Är alltid vad far gör det rätta?

Vår ambivalens inför molntjänster är stor. Å ena sidan har vi risken att personuppgifter och annan känslig information kommer i orätta händer, å andra all den funktionalitet som vi så gärna vill ha. Dessutom måste det vägas in att molntjänster erbjuder många säkerhetsfördelar, inte minst för mindre organisationer. Vissa menar att vi står i ett vägskäl. Själv ser jag att många redan har gjort sitt val och tyckt att nyttan med molntjänster överstiger risken. Att många kommuner har gjort så är ingen hemlighet men jag blir ganska häpen när jag efter ett tips kollade upp Mitt försvarsmakten, en rekryteringstjänst för Försvarsmakten. Tipset var att denna tjänst ligger i Office 365, en molntjänst som driftas av Microsoft på Irland. För att få korrekt information skrev jag och frågade Försvarsmakten litet om detta.

Hej!

Jag har tre frågor om Mitt försvarsmakten:

  1. Om jag förstår det rätt ligger den här rekryteringssiten som  en molntjänst där informationen ligger på Irland?
  2. Använder siten Google Analytics?
  3. Har det gjorts en riskanalys/informationsklassning innan man valde det här sättet att hantera informationen?

Slutligen skulle jag vilja ut en lista över vilka personuppgifter som hanteras i Mitt försvarsmakten.

Tack för svar!

och fick då följande svar som jag publicerar in extenso:

Hej!

Se svar nedan på dina frågeställningar.

Mitt Försvarsmakten är byggt inom extern molntjänst (Microsoft Office 365). Försvarsmakten har ställt krav på informations- och IT-säkerhet och granskat den färdiga lösningen utifrån kraven med godkänt resultat. Inom ramen för utvecklingsarbetet har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, löpande deltagit i granskningar av lösningen och har även godkänt lösningen inför driftsättningen. Försvarsmakten arbetar kontinuerligt med kontroll och förbättringar av informations- och IT-säkerheten i alla IT-tjänster inklusive denna. Försvarsmakten kommenterar inte i detalj hur säkerhetskraven är implementerade.

Personuppgifterna i Mitt Försvarsmakten behandlas med stöd av samtycke från den enskilde. Av samtycket framgår även att Microsoft behandlar personuppgifterna.

Försvarsmakten använder Google Analytics från Google som analysverktyg. Google Analytics använder cookies. Informationen som genereras av dessa (inklusive IP-adresser) kommer att vidarebefordras till och lagras av Google. Denna information används i syfte att utvärdera besöksstatistik. Google kan också överföra denna information till tredje parter om det krävs enligt lag eller i de fall en tredje part behandlar informationen för Googles räkning. Google kommer inte att koppla samman IP-adresser med annan data som Google innehar. Google Analytics anonymiserar den information som skickas till Google.

För personer utan registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten som har registrerat sig för ett specifikt event behandlas endast uppgift om namn och e-postadress.

För personer med registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten behandlas uppgifter om

Namn

Personnummer

Kontaktuppgifter (adress, telefonnummer och e-postadress)

Uppgift om kön

Uppgift om svenskt medborgarskap

Uppgift om nuvarande sysselsättning

Uppgift om nuvarande arbetsgivare

Uppgift om godkända betyg MA / SV / EN från gymnasiet

Uppgift om kondition och muskelstyrka

Intresse för Försvarsmakten

Medarbetarstatus, tidigare anställning inom FM

Har ansökt om Veterankort eller har Veterankort

Har sökt tjänst

Har sökt GMU

Har gjort rekryttest

Startat GMU/GU-F/GSU/Kombattantutbildning

Slutfört GMU/delkurs/GU-F

Tagit anställning inom FM

Avtal tecknat

Avtal tecknat den

Samtycker till lagring och bearbetning av information

Kandidaten vill avregistrera sig

Mvh Försvarsmakten

Det ska medges att jag ibland varit aningen tveksam till att det ofta framställs som att Försvarsmakten är säkerhetsexperterna även då det gäller det civila samhällets säkerhet. Men om vi acceptera premissen att Försvarsmakten är någon form av riktkarl för samhällets säkerhet blir detta svar intressant. Frågorna jag ställer mig är:

  1. Har Försvarsmakten gjort rätt riskbedömning när det valt den här lösningen eller har de liksom många andra fallit för frestelsen och sett all fördelar finns med molntjänsterna och låtit detta få överhanden?
  2. Om riskbedömningen är rimlig att hantera personuppgifter och andra uppgifter om exempelvis placeringar som annars uppfattas känsliga, dessutom i en omfattning som svindlar, i en molntjänst i det här sammanhanget – varför skulle det inte vara det i andra sammanhang som exempelvis i kommunal verksamhet?

Observera att jag inte har svaret på dessa frågor – jag bara funderar.

E-arkiv och e-arkiv

Det är högintressanta tider då vissa frågor ställs på sin spets. I min begränsade värld är en av dessa frågor det så kallade e-arkivet, denna företeelse så omgiven av förväntningar och föreställningar.

Under den senaste tiden har två stora händelser timat inom området: Statens servicecenter misslyckades med sin upphandling av e-arkiv och SKL Kommentus Inköpscentral (fortsättningsvis kallad SKI) lyckades med sin. Det kan tyckas vara två mycket likartade händelser men ju mer man gräver så framstår skillnader allt tydligare. Jag är ju en enkel konsult vars främsta uppgift är att försörja mig men eftersom jag misstänker att ingen annan bättre lämpad funktion tänker göra någon analys av varför det gick som det gick fattar jag ändå pennan/tangentbordet. En brasklapp är naturligtvis att jag inte har den tid och de resurser som krävs för att göra en fullständig analys utan att jag enbart kommer att ta upp vissa aspekter som särskilt intresserar mig och då främst säkerhetskraven. I ingetdera fallet kommer jag att kommentera de konsulttjänster som ingår i upphandlingarna utan endast upphandlingen av själva tjänsten eller applikationen.

Bakgrund

För att förstå dessa upphandlingar behöver några basala förutsättningar slås fast.  Något som är självklart för den med litet insikt i arkivfrågor är att lagring av digital information inte täcker begreppet e-arkiv. Här finns dock inte utrymme att gå igenom alla intrikata aspekter men låt mig poängtera vissa grundläggande frågor:

  • Om vi särskiljer lagring och arkiv innebär arkiv den slutliga förvaringen av information som ska bevaras i hundra-, ja tusentals år. Att införa e-arkiv är alltså inte något som kan vidtas med en händelsehorisont på tio år.
  • I den svenska myndighetsvärlden råder en viss begreppsanarki där ”arkiv” kan betyda olika saker som en lokal, en institution och en myndighets bestånd av allmänna handlingar vilket jag skrivit om bland annat här.
  • En myndighet (inklusive kommuner och regioner) skapar och tar emot stora mängder information av vilka en del utgör allmänna handlingar som enligt huvudregeln ska bevaras för framtiden såvida inte ett formellt gallringsbeslut upprättas som sätter en gallringsfrist.
  • Gallring kan alltså ske efter olika lång tid vilket gör att viss information ska sparas för all framtid medan annan kan gallras efter viss tid. För pappersbunden information har man därför ofta skapat mellanarkiv för att avställa inaktuell information i väntan på långtidsbevarande respektive gallring.
  • Det är arkivmyndigheten som i huvudsak ska fatta gallringsbeslut. Här finns dock en mycket stor skillnad mellan statliga myndigheter och kommuner/regioner. För statliga myndigheter är Riksarkivet arkivmyndigheter medan i kommuner och regioner är deras egna styrelser som utgör arkivmyndigheter
  • En arkivmyndighet har inte bara uppgiften att fatta gallringsbeslut utan även ansvaret för bland annat arkivvård och tillsyn. I det nu aktuella sammanhanget är det en central förutsättning att när en arkivmyndighet tar hand om ett arkiv så är det också arkivmyndigheten som ”äger” arkivet. Arkivmyndigheten ansvarar för utlämnande av allmänna handlingar och den ursprungliga arkivbildaren (d.v.s. myndigheten som lämnat in) kan inte hålla på att rumstera om i informationen.
  • Trots att arkivredovisningen ska vara processorienterad och att vi idag har stora sammanhängande informationsinfrastrukturer med ett otal antal bärare är e-arkivfrågan fortfarande inriktad på att överföra informationsmängder från enskilda system för arkivering.
  • I den enkät jag gjorde 2018 bland myndigheter, kommuner och regioner var ett starkt intryck att e-arkivfrågan inte i någon högre grad kopplats samman med informationssäkerhet. Få att de tillfrågade hade gjort informationsklassningar och riskanalyser, ännu färre kunde redovisa säkerhetskrav att ställa på e-arkiv.

Ovanstående punkter sammantaget med att Riksarkivet, för att uttrycka det milt, inte är direkt sugna på att ta emot digital arkivinformation och det inte heller finns en övergripande strategi för den långsiktiga nationella arkivverksamheten försätter myndigheterna i en svår situation. Man har helt enkelt en exponentiellt växande digital informationsmängd att långsiktigt ta hand om utan det finns tydliga lösningar för hur det ska ske. Förutom myndigheters, kommuner och regioners vånda så är vi nog en hel del som känner en stor oro på samhällsnivå för de stora informationsförluster vi riskerar att göra. En informationsförlust som inte bara är ett stort hot mot dagens och framtida forskning utan också för vårt gemensamma minne. Det finns naturligtvis enstaka ljus i mörkret som Sydarkivera som förtjänar att lyftas fram men som helhet ser det tämligen mörkt ut.

Det är alltså i denna kontext som de två upphandlingarna ska sättas in och som kanske kan ge en förklaring till varför de utfallit som de gjort.

Vad skulle då upphandlas?

Inledningsvis kan slås fast att de två upphandlingsprojekten knappast kan ha haft mycket samröre. Olikheten i synsätt och begrepp är iögonfallande trots att det i båda fallen handlar om offentlig sektor och delvis överlappande verksamheter. En sak är dock den samma för båda upphandlingarna: det handlar inte om att upphandla en lösning för det långsiktiga arkivbehovet. I stället uppfattar jag det mer som att göra en quick fix i väntan på något mer bestående. Det är alltså möjligen lösningar för mellanarkiv vi pratar om där information av olika karaktär (allmänna handlingar och annat) lagras under en i arkivperspektivet begränsad tid för att därefter gallras, rensas eller föras över till en slutförvaring. Såvitt jag kan se handlar också lösningar om överföring från system till system eller från system till tjänst, ingen inriktning mot ett mer infrastrukturellt tänkande finns med. Jag är inte förvånad över detta men vill ändå betona detta.

Trots likheten i behov har SSC och SKI hamnat i två helt olika upphandlingar.

Statens servicecenter

SSC har sedan 2014 bedrivit sitt upphandlingsprojekt där också ett antal statliga myndigheter deltagit och varit utsedda som ”pilotmyndigheter” (bakgrunden finns här). Utifrån regeringsuppdraget lämnades en första delrapport 2015 med ett förord signerat både av SSC:s GD och riksarkivarien. Jag vill inte undanhålla läsaren sammanfattningen i rapporten som var följande (felstavning inkluderad):

Det finns goda förutsättningar för att skapa en förvaltningsgemensam tjänst för e-arkiv.
· Det blir en minskad investeringskostnad och en besparing för staten som helhet.
· Bara genom att etablera ett gemensamt e-arkiv istället för sju separata för pilotmyndigheterna, sparar staten flera tiotals miljoner kronor.
· Det finns etablerade arbetsätt för e-arkivering
· Marknaden är mogen och det finns system och leverantörer.
· Sju pilotmyndigheter har skrivit på en avsiktsförklaring om att ansluta sig till tjänsten. Förutsättningar för fortsatt arbete:
· Regeringen behöver undanröja de juridiska hindren genom en förordningsändring.
· Statens servicecenter (SSC) och Riksarkivet förordar att projektet går vidare till krav- och upphandlingsfas, under förutsättning att regeringen bidrar med tillräcklig finansiering.

Även den som är luttrad från digitaliseringsprojektens närmast obligatoriska glädjekalkyler kanske ändå hoppar till litet vid sådana diffusa fördelar som att staten ska ”spara flera tiotals miljoner kronor”. Konstateranden som att det finns en mogen marknad för e-arkiv och dessutom etablerade arbetssätt för e-arkivering känns idag 2019 som önsketänkanden och var det ännu mer 2015.

Det var utgångspunkterna för projektet som visserligen har haft riksarkivarien som styrgruppens ordförande och en stilig projektdokumentation men som ändå slutade i att upphandlingen av en nationell molntjänst avbröts strax före jul 2018.

Vad SSC under fyra år försökt upphandla är alltså en molntjänst för ett stort antal myndigheters e-arkiv (om man ser till de tillväxtstaplar som presenterats i projektet):

Den ”tjänst” som Statens servicecenter efterfrågar i denna upphandling är således att betrakta som en sammanhållen leverans och ska inte förväxlas med begreppet ”Software as a service” (SaaS). Skillnaden är att den grundläggande arkivmjukvaran upphandlas i form av en programvarulicens medan de övriga delarna i leveransen upphandlas som en tjänst på månadsbasis.

Istället för en normal upphandling av molntjänsten valde SSC att göra en så kallad konkurrenspräglad dialog.

Statens servicecenter har valt konkurrenspräglad dialog som upphandlingsförfarande då det inte är möjligt att utforma samtliga krav på tjänsten i förväg. Med tanke på komplexiteten i uppdraget och de rättsliga förutsättningarna krävs dialog med erfarna leverantörer för att slutgiltigt utforma kraven.

Detta är enligt mig en mycket svår upphandlingsform inte minst när det gäller applikationer och molntjänster. För att kunna styra en sådan upphandling krävs en mycket fast hand från kunden för att inte hamna på olika typer av grynnor och skär. När då kunden redan inledningsvis skriver att man inte kunnat utforma kraven på tjänsten känns den fasta handen rätt avlägsen. Som säkerhetsintresserad börjar man skruva på sig; att upphandla en nationell molntjänst med en glidande kravspec känns…obehagligt.

Låt oss då se på säkerhetsinriktningen i SSC:s konkurrenspräglade dialog. För det följande är det viktigt att ha i åtanke att syftet med processen att nå fram till en leverantör av en molntjänst, d.v.s. en tjänst där stora mängder offentlig ackumuleras.  Kravet på tjänsten har varit att den ska kunna hantera den information som kundmyndigheterna väljer att stoppa in, även sekretessreglerad information. Däremot inte hemliga handlingar:

  • den förvaltningsgemensamma tjänsten för e-arkiv ska inte dimensioneras för hantering och lagring av hemliga uppgifter och handlingar. Hemliga uppgifter och handlingar ska därför fortsatt, och av kundmyndigheterna själva, förvaras på annat sätt

  • e-arkivet som sådant bör betraktas som säkerhetskänslig verksamhet – av betydelse för rikets säkerhet. Detta bland annat mot bakgrund av de stora informationsmängder, från många myndigheter, som ansamlas i lösningen och de konsekvenser som till exempel ett bortfall av tjänsten skulle kunna medföra för berörda verksamheter – och för samhället

Redan här väcks många frågor. Om man ser det potentiella e-arkivet som en säkerhetskänslig verksamhet enbart p.g.a av att det ansamlas stora informationsmängder varför då utan närmare argumentation välja en lösning som leder just till detta? Följden av beslutet har blivit att man valt att göra en upphandling med krav på säkerhetsskyddsavtal på nivå 1, alltså den högsta nivån. Detta ställer stora krav på leverantören som att införa en säkerhetsskyddsorganisation, att välja vissa specifika säkerhetslösningar och att införa utvidgade säkerhetskontroller av anställda. Förutom att säkerhetsskyddsåtgärderna av naturliga skäl kan minska effektiviteten i lösningen innebär ökade kostnader och därmed ökat utpris för kunden. Det innebär minskad integritet för anställda och i många fall även fördyrande krav i kundens egen verksamhet.

I detta fall ställer jag mig också tveksam till på vilket sätt e-arkivet om det inte upprätthåller tillgängligheten skulle utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet liksom att antagonistiska hot skulle vara den primära risken (jag går inte djupare på den nya lagens syn på riktighet och tillgänglighet eftersom den är i bästa fall oklar).  Om detta synsätt sprids, d.v.s. att det visserligen inte är säkerhetskänslig information som kommer att hanteras i lösningen men vi kommer ändå att använda SUA, så kommer i princip varenda molntjänst som används i offentliga uppdrag av privata och offentliga aktörer att falla under säkerhetsskyddslagen. Om säkerhetsskyddslagens syfte är att skydda ”det mest skyddsvärda” så kan vi inte låta det gå inflation i tillämpningen så att den blir det nya normala. Jag vill bara framföra ett milt: sansa er och försök tänk på konsekvenserna av detta (även om utredningen som ny säkerhetsskyddslag hade en ytterst sangvinisk konsekvensanalys, återkommer till det i ett senare inlägg).

Det kanske mest häpnadsväckande är att informationsklassning och skyddsnivåer inte nämns vare sig i inbjudan eller bilagan. Utan kommentar förutsätts alla myndigheter ha samma behov av säkerhet och kravs ställs inte på leverantören att kunna leverera tjänsten på olika fastställda skyddsnivåer. Min fundering blir då vem som blir riskägare i det här konceptet om kundmyndigheten inte kan påverka tjänsten. Detta känns igen från SSC:s övriga tjänster vilket jag ser som ett grundproblem med hela konstruktionen.

Förutom detta ställde SSC även krav på certifiering mot ISO 27001 eller motsvarande icke-certifierat ledningssystem, SOA samt beskrivning av säkerhetskontroller. Detta är ett krav som måste finnas med men som i praktiken, enligt min erfarenhet, inte utgör en garant för ett väl fungerande säkerhetsarbete.

Hunnen så här långt i genomgången av upphandlingen pockar två frågor på. För det första har SSC begränsat antalet möjliga leverantörer mycket starkt. Fyra års utredande borde ha gett en marknadsanalys som påvisat att det finns mycket få svenska leverantörer som kan eller vill leverera på dessa villkor. Historien visar ju också att endast en leverantör återstod när upphandlingen avslutades. Den andra frågan är varför denna upphandlingen sker över huvud taget. Ett alternativ hade varit att gå ut i en vanlig ramavtalsupphandling där Riksarkivet kunnat bistå med expertkunskap på samma sätt som de nu gjort i SSC:s upphandling. Vad exakt tillför SSC som inte myndigheterna skulle kunna få i en direktrelation med leverantörerna? Eftersom man då skulle kunna få fler leverantörer skulle förhoppningsvis den koncentration som påkallat säkerhetsskydd kunnat undvikas (ja, här ligger en mycket, mycket större fråga om den totala mängden tjänster hos leverantörerna och ramavtalens oligopolskapande kraft men jag hinner inte ta den nu).

Till detta kommer en bilaga med ganska ordinära säkerhetskrav. Några reflektioner kan dock göras. Påfallande många av kraven är inexakta av typen att leverantören ska beskriva vilken säkerhetsfunktionalitet finns. En förvånansvärt stor andel av det som kan kallas säkerhetskrav ägnas åt fysisk säkerhet. Och som sagt: nivåer saknas. Sammantaget skulle det skapa stora svårigheter för kundmyndigheten att bedöma vilken den faktiska säkerheten i leveransen blir.

Om man summerar SSC:s kravbild inklusive orimliga krav som att leverantören ska ha erfarenhet av att tillämpa Riksarkivets FGS i praktiska lösningar vilket i princip är en omöjlighet eftersom det knappt finns några FGS:er så undrar jag om SSC verkligen velat ha en leverantör. I förtroende har leverantörer förmedlat att har saknats dialog trots den upphandlingsform som valt och som bygger på just dialog. Trots att endast en leverantör återstått under det sista året har upphandlingen rullat på och därefter avslutats bland annat med motiveringen att det var för få leverantörer. I upphandlingsunderlaget återkommer följande formulering:

Under avtalstiden kan uppdraget komma att begränsas eller på annat sätt förändras med anledning av författningsändringar eller förändrade uppdrag för Statens servicecenter. Bland annat kan det bli aktuellt för statliga myndigheter att ansluta till en så kallad statlig molntjänst.

Med tanke på att företrädare för SSC ofta vädrat en önskan om att få uppdraget att ta över statlig it-drift och skapa en statlig molntjänst så kan inte tanken att angelägenheten att få affären i hamn kanske inte var helt odelad helt viftas bort.

SKI

SKI:s upphandling är en förnyad sådan så man får anses ha mera erfarenhet på området än SSC.

Av teoretiska och praktiska orsaker är jag tilltalad av SKI:s inriktning att använda definitionen ”funktion för e-arkivering” även om det finns aningen av ironi i motstridigheten när funktionen beskrivs som

I definitionen av funktionen för e-arkivering beskrivs e-arkiv i termer av vad e-arkivet ska klara av, vilka behov som ska tillgodoses, snarare än vilka funktioner som ska finnas.

Detta är en betydligt mer öppen upphandling i meningen att det finns möjlighet för kunderna att använda avtalet både för att kunna köpa en molntjänst och för att köpa en applikation för egen drift. I alla fall hypotetiskt minskar det risken för den koncentration som föranledde kravet på SUA för SSC. SKI har alltså valt att inte göra en SUA, helt korrekt enligt mig. Det ger också kunden möjlighet att lägga till egna säkerhetsåtgärder i en applikationsdrift och anpassa applikationsdriften till egna skyddsnivåer.

Att flera leverantörer finns på ramavtalet minskar inte bara koncentrationen av information utan gör också lättare att välja en leverantör som motsvarar den egna kravbilden utöver det som står i ramavtalet. Jag tror (med betoning på tror) att ramavtal är en bättre lösning även ur säkerhetssynpunkt om det är oklart vad en mellanliggande myndighet ska tillföra eftersom kunden då har möjlighet att ha direktkontakt med leverantören.

Applikationsdrift i all ära men för mindre verksamheter kan molntjänster innebära en mycket bättre säkerhet än vad man kan skapa själv (har redan skrivit om detta ett antal gånger så jag vevar inte argumentationen ytterligare en gång).

Inte heller i SKI:s upphandling finns skyddsnivåer definierade även om informationsklassning nämns som en del i de konsulttjänster som kan avropas. Krav på certifiering ställs inte och säkerhetskraven är inte frilagda på samma sätt som i SSC:s upphandling. Likaså är många kraven av samma något diffusa karaktär som i SSC:s upphandling. Det är därför svårt att på rimlig tid skapa en bild av hur den tänkta säkerhetsarkitekturen ser ut. Jag tror dock att det varit enklare att hitta fram till ett samförstånd i denna upphandlingstyp än i den konkurrenspräglade dialogen som SSC valde som upphandlingsform.

Slutsatser

Ett problem med båda upphandlingarna är att det är svårt att se vilka riskbedömningar som gjorts och det är även svårt att se något systematiskt arbete som föranlett de säkerhetskrav som faktiskt ställts. Jag uppfattar det inte som att säkerhet varit en väl analyserad fråga i upphandlingarna även om SSC drämde i med storsläggan säkerhetsskydd. Generellt skulle jag vilja hävda att kunden som använder SKI:s ramavtal har större möjlighet att påverka säkerheten i sin informationshantering än den tänkta kunden hos SSC. Hur stora koncentrationer av information ska hanteras är en fråga på nationell nivå där jag inte tror att säkerhetsskydd är lösningen.

I båda fallen har (eller skulle ha haft) kunden ett drygt arbete att analysera sitt säkerhetsbehov innan en tjänst kan tas i drift. En from förhoppning är fortfarande att ta fram gemensamma skyddsnivåer till gagn både för kunder och leverantörer. Ytterligare en önskan skulle vara att tydligare utgå från de tilltänkta kundernas situation och möta dem där de är.

Om ett nationellt ”e-arkiv” ska byggas upp bör behov och lösningar analyseras mycket mer noggrant. Det handlar om både organisation, tjänster och infrastruktur. De utredande ansatser som gjort av SSC övertygar mig inte om att denna myndighet är rätt instans för detta uppdrag. Under en övergångsperiod menar jag att den realistiska lösningen är att upphandla tjänster. En observation som kan göras är att den organisation som har till uppgift att göra upphandlingar är den som lyckas. En lärdom av detta kan vara att uppmärksamma hur komplicerad själva upphandlingsprocessen är och att den bäst sköts av en organisation med expertkompetens.

Att ha icke-koordinerade lösningar mellan stat och kommun/region är olyckligt. Eftersom informationen flödar mellan arkivbildare bör det konceptuellt vara samma typ av lösningar. Här finns även möjlighet att ge stöd för de privata utförarna av offentliga uppgifter – ett område som nu tycks bortglömt.

Slutligen vill jag, som så ofta, understryka betydelsen av att Riksarkivet tar ett betydligt större ansvar för e-arkivfrågan. Det gäller både operativt i rena kravställningar men också strategiskt. Redan nu görs enorma informationsförluster vilket borde sporra Riksarkivet till att göra det till sin huvudfråga. Föreställningen om att e-arkiv handlar om att överföra information från ett system till ett annat måste överges och de stora informationsarkitekturerna prioriteras.

För att lyckas med krävs mycket stora insatser. Två viktiga steg menar jag är att befria SSC från uppdrag inom e-arkivområdet och att inse att det som nu kallas e-arkiv egentligen är ett informationshanteringssystem som inte löser den långsiktiga arkivfrågan. Därefter bör ett nytt uppdrag skapas.  Grunden för ett sådant uppdrag bör vara att staten nu (och sannolikt inte under överskådlig tid)inte har förutsättning att utveckla informationshanteringslösningar i den omfattningen själv. Att omforma eller kopiera SKI:s ramavtal så att även statliga myndigheter kan använda det är ett sätt att skapa förutsättningar för en mogen marknad där leverantörer kan se en långsiktighet som gör att de vågar investera i utveckling.

Tillägg 2019-02-10: Uppmärksamma läsare har hört av sig och sagt Kammarkollegiets ramavtal ”Informationsförsörjning” innebär en möjlighet för alla aktörer inom offentliga sektor att upphandla e-arkivlösningar för installation i den egna miljön. Definitionen av e-arkiv är på samma sätt som övriga sparsmakad och på samma gång förbryllande, arkivarie som jag är har jag svårt att uppfatta skillnaden mellan arkivering och långtidsarkivering:

Anbudsgivare ska erbjuda minst en programvara för e-arkiv för installation i kunds it-miljö.
Med e-arkiv menas en programvara för arkivering och långtidsarkivering av handlingar för
installation i kunds it-miljö

Naturligtvis borde jag nämnt avtalets existens. Jag har dock redan i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag försökt få svar på vilken säkerhet dessa leverantörer kan erbjuda utan att lyckas (ingen svarade). Dessutom går ramavtalet såvitt jag kan se ut den sista november i år. Att avtalstiden snart går ut ökar möjligheterna för att ta ett större grepp om frågan.

 

Nya roller vid outsourcing

Sällan har uttrycket ”på förekommen anledning” förefallit så relevant som när en promemoria angående Skärpt kontroll av statliga myndigheters utkontraktering och överlåtelse av säkerhetskänslig verksamhet  presenterades och skickades på remiss i veckan. Den konspiratoriskt lagde funderar naturligtvis vid vilken tidpunkt promemorian initierades och hur diskussionen gick då . Nu är den i alla fall lagd och det är naturligtvis intressant att se på det faktiska innehållet. Redan här bör det dock poängteras att promemorian endast gäller statliga myndigheter och därför saknar relevans i den senaste veckans diskussioner om kommunernas säkerhetsskydd till exempel.

Såvitt jag kan se innehåller den egentligen bara tre förslag på förändringar i säkerhetsskyddsförordningen som innebär konkreta förändringar. För det första kompletteras rubriken för 16 § till att omfatta även utkontraktering (Överlåtelse och utkontraktering av verksamhet som drivs av det allmänna). På det sättet tydliggörs att reglerna även omfattar outsourcing av den typ som genomfördes vid Transportstyrelsen.

För det andra ska myndigheter som planerar att genomföra till exempel en outsourcing genomföra en särskild säkerhetsanalys:

undersöka och dokumentera vilka uppgifter i den verksamhet som myndigheten avser att utkontraktera som ska hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och som kräver säkerhetsskydd (särskild säkerhetsanalys)

Eftersom säkerhetsskyddsförordningen redan förutsätter att myndigheten ska ha koll på var det finns uppgifter som ska hållas hemliga bör detta i princip inte innebära något större merarbete. Redan initialt vid en planerad outsourcing bör det ju vara klart om det förekommer hemliga uppgifter eller inte i den information som ska outsourcas. Naturligtvis vet jag att det inte alltid är så i verkligheten men nu försöker jag ringa in vad som är det som kan tillkomma som nya element. Den tredje förändringen är också den som innebär den stora förändringen, nämligen att det inte, om förslaget går igenom, längre räcker att själv upplysa den enskilde outsourcingpartnern om att säkerhetsskyddslagen som gäller för utkontrakterade. Nu ska myndigheten också samråda med tillsynsmyndigheten (Försvarsmakten respektive SÄPO) om den planerade outsourcingen. Myndigheten ska alltså ta sin särskilda säkerhetsanalys till sin tillsynsmyndighet för samråd redan innan upphandling inleds. Tillsynsmyndigheten får också enligt förslaget ett mycket starkt mandat att styra upphandlingen och till och med stoppa den:

Tillsynsmyndigheten får förelägga myndigheten att vidta åtgärder enligt säkerhetsskyddslagen och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Om ett föreläggande inte följs eller om tillsynsmyndigheten bedömer att säkerhetsskyddslagens
krav inte kan tillgodoses trots att ytterligare åtgärder vidtas får tillsynsmyndigheten
besluta att utkontrakteringen inte får genomföras.

Utdraget till sin konsekvens ger förslaget ett helt nytt rollspel där Försvarsmakten respektive SÄPO blir ytterst ansvariga för riskbedömningen medan myndigheten som ska outsourca i princip kan skicka in sin säkerhetsanalys och därefter sätta sig på läktaren. Detta innebär både potentiella nackdelar som att ansvarsprincipen sätts ur spel och fördelar som att det tydliggörs vem som egentligen gjort bedömningen, d.v.s. tillsynsmyndigheterna. Händer det något med den information som outsourcats och alla de åtgärder som myndigheten förelagts av SÄPO kan vad jag ser inget ansvarsutkrävande ske mot myndigheten. Hur SÄPO ska kunna hålla sig uppdaterade för att kunna göra korrekta riskbedömningar är för mig svårt att riktigt förstå. Med tanke på förslagen till utvidgning av säkerhetsskyddslagens tillämpning i förslaget till säkerhetsskyddslag där det är mycket oklart vad som ska anses påverka ”Sveriges säkerhet” ser jag framför mig en ny flaskhals i den offentliga förvaltningen när SÄPO ska döma av alla större upphandlingar. Det ska bli intressant att läsa remissvaren och se hur dessa frågor diskuteras av remissinstanserna.

Att upphandla eller inte upphandla – det är frågan

Känslor är en inte oviktig komponent i säkerhetsarbetet. Gott så, insikter och säkerhetsmedvetande kan inte enbart byggas på logiska resonemang utan förutsätter också en djupare upplevelse. Men ibland kan det bli väl mycket känslor och litet för litet analys. Jag tänker på skandalen vid Transportstyrelsen som inte enbart lockar fram det skarpaste hos människor och då menar jag inte på mängden av skadeglada och litet barnsliga ”vad var det vi sa”-kommentarer som är nog så ansträngande. Framför allt tycker jag att den osorterade diskussion där all offentlig användning av outsourcing och molntjänster jämställs med den lagstridiga outsourcingen vid Transportstyrelsen är osaklig och vilseledande. Istället tror jag att vi måste landa i en mer sansad diskussion om hur den offentliga sektorn ska få ett så välfungerande it-stöd som möjligt vilket inkluderar allt från infrastruktur till appar. Förhoppningsvis skulle en sådan diskussion kunna utmynna i en it-strategi för det offentliga Sverige.

Detta tänker jag återkomma till i ett senare blogginlägg där jag utvecklar det jag skrev i den här artikeln . Artikeln har fått positiv respons. Någon enstaka har misstolkat den och annat som att jag skulle vara för en ohämmad användning av outsourcing och molntjänster, något jag finner ironiskt med tanke på hur ofta det antytts (mer eller mindre explicit) att jag är en säkerhetsbromskloss som motarbetar alla nya härliga digitala tjänster. Det kan vara en trösterik illusion men jag är ändå övertygad om att det är i mellanrummet mellan de fasta positionerna som vägen framåt går. Lösningarna är inte svarta eller vita utan olika delar i en gemensam informationsinfrastruktur måste analyseras i sin egen rätt. I denna struktur kommer icke statligt ägda komponenter att ingå i form av infrastruktur, utrustning, applikationer och tjänster. Så är det redan i dag i hög grad och det är svårt att förstå hur staten skulle kunna utveckla denna helhet i egen regi. Om en intention mot ökad statligt ägande och utvecklande av infrastruktur, utrustning, applikationer och tjänster borde detta föregås av en ordentlig riskanalys där de faktiska riskerna faktiskt värderas. Det skulle motverka känslotänkandet och ge en mer rationell grund för en strategi. Observera att jag uppfattar att det finns argumentation som främst vilar på känslor i båda riktningar, både hos dem som förordar marknadslösningar och hos de som hävdar att säkerheten alltid är bättre i statligt ägda lösningar.

I väntan på en inriktning kommer det på gott och ont att fortsätta att upphandlas både outsourcing och molntjänster av alla möjliga typer. Myndigheter erbjuder även varandra sourcing och tjänster vilket kanske t.o.m. är ännu mer komplicerat ut säkerhetssynpunkt (vilket jag diskuterade i mitt förra blogginlägg). Jag tycker dock inte att vi ska låta oss förtvivlas över detta. Bara för att Transportstyrelsen var dåliga (milt sagt!) på att genomföra en upphandling behöver inte alla myndigheter vara dömda att vara det.

Om vi utgår från att en stor del av it-relaterade tjänster även fortsättningsvis kommer att upphandlas av kommersiella aktörer bör en viktig säkerhetsåtgärd vara att inrikta sig på de offentliga upphandlingarna. Detta kan ske på två nivåer; dels på en gemensam övergripande nivå, dels hos den enskilda myndigheten eller kommunen som ska göra en upphandling.

På den nationella nivån identifierade SOU 2015: 23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige (NISU)  säker upphandling som ett av sex strategiska mål. I den nyligen framlagda cybersäkerhetsstrategin  finns däremot inte upphandling bland de sex strategiska prioriteringarna. Det finns ett kortare stycke på sidan 15 som i vaga ordalag säger att stödet för upphandling ska stärkas och därtill kommer att regeringen ska verka för att:

myndigheternas kompetens avseende upphandling av nätverk, produkter och system stärks och att myndigheterna vid upphandlingar säkerställer att hänsyn tas till säkerhetsaspekter

Inte så kraftfullt och det är svårt att se att outsourcing och molntjänster kan inrymmas under ”nätverk, produkter och system”.

För mig förefaller det finnas betydligt större möjligheter för att nationellt förbättra informationssäkerheten i upphandling än vad som framkommer strategin. En viktig del är att ägna större intresse åt molntjänster eftersom det sannolikt är där den stora ökningen av externa tjänster kommer att ske. En del finns att hämta i den rapport som Pensionsmyndigheten levererade som resultatet av ett regeringsuppdrag. För transparensens skull medger jag att jag deltog som expert i den utredningen. Ett förslag i rapporten var att ge MSB i uppdrag att genomföra en riskanalys av användning av molntjänster och andra externa IT-tjänster ur ett nationellt perspektiv, och att föreslå eventuella åtgärder. Detta förslag har dock inte, såvitt jag vet, anammats men borde genomföras, inte nödvändigtvis av MSB utan hellre av en mer sammansatt gruppering. Rätt genomförd där olika alternativ granskas utgör en sådan analys mycket viktig input till en mer strukturerad inriktning av offentlig it.

Upphandlingsmyndigheten omnämns också i förbifarten i cybersäkerhetssäkerhetsstrategin, däremot inte Statens inköpscentral under Kammarkollegiet som trots allt ingår ramavtalen för it och telekom för hela den offentliga sektorn. I ramavtalshanteringen tror jag att det finns en stor potential där det går att ställa tydligare krav på leverantörerna men också att ge betydligt bättre stöd för de avropande myndigheterna att komplettera ramavtalets krav. Att göra bra upphandlingar bygger på att det finns en tydlig kommunikation mellan kund och leverantör vilket i sig förutsätter att kunden kan formulera sina krav. När man tittar på avrop som gjorts innehåller de påfallande litet om informationssäkerhet (en studie har gjorts av detta som tyvärr inte finns tillgänglig på MSB:s webbplats). Min tolkning efter mina kontakter med myndigheter, kommuner och landsting är att man

  1. Tror att ramavtalen tagit hand om säkerhetsfrågorna
  2. Tycker sig sakna kompetens och metoder att ställa rätt krav
  3. Utgår från att leverantörerna med automatik levererar tjänsterna med rätt säkerhet (de har ju säkert fått alla krav redan från andra kunder…).

Sammanfattningsvis tror jag helt enkelt att detta är en för svår fråga för små och medelstora (kanske t.o.m. för stora) myndigheter att hantera autonomt – det finns ett stort behov av effektivt stöd.  Innan jag slutade på MSB började jag arbeta med ett koncept för standardiserade skyddsnivåer som skulle kunna användas bland annat vid upphandlingar. Alltså om kravet är hög nivå på riktighet innebär det de här kraven på tekniska och organisatoriska åtgärder (kraven måste naturligtvis omges av en hög grad av förvaltning så att de hålls aktuella). Min tanke var att detta skulle utgöra en gemensam plattform för kunder och leverantörer där inte unika krav behövde tas fram för varje upphandling. Detta tror jag fortfarande är en bra lösning som borde utvecklas som stöd för alla typer av it-relaterade upphandlingar.

Staten skulle även kunna använda marknadskrafterna till sin fördel och agera som en samlad förhandlingspartner till de stora internationella leverantörerna av molntjänster. Krav på t.ex. var svenska myndigheters information ska hanteras (inom landet), dedikerade/kontrollerad personal och att följa ett  gemensamt regelverk skulle kunna ställas. Detta har redan skett i Tyskland och jag ser inte varför inte Sverige skulle följa detta exempel. I den bästa av världar skulle staten då få både kontroll över sin information och samtidigt få tillgång till de lösningar som de kommersiella leverantörerna kan erbjuda. Detta är en lösning som definitivt bör noggrant utvärderas innan beslut om statliga moln eller koncentration av statlig it-drift beslutas.

Detta är bara några möjligheter för att förbättra på nationell nivå men det finns också mycket i teorin som den enskilda myndigheten eller kommunen kan göra. När jag arbetade på MSB skrev jag en vägledning för informationssäkerhet vid upphandling av it-relaterade tjänster. Så här i efterhand kan jag säga att om Transportstyrelsen kunnat följa vägledningen skulle inte Stefan Löfven behövt avbryta sin semester och två ministrar avgå…

Tanken var att så konkret som möjligt beskriva hur informationssäkerhet på ett bra sätt tas med vid upphandlingar. Vissa har påpekat att det är ett utopiskt tillstånd av väl planerade upphandlingar som redovisas i vägledningen. Jag är naturligtvis medveten om att många upphandlingar sker under stark tidspress och att de upphandlade organisationerna är sällan-köpare som nog saknar den vana och kompetens som skulle krävas för de komplicerade upphandlingar som det ofta gäller. Om man ska gena är det ändå bra att veta vad man inte har gjort som man kanske borde ha gjort. Vägledningen innehåller vissa förenklingar som kanske kan ifrågasättas som t.ex.:

Riskanalysen bör inledas med att kartlägga vilken roll systemet eller tjänsten ska ha i organisationen samt vilka interna och externa intressenter som finns till lösningen när den är i drift. För att kunna göra riskanalysen krävs därför att man översiktligt beskriver vilken information som ska hanteras och på vilket sätt . Vissa aspekter bör säkerställas initialt eftersom de är avgörande för vilka lösningar som är möjliga, som till exempel:

  • Innehåller informationen personuppgifter? Om ja, är dessa uppgifter att betrakta som känsliga personuppgifter?
  • Kan lösningen komma att hantera information som påverkar rikets säkerhet?

Om lösningen är tänkt att hantera denna typ av information kommer det att finnas särskilda säkerhetskrav i lagstiftning som redan från början kan utesluta vissa typer av lösningar som exempelvis molntjänster.

Vän av ordning kan naturligtvis hävda att det går att använda molntjänster och outsourcing för den här typen av information med rätt säkerhetsåtgärder vidtagna. Jag menar dock att det i praktiken innebär krav på kompetens och resurser som flertalet organisationer saknar. Och om man skärskådar verkligheten så kan nog inte mindre myndigheter och kommuner följa vägledningen eftersom de saknar kompetens och resurser att göra ens det. Detta trots att molntjänster och outsourcing innebära en möjlighet att höja säkerheten (för information som inte faller under säkerhetsskyddslagen eller innehåller känsliga personuppgifter). Att undvika att molntjänster när personuppgifter är också ett råd som är allt svårare att följa eftersom även ordinära kontorstjänster som mail, kalender och samarbetsytor naturligtvis innehåller personuppgifter och t.o.m. känsliga personuppgifter. När det är precis de tjänsterna som de flesta myndigheter och kommuner vill köpa som molntjänster uppstår ett dilemma som sannolikt bara går att lösa genom den typ av nationellt avtal som jag tidigare beskrev.

När jag är ute och pratar om upphandling är det två punkter som jag trycker extra hårt på förutom informationsklassning/riskanalys. För det första att man måste första att en upphandling är en process där åtminstone fyra aktörer ingår:

  • Verksamheten som behöver it-stödet
  • It-chef
  • Informationssäkerhetsansvarig
  • Inköpare/upphandlare

Dessa fyra aktörer brukar ofta ha divergerande uppfattningar om både hur upphandlingen ska genomföras och vad den ska leda fram till. Informationssäkerhet är sällan vara en prioriterad del av upphandlingen och många är väl vi som en kravspec i handen med kommentarer av typen: ”kan du slänga in säkerhetskraven till i början av nästa vecka?”

Därför finns det en processbeskrivning med i vägledningen med markering av de aktiviteter där informationssäkerheten bör finnas med.

Tyvärr tror jag även detta är ett råd som är svårt att tillämpa eftersom många organisationer saknar en fastställd process för upphandling – det finns alltså inte struktur att fästa säkerhetsåtgärderna i. I vissa fall kan ett ledningssystem för informationssäkerhet fungera som ett lok som skapar ordning i generella processer genom sin kravställning men alltför många gånger kommer säkerheten in alldeles för sent och med alldeles för liten betydelse.

Det andra jag brukar trycka på är att när vi allt som oftast säger att det måste finnas en beställarkompetens är det inte bara under själva upphandlingen som detta behövs. Som syns i processbeskrivningen så behövs det beställarkompetens inom informationssäkerhetsområdet ända tills att avtalet. Detta glöms ofta bort och det fortlöpande säkerhetsarbetet kommer aldrig till stånd och en inte oväsentlig faktor är att det är svårt för den enskilda myndigheten att få till en metod för att genomföra det. Även den myndighet som varit duktig när det gäller att ställa de initiala kraven får därför en avklingande säkerhet som så småningom övergår till osäkerhet.

Upphandlingsfrågan har länge varit en favorit för mig och jag har predikat på längden och på bredden om dess vikt. Trots att jag in i det längsta vill se konkreta lösningar för att förbättra informationssäkerheten i den enskilda organisationen så förstår läsaren av det här inlägget säkert redan nu att jag ser det som en ganska hopplös uppgift. I offentlig sektor behöver myndigheter, kommuner och regioner en stark nationell plattform för upphandlingar av it-relaterade tjänster för att kunna ta sitt eget ansvar. Med plattform menar jag i all stillsamhet en strategi för hur regeringen tänker sig informationsförsörjningen, en styrmodell för ansvar, mer utvecklade ramavtal, upphandlingsstöd till enskilda organisationer, standardiserade skyddsnivåer och ett nationellt avtal med Microsoft m.fl. Att alla de utredningar som skett inom området inte lyckas greppa frågan uppfattar jag som ett misslyckande och litet av ett svek mot alla de myndigheter, kommuner och landsting som gör så gott de kan för att sköta sina upphandlingar fast de i realiteten kanske har möjlighet att göra det.  De journalister som vill gräva efter undermåliga avtal när det gäller säkerhet kommer sannolikt inte att gå lottlösa i fortsättningen heller. Min fråga i rubriken är helt retorisk. Vi är ett läge där upphandlingar sker och kommer att fortsätta ske. Att se till att de sker med god informationssäkerhet kräver nationella lösningar mycket snart. Om inte annat nafsar dataskyddsförordningen oss alla allt ihärdigare i bakhasorna och finns det inte en nationell beredskap för det så bör general-, region- och kommundirektörerna sova mycket oroligt.

Pendelrörelser

En standardscen ur mitt arbetsliv 2010-2015: ett möte angående e-förvaltning, e-hälsa eller liknande på nationell nivå. Jag sträcker upp handen och säger något i stil med ”vi måste få in informationssäkerhet”, ”riskanalys, informationsklassning, kravställning, ansvarsfördelning”, ”den personliga integriteten är en viktig säkerhetsdimension”. Mina inlägg möts som alltid antingen med invändningar med innebörden att säkerhet motverkar verksamhetens syfte eller, i de flesta fallen, tystnad. Efter något år sa jag, aningen ironiskt, ”ni vet vad jag kommer att säga och nu säger jag det så kan ni gå vidare”. På andra möten med myndigheter med så kallat särskilt ansvar för informationssäkerhet mötte jag samma oförstående reaktioner inför de verksamhetskrav som finns bland annat inom hälso- och sjukvård. Jag kände mig som ett växelrelä mellan två världar med begränsad förståelse för varandras förutsättningar med mantrat: effektivitet och säkerhet, säkerhet och effektivitet.

Händelserna på Transportstyrelsen belyser med neon de negativa konsekvenserna av oförmågan att styra den digitala utvecklingen på ett sammanhållet sätt. Jag tänker här inte den kommentera de politiska förvecklingarna även om de är dramatiska utan istället resonera om några av de förslag som framförts på lösningar för att förhindra liknande händelser. Min huvudtes är att förslagen lider av att det saknas en tydlig problemformulering – vad är det egentligen lösningarna avhjälpa?

Säkerhetsskydd och informationssäkerhet

Det som väckt mest intresse är att det i Transportstyrelsens outsourcing ingått information som faller under säkerhetsskyddslagen. Detta är naturligtvis helt huvudlöst och jag är fortfarande förvånad över att SÄPO inte lyckades förhindra det. Att det ingått hemlig information har dock gett hela den efterföljande diskussionen en olycklig slagsida mot att all outsourcing av myndigheters informationshantering är ett säkerhetsproblem (vilket också är rätt konstigt med tanke på att privata leverantörer står för rätt stor av bland annat utrustning, fordon, konsulter o.s.v. inom t.ex. Försvarsmakten). Så är inte fallet menar jag – rätt genomförd kan outsourcing och användande av molntjänster ha en säkerhetshöjande effekt för många myndigheter. Många myndigheter har problem med att få tillräckliga resurser och kompetens för att kunna upprätthålla en rimlig it-säkerhet och då har vi ändå inte talat om kommuner och landsting. Det är också något lätt verklighetsfrämmande i att hävda det skulle vara möjligt att backa bandet och hämta tillbaka all information som idag hanteras i molntjänster som är den alltmer dominerande formen av outsourcing. Skämtsamt brukade jag redan på andra sidan decennieskiftet hävda att det förvarades mer allmänna handlingar på Projektplatsen än i Riksarkivet. Idag kan myndigheter upphandla sina kontorstjänster i form av molntjänster via Kammarkollegiet vilket också allt fler gör. Kommunal verksamhet liksom hälso- och sjukvård byggs i snabb takt på allt fler molntjänster och inte bara för traditionella it-tjänster utan även för telefoni, välfärdsteknologi o.s.v.. Vad som förbigås i den nu pågående diskussionen är att molntjänsterna inte handlar om lagring av information utan de allt oftare ersätter verksamhetssystemen. De ger också helt nya integrationsmöjligheter mellan funktioner som tidigare varit inlåsta i olika system. Min inte helt originella prognos är att ”system” på det sätt vi tänker idag inom 10 år är döda och har ersatts funktionalitet som hämtas från olika tekniska lösningar som interagerar via internet. Det leder också till att den traditionella outsourcingen som nu ägnas ett så stort intresse också kommer att få en klart minskad betydelse.

Jag som ägnat mycket tid åt att skriva om teknikskiftet inom massaindustrin på 1800-talet känner igen ett teknikskifte när jag ser ett. Historien visar ganska entydigt på att båtar föga att försöka gå emot ett sådant – det är snabb anpassning till nya förutsättningar som är den viktiga framgångsfaktorn i en sådan situation. Det gäller även för informationssäkerhetsområdet menar jag.

Om att vi nu, vilket vissa tycks mena och den förslaget till säkerhetsskyddslag antyder, skulle inkludera samhällsviktig verksamhet i det som ska falla under säkerhetsskyddslagen – vad blir konsekvenserna? Det skulle visserligen kunna förhindra outsourcing i många fall men det skulle också ett antal andra negativa konsekvenser. Den gällande säkerhetsskyddslagen gäller skyddet av information som kan påverka rikets säkerhet om den blir röjd för obehöriga. Detta är tydligt avgränsade informationsmängder som ska vara identifierade och kända för organisationen som hanterar dem. Skyddsåtgärder av både organisatoriskt och teknisk karaktär finns beskrivna och ska tillämpas oavsett kostnad eller organisationens krav på effektivitet. Det är alltså ett binärt förhållande som inte är riskbaserat – en organisations ledning har egentligen ingen egen möjlighet att påverka hanteringen och äger inte risken. Detta är motsatsen till ett systematiskt informationssäkerhetsarbete som bygger på att ledningen ska styra säkerheten genom att väga säkerhetsåtgärder i förhållande till risker för verksamheten. I det systematiska informationssäkerhetsarbetet är ekonomiska avväganden en naturlig del.

Säkerhetsskyddet utgör inte ett skydd för något annat än rikets säkerhet i bemärkelsen röjande av hemlig information för obehöriga. De säkerhetsåtgärder som stipuleras är inriktade på konfidentialitetsaspekten och till viss del på någon slags robusthet. Om man ser på samhällsviktig verksamhet så är kravbilden helt annorlunda med exempelvis höga krav på tillgänglighet, spårbarhet och riktighet. I den allmänna röran har även uppgifter om skyddade personuppgifter, skydd för den personliga integriteten och säkerhetsskydd förekommit i samma andetag. Det är då viktigt att förstå att säkerhetsskyddet inte avser skydd för den personliga integriteten.

För mig förefaller det märkligt att det finns en önskan om att devalvera betydelsen av rikets säkerhet. Som SÄPO påpekar i sin vägledning angående säkerhetsskydd finns det ingen legal definition av ”rikets säkerhet” men det får ändå sägas att det får vara rätt rejäla saker för att uppfylla kraven:

Någon legaldefinition av begreppet rikets säkerhet finns inte. Rikets säkerhet kan dock sägas avse såväl den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det demokratiska statsskicket.

Det är alltså det nationella oberoendet respektive det demokratiska statsskicket som är det egentliga skyddsobjektet. Merparten av samhällsviktig verksamhet kan knappast sägas nå upp till den nivån mer än i enskildheter. Däremot har man mycket stora behov av informationssäkerhet men det är en annan fråga. Jag menar att säkerhetsåtgärderna på den yttersta nivån som säkerhetsskyddet innebär måste sparas till det syfte som de är avsedda för i annat fall kommer säkerhetsskyddet i sin helhet att urholkas. Det är en generell erfarenhet att säkerhetsåtgärder som inte kan motiveras löper en stor risk att kringgås och då får man en situation med en fiktiv säkerhet vilket kanske är den mest svårhanterliga situationen av alla.

Låt oss ändå leka med tanken att säkerhetsskyddsåtgärder börjar tillämpas i en vidare omfattning, typ för information som är ”känslig” eller samhällsviktig. Det skulle ju i så fall inte bara påverka outsourcing utan även myndigheternas interna verksamhet. Yippie – bort med de kreativa flexikontoren! Men också bort med de smidiga molntjänsterna och de resefria mötena. Och hur vård och omsorg ska klara sig är en gåta, ska varje enstaka server i den nationella infrastrukturen utformas som enligt SÄPO:s krav, ska all vårdpersonal klassas? Bäva månde de redan hårt prövade patienterna.

Önskan att vilja utvidga säkerhetsskyddet så att det även ska kunna tillämpas för att skydda det som ligger utanför det som definieras som rikets säkerhet är förståelig. Har man en hammare så ser allt ut som spikar eller hur det nu brukar heta. I ny situation griper man ofta efter det man har till hands och just nu verkar tanken på ett utvidgat säkerhetsskydd vara en tröst för många. Jag menar att detta är en lösning som är en tankevurpa vilket jag skrivit ett längre blogginlägg om apropå förslaget till nu säkerhetsskyddslag . Istället bör det upprätthållas en distinkt gräns mellan säkerhetsskydd och systematiskt informationssäkerhetsarbete med verksamhetsinriktning. Likaså bör en tydlig linje gå mellan säkerhetsskydd och samhällsviktig verksamhet.

I detta fall borde problemformuleringen vara: vi har ett stort antal offentliga och privata verksamheter som har ett stort behov av att förbättra sin informationssäkerhet. Vissa av verksamheterna, exempelvis inom vård och omsorg, har kanske de mest komplexa kraven på informationssäkerhet över huvud taget i samhället.  På dessa krav är inte säkerhetsskydd en lösning. Istället måste det byggas upp stöd för att dessa verksamheter ska kunna bygga upp ett systematiskt informationssäkerhetsarbete som motsvarar deras behov. Stödet måste vara utformat så att det kan hantera den snabba tekniska och organisatoriska utvecklingen samt integrera i strukturer där många aktörer samverkar. Ansvarsförhållandena för informationshanteringen och informationssäkerheten måste vara närmast övertydliga.

Statliga molntjänster

Andra har vädrat morgonluft och fört fram den nygamla idéen att Statens servicecenter ska få uppdraget att skapa en statlig ”molntjänst” eller kanske infrastruktur. Låt mig redan här säga att jag inte är kategoriskt emot statlig samordning eller inte ser problemet med att staten outsourcar stora informationsmängder till privata aktörer. En fråga jag bevakat är exempelvis Hälsa för mig där jag senast uttalade mig i DN tidigare i år. Däremot är jag inte övertygad om att storskalig statlig datadrift är lösningen på de problem som bör prioriteras. Dessutom ser jag ett antal frågeställningar som måste hanteras om en statlig ”molntjänst” ska bli en framgång ens för statlig verksamhet.

I Statens servicecenters rapport från februari är det endast lagring och datakraft som ska erbjudas. Eller som generaldirektören säger i en DN-artikel:

– Jag sa till regeringen att: bilda tio stycken stora datacentraler där vi lägger in servrarna. Vi föreslog helt enkelt en statlig molntjänst som skulle innebära att staten äger datahallen och servrarna, säger Thomas Pålsson.

I samma artikel uttalar sig civilminister Ardalan Shekarabi på detta något enigmatiska sätt:

I stället vill Shekarabi bygga upp en gemensam struktur för de mest säkerhetskänsliga myndigheter.

– Så att vi kan insourca verksamheter. Det är det som är i pipeline just nu, säger han.

– Då handlar det om att gemensamt bygga upp en verksamhet så att man kan insourca det man har outsourcat. Så att man minskar behovet av att outsourca. Helst ska man inte outsourca.

Ministern påpekar dessutom att den rapport som Statens Servicecenter lämnat där de vill ta hand om myndigheters information ”saknar säkerhetstänk”. Precis nu (torsdag den 27 juli) ger Shekarabi ett uppdrag till PTS att ta fram en modell för säkra it-utrymmen för säkerhetskänsliga myndigheter.

Frågorna hopar sig. Att Statens Servicecenter vill utöka sitt uppdrag är tydligt men exakt vad är det man vill erbjuda? Det ministern verkar avse är någon slags gemensam datacentral för säkerhetskänsliga myndigheter vilka dessa nu är. Min bedömning är att det som i detta skulle kunna vara en vettig och framkomlig väg är att skapa en gemensam infrastruktur för information som faller under säkerhetsskyddslagen eftersom det ställer så sära tekniska och organisatoriska krav. Den skulle dock knappast vara lämplig att lägga hos Statens Servicecenter.

Jag ställer mig däremot tveksam till fördelen med att staten skulle skapa en egen molntjänstleverantör (eller om det nu är sourcing man egentligen avser) för en bredare målgrupp även om jag kan se behovet hos särskilt mindre myndigheter (egendomligt nog bygger Statens servicecenters utsagor när det gäller behov på intervjuer med de 15 största myndigheterna). I Statens servicecenters rapport framgår inte hur en statlig leverantör skulle vara konkurrenskraftig i förhållande till stora it- och molntjänstleverantörer och innehåller inte heller ekonomiska beräkningar som stödjer det caset. En inte helt oviktig faktor är den svårighet att rekrytera rätt och tillräcklig kompetens till en statlig it-leverantör. Det gäller inte bara effektivitet utan även säkerhet. Min högst subjektiva uppfattning är att kompetensen och den möjliga leveransen hos de kommersiella leverantörerna ligger rätt långt över vad statliga myndigheter kan leverera. Problemet är att staten generellt inte är bra beställare, särskilt inte inom säkerhetsområdet.  Risken är alltså att myndigheterna får sämre och dyrare lösningar. Här tror jag att det finns viktiga erfarenheter från Kommundata som var it-leverantör åt kommunerna under en period under 90-talet.

Den aspekten blir ännu mer akut när man tänker på vad som ska levereras.  Det som Statens servicecenter kallar molntjänster är lagring och datakraft men det är inte den typen av ”primitiva” molntjänster som kommer att dominera i myndighetsvärlden. Det är sammanväxta lösningar av kommunikation, samarbetsytor, planeringsstöd och ärendehantering som på sikt kan komma att ersätta ett antal verksamhetssystem. Dessa lösningar kommer endast att vara tillgängliga som molntjänster och att Statens Servicecenter ska kunna ta fram likvärdiga produkter som exempelvis Microsoft finner jag tämligen osannolikt.

Det är också välkänt att det är svårt för staten att vara leverantör åt staten – detta har varit ett återkommande tema i e-förvaltningsarbetet. Eftersom statliga myndigheter inte kan sluta avtal med varandra har kundmyndigheterna betydligt svagare ställning i förhållande till en systermyndighet än till en kommersiell leverantör. Det visade sig också under Statens Servicecenters första tid när myndigheter var skyldiga att överlåta bland annat lönehantering till servicecentret men inte hade reella möjligheter att genomdriva sina säkerhetskrav. Vilket leder över till ett annat, som jag ser det, avgörande principiellt problem, nämligen vem som har ansvar för den information som lagras hos en servicemyndighet. Jag hävdar att det är informationsägaren, det vill säga kundmyndigheten, som har ansvar för att informationen hanteras med tillräcklig säkerhet. Detta ansvar går inte att uppfylla om man inte kan skriva bindande avtal med sin leverantör. I denna oklarhet i ansvar ligger en mycket stor risk som visserligen delvis skulle kunna hanteras genom en professionell struktur av skyddsnivåer som kunden kan välja mellan, detta räcker dock inte. Sannolikheten att kärnverksamhetens säkerhet börjar styras från servicemyndigheten men att ansvaret ligger kvar hos kundmyndigheterna är överhängande. Det är verkligen att sätta vagnen framför hästen och skapar ytterligare en dimension av oklarhet i ansvar. Om det blir ett informationsläckage eller om bristande tillgänglighet i myndighetsinformationen leder till skada för tredje man vems är då ansvaret? När internationella jämförelser görs glömmer man ofta bort den svenska förvaltningsstrukturen med självständiga myndigheter med eget ansvar. Det här är en fråga som måste klarläggas även legalt liksom kundmyndigheternas möjlighet att styra så att inte samkörning görs av olika myndigheters information. Sett ur ett integritetsperspektiv förefaller idag privata leverantörer ha ett större intresse för att skydda enskildas integritet än myndigheter vilket måste ses som risk då större mängder information ska sammanföras från olika myndigheter.

Ett annat problem med den här typen av lösningar är den vertikala integrationen där staten både är kund och leverantör. Som kund vill man ha maximal output, som leverantör vill man ha maximal intäkt. I offentlig verksamhet leder detta ofta till stora svårigheter i styrningen eftersom man hamnar i ingenmansland mellan intäkts- respektive budgetfinansiering. Även här finns lärdomar från Kommundata men också Inera och dess föregångare i landstingsvärlden. Resultatet blir negativt och oförutsägbart för kunden eftersom man inte kan styra genom att välja en annan leverantör men samtidigt inte har makt över monopolleverantören.

Min mest avgörande invändning är dock att det idag inte går att avgränsa informationshanteringen till att vara ”statlig”. Myndigheter, kommuner, landsting och privata aktörer samverkar allt mer integrerat och frågan är då vad som ska hanteras i det statliga molnet. Ska även privata aktörer som utför uppdrag åt staten ingå? Ska kommuner som utbyter information med Försäkringskassan ingå? Hur stort ska det statliga molnet egentligen bli? Och, slutligen, jag tror inte de största riskerna idag ligger hos de statliga myndigheterna utan hos kommuner och landsting som både står för merparten av den samhällsviktiga verksamheten och ofta har sämst möjligheter skapa säkra lösningar. Med en dåres envishet upprepar jag att detta är vad som borde prioriteras framför allt annat.

Det var ju inte särskilt konstruktivt

Medan det stormar vidare på regeringsnivå hoppas jag att pendeln inte slår över för långt, att vettskrämda politiker och generaldirektörer uppfattar outsourcing i sig som problemet och fattar beslut som leder till att vi börjar backa in i framtiden. Jag är övertygad om att outsourcing och framför allt molntjänster kommer att öka i betydelse – detta är en verklighet med en mix av egna och köpta lösningar som vi måste lära oss hantera.

Jag kommer ihåg när jag på tidigt 1990-tal besökte en liten vårdcentral som vi kan kalla Söpple VC för att se över informationshanteringen. En läkare pekade på vårdcentralens dator som satt fastspänd under skrivbordet på det där sättet som kanske inte alla kommer ihåg. Han sa: ”Nu vill de ta datorn ifrån oss och ha vår information i distriktets datorhall, hur ska jag då kunna skydda mina patienter?” Hans fråga är lika relevant idag som då efter att informationen förflyttas från den enskilda datorn till distriktets datorhall, till landstingets datorhall, till nationell nivå och nu till molnet. Det är vår uppgift som säkerhetsmänniskor att ge svaret på den frågan. Vi har inte lyckats särskilt bra i tidigare skeden med tanke på hur det ser ut, därför bör vi mobilisera på ett konstruktivt sätt nu.

Det vore bra om vi innan vi går vidare kan enas om att avvägningen mellan effektivitet och säkerhet inte är en enkel fråga utan det finns reella intressekonflikter som måste hanteras. Vi bör också komma överens om att det inte finns en typ av säkerhet eller en lösning. Istället måste vi inse att ”säkerhet” är ett paraplybegrepp där många intressen måste leda fram till en mängd olika lösningar som tillsammans kan leda till säkrare samhälle.  Och som sagt: vi måste bli mycket duktigare på att problemformulera för att kunna hitta rätt lösningar. För mig förefaller inte lösningarna ligga främst i att styra placeringen av utrustningen utan att på olika sätt styra informationshanteringen genom avtal, upphandlingskompetens, organisation, mjuka tekniska lösningar och kunskap. Jag utlovar att i ett senare inlägg återkomma till mer konkreta förslag.

Transportstyrelsen och it-politikens kognitiva dissonans

Den unika händelsen att en GD får sparken efter att ha beslutat att outsourca information där även uppgifter som faller under säkerhetsskyddslagen ingått har skapat ett stort buzz i säkerhetsvärlden. Det är en uppseendeväckande och skandalös historia som skett på Transportstyrelsen där myndighetsledningen tycks huvudlöst ha struntat i alla varningar och uppmaningar. Mest förvånande är kanske att SÄPO enligt uppgift i media varit involverade och framfört synpunkter men inte lyckats genomdriva dem. Jag är dock inte särskilt förvånad och det är inte första gången myndighetsledningar tar medvetna beslut om att genomföra upphandlingar som om inte direkt lagvidriga innebär mycket stora risker.

I den upphetsade stämning som råder kan det vara bra att försöka konkretisera vad som faktiskt hänt (så som jag tolkar det utifrån medierapporteringen).

  • Det var känt att det fanns information som föll under säkerhetsskyddslagen i de system som skulle outsourcas
  • Ledningen och styrelsen var medvetna om detta
  • Ett aktivt beslut fattades att trots kännedom om detta fullfölja outsourcingen

Kontentan är för mig att det inte är en informationssäkerhetsfråga utan en fråga om hur regeringen styr sina myndighetschefer och säkerställer att de bland annat efterlever säkerhetsskyddslagen samt förhoppningsvis även annan lagstiftning.

Nu pågår en omfattande diskussion rörande Transportstyrelsens skandal där många inlägg är skrivna i till synes stor affekt. Inte minst debattörer med säkerhetsanknytning kommer pepprade salvor och förslag på åtgärder som sägs kunna motverka att liknande händelser skulle kunna inträffa igen. Tyvärr tycker jag många av förslagen verkar illa genomtänkta, såsom det ofta blir när man reagerar på en akut situation och en specifik händelse. Förhoppningsvis leder inte dessa förslag till snabba åtgärder – istället behövs ett mer analytiskt skede, en helhetsbild där den nuvarande röriga argumentationen något sorteras upp. Den diskussion som förts efter att händelsen blivit känd har också kommit att handla om allt möjligt som informationssäkerheten generellt, statliga moln m.m. vilket händelsen på Transportstyrelsen inte egentligen har någon bäring på. Jag ser istället händelsen som ett symptom på regeringens otydlighet i it-politiken där man inte lyckas skapa en strategisk inriktning som  omfattar både effektivitet och säkerhet. Detta skapar en kognitiv dissonans i styrningen som jag menar är avgörande förklaring till varför i övrigt kompetenta och förnuftiga generaldirektörer ger sig in i huvudlösa upphandlingar av it-relaterade tjänster.

Låt mig förtydliga. Informationshantering på samhällsnivå innebär ett antal intressekonflikter som jag skrivit om i tidigare blogginlägg; stat – indvid, integritet – övervakning o.s.v. Den i det här mest intressanta är konflikten effektivitet/ekonomi och ”säkerhet”.  Informationssäkerhet innehåller i sig motstridiga intressen som mellan tillgänglighet och konfidentialitet men det lämnar jag för tillfället åt sidan. Den kognitiva dissonansen uppstår när intressekonflikten negligeras eller i vissa fall t.o.m. skapas. I nuläget har regeringen å ena sidan formulerat ett antal förslag rörande att informationssäkerhet och säkerhetsskydd ska stärkas (jag skriver det som två punkter för jag anser inte att det är samma sak) och å ena sidan andra imperativa budskap kring ökad användning av molntjänster och om att bli världsbäst på e-förvaltning. Dessutom framförs ofta önskemål om att statens it-kostnader generellt bör sänkas. Till detta kommer dessutom att förslaget till ny säkerhetsskyddslag är så otydligt om vad som egentligen ska räknas som inverkande på rikets (OK Sveriges) säkerhet. Dessa olika intressen går inte att förena fullt ut, det vill säga staten kan inte alltid välja cloud first lika litet som att dåligt avvägd säkerhet kan få förhindra verksamhet att fungera på ett effektivt och någorlunda ekonomiskt försvarbart sätt. Min uppfattning är att så länge de här intressekonflikterna inte lyfts fram, diskuteras och blir föremål för en gemensam avvägning på nationell nivå kommer myndighetsledningar att vara utsatta för en kognitiv dissonans där det är omöjligt att avgöra hur den egna it-verksamheten ska utformas så att den tillgodoser samtliga intressen.

För att skapa en bredare bild än säkerhetsskyddsfrågan på Transportstyrelsen vill jag göra en återkoppling till för situationen för ganska exakt två år sedan då E-hälsomyndigheten skrev ett avtal med Cap Gemini om outsourcing av alla svenska patientjournaler för hantering hos Microsoft. Även denna affär innebar mycket stora säkerhetsproblem men väckte inte alls lika mycket intresse – kanske för att det främst rörde sig om risker för individer och inte för staten.  När flera med mig påpekade den bristande säkerheten i upphandlingen mottogs det inte särskilt väl (faktiskt inte ens i min egen myndighet). Orsaken till detta tror jag var just den kognitiva dissonansen: regeringen har beställt en lösning för hälsokonton där kommersiella aktörer ska kunna delta och detta snabbt. Att då ställa säkerhetskrav uppfattas lätt som grus i maskineriet vilket jag för övrigt upplevde även då Statens servicecenter bildades. Utan att på något sätt vilja ursäkta felande myndighetsledningar är det ganska uppenbart att när staten inte ens på övergripande nivå lyckas hantera dessa intressekonflikter blir det desto svårare att hantera situationen i den enskilda myndigheten.

Att ta ställning i intressekonflikterna är vad jag menar att både regeringens cyber- och informationssäkerhetsstrategi och digitaliseringsstrategi skulle ha gjort på ett samordnat sätt. Så är nu inte fallet och därför är det med största sannolikhet inte heller sista gången statliga myndigheter kommer att göra huvudlösa affärer. För att kunna ta fram en fungerande strategi kräver dock en helt annan nivå på utredandet än hittills och också att man försöker hitta fungerande lösningar för framtiden och inte ägnar sig åt att lösa gårdagens frågor. Att föreslå statliga molntjänster för ”lagring” kunde kanske varit ett alternativ vid sekelskiftet men knappast idag då molntjänsterna ersätter verksamhetssystem för att bara ta ett enstaka exempel.

Det är inte bara regeringen har en hemläxa att göra utan även vi som arbetar professionellt med säkerhetsskydd och informationssäkerhet. Jag tror vi står inför stora utmaningar både inom säkerhetsskydds- och informationssäkerhetsområdet där vi måste kunna bidra på ett bättre sätt. Låt oss därför inte banalisera frågeställningarna och utlova enkla lösningar utan erkänna att här krävs nytänkande, uthållighet och betydligt bättre kunskapsgrund för att kunna utgöra ett stöd för samhället.

I väntan på en strategi

Regeringen har utlovat en cybersäkerhetsstrategi till i maj. Vad jag kan se har den ännu inte dykt upp men är kanske i antågande. I väntan på detta passar jag på att skriva ner några förhoppningar på innehållet i strategin.

I det följande kommer jag att utgå från antagandet att strategin inte enbart kommer att handla om cybersäkerhet, detta oklara men uppenbart upphetsande begrepp, utan även om informationssäkerhet.

Frågan är vad statens intresse gällande cyber- och informationssäkerhet egentligen är, det vill säga vad en strategi bör avse att styra. NISU-utredningen som rörde sig i samma härad var  spretig i detta avseende och känns så här i efterhand som en önskelista från ett antal myndigheter utan en sammanhängande tanke kring samhällets behov. Därför är en första förhoppning att strategin dels har modet att inte vara alltför influerad av NISU, dels att man istället försöker utgå från konkreta behov på samhällsnivå. För att uttrycka det något klyschigt; mer ”pull” än ”push”, mer utifrån-och-in än inifrån-och-ut.

För mig  har staten ett vitt spektrum av intressen inom informationssäkerhetsområdet från cyberkrigföring till information riktad till enskilda om säkert agerande på nätet. Förhållningssättet måste av naturliga skäl skilja sig starkt inom spektrets olika delar. När det gäller försvar och säkerhetsskydd är lagstiftning och repressiva incitament kanske lämpliga styrmedel medan i andra delar är kunskapsstyrning både det rimliga och det effektiva sättet att förbättra säkerheten. Ett alternativ är att strategin endast omfattar de delar som rör rikets säkerhet och samhällsviktig verksamhet och skippar den informationssäkerhet som gör att samhället fungerar i normalläget.

En farhåga är dock att strategin endast kommer att beröra vissa typer av informationssäkerhetskrav och utesluta andra som till exempel de krav som emanerar ur dataskyddsförordningen. Det vore olyckligt eftersom jag tror det främsta behovet just nu är att sammanfoga en helhet av styrning där staten tar ansvar för att beskriva hur de enskilda organisationerna ska förhålla sig till bland annat civil beredskap, totalförsvar, samhällsviktig verksamhet och infrastruktur samt dataskydd. Till detta kommer visioner om digitalisering och öppenhet. Staten har en viktig uppgift i att förklara hur helheten ska se ut, något som såvitt jag vet ännu inte är gjort. Istället skjuts frågeställningen ner till den enskilda kommunen, myndigheten, landstinget eller företaget att lösa. Förbryllande signaler kommer i de många utredningarna som var och en tycks undersöka sitt eget slutna rum. Själv har jag ägnat omotiverat stort intresse för bilden i säkerhetsskyddsutredningen där säkerhetsskyddet tycks gälla för en fjärdedel (ja, jag har beräknat det) av all samhällets regleringar, av samhället eller av myndigheternas informationshantering eller av något annat odefinierat. Egentligen säger väl bilden bara att säkerhetsskyddslagen är en särskild lag och att det finns andra lagar och regler. Att det skulle vara en principskiss är kanske att dra det litet väl långt.

 

Självklart bör man inte tolka illustrationer på detta autistiska sätt men jag kan bara försvara mig med att det är den generella oklarheten som gör att jag tar varje halmstrå för att försöka förstå tanken hos utredarna. För mig själv har jag försökt rita upp sambandet mellan de olika styrsystemen som jag tror kanske kan se ut så här:

Till detta kommer NIS-direktivet och hur det ska införas i Sverige . Jag utgår från att direktivet främst ska tillämpas på den samhällsviktiga verksamheten eftersom det är vad som står i direktivet även om det även gäller bland annat vissa molntjänstleverantörer utan att dessa behöver vara samhällsviktiga:

De leverantörer av digitala tjänster som omfattas av direktivet är sådana som tillhandahåller internetbaserade marknadsplatser, internetbaserade sökmotorer eller molntjänster. Dessa leverantörer ska inte identifieras på det sätt som gäller för leverantörer av samhällsviktiga tjänster och omfattas av direktivet utan att någon bedömning ska göras av om de är samhällsviktiga eller inte.

Min bild, som jag inte skulle vilja slå vad om mer än chokladkaka om att den stämmer, bygger på förutsättningen att en verksamhet och/eller en informationshantering inte kan vara betydelsefull för rikets (Sveriges) säkerhet om den inte också är samhällsviktig men det kan den kanske? Och hur ser relationen mellan beredskap och säkerhetsskydd ut? Efter att ha närläst förslaget till ny säkerhetsskyddslag samt andra utredningar ser jag det som synnerligen angeläget att definiera vad som är av betydelse för rikets säkerhet respektive är samhällsviktigt. Glider dessa begrepp ihop påverkar det både demokratiaspekter och effektiviteten i samhället. Jag när en stark förhoppning om att strategin reder ut hur dessa olika säkerhetsområden förhåller sig till varandra eftersom det också verkar vara finnas ett internt behov inom regeringskansliet att göra det. Ett exempel på detta är den nya digitaliseringsstrategin som nämner ”samhällsviktig” endast en gång i förbifarten men däremot hänvisar till säkerhetsskyddslagen (!) och NIS-direktivet:

Ett löpande och systematiskt säkerhetsarbete ska göras för att identifiera och förebygga säkerhetsbrister samt hantera incidenter. Privata och offentliga verksamheter behöver utveckla medvetenheten om informations- och cybersäkerhet, t.ex. hur de kan skydda sina nätverk och informationssystem. Genomförandet av EU:s direktiv om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverk och informationssystem i hela unionen ([EU] 2016/1148) och arbetet med en ny säkerhetsskyddslag kommer att spela stor roll.

Intrycket är att det är säkerhetsskyddslagen som ska utgöra den främsta styrfunktionen för informationssäkerheten i digitaliseringen vilket för mig ter sig som en föreställning med många negativa konsekvenser både för demokrati och effektivitet. Strategin har en viktig uppgift i att peka på hur informationssäkerheten i digitaliseringen främst måste styras via det systematiska och verksamhetsinriktade arbetet. Att både tjänster och kommunikationslösningar är samhällsviktiga är en helt annan sak än att säkerhetsskyddslagen ska tillämpas. En grundprincip för allt säkerhetsarbete bör vara att det inte bara gäller att införa så mycket säkerhet som möjligt – lika viktigt är att undvika att införa omotiverade säkerhetsåtgärder.

Kanske är digitaliseringsstrategins (i mitt tycke) missvisande inriktning ett resultat av att det är tämligen oklart hur den samhällsviktiga verksamhetens informationssystem ska skyddas. Visserligen finns krav på risk- och sårbarhetsanalyser och snart genom NIS-direktivet även på incidentrapportering men vilka metoder, tekniska lösningar m.m. som ska användas är ännu valfritt. Ja, t.o.m. vad som ska utgöra samhällsviktig verksamhet måste varje aktör själv bestämma i det system för krisberedskap som byggts upp i Sverige som bottom-up snarare än top- down. Söpple kommun måste själv avgöra vilken verksamhet som är samhällsviktig respektive av betydelse för rikets säkerhet samt, kvinnogissar jag, av betydelse för den civila beredskapen. En cyber- och informationssäkerhetsstrategi skulle kunna peka på att det vore ganska bra att ta ett något starkare top-down-grepp. I den allt mer komplexa informationsinfrastrukturen finns det all anledning för staten att med hela handen peka ut vilka tjänster och infrastrukturkomponenter som är samhällsviktiga. Ingen enskild aktör är sig själv nog och ingen enskild aktör kan längre se hur beroendekartan ser ut, särskilt inte som den vägledning som finns för detta skrevs för ett decennium sedan.  Ett konkret förslag är att den gamla ÖCB-rollen som MSB alltmer axlar också leder till att man agerar som ÖCB gjorde; talar om exakt vad som ska ses samhällsviktigt alternativt ingående i den civila beredskapen alternativt totalförsvaret och vad det föranleder för åtgärder.

En strategi ska ju peka ut vägen framåt. Jag tänker mig att den nationella cyber- och informationssäkerhetsstrategin ska spela litet av samma roll som en policy i en organisations ledningssystem. Det vill säga uttala en viljeinriktning samt beskriva ansvar och resurser för att förverkliga inriktningen. En modell för den centrala styrningen vore att SÄPO/Försvarsmakten har precis som idag har ansvar säkerhetsskydd medan MSB:s ansvar däremot avgränsas till kravställning utifrån civil beredskap och samhällsviktig verksamhet. ESV alternativt en ny digitaliseringsmyndighet skulle kunna överta uppdraget att stödja informationssäkerheten i normalläget samt för att kanalisera kraven från MSB, Dataskyddsmyndigheten (formerly known as Datainspektionen). Slutligen är ett alternativ att Konsumentverket tar en större roll i att stödja privatpersoner i en säkrare it-användning.

Jag hör redan invändningarna: så många aktörer, det blir rörigt, hur ska de samordna sig? Men detta är ju redan verkligheten. Det jag föreslår är att strategin ska skapa en tydligare nationell spelplan istället för att de många, i vissa fall disparata, kraven lämnas osorterat till de enskilda aktörerna, som till exempel Söpple kommun, att försöka reda ut. Förhoppningsvis skulle en organisatorisk form skapas för att avväga olika krav och intressen på ett enhetligt sätt istället för att 290 trötta kommunledningar var och en försöker gissa sig fram till vad som behöver göras (liksom dito myndighets-, regions-, landstings och företagsledningar). Vissa grundaktiviteter som incidenthantering måste stödja olika behov och rapporteringsvägar för att ta ytterligare ett bevis på den nationella samordningens nödvändighet.  Den naturliga konflikten mellan säkerhet å ena sidan och verksamhetsnytta å den andra skulle också kunna hanteras på ett öppet sätt. Jag ska inte tänja mer på tålamodet hos den eventuella läsare som hängt med ända hit genom att fortsätta räkna upp allt som pekar mot behovet av starkare samordning utan nöjer mig med en antydan om att jag har många exempel kvar i rockärmen.

Slutligen borde en strategi också gå in på hur kostnaderna för en bättre cyber- och informationssäkerhet ska fördelas. Detta är viktigt inte minst eftersom det finns ett stort antal privata aktörer som är delaktiga som utförare av för samhället viktig verksamhet. Den sangviniska hållning utredningen avseende ny säkerhetsskyddslag intar gällande kostnader i konsekvensbeskrivning är knappast hållbar:

Sammanfattningsvis har vi kommit fram till att våra förslag inte bör innebära annat än marginellt ökade kostnader vare sig för det allmänna eller för enskilda jämfört med nuvarande lagstiftning.

I ärlighetens namn tror jag att alla insatta vet att säkerhet kostar och ibland kostar rejält. Att för ett enskilt företag genomföra alla de potentiella åtgärder som ligger i förslaget till säkerhetsskyddslag har en prislapp och det hade varit hedervärt om utredaren tagit sitt ansvar och utrett det närmare. Det känns aningen mästrande när statliga utredare skriver:

Av kommersiella skäl finns det där starka incitament till en god informationssäkerhet. Vår bedömning är att det finns en stor vilja att i sådan verksamhet följa internationella standarder som t.ex. LIS. Detta sammantaget innebär att den förändring som vi föreslår träffar verksamheter där dessa tillkommande krav på informationssäkerheten redan bör vara omhändertagna.

Vad man bygger denna bedömning på är oklart.

Tillkommer gör kostnader för civil beredskap, samhällsviktig verksamhet, NIS och dataskyddsförordning. Sammantaget uppfattar jag detta som icke oväsentliga kostnader för den enskilda aktören. Visserligen kan man hävda att dålig säkerhet kostar minst lika mycket men genom att det är till stor del obligatoriska säkerhetsåtgärder som tillkommer kan inte längre Söpple kommun gambla och ta risken. Finansieringen bör därför vara något av ett huvudnummer i en strategi.

Detta är skrivet under påverkan av en finsk förkylning vilket kanske gör att min vision om strategin blir litet väl hallucinatorisk. Men låt oss ändå hoppas att vår väntan belönas med något mer konkretion och problemlösning än de senaste utredningarna på området levererat.