiskt problem, nämligen vikten av att utforma sin hierarki av styrande dokument rätt. Om man, som Inera tycks ha gjort, blandar principer,ansvarsfördelning och andra faktorer som bör kunna vara helt öppna i random organisation med detaljbeskrivningar av säkerhetslösningar, risker och sårbarheter har man ju skapat ett regelverk som knappast går att sprida ens internt och ännu mindre till externa parter som kunder.

En betydligt mer positiv erfarenhet var det att begära ut samma information hos eHälsomyndigheten där jag inte bara fick ta del av de handlingar som på ett övergripande sätt styr säkerhetsarbetet utan även en bild av de handlingar som är av mer känslig karaktär. Tyvärr bekräftades dock min bild av bristande styrning av säkerheten inom vården då två av de stora aktörerna inom svensk e-hälsa inte har ett gemensamt regelverk. Detta är en mycket stor fråga som måste lösas innan vi kan säga att vi är på väg mot en säker e-hälsa.

Integritet, äganderätt och digital valfrihet

Ibland behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta en till synes fast definierad problemformulering på litet avstånd för att se om det är ett tillräckligt bra sätt att förstå en viktig fråga eller om det kanske finns andra sätt att betrakta den. Jag ska nu göra ett försök att vidga frågan om integritet i förhållande till vårdinformation i synnerhet men även till den information som skapas och bearbetas i offentliga verksamhet i allmänhet.

När vi pratar om den personliga integriteten idag handlar det i de flesta sammanhang om teknik som åtkomst till personuppgifter i it-system eller övervakningskameror. Jag tror att detta är en alldeles för begränsade problemformulering när vi ser hur personuppgifter är det högoktaniga bränslet för multinationella företag som jag skrivit om här. Samma fenomen beskrivs i den mycket välförtjänt hyllade och lästa Konsulterna av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund.

Vår nuvarande inställning bygger på att obehörig åtkomst till uppgifterna skulle skada vårt anseende, att intima uppgifter om oss själva skulle bli kända för ”fel” personer. Det är en rättighetstradition som bygger på tanken att vi har en rätt till en privat sfär och även till att kontrollera ”bilden” av oss själva. Det är i min mening en alldeles rimlig uppfattning att känsliga uppgifter om oss endast ska vara åtkomliga för de som verkligen behöver dem, t.ex. för att ge oss rätt vård. Det är också en inriktning som fungerat i den svenska vården sedan patientjournalerna övergick från att vara räkenskapsmaterial till att bli stöd för vård och behandling. En snabb och hårdragen exposé skulle kunna se ut som följer. I och med att den svenska vården till sin absoluta merpart varit offentligt finansierad och offentligt utförd under i princip hela 1900-talet har vårdinformationen varit allmänna handlingar som ägts av vårdgivaren och i väsentliga delar bevarats i och med att sjukvårdshuvudmännen (landsting/regioner) har åtagit sig att bevara alla läkarförda journaler för all framtid. Förutom att detta förhållande har gynnat patienterna som kunnat få vård grundad på vederhäftig information har det gett Sverige ett unikt forskningsläge med tillgång till en hel befolknings data om hälsa och vård i ett välordnat system.

Förutom att det är lätt glömma bort att vi faktiskt haft mycket väl utvecklad hantering av patientdata i över ett sekel är det också lätt att glömma bort att detta bygger på ett samhällskontrakt som kan ses som en del i den svenska välfärdsstaten. Ungefär: högkvalitativ vård och en avancerad forskning finansieras via skatten och dina vårduppgifter används för att ge dig själv och andra patienter bättre vård. Förutsättningen för kontraktet var 1) att patientuppgifterna användes för etiskt prövad akademisk forskning och 2) att patientuppgifterna omgavs med sekretess och att det fanns hög grad av spårbarhet i vilka som tagit del av dem. Jag vet att så fort man säger eller skriver att patientuppgifterna omgavs med höga krav på sekretess så kommer det alltid ett antal människor rusande och återger hårresande berättelser från gamla journalarkiv. Min utgångspunkt är vad lagstiftning i form av bland annat patientjournallagen betonade och studier som gjorts av journalhantering under 60-80-talet samt de mycket konkreta  erfarenheter jag har av praktisk journalhantering samt sekretessmedvetande från ett antal år i olika typer av vårdverksamheter.

Personligen har jag tycket att detta varit ett bra samhällskontrakt som bygger på ett stort mått av tillit och har ofta argumenterat emot dem som menat att patienten själv ska äga sin journal eftersom det, enligt mig, skulle leda till stora nackdelar både för patienten och för samhället. Tyvärr har jag varit tvungen att börja ompröva detta efter de senaste decenniernas digitalisering inom sjukvården. Om vi tar det aktuella exemplet Region Stockholms Centrum för hälsodata liksom NKS intention att lämna ut stora mängder patientdata via BCG till amerikanska företag måste vi kanske övergå till ett annat sätt att se på integritet. Kanske måste vi lämna den traditionella svenska uppfattning och se på integritet som en äganderätt vilket är ett synsätt som varit etablerat i mer konservativa tanketraditioner som exempelvis Nozick med efterföljare. Det skulle i detta alltmer kommersialiserade sammanhang där personuppgifter blivit guldet eller oljan   kunna tolkas som att din äganderätt av dig själv också innebär att du också äger den eftertraktade resursen som dina personuppgifter utgör.  Om du äger uppgifterna måste också ha rätten att avgöra hur de får användas utöver exempelvis vad vården kräver.

Detta är ett synsätt som går emot den rådande trenden inom svensk sjukvård där sjukvårdspolitiker inte ens tycker de mycket begränsade möjligheter till samtycken ska få finnas kvar utan hanteringen av personuppgifter ska ske långt över huvudet på patienterna. En randanmärkning är att sjukvårdspolitiker och SKL inte riktigt tycks acceptera gällande lagstiftning som den gällande spärrar, integritet eller molntjänster. Istället för att inrätta sina verksamheter så att de följer lagstiftningen lägger man all energi på att argumentera för att lagstiftningen ska ändras. Det känns inte som allt igenom konstruktivt förhållningssätt och min uppfattning är att detta är en delförklaring till den haltande digitaliseringen av vården. I ovan refererade debattartikel  förefaller inriktningen vara att patientuppgifterna generellt liksom i centret för hälsodata få användas för random ändamål för var går gränserna för ändamål som exempelvis life science, kvalitetsutveckling och uppföljning? Det är aningen förbryllande att de politiker som kallar sig liberala tycks minst intresserade av liberala värderingar och individers rättigheter utan har en närmast kinesiskt touch i synen på relationen mellan individ, kapital och staten. När jag läser om Centrum för hälsodata tänker jag också hur Region Stockholm ständigt upprepade bristande affärssinne som i utförsäljningar av allmän egendom till totala underpriser. Nu ska man sälja hälsodata till ”självkostnadspris”. Varför ska kommersiella företag inte betala marknadspris för den råvara som personuppgifterna utgör?

Även om det i mina ögon är en olycklig utveckling inte minst för den medicinska forskningen vill jag ändå pröva tanken på hur det skulle se ut om vi ägde vår egen patientinformation. Det finns liksom ingen fördel för svenska patienter att lämna data till amerikanska försäkringsbolag eller som stöd till företagen i det som Zuboff kallar den multinationella övervakningskapitalismen. Om vi ska ersätta tillitsbaserade relationer med kommersiella måste detta ske på ett sätt som inte bara gynnar den ena parten. Vi skulle kunna laborera med möjligheten till en digital valfrihet där man som patient fick en äganderätt till sina patientuppgifter och därmed kunna bestämma över hur de får hanteras. Exempelvis kryssa i ett formulär med alternativ som

Mina patientuppgifter får användas:

  • endast för min vård, den uppföljning är lagstadgad och tydligt definierad administrativ hantering
  • utöver ovanstående även akademisk forskning där resultaten kommer samhället till del
  • utöver ovanstående även akademiskt forskning i kommersiell regi
  • för kommersiellt bruk oavsett bransch

Till detta kan läggas verklig anonymisering som alternativ på samtliga val. Patienten kanske ska erbjudas möjligheten att få ta ut ersättning då personuppgifterna säljs till kommersiella aktörer och då inte ”självkostnadspris” utan ett reellt pris.

Detta tror jag vore ett bra sätt att återföra makten till patienten, sätta till press på sjukvårdshuvudmännen att ta frågan på allvar och att utveckla privacy by design vilket ju är ett lagkrav för de som glömt bort det. Ett annat resultat vore möjligen också att patientföreningar som representerar patientens olika intressen kunde bildas och utgöra ett komplement till de patientföreningar vars oberoende kan ifrågasättas.  En ny sorts patientföreningar skulle kunna bli förhandlingspartners och förhandla fram bättre priser än självkostnadspris för råvaran. Tanken svindlar för vilka möjligheter som skulle kunna öppnas. Resonemanget om en digital valfrihet för individen kan med fördel även tas in i diskussionerna om öppna data.

Jag är inte säker på om jag håller med mig själv men jag tror vi som verkligen är intresserad av den personliga integriteten måste börja fundera på hur vi ska kunna hitta verktygen i en ny tid.

 

1177 igen

Jag har tagit del av den granskningsrapport som KPMG genomfört på uppdrag av Region Stockholm efter 1177-skandalen och som av en händelse (?) publicerades dagen för midsommarafton. Rapportens omfång motsvarar på intet sätt skandalens omfång utan är ett luftigt dokument på 14 sidor inklusive bilagor.

Att rapporten är tunn räknat i sidor behöver naturligtvis inte påverka skärpan i analysen men som rätt luttrad granskare av informationssäkerhet känns de 14 sidorna som rätt kraftigt i obalans med uppdragets genomförande och omfattning:

Granskningen har omfattat en kombination av IT-revision, inhämtning av information från tillgänglig dokumentation av karaktären styr- och stöddokument, uppföljningsrapporter samt intervjuer med nyckelpersoner. Granskningen har utgått från vedertagna granskningsmetoder inom området informationssäkerhet, vilket omfattat såväl Vårdgivaren och dennes underleverantörer som Region Stockholm genom HSF. En lista över de personer som intervjuats återfinns i bilaga 2. Granskningen har genomförts under maj-juni 2019.

Vidare är rapportens utformning i avvikelseformat där endast väsentliga iakttagelser har lyfts fram med förslag på förbättringsåtgärder, inklusive eventuella behov att förtydliga avtal, uppföljningsrutiner och processer för att minimera att motsvarande inträffar igen.

Att på så få sidor beskriva Region Stockholms, Medhelps och ett antal underleverantörers styrning av sin informationssäkerhet, vad som gått fel och vad som bör göras för att undvika att systemfel som det inträffade upprepas känns inte riktigt seriöst. Den sammanfattande bedömningen är dock på allvar oroande:

Vår övergripande bedömning är att HSF bör se över kravställningen på informationssäkerheten i samband med upphandlingar samt att uppföljningsprocessen behöver struktureras och formaliseras för icke funktionella krav, däribland informationssäkerhet. I allt väsentligt behöver kravställningen preciseras för att säkerställa att leverantörerna är införstådda i HSF:s förväntningar, men även för att öka den interna förståelsen för hur kraven ska följas upp. Att avtalskraven beträffande informationssäkerhet är allmänt hållna, samtidigt som standarden inom området inte är fullt integrerad i HSF:s verksamhet, innebär i praktiken att Vårdgivarens hantering av informationssäkerhet endast har följts upp i begränsad omfattning.

Vad gäller Vårdgivaren kan vi konstatera att det inte finns något dokumenterat ledningssystem för informationssäkerhet samt att det förekommit brister i rutinen för utvärdering och uppföljning av underleverantörer till vårdtjänsten. Vi noterar dock att Vårdgivaren, sedan incidenten, arbetar med en åtgärdsplan för att förbättra informationssäkerheten, rutiner beträffande kontroll av leverantörer samt planerar för en certifiering inom ISO 27001.

Vi noterar att de akuta bristerna hänförliga till incidenten har hanterats, bland annat genom den skyndsamma nedstängningen av den felkonfigurerade servern, uppsägningen av avtalet med underleverantören som givit upphov till incidenten samt inhämtandet av all patientinformation till Vårdgivarens egen tekniska lösning. Vi har dock identifierat ett antal framåtblickande förbättringsområden som rör HSF:s övergripande arbetssätt beträffande informationssäkerhet, fördelningen av roller och ansvar samt metoden för hantering och uppföljning av leverantörer. Vidare har vi även identifierat åtgärder hänförliga till Vårdgivarens arbete med informationssäkerhet och den planerade ISO-certifieringen samt sättet till vilket Vårdgivaren arbetar med att vidareförmedla HSF:s avtalskrav beträffande informationssäkerhet.

HSF är alltså Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Stockholm och vårdgivaren Medhelp. Att Region Stockholm inte lyckas formulera tydliga säkerhetskrav i upphandlingar i en så central tjänst som 1177 är i sig skandalöst. Att sedan Medhelp som vårdgivare helt saknar ledningssystem för informationssäkerhet och att Region Stockholm inte ens ställt krav på en så grundläggande nivå är information som bekräftar min bild att den svenska sjukvården fortfarande ignorerar behovet av informationssäkerhet.

1177-skandalen var trots allt bara en sten som vändes, om än stor. Det som verkligen oroar är de brister i Region Stockholm säkerhetsarbete som avslöjas indirekt i rapporten. Dessa brister gör det mycket sannolikt att 1177 bara är en del i större systemfel där patienters hälsa och integritet är i en ständig riskzon om rapportens uppgifter stämmer. Ta till exempel följande iakttagelse från granskarna:

HSF saknar ett fullständigt ledningssystem för informationssäkerhet (LIS). Enligt den regionsövergripande informationssäkerhetspolicyn ska varje nämnd införa ett lokalt ledningssystem för informationssäkerhet. I förekommande fall har HSF tagit fram lokala styrande dokument för informationssäkerhet, men dessa återspeglar i allt väsentligt de styrdokument som finns på regional nivå. Graden av verksamhetsanpassning är relativt låg och förvaltningen har inte tagit fram några instruktioner eller utvecklat processer för hanteringen av informationssäkerhet. Vi noterar att instruktioner håller på att arbetas fram, men dessa berör hanteringen av portabel IT-utrustning och syftar således inte till att tydliggöra riktlinjerna för hur förvaltningen ska arbeta med informationssäkerhet.

Region Stockholm har alltså inte tagit fram säkerhetsregler för avpassade för sjukvården utan i huvudsak nöjt sig med de generella för regionen (trots att det funnits en föreskrift att så ska göras sedan 2008 SOSFS 2008:14) och att man inte heller är på väg att göra det för mer än för bärbar utrustning. Jag tror redan den som rent tillfälligt jobbat med informationssäkerhet i vården förstår hur mycket arbete och eftertanke som krävs för att anpassa generella regler så att de fungerar i vården, t.ex. bara att ge en uttolkning av ansvasförhållandena för informationshanteringen är en mycket komplex fråga.

Situationen i Region Stockholm gäller även hos Medhelp som inte heller har förmåga att ställa relevanta krav på sina underleverantörer:

Processer och rutiner ska finnas för att säkerställa uppfyllandet av Socialstyrelsens krav på informationssäkerhet. Vårdgivaren har inget dokumenterat LIS och det är vår bedömning att vissa processer saknas för att kunna försäkra att kraven uppfylls. Vi noterar exempelvis att Vårdgivaren, i enlighet med vedertagna standarder och god praxis, inte har ställt ändamålsenliga krav på samt följt upp leverantörers hantering av informationssäkerhet. Vidare anger Socialstyrelsen att vårdgivare ska ha en informationssäkerhetspolicy som anger mål och inriktning på verksamhetens arbete med informationssäkerhet. Vi har identifierat att Vårdgivaren har antagit en informationssäkerhetspolicy i maj 2019. Vi noterar i sammanhanget att Vårdgivaren planerar för en certifiering inom ISO 27001 till kvartal 2, 2020 samt har ett ledningssystem för GDPR.

Den här råttan-på-repet situationen illustrerar väl varför startpunkten för att förbättra säkerheten i vården på måste ligga på sjukvårdshuvudmännen eftersom det är huvudmännen som utformar förutsättningarna för de övriga aktörerna. Tyvärr har ju lagstiftning och föreskrifter i huvudsak varit inriktade på vårdgivarna vilka i praktiken numera har svårt att ens den egna informationssäkerheten eftersom informationen hanteras i gemensamma lösningar. Det är därför extra nedslående när sjukvårdshuvudmännen väljer att inte driva frågan ens i den egna verksamheten och inte heller att respektera de föreskrifter som finns. Framför allt är det en fråga där det inte skulle behövas en föreskrift för att få de styrande i Sveriges största sjukvårdshuvudman att inse behovet av att styra informationshanteringen så att patienterna kan lita på att få god och säker vård. I den kommentar som regionens ansvariga för vård ger upprepar man att man ska införa ett systematiskt informationssäkerhetsarbete men fokuserar i åtgärderna huvudsakligen på underleverantörerna.  Men att styra underleverantörerna utan ett eget fungerande regelverk är ett moment 22 som även granskarna noterar:

HSF ställer inte tillräckligt tydliga krav på sina privata vårdgivare vad gäller deras informationssäkerhet. Kravställningen på informationssäkerhet sker genom tillämpningen av en standardbilaga, vilken anger att leverantörer/vårdgivare ska följa regionövergripande styrande dokument för informationssäkerhet. Vi noterar att de styrande dokumenten, i sin tur, anger att informationssäkerheten hos de som arbetar på uppdrag av Region Stockholm ska regleras genom avtal. Vår bedömning är att dessa hänvisningar kan ge upphov till skiljande uppfattningar gällande kravbilden på informationssäkerheten. Med hänsyn till att Socialstyrelsen anger som krav att vissa kontrollmål ska uppfyllas beträffande informationssäkerheten, företrädesvis med stöd av ett LIS enligt standarder i ISO 27000-serien, är det även vår bedömning att HSF:s tillkommande avtalskrav endast ger en begränsad effekt vad gäller att tydliggöra förväntningarna på de privata vårdgivarna.

Jag ska inte tjata mer om hur uppseendeväckande det är att Region Stockholm trots föreskrifter, alla incidenter och trots alla granskningar genom åren ändå inte prioriterar att införa ens ett regelverk för vården att utgå ifrån. Det gör att man vare sig kan ha ett internt systematiskt informationssäkerhetsarbete eller ställa relevanta krav på underleverantörer, det senare framgår på ett nästan tragikomiskt sätt i relationen med Medhelp.

Informationssäkerheten i vården är ingen ny fråga utan har varit uppmärksammad sedan åtminstone första hälften av nittiotalet. Den stora frågan är varför Region Stockholm (och övriga sjukvårdshuvudmän) år efter år undviker att komma till rätta med bristerna. Varför tycker man att det är rimligt att utsätta verksamheten och patienterna för de stora risker som den bristande säkerheten leder till samtidigt som man är beredd att investera ofattbara resurser i experiment som NKS? Och nej, det går inte att säga att 1177 var ett undantag från en i övrigt fungerande situation. KPMG:s rapport är den senaste i en rad av rapporter som visar att den bristande säkerheten är ett systemfel som genomsyrar hela den svenska vården – har man inte styrning av informationssäkerheten så finns den inte mer än fläckvis och utan möjlighet att reducera riskerna.

En relaterad fråga är om NIS-direktivet kommer att ha någon positiv inverkan över huvud taget eller om även denna styrning mot ett systematiskt informationssäkerhetsarbete kommer att ignoreras. Om läsaren tycker att jag ger en alltför mörk bild av Region Stockholms informationssäkerhet rekommenderar jag att ni läser KPMG:s knapphändiga rapport som ändå ger en antydan om regionens förmåga rörande informationssäkerhet.

Tillägg 2019-06-24: Lägger ut rapporten som pdf här:

Granskningsrapport_Informationssäkerhet_190620

Nya Karolinska blev en guldgruva för alla utom patienterna (och skattebetalarna)

Även för den som är relativt insatt i svensk hälso- och sjukvård och dessutom fortlöpande läst DN:s långa rapportering om alla turer i NKS:s skandalen är ”Kampen om Karolinska. Konsulterna” av journalisterna Anna Gustafsson och Lisa Röstlund en upprörande och i vissa stycken hjärtslitande läsning. Sammanställningen av en lång rad av medvetna beslut av den politiska majoriteten under ett antal år som lett till en alltmer katastrofal situation är skakande och i förstone närmast obegriplig. Att denna politiska revolution av den stockholmska sjukvården kunnat genomföras trots att den kantats av ekonomiska haverier i en hittills okänd skala, personal som flyr eller är helt uppgivna samt i sin yttersta konsekvens patienter som faktiskt dör på grund av omorganisationen.

Boken ger en mycket grundlig och researchad beskrivning av förloppet, dessutom välskriven. Jag kommer inte här att gå in på djupet i boken utan rekommenderar den som sommarläsning för alla. Som konsult kan jag särskilt uppmuntra andra konsulter läsning och därefter visst begrundade av vilken skada man kan göra om man som konsult driver sin egen agenda i kundens organisation. Det är inte en särskilt hårfin skillnad mellan att ha integritet och att driva sina egna intressen hos kunden.

Efter att ha arbetat i offentlig sektor är det vissa drag i historien obehagligt välbekanta som övertron på att gigantiska omorganisationer löser problem och managementkonsulter som löper amok och kör över alla som har någon slags kompetens, d.v.s. personalen. Den tystnadskultur som drivits fram vid NKS där enbart lovprisning av den värdebaserade vården tolererats är inte heller den ett unikt fenomen utan en sjuka som enligt min uppfattning äter sig allt djupare in i den offentliga sektorn generellt. Det till synes oreflekterade upphöjandet av nya organisationsteorier som frälsningslära är inte heller unikt för NKS med sin värdebaserade vård. Själv har jag varit med om allt från LOTS till Lean via lärande organisation, det sistnämnda något ironiskt eftersom varken landstingspolitiker eller myndighetschefer verkar lära sig något av de misslyckade organisationsexperimenten – snabbt är man på nästa modeteori. Själv har jag mycket liten tilltro till att omorganisationer löser större problem, och för detta finns det heller föga stöd i forskningen. Men för den ledare som vill sätta sitt märke på kommunen, regionen eller myndigheten kan en stor omorganisation vara det som skapar synlighet och inge en känsla av handlingskraft.

Region Stockholm har dock tagit vissa fenomen till en ny nivå. Varför den borgerliga majoriteten med m och kd i spetsen valde en ekonomisk driftform (OPS) som blivit många gånger dyrare än att bygga och drifta det nya sjukhuset i egen regi saknar fortfarande rimliga svar förutom att de drevs av en nyliberal överideologi. För den intresserade som vill djupdyka i denna del finns SvD-journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgrens bok ”Sjukt hus: om Nya Karolinska – svindlerierna, skandalerna och sjukvårdskrisen i Stockholm”, också den mycket läsvärd. Stockholmare kommer att dras med effekterna av denna mycket dåliga affär i decennier framåt. Att man dessutom låtit konsulter från BCG skicka in juniora konsulter, fakturera vilt samt anställa sina gamla kollegor är även det ganska många snäpp mer än vad som brukar förekomma. Lägg därtill alla turer där anställda på KI även driver företag tillsammans med amerikanska intressen och försöker påverka utvecklingen av den stockholmska sjukvården så det gynnar de egna företagen snarare än patienterna och vi har en soppa som inte skådats i Sverige i modern tid. Särskilt oroande blir detta med tanke på att hälso- och sjukvård är en av de sektorer som är mest utsatta för korruption vilket det finns ett aktuellt Konflikt om här.Det tål att påminnas om den gamla sanningen att Sverige löper en stor risk för korruption eftersom vår självbild är att vårt samhälle är immunt mot korruption.

För mig har det dock varit av särskilt intresse att ta några steg tillbaka och sätta den värdebaserade vården och den informationshantering som följt med den i ett större historiskt och politiskt perspektiv. Jag pratar då inte om de ”normala” it-haveriförloppen inom den svenska sjukvården och framför allt Region Stockholm där först politiker går ut med löften om fantastiska nya it-lösningar som sedan kraschlandar . Därefter glöm, få andra att glömma och upprepa. Nu pratar vi om en informationshantering med risker på en hel annan nivå och inbyggda i själva styrningen av sjukvården.

Den värdebaserade vårdens ledande företrädare Michael Porter (forskare i management och strategi, inte medicin) brukar enligt författarna av Konsulterna sammanfatta sin teori i ekvationen vårdresultat/kostnad=värde. Resultatet mäts i hög grad utifrån patientens upplevelse, inte ett faktiskt mätbart resultat vilket känns fascinerande paradoxalt eftersom modellen i övrigt bygger på att mäta, mäta och åter mäta. Observera att jag inte på något sätt ifrågasätta patientens rätt att känna sig nöjd med och delaktighet i sin vård utan invändningen ligger i att det finns få så luriga mått som upplevd nöjdhet samt att detta är ett mått är skräddarsytt för en konkurrensstyrd kommersiell verksamhet. Redan här kan man se hur valet av vårdmodell klickar i den ideologiska revolutionen av den stockholmska sjukvården.

Den värdebaserade vården satt i system förutsätter en gigantisk datainsamling för att verkligen kunna bedöma vilken aktör som vid varje tillfälle lyckas lösa Porters ekvation bäst. Förutom att i sig skapar det NPM-inferno som även känns igen från den svenska skolan med överdokumentation och rapportering med efterföljande stress är detta en modell som illa överensstämmer med en offentligt finansierad vård. Istället för att ta det ansvar som krävs för bland annat multisjuka äldre maximeras istället vinsten i modellen för de vårdgivare som avverkar enskilda vårdepisoder snabbast. Som så ofta i den moderna vårdens historia har frälsare av Porters typ fått dominera och hävda att sjukvård kan ses på precis samma sätt som bilfabriker. Och varje gång havererar de löpande bandsprinciperna utom i vissa specifika operationstyper eftersom människor envisas med att ha kroppar och sinnen som är så mycket mer unika och komplexa än nyproducerade bilar.

Skandalen på NKS gör dock att jag (och förhoppningsvis andra) får upp ögonen för hur det ekonomiska skede vi lever i fungerar. Sedan åtminstone 70-talet har vi vetat att vi lever i ett informationssamhälle men vad betyder egentligen det? Inte bara att vi får en massa nya coola prylar och kan kommunicera via the world wide ( wild)  webb utan att vi faktiskt gått in i en ekonomi som har information som sin huvudsakliga råvara. Den amerikanska professorn i social psykologi Shoshana Zuboff har i sin mycket omskriva The Age of Surveillance Capitalism beskrivit framväxten av hur det ekonomiska systemet byggt på information som råvara fungerar. Ofta tolkas hennes teorier endast i förhållande till Google, Facebook och liknande plattformar som här . Att se Zuboffs bok snävt som en beskrivning av hur Google och Facebook fungerar är fel menar jag. Bland annat den globala hälso- och sjukvårdsmarknaden fungerar idag enligt samma grundprinciper. I fallet med NKS, BCG och den värdebaserade vården blir det uppenbart hur ekonomiska intressen utanför NKS, Region Stockholm och Sverige ser den svenska sjukvården som en naturresurs att utvinna.

Zuboff är inte ensam i sitt uppsåt att skildra den digitala ekonomins framväxt men hon gör det på ett sammanfattande och övertygande sätt (och med en titel som för tankarna till favoriten bland författare till breda historiska exposéer Hobsbawm). Mycket grovt förenklat kan Zuboffs skildring av övervakningskapitalismens era ses som ett skede där teknisk innovation korrelerar med framför allt två huvudsakliga faktorer: att det från 70-talet växer fram en nyliberal hegemoni i västvärlden och efter 11 september 2001 ett samhällsklimat som präglas av en allt starkare befogad eller obefogad känsla av otrygghet. Nyliberalismens huvudkonflikt kan, även detta starkt förenklat, ses som en maktkamp mellan statlig/samhällelig reglering och de fria marknadskrafterna. Under de senare decennierna av förra århundradet och de två i vårt nuvarande har en systemförändrande avreglering skett och ersatts av metoder som compliance och standarder där marknaden påstår sig kunna reglera sig själv. Kombinerad med den konsekventa nedmonteringen av rätten till integritet som motiverats av att kunna förhindra terrorism och andra brott har kapat både samhällets och individens förmåga att på ett effektivt sätt skydda sig, eller ens vilja skydda sig, mot att personlig information utan insyn och kontroll används som råvara. När informationen blivit råvara förflyttas äganderätten av uppgifterna från individen till det företag som kan hävda sig ha ”förädlat” den (här finns en intressant koppling till Nozick som jag inte hinner utveckla närmare men låt mig ändå säga att jag ser Nozick som själva gudfadern till berättigandet av utvecklingen).  Eller som Zuboff beskriver det i fallet Google:

That Google had the power to choose secrecy is itself testament to the success of its own claims. This power is a crucial illustration of the difference between “decision rights”and “privacy.” Decision rights confer the power to choose whether to keep something secret or to share it. One can choose the degree of privacy or transparency for each situation. US Supreme Court Justice William O. Douglas articulated this view of privacy in 1967: “Privacy involves the choice of the individual to disclose or to reveal what he believes, what he thinks, what he possesses.

Surveillance capitalism lays claim to these decision rights. The typical complaint is that privacy is eroded, but that is misleading. In the larger societal pattern, privacy is not eroded but redistributed, as decision rights over privacy are claimed for surveillance capital. Instead of people having the rights to decide how and what they will disclose, these rights are concentrated within the domain of surveillance capitalism. Google discovered this necessary element of the new logic of accumulation: it must assert the rights to take the information upon which its success depends.

I denna historiska korsväg utvecklar först Google och därefter bl.a. Facebook sina tjänster. I lika hög grad som att erbjuda användarna möjlighet att utbyta information sinsemellan börjar företagen exponentiellt samla allt mer information om användarnas beteende. I förstone motiveras detta med att det ska ge underlag för att ge användarna allt bättre tjänster för att sedan allt mer tydligt ge stöd för riktad marknadsföring. Med den fullständigt enorma informationsbas av överskottsinformation som Google byggde upp kunde de göra så annonsörerna kunde få stor träffsäkerhet i sin annonsering. Steget efter att ge sökvägar till annonsörerna var det som Zuboff menar är det verkligt revolutionerande: ett överskott av information rörande användarnas beteende som med algoritmernas hjälp går att förutse användarnas behov:

Instead, we are the objects from which raw materials are extracted and expropriated for Google’s prediction factories. Predictions about our behavior are Google’s products, and they are sold to its actual customers but not to us. We are the means to others’ ends.

Förutsägelserna berör inte bara den enskilda användarna utan, viktigare, på gruppnivå. Ett positivt exempel är när det genom användares sökningar på Internet går att förutse influensaepidemier. Obehagligare när en kvinna börjar få annonser om mammakläder i sitt flöde redan innan hon själv vet att hon är gravid…

Den verkliga vinsten i att inte bara veta hur folk/kunder beter sig när de får hålla på som de vill utan när tjänsteleverantörerna påverkar kunderna att agera på ett sätt som gynnar leverantören utan att ens fatta det. Tjänste- och plattformsleverantörer har, som Zuboff visar, ända sedan början haft ett gemensamt intresse och samarbete med statliga myndigheter i USA och annorstädes vilket inte gör osynliga men obetvingliga styrningen mycket skrämmande. Den generellt positiva syn som många säkerhetsmänniskor har till övervakning blir satt i detta sammanhang oroande naiv.

Marknadspotentialen i att ha tillgång till oceaner av information om beteenden är omätbar inte bara i första läget för det egna företaget utan framför allt som en förpackad kommoditet som kan säljas vidare. Sätt då detta i korrelation med en bransch som omsätter mellan 10 och 20 % av BNP i västvärldens länder, är i snabb global tillväxt och dessutom samlar in och bearbetar känslig personlig information om alla invånare. Landskapet som NKS och den värdebaserade vården sätts i kan liknas vid det El dorado som conquistadorerna drömde om, med skillnaden att Sverige verkligen finns och har kvalitetsregister och patientjournaler för hela befolkningen. Det vill säga ett verkligt El dorado för inte bara vård- och läkemedelsföretag utan även försäkringsbranschen. Cyberrymden är en ny jättekontinent som exploatörerna vill hålla så fri från reglering som möjligt. De fantastiska marknadsmöjligheter som ligger i att kunna prognosticera patienter och försäkringstagarnas utveckling är oöverblickbara. Denna sanning uttrycks explicit i ett citat av en högt uppsatt tjänsteman på Karolinska som inleder avsnittet som är mycket lämpligt benämnt ”Guldet” i DN-journalisternas bok:

Det är en sak som BCG och bolagen de jobbar med främst vill åt. Det är patientdata som är deras bitcoins. Däri ligger den stora affären i värdebaserad vård.

Vi måste lära oss att leva med att Sverige med sin långtgående nyliberalism i kombination med de kvalitetsregister som på frivillig basis byggts upp under mycket lång tid tillsammans alla övriga patientdata kommer att ha ofattbar dragningskraft på internationella företag. Det gäller på samma sätt för all annan information inklusive personuppgifter som sammanställs av svenska myndigheter. Det viktiga är att detta hanteras på ett öppet sätt där inte bara företagen blir nöjda utan att även kärnverksamheten och dess avnämare som patienter och medborgare. När man ser mekanismerna som varit i kraft vid NKS kan jag inte låta bli att undra över exempelvis satsningen på Hälsa för mig .  När satsningen presenterades av Göran Hägglund (numera tryggt förankrad i privata vårdföretag) framställdes som en särskild USP att app-leverantörer och andra entreprenörer skulle kunna bygga tjänster på de datamängder som insamlades. Vad var egentligen hönan och vad var ägget i Hälsa för mig?

Den medvetna sammanblandning av offentliga och privata intressen som Zuboff beskriver när det gäller Google:

Fortifications have been erected in four key arenas to protect Google, and eventually other surveillance capitalists, from political interference and critique: (1) the demonstration of Google’s unique capabilities as a source of competitive advantage in electoral politics; (2) a deliberate blurring of public and private interests through relationships and aggressive lobbying activities; (3) a revolving door of personnel who migrated between Google and the Obama administration, united by elective affinities during Google’s crucial growth years of 2009–2016; and (4) Google’s intentional campaign of influence over academic work and the larger cultural conversation so vital to policy formation, public opinion, and political perception. The results of these four arenas of defense contribute to an understanding of how surveillance capitalism’s facts came to stand and why they continue to thrive.

kan ses i full careta när det gäller även härvan på NKS och den värdebaserade vården. Lobbyismen, parasiterandet på akademin och de vilseledande budskapen om vem som gynnades.

Utan att ta partipolitisk ställning tycks för närvarande samhällets förmåga att hantera en skandal som den vid NKS undermålig. Inget ansvarsutkrävande av de verkligt ansvariga, d.v.s. de politiker som fattat samtliga beslut både när det gäller byggnation, värdebaserad vård, konsultanvändande och it-system, har skett. Fristående och seriös journalistik förefaller vara det enda sättet för att skapa den insyn och kontroll som de offentliga institutionerna inte är intresserade av att själva bygga upp vilket i sig är en dyster insikt. I detta sammanhang är en stilla önskan att hela e-hälsoområdet kommer att locka till sig lika envetna, seriösa och välskrivande journalister som de som nu skrivit ”Konsulterna”.  Ett helt ofarligt löfte att ge är att det finns lika mycket att gräva fram om e-hälsa som om NKS!

Det är lätt att hamna i en politisk depression när man funderar över hur digitaliseringens starka krafter ska kunna tyglas för att dra åt ett håll som gynnar hela samhället och så att individen har en basal möjlighet att upprätthålla sin integritet. Att krafterna som motverkar integritet är mycket kraftfulla är uppenbart och argumentationen från de kommersiella aktörerna mot integritet som hindrar affären dominerar även i ett stort antal myndighetsutredningar har jag länge observerat. Den sittande majoriteten i Region Stockholm gjorde det till och med till ett vallöfte att göra stockholmarnas patientdata tillgängligt för industrin. Trots detta drabbades jag litet av en chock när jag i slutet av ”Konsulterna” får läsa att OECD antagit värdebaserad vård som strategisk inriktning och kräver att medlemsländerna, däribland Sverige, ska dela patientdata via en jättelik gemensam databas, ”Parisdatabasen” där OECD är ägare till uppgifterna. Detta sker i samarbete med – BCG…  Databasen vars nytta bedöms oklar av Socialstyrelsen och vars syfte inte klart har definierats anses ändå oumbärlig. Särskilt upprörande är att det inte går att avtala vem som ska få tillgång till informationen utan har beskrivits som ”OECD och framtida samarbetspartners”. Ganska långt från dataskyddsförordningens regler är väl ett understatement.  Jag uppmanar alla intresserade att hålla ögonen på detta projekt, särskilt som det verkar som att OECD i aggressiva ordalag kräver in uppgifter trots svenska myndigheters tveksamhet. Landsting och regioner är däremot föga förvånande positiva, en nödvändig levnadsregel är nog: lita aldrig på en region i integritetsfrågor.

Vad kan då göras? Jag menar att vi måste kunna införa ett slags samhälleligt marshmallows-test där vi vågar utreda vår nya situation och skaffa oss nödvändiga redskap för att styra utvecklingen åt ett håll som gynnar flertalet och inte bara viljelöst följa med. Oavsett politisk uppfattning bör vi kunna komma överens om att de intressekonflikter som finns i den digitala utvecklingen måste lyftas fram och diskuteras så att åtminstone invånare i demokratier har möjlighet att ställning till hur de vill ha framtiden. Ett konkret förslag är att tillsätta en etisk kommitté med uppdrag att fortlöpande utvärdera och ta ställning till större initiativ inom digitaliseringsområdet. DIGG kan vara sammankallande och sköta kansliet för kommittén men ett antal mycket fristående och erkänt motspänstiga ledamöter av typen filosofer bör ingå. Otillräckligt men kanske ett första steg på att erkänna att varje mynt har åtminstone två sidor, så även digitaliseringen.

Slutligen måste jag understryka att jag inte ger någon av de nämnda böckerna rättvisa utan uppmanar alla att själva läsa dem och bilda sig en egen uppfattning.

Själv fick jag min nya Fitbit igår…

Tillägg 2019-06-18: Ett visst hopp angående möjligheten att OECD:s planer kan ändå skönjas i och med regeringens beslut att inte delta i uppbyggnaden av databasen.

Halmdockor och pepp

Teknikhistoria är ett fascinerande ämne som jag ägnat mycket intresse genom åren och då alldeles särskilt samspelet mellan teknik, samhällsutveckling och ekonomi. Frågor som varför vissa tekniska uppfinningar blir innovationer medan andra inte gör det och de institutionella förutsättningar som gör att teknik leder till positiv samhällsutveckling är ganska grundligt beforskade. En underbar populärvetenskaplig bok på detta tema är Wolfgang Schivelbuschs Järnvägsresandets historia som jag rekommenderar alla som vill skapa sig en hälsosam distans till det utmattande nuet.

Det är med denna bakgrund som den svenska förvaltningens digitalisering ständigt förvånar mig eftersom dess genomförande tycks strida mot det som framkommit som framgångsfaktorer för införande av ny teknik. Istället för att bygga gemensam infrastruktur och institutionella förutsättningar har svenska myndigheter och regioner/landsting ägnat sin energi åt någon slags känslomässig påverkan.

Vad är då budskapet i denna känslomässiga kommunikation? Så här ser de mest förekommande implicita och explicita budskap ut.

Det övergripande budskapet att det finns ett stort antal ludditer som är passionerat motverkar digitalisering och som måste övertygas om att digitalisering är BRA. Efter noggrant begrundande kan jag inte erinra mig en enda person som varit emot digitalisering, däremot många som varit emot dålig digitalisering. Det hindrar inte att det förekommer en ständig underström av halmdockor (läs mer om det klassiska fula argumentationsfelet här ) när digitalisering diskuteras. Dessa figurer som med lock och pock måste forceras att överge papper och penna är del i en ganska bra härskarteknik eftersom den som låtsas som att dessa finns då själv framstår som en ljusbringare som står för det ”moderna”. Och det är något som i svenska sammanhang vördas så är det det moderna, så har det varit sedan 1800-talet, oavsett vad moderniteten stått för. Det uppenbart ologiska i att hävda att populasen är teknikfientliga bakåtsträvare på jobbet eller när de ska använda offentliga e-tjänster när de samtidigt på sin fritid har olika kommersiella e-tjänster som sina närmaste livskamrater tycks inte störa.

Nästa centrala budskap är att digitalisering per definition är bra vilket leder till den underförstådda tesen att all digitalisering är bra.  Som följd av detta görs ingen skillnad mellan bra och dålig digitalisering trots att alla känner till minst fem misslyckade digitaliseringsprojekt i sin närhet. Att det inte får finnas dåliga digitaliseringsprojekt till en dubbelriktad kultur av icke-existerande uppföljning och erfarenhetsåtervinning; eftersom det inte görs någon uppföljning kan dålig digitalisering inte påvisas.  Jag tittar in på webbplatserna för två centrala aktörer för den offentliga sektorns digitalisering, eSam och SKL, för att se hur man hanterar utvärderingsfrågan. eSam har gett ut ett antal vägledningar och metodbeskrivningar för digital samverkan (a.k.a. ta fram digitala lösningar) i alla möjliga skärningar men vad jag kan se har inte uppföljning och utvärdering förlänats något eget metodstöd. I den 84-sidiga vägledningen för behovsdriven utveckling  finns visserligen dessa rader med:

Efter varje införande bör det genomföras en utvärdering för att ta vara på erfarenheter om vad som gick bra respektive mindre bra i behovsinsamling, planering, metodval, samarbete samt hur resultaten mottogs. Infriade tjänsten de förhoppningar verksamheten och målgruppen tänkt sig?

men i ett systematiskt arbete förväntar man sig ett något större intresse för frågan.
SKL, som får ses som ett epicentrum för den vingliga offentliga digitaliseringen, förvånar mig positivt genom att erbjuda verktyg för uppföljning exempelvis eBlomlådan  och så kallade LIKA-värderingar som den här för socialtjänst. Tyvärr visar sig dessa undersökningar vara mognadsundersökningar av i vilken omfattning man lyckats digitalisera, d.v.s. det handlar inte om att utvärdera hur väl digitaliseringen fungerar.
Ointresset för utvärdering är paradoxalt sett i ljuset av att digilisatörerna gärna vill tala om digitalt ledarskap och vikten av styrning samt nyttorealisering (nej, det är ingen idé ni går till den här vägledningen för nyttorealisering för den innehåller inget substantiellt om uppföljning). För att kunna leda, styra och nyttorealisera i verklig bemärkelse måste man arbeta systematiskt med att utvärdera gjorda satsningar ur ett antal aspekter som ekonomi och effektivitet. Förhållningssättet att arbeta utan systematik är menar jag en av de mest grundläggande orsakerna till att det offentliga Sveriges digitalisering inte alls når den nivå som skulle kunna förväntas med tanke på de investeringar som gjorts. Att den svenska digitaliseringen kraftigt underpresterar är ett faktum som det nu tycks råda konsensus om även från internationella bedömare som OECD. Orsakerna till detta borde vara synnerligen intressanta att identifiera och då inte bara genom att komma dragande med gamla kära bortförklaringar som att juridiken inte är anpassad till digitaliseringen. Kraften i det argumentet är ju inte heller så övertygande då till exempelvis sjukvårdshuvudmän och vårdgivare högaktningsfullt struntar i viss lagstiftning som man finner obekväm.

Det går inte att argumentera för digitalisering med rationella argument, tråkiga och genomarbetade analyser eller krassa ekonomiska beräkningar. Istället sker kommunikationen med ett överflöd av uttalande av den här typen:

  • Sverige måste förstå att digitalisering inte är en lyxprodukt utan en kärnverksamhet.
  • En strategisk fråga blir att lyfta fram de förändringsagenter som finns ute i verksamheterna och helt enkelt vända på bevisbördan. Det ska inte längre vara så att det är den som vill förändra som måste förklara sig utan snarare den som vill bevara det gamla.
  • Hur många av er upplever att juridiken stimulerar och möjliggör digitaliseringsresan inom hälso- och sjukvården?
  • Digitalisering skapar mervärde
  • Man behöver förändra helheten – inte bara småändra i marginalen. Då är risken att man lägger all kraft på en enskild lösning och inte på att förändra det som verkligen ger effekt
  • Möt innevånaren/patienten tidigt genom digitala arbetsmetoder

Eftersom dessa uttalande inte går att vare sig be- eller vederlägga befinner vi oss i en situation där ledande aktörer inom digitaliseringsetablissemanget ständigt vädjar till våra känslor istället för att föra en dialog grundad i sakfrågor. Här uppstår tror jag den olyckliga pepp-cirkelargumentationen där utomstående inte kan delta eftersom ramen för deltagandet är satt; bara de som accepterar pepp-läget kan ingå, de som efterfrågar rationalitet, siffror och nytta uppfattas som fientligt inställda och görs mer eller mindre förfinat till icke-deltagare och i värsta fall till halmdockan ”motståndare till digitalisering”.

Att det finns ett digitaliseringsetablissemang (precis som det finns ett informationssäkerhetsetablissemang) som har mycket att försvara blir ganska uppenbart vid minsta lilla glutt in på LinkedIn. Det vore kul att se ett sociogram över det ganska begränsade antal människor som genom åren konfererat med varandra, gett varandra komplimanger, titlar, priser och positioner. Man har skapar myndigheter, kommittéer, kommissioner och råd för att underlätta digitaliseringen, oundgängliga roller som regeringens CDO och kommunala digitaliseringsstrateger och peppat varandra på karnevaler och festivaler (det sista var kanske en liten överdrift…). Digitaliseringen har beskrivits som det största tekniksprånget i historien (jag skulle nog snarare hävda ångmaskinen eller elektriciteten) och som lösningen på flertalet svåra samhällsproblem. Den arma fackutbildade personalen i välfärdssektorn har fått finna sig att bli mästrade av allehanda ”evangelister” utan definierad kompetens givits utrymme att predika. Helt olika räknesätt har tillämpats i de kommunala ekonomierna där lärplattformar för bortåt en halv miljard kunnat prioriteras samtidigt med kraftiga nedskärningar på personalen.  Under senare tid har jag alltmer kommit att grubbla över hur den privata sektorn kunnat genomföra sin digitalisering utan detta etablissemang och överbyggnad.

Jag tror att det är dags för ett paradigmskifte inom den offentliga digitaliseringen i Sverige. Det är inte fel på förutsättningar, ekonomi eller teknik i första hand utan på den metafysik som omger digitaliseringssträvandena, alltså de föreställningar som finns om digitaliseringen och det sammanhang som de digitala lösningarna ska fungera i.   Som samhällsmedborgare skulle jag önska att digitaliseringsetablissemanget tar ett steg tillbaka och med viss självkritik granskar sina argument för att kunna börja tillämpa mer kvalitativ och effektiva arbetssätt. Det vill säga mindre marknadsföring och mera hantverk, mindre känslor och mera strukturellt tänkande, färre halmdockor och fler verkliga läkare och lärare, färre evangelister och flera ingenjörer i vid bemärkelse, mindre digitala lösningar i sig och mer intresse för de resultat som digitaliseringen ger. Framför allt önskar jag viljan och förmågan till ett normalt kritiskt förhållningssätt till digitalisering. Ett stöd för denna typ av reflektioner kan vara följande schema över vanliga villfarelser. Särskilt rekommenderar jag närstudier av följande bias: sunk cost fallacy, dunning kruger effect, back fire effect, self serving bias och group think.

Kan 1177-skandalen bli en reboot för vård-it?

Först en disclaimer. Denna text är skriven med ett visst undertryckt ursinne. Under 7-8 år under mina vittflygande studier jobbade jag samtidigt på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta barm och ungdomar. Den erfarenheten gör att jag framförallt tänker på de patienter och anhöriga som drabbats av 1177-skandalen men också på den vårdpersonal som till skillnad från digitaliseringsbyråkrater, ”visionärer” och ”evangelister” möter patienter. De ska nu leva i oro över hur deras arbetsgivare hanterar den information som de i förtroende tar emot och där samtal från hjälpsökande patienter studsar vidare för hantering i Thailand. Jag jobbade också i ett landsting under 90-talet då politiker, it-leverantörer och byråkrater gick in i en lustiger dans om digitalisering som var mycket lösligt kopplad till verksamhetsbehov. Att försöka skjuta in frågor om informationssäkerhet eller kvalitet i informationshanteringen stämplades som närmast illojalt eller i bästa fall som tugg som man måste genomlida innan man gick vidare precis som förut. Det var New public management utan management. Sedan dess har det bara fortsatt.

Filifjonkan på bilden har inte bara med ångestridna patienter att göra utan också känslan av den annalkande katastrofen som hon symboliserar. Det finns inget som är så lätt som att förutspå framtiden i efterhand. Många är nu chockade och totalt överraskade över vad som framkommit om 1177 och dess underleverantörer. Jag: not so much. Att försöka påpeka vikten av god informationssäkerhet vid digitaliseringen har som sagt varit ett arbete i stark motvind för att inte säga full stormstyrka i 25 år. Ofta har den berättigade oron för den alltmer bristande säkerheten inom vård-it utmålats som ett Filifjonka-aktigt beteende och att varningarna för riskerna skulle ha lika litet med vår verklighet att göra som Filifjonkans permanenta ängslighet i Mumindalens idyll. När det nu exempelvis framkommer att Region Värmland har anlitat en underleverantör för att hantera den extremt känsliga informationen i telefonrådgivning endast med dessa säkerhetskrav:

Leverantören ska skydda sin information mot otillbörlig åtkomst och förstörelse i enlighet med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Hur skyddet genomförs ska dokumenteras. Leverantören ska på begäran kunna uppvisa denna dokumentation för landstinget. Leverantören ska följa landstingets vid var tid gällande riktlinjer för informationssäkerhet.

ger det en indikation om hur relevant oron faktiskt var/är.  Observera att inga ytterligare krav ställts till exempel i form av en säkerhetsbilaga som förtydligar vad det är man vill ha, inte ens ett personuppgiftsbiträdesavtal i någondera riktningen finns. Otroligt nog verkar hela den massiva hypen kring dataskyddsförordningen gått regionen förbi.

Med tanke på att hela härvan ännu inte är utredd ska jag, för att undvika förhastade slutsatser, inte kommentera alla juridiska och tekniska detaljer. Enkla lösningar är det redan alltför många som kommer med. Inte heller finner jag det meningsfullt att ägna mer tid åt den lyteskomik som svaren från de olika leden i leverans av telefontjänsten i 1177 gett utrymme för. Istället ska jag försöka ringa något av det systemfel som ligger som grund för den uppkomna situationen.

Grundproblemet ligger i att vård-it i Sverige under trettio år har fått växa fram inte som en sammanhängande infrastruktur utan som en brädhög där olika aktörer kunnat lägga på sin egen bräda utan att behöva ta hänsyn till någon gemensam plan.

Detta skapar naturligtvis en låg grad av funktionalitet trots de enorma resurser som lagts på digitaliseringen men dessutom har det också skapar de oöverblickbara säkerhetsrisker som 1177-skandalen är ett av de mest flagranta exemplen på. Den främsta säkerhetsrisken är att det i många fall är omöjligt att klarlägga ansvaret för säkerheten vilket med all önskvärd tydlighet framgår i fallet med 1177. Intuitivt skulle nog de flesta säga att det största ansvaret ligger hos sjukvårdshuvudmännen, det vill säga främst regionerna/landstingen som i den svenska förvaltningsmodellen delegerats ansvaret för och där ansvaret definieras i hälso- och sjukvårdslagen:

2 §   Med huvudman avses i denna lag det landsting eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.

När det gällde hanteringen av information inklusive säkerhet var detta ansvar inte särskilt besvärligt att definiera på den tiden då landstingen också utförde den absoluta merparten av vården. Då var journalerna allmänna handlingar som tillhörde landstinget och det också ställdes tydliga krav på hanteringen (ja, jag vet att det inte alltid funkade jättebra i verkligheten men jag rör mig nu på systemnivå). I och med kommunalisering (ÄDEL) och privatiseringsvågen blev ansvaret otydligare. Som en andra skänkel i saxen som klippte av tydligheten i ansvarsfördelningen fungerade rörelsen mot alltfler samarbeten mellan landsting som exempelvis Sjunet och de nationella tjänsterna. Det är här jag menar att juridiken inte hängt med, inte genom att ställa krav på integritet i det nya landskapet.  Det juridiska ansvaret läggs nämligen främst på vårdgivaren:

3 §   Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Vårdgivaren kan vara vilken aktör som helst som bedriver någon form av vård, till exempel Medhelp. Denne har också ansvaret för informationssäkerheten vilket mycket specifikt beskrivs i Socialstyrelsens föreskrift med regler för vårdens informationshantering. Problemet är bara att den mest säkerhetsmedvetne vårdgivaren ändå inte kan hålla sig för sig själv utan måste fungera i brädhögen av oklara ansvar eftersom man till exempel med nödvändighet måste använda bland annat nationella tjänster. I och med detta faller alla de många goda råd som även säkerhetsexperter av olika dignitet framfört de senaste dagarna om att det bara är att ha tydliga upphandlingsrutiner, följa upp krav o.s.v. Inte ens dataskyddet faller ut som man skulle kunna tro när man läser i avtalet mellan Region Stockholm och Medhelp och ser att regionen är personuppgiftsbiträde åt Medhelp och inte tvärtom….

Det som måste understrykas är att den digitala världen inte bygger på bilaterala relationer utan på multilaterala och att vi saknar verktyg att hantera den nya situationen. Även trogna gamla kämpar som tillsynsvapnet riskerar att bli tandlöst eftersom tillsynen gäller enskilda organisationer. Att skapa ansvarsförhållanden och möjlighet till ansvarsutkrävande avpassade för multilaterala infrastrukturer bedömer jag som den mest fundamentala säkerhetsåtgärden för vård-it. Detta är inte något som en enskild vårdgivare kan ta ansvar för utan måste byggas upp på nationell nivå. Tyvärr har denna grundläggande förutsättning totalt negligerats i de utredningar om e-hälsa som genomfört under senare år. Mer om de moderna strukturerna finns att läsa i den nyligen utkomna antologin Plattsformssamhället.

Ansvaret är alltså idag osynkroniserat med den nationella informationsinfrastrukturen och även med den tekniska infrastrukturen. Ändå tror jag det är viktigt med ett ansvarsutkrävande. Tyvärr kommer nog inte Region Stockholms innovationsregionråd ta sitt ansvar och avgå, inte heller hans motsvarigheter i Region Värmland och Sörmland. SKL:s programansvarige för e-hälsa kommer att på motsvarande sätt skjuta ansvaret ifrån sig och Inera har snabbt varit ute och sagt att de går skuldfria ur denna förödande situation. Tyvärr, inte för att vi behöver ett melodramatiskt utspel som när Toyota-chefen gråtande bad om ursäkt för sina fel eller syndabockar, men för att ge en reboot för vård-it.  Om ett antal digitaliseringspotentater inom vården åtminstone hade omdömet att säga: ”jag har villigt tagit emot all cred för att framstå som nyskapande och innovativ, nu tar jag lika villigt mitt ansvar när det visar sig att vi kört totalt fel inom e-hälsoområdet.”. Detta vore en mycket viktig signal att vi nu inte ska fortsätta som förut utan gå in i en ny tid.

Det jag skriver ovan kan nog de flesta hålla med om på någon nivå men varför ser det då ut som det gör? Jag skulle vilja hävda att det inte enbart beror på inkompetens utan i lika hög grad på attityd, möjligen arrogans. Detta är en något nedslående tanke för sannolikheten för att kunna omvandla inkompetens till kompetens är större en att rå på decennier av negativ säkerhetskultur.  Jag förstår att det är mycket behagligare att ständigt mana framåt och inte hänga upp sig på problem och hinder. I 1177-skandalen är patientens integritet som allvarligt skadats vilket är ett värde som talföra debattörer inom digitaliseringen och e-hälsa till och med i många sammanhang förnekat.

Den bristande samordningen kan också ses som ett resultat av SKL:s framgångsrika arbete som lobbyorganisation. SKL är en intresseorganisation för regioner och kommuner som arbetsgivare och har med stor frenesi hävdat det kommunala självstyret inom hälso- och sjukvård. Varje försök till styrning från staten nagelfars och min bedömning är att staten efter nedmonteringen av Socialstyrelsen inte ens har möjlighet till en effektiv myndighetsstyrning vilket lämnat fältet ännu mer fritt för SKL. Ur ett samhällsperspektiv har det även lett till en starkt minskad insyn eftersom SKL, trots att man är helt finansierad av offentliga medel, inte lyder under offentlighetsprincipen. Vad som pågår inom SKL och vilken agenda som drivs är därför svårgenomträngligt.  Under den tid jag jobbade på MSB och, bland annat inspirerad av den norska lösningen Normen, försökte få till en styrning bättre avpassad till de multilaterala relationerna fick jag ofta känna av SKL:s maktanspråk. Ärligt talat så var intresset inte särskilt stort ens i min egen myndighet och inte heller i de andra myndigheter som hade uppdrag i någon form som påverkade säkerhetsaspekterna i vården. Men var det ett svalt umgänge i myndighetssfären så var SKL:s engagemang i frågan på nollpunkten. Mitt käcka erbjudande om att MSB skulle kunna samordna och tillföra väsentliga resurser och kompetens för att göra den så skakiga informationssäkerheten i vården bättre möttes mycket kallsinnigt. Budskapet var att detta var en uppgift som regionerna kunde klara själva (med SKL:s hjälp) och att myndigheter inte hade i territoriet att göra.  Själv kände jag mig som en ovälkommen budbärare från de många medlemsorganisationer som satt med sin usla säkerhetssituation utan reell möjlighet att göra något åt den. Med ett avancerat tjat lyckades det till slut att få SKL att skriva under den gemensamma strategi som jag tagit fram som underlag och som nu litet patetiskt ligger kvar på MSB webbplats. Någon gemensam styrning á la Normen är lika fjärran som då strategin skrevs. SKL har alltså haft alla möjligheter att själva ta fram de stöd som så väl skulle behövas i deras medlemsorganisationer. Så har inte skett förutom det tveksamma verktyget för informationsklassning som jag skrivit om här. Något gemensamt regelverk för att hantera den multilaterala ansvarssituationen inom vården kan jag fortfarande inte hitta på SKL: s webbsida. Intressant nog har ju inte SKL något formellt ansvar för informationssäkerheten i vården eftersom man är en intresseorganisation och kommer säkerligen inte att påta sig något sådant nu heller. När nu nästa trend är AI i vården blir man inte direkt lugnare, särskilt inte när SKL:s programansvarige för e-hälsa ifrågasätter lagstiftningen snarare än ansvarskänslan hos införarna som här.

I mina dystrare stunder tror jag vi nått vår kollektiva inkompetensnivå där vi ska skapat ett it-monster som ingen längre kan styra. Vi har en situation med i princip outtömliga tekniska möjligheter promotas av aggressiva leverantörer. Tekniken möter en omogen organisationsstruktur där verklig styrning ersatts av fritt spelrum för särintressen. Till detta kommer den bristande självinsikten om att det är så här det ser ut och den negativa säkerhetskulturen inom vården. Och slutligen juridik och företrädare för informationssäkerhet som fortsätter att leverera lösningar gjorda för enstaka organisationer eller möjligen bilaterala relationer vilken inte är till någon större hjälp i den dagens multilaterala arkitekturer.

Självklart kan vi inte ge upp utan istället ställa oss frågan hur vi kan genomföra de absolut nödvändiga förändringar som skulle göra vård-it till en seriös verksamhet.  Här vill jag anslå en ny ton för att markera att detta är mycket komplexa frågor som vi idag i huvudsak saknar svar på. Det är inte enkla förbättringar av upphandlingsrutiner som kan leda framåt utan förändringar av en helt annan dimension som är nödvändiga. Det är inte beställningar mellan kund och leverantör som är det verkliga problemet utan beställningen från regeringen till sjukvårdshuvudmännen som inte fungerar där sjukvårdshuvudmännen som leverantörer inte klarar av att skapa en säker vård-it.

Mina förslag, som jag inte när något större hopp om att de kommer att anammas, är att likna vid ett undantagstillstånd. Det kan tyckas dramatiskt men allvaret i situationen kräver extraordinära åtgärder . Parallellt med åtgärderna bör även en attitydförskjutning initieras där vi slutar se digitalisering som ett självändamål utan blir förmögna att ta in olika perspektiv som till exempel säkerhet. Utgångspunkten bör också att det är en nationell struktur som ska byggas och förvaltas där de gamla organisationsgränserna inte längre får sätta käppar i hjulet. Här kan man ana att en del integritetsnihilister vädrar morgonluft men bedra er inte; målet är att stärka integriteten, inte nedmontera den ytterligare!

  1.  Inför ett moratorium inom vård-it och inför inte några nya lösningar som inte är absolut nödvändiga.
  2.  Gör en heltäckande genomgång av säkerhetsbristerna inom den svenska vård-it.
  3.  Stärk Socialstyrelsens roll i förhållande till sjukvårdshuvudmän vårdgivare när det gäller vårdens informationshantering. Detta bör även gälla myndigheter som främst ska leverera e-tjänster som E-hälsomyndigheten.
  4.  Utred hur ansvarsförhållandena för informationshanteringen i vården ser ut och hur de borde se ut. En central fråga är det reella ansvarsutkrävandet.
  5. Säkerställ att även det långsiktiga behovet av vårdinformationen beaktas, både den enskilda patientens behov och samhällets behov av informationen för forskningsändamål.
  6. Ta fram en strategi och en arkitektur för den nationella nivån som inte bara är fluff.
  7. Ta fram en gemensam styrmodell för informationssäkerhet i vården och låt den förvaltas av myndigheter – inte av intresseorganisationer eller utförare i första hand.
  8. Skapa ett ackrediteringssystem för anslutning till den nationella arkitekturen.
  9. Skapa verktyg för systematisk uppföljning av informationssäkerheten inom vård-it och lita inte på att tillsyn av enskilda organisationer skapar säkerhet.
  10. Utveckla utbildningar för de som ska arbeta med informationssäkerheten i vården.
  11. Utveckla ett forskningsprogram för informationssäkerhetsstyrning i miljöer med multilaterala ansvarsförhållanden.