Skammens rodnad på säkerhetskinden

Jag har alltid haft svårt för den oreflekterade gruppkänslan, när tillhörigheten till en grupp blir så viktig för ens (yrkes)identitet att det skuggar tankens klarhet. Tyvärr tycker jag att säkerhetsbranschen ofta drabbas en överdriven gruppkänsla som leder till ett grupptänk och inte minst av en oförståelse för hur det ser ut i ”verkligheten”. Att predika för kören, d.v.s. för andra säkerhetsmänniskor, är enklare än att öppet diskutera säkerhetsfrågor med människor som har andra och kanske viktigare prioriteringar än säkerhet.

Själv måste jag erkänna att jag grips av en skamkänsla över att erbjuda lösningar som tar så mycket tid från kärnverksamheten, dessutom med oklart resultat. Trots att säkerhetsbranschen av tradition är högerlutande, vilket i normala fall skulle leda till ett ifrågasättande av byråkrati, krångel, förmynderi och slöseri med skattemedel, så godtas orimligt insatskrävande säkerhetsåtgärder i just skattefinansierade verksamheter. Ganska hemmablint kan man tycka.

Låt mig bara ta några exempel. I Sverige finns runt 5000 grundskolor. Såsom praxis och stöd är utformade ska då informationsklassning genomföras om inte i samtliga grundskolor så åtminstone per förvaltning eller grundskoleområde, gärna med stöd av SKR:s KLASSA. Många kommuner väljer dessutom att ta in konsulter för att genomföra klassningarna med KLASSA för dyra pengar och utan att den så viktiga dialogen uppstår mellan verksamhet och informationssäkerhetsansvarig. Åtgärderna som levereras ur KLASSA är inte i de flesta fall konkreta utan snarare på en nivå som kräver en egen utredning för framtagning av åtgärder hos kommunen som använder verktyget. För mig känns det som en mycket dyrbar metod som ger ett resultat som i bästa fall är tveksamt. Som jag tidigare skrivit betraktar jag inte det som ett sätt att effektivisera säkerhetsarbetet och föreslår andra möjligheter.

Några andra som inte är så ängsliga för att ta säkerhetsresurser i anspråk är MSB. Myndigheten har nu tagit fram en egen mognadsmodell som såvitt jag kan se inte har något vetenskapligt stöd (däremot en närmast rörande metodbeskrivning med formel och allt). Det framgår inte heller varför man inte tydligare anslutit till ISO 27004 som visserligen nämns men lämnar få spår i utformningen. MSB har gått så långt att man skrivit in ISO 27001/27002 i sin föreskrift för statliga myndigheter så det skulle känts rätt logiskt att man då gått all in i standardfamiljen även då det gäller uppföljning.

Rapporten är ett svar på ett regeringsuppdrag:

MSB fick den 19 september 2019 i uppdrag av regeringen att ta fram en struktur för uppföljning av det systematiska informationssäkerhetsarbetet i den offentliga förvaltningen. Uppföljningsstrukturen ska syfta till att aktörer i offentlig förvaltning regelbundet ska erbjudas att medverka i uppföljningen och få återkoppling som omfattar en bedömning om vilken nivå deras informationssäkerhetsarbete befinner sig på samt förslag på åtgärder som bör vidtas för att uppnå en högre nivå på informationssäkerhetsarbetet. Uppföljningsstrukturen ska även syfta till att MSB regelbundet ger regeringen en samlad bedömning om nivån på det systematiska informationssäkerhetsarbetet i den offentliga förvaltningen.

Detta skulle kunna tolkas som något som liknar frivillig tillsyn eller revision men istället har MSB knåpat ihop något som enligt min bedömning (jag har ändå rätt många år i mätbranschen) kommer att ta avsevärd tid att hantera för de organisationer som väljer att delta utan egentlig nytta. Ja, visst får ledningen en överblick men även den som är mest besatt av mantrat ”ledningens genomgång” måste någon gång landa i att det är praktiska åtgärder som måste vidtas för att förbättra säkerheten – det räcker inte att rapportera aldrig så mycket. Jag vet hur betvingande det är med spindeldiagram, jag har stått inför otaliga ledningsgrupper och showat med gott resultat, men det som gav verklig nytta var något annat. Det var de insatser vi lade ner på att skriva detaljerade rekommendationer noggrant anpassade efter den specifika organisationens förutsättningar och risker. Efter att ha läst MSB:s rapport kan jag inte förstå hur denna typ av frågeställningar öht ska kunna besvaras och vad eventuella svar skulle kunna ha för kvalitet:

Hur räknar man ens procent på åtgärder? Är åtgärden att sätt lås på ett dokumentskåp lika mycket värd som att ändra backup-rutiner liksom? Måste åtgärderna att ha varit fullständigt genomförda för att räknas eller räcker det att de är påbörjade? Om det endast fullständigt genomförda åtgärder som ingår kommer då organisationen att prioritera kortsiktiga åtgärder och välja bort de som tar lång tid men som kanske har större betydelse för säkerheten? Att med så många grundläggande osäkerhet försöka tillämpa en formel som denna

 

ger mig ett intryck av ett helt verklighetsfrämmande projekt.

Ett tredje ack så resurskrävande villospår är de externa revisioner som många organisationer väljer att göra. Det är ett enkelt men kostsamt beslut att ta för ledningen. Och när man ser på leveranserna från inte minst större välrenommerade företag blir man ofta beklämd. Rapporterna, som inte sällan kommer i power point-format, är så uppenbart standardrekommendationer som av juniora konsulter klippts samman till något som inte är anpassat till kundens verksamhet och i vissa fall inte ens till svensk kontext. Hur svårtolkade (en eufemism) rapporterna kan vara tyder den absurda upplevelse som jag stött på när ett revisionsbolag anlitas för att uttolka ett annat revisionsbolags rapport och försöka göra om den till något som liknar förslag på begripliga åtgärder. Och nej, det blev inte så mycket begripligare i nästa led.

Trots den bristande kvaliteten i många revisionsrapporter får de orimligt stor betydelse i många organisationer. Ledningar tar dem på stort allvar och tycker sig ha fått ett underlag både för den så omtalade ”benchmarketingen” och för att att kunna vidta rätt säkerhetsåtgärder.  Det är inte så konstigt; ledningen tycker sig ha betalat dyrt för att få en professionell genomgång av ett område som man själv i de flesta fall är dåligt insatt i. Att ställa kritiska frågor är inte aktuellt, särskilt om det skulle kunna avslöja ens egen bristande kunskap.

Vid ett inte oväsentligt antal tillfällen har jag tyckt när jag läst rapporterna att de varit mer eller mindre vilseledande när det gäller vilka åtgärder som rekommenderas. Eftersom de som utfört revisionen på ett industriellt sätt inte haft möjlighet att sätta sig in i kundens förutsättningar kan fokuseringen på de prefabricerade åtgärderna leda till både dubbelarbete när vissa element faktiskt redan finns på plats men under annan benämning än revisionsbolagets och till att väsentliga risker missas. Dessutom är hänsyn sällan tagen till beroendeförhållandet mellan olika åtgärder, något som kan göra att kundens åtgärdsarbete blir alldeles i onödan ineffektivt. Ibland betonar revisorerna väldigt specifika åtgärder som den som arbetar med säkerhet i organisationen vet att man redan klarat av på annat sätt eller att avsaknaden av åtgärden innebär en mycket liten risk. Detta går dock inte fram till ledningen som sätter en större tillit till den ytliga granskningen än till den egna personalens bedömningar – onödig kraft läggs då på att checka av åtgärdsförslagen istället för på att reducera verkliga risker. Säkerhetsarbetet kan därmed snedvridas på avgörande sätt för lång tid fram över.

Detta är bara tre exempel, det finns många fler metoder och krav som kan ses som på det hela taget tämligen improduktiva. Det är naturligtvis inte en slump att compliance och rapportering är så populärt. Det är betydligt lättare att ”granska” än att skapa fungerande säkerhetsåtgärder – tro mig, jag har varit på båda sidorna. Ibland skulle jag vilja gå så långt som att det borde vara förbjudet föreslå metoder och åtgärder för den som inte själv stått i det praktiska slitet att försöka förbättra säkerheten i en faktiskt existerande organisation. Det är först då en djupare förståelse för hur komplicerat det är att förbättra den verkliga säkerheten, inte bara den som finns i kolumner och poängsättning.  Säkerhetsbranschen har anammat synsätten som leder till största nackdelen med NPM med oklara rambeskrivningar, mätningar och rapporteringar en masse. Trots att aktörerna i branschen som sagt ofta i andra sammanhang klagar på administration tycks man blind för den negativa byråkrati man själv skapar och som äter upp resurserna som skulle gjort så mycket större nytta i kärnverksamheten.

 

Fler styr och räknar – färre vårdar patienter

Informationssäkerhetskraven såsom de ser ut idag trängs med likartade strukturer för hållbarhet, miljö, jämställdhet, ekonomi m.m. som alla är viktiga men samtidigt tar kraft från det egentliga uppdraget. Det är tyvärr inte så stor risk att vi råkar ut för något ansvarsutkrävande men vi borde verkligen se oss i spegeln och ställa frågan om vi är närande eller tärande. Sannolikt mest det senare vilket borde sporra oss till att tänka på att varje timme vi tvingar alternativt uppmuntrar andra till att lägga på att svara på frågor och rapportera tas från en sjuksköterska eller lärare eller någon som producerar något vettigt.

 

Mycket skrik för litet ull?

Tre rapporter rörande obligatorisk incidentrapportering har kommit sedan årsskiftet: två från MSB och en från IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Spännande läsning men säger rapporterna något väsentligt som jag kan dra nytta av i mitt säkerhetsarbete?

Under senare år har det nationella och även europeiska säkerhetsarbetet präglats av en klockarkärlek till obligatorisk inrapportering av incidenter. Själv känner jag mig mer ambivalent. Å ena sidan kan det tyckas som en självklarhet att det ska finnas en nationell lägesbild över vad som händer både för det akuta läget men även för att dra nytta av erfarenheterna som det brukar heta. Å andra sidan är incidentrapportering en aktivitet som rusar i komplexitet när man bara börjar skrapa på ytan, det räcker att försöka rigga en fungerande process i den egna organisationen för att inse det. Se bara den enkla processbeskrivning jag tagit fram som stöd för den enskilda organsiationer:

Tyvärr måste jag medge att jag inte är alldeles övertygad om att kvantitativa insamlingar av något så komplext som incidenter är det bästa sättet att bringa klarhet i vilka verksamhetsstörningar och andra typer av realiserade hot som kan kopplas till it-incidenter (vilket är det som MSB och NIS-direktivet fokuserar på). Förutom att det tynger de inrapporterande verksamheterna i kritiska faser undrar jag generellt om kvaliteten på rapporteringen och vilken säkerhetshöjande effekt den har.

Generellt är det ett problem att det saknas systematik i det nationella säkerhetsarbetet. I myndigheter, kommuner, regioner och företag försöker vi få till en PDCA-snurra med ett tydligt C men i de nationella satsningarna för att stödja säkerhetsarbetet tycks inte utvärdering ses som ett nödvändigt steg. För att ta ett par exempel så har jag frågat MSB om vilken utvärdering som skett av det s.k. Metodstödet som ligger ute Informationssäkerhet.se och vilken säkerhetshöjande effekt det haft samt ställt samma typ av fråga till SKR angående KLASSA. I båda fallen var svaret att man inte genomfört någon utvärdering och några planer i den riktningen nämndes inte heller. Det finns en risk att mycket blir vad jag brukar kalla ”religiös säkerhet”, d.v.s. åtgärder som vidtas i god tro men där det krävs just tro istället för evidens för att se resultaten. Ofta handlar det om det som jag redan skrivit om som Graeberskt: när arbetet stannar vid dokument som skrivs, mallar som fylls i, enkäter som besvaras och engångsutbildningar som inte leder till någon djupare kunskap. När en kommun glatt skriver om att deras styrande dokument blivit ”godkända” av tillsynsmyndigheten men att man inte tittat på hur det faktiskt ser ut i verkligheten tycker jag mig leva i Graebers värld av BS jobs. Det finns en risk att nationell incidentrapportering blivit så populär just för att den kan röra sig i denna värld.

Vad kommer man då fram till i rapporterna?  För att få litet grepp om frågan har jag gjort en sammanställning av 2020 års inrapporterade incidenter:

Läs mer

Standardens paradox

Under de (alltför) många år jag arbetat med informationssäkerhet har ingen företeelse varit mer omhuldad än de standarder som använts som stöd i arbetet. När jag började var det BS 77 99 och nu har vi en hel 27000-familj.

Även om jag under alla år har haft en god hjälp av standarderna har jag aldrig riktigt kunna gripas av samma entusiasm som de många, inklusive utgivare av myndigheters föreskrifter, som sett standarderna som ett magiskt spö som det i princip räcker att hänvisa till så försvinner säkerhetsproblemen. Jag har redan skrivit ett antal inlägg, bl a här och här  berör den ganska problematiska övertro som finns i Sverige till standardens kraft att skapa bättre informationssäkerhet. Med tiden har jag kommit att fråga mig om sättet att se på framför allt ISO 27000 kanske snarare stjälpt än hjälpt informationssäkerhetsarbetet.

En rejäl tankeställare fick jag när jag hade uppdraget att försöka få in säkerhetsperspektivet i en utredning om e-hälsa. Få saker har jag misslyckats så kapitalt med och en av orsakerna, förutom mina egna brister, var att både utredaren och utredningens sekretariat så fort frågan kom upp smashade bort den som en irriterande fluga med: vi gör en hänvisning till att standarder ska användas. Eftersom jag inte förstår en vink när jag får den eller snarare bryr mig om den så fortsatte jag och försökte även få ett förtydligande vilka standarder som skulle användas och hur. Som ni säkert förstår fick jag aldrig några svar på mina frågor utan det ansågs helt tillfyllest att säkerhetsproblem skulle hanteras via ”standarder”. Självklart förstår jag lockelsen i att det skulle kunna fungera så. Problemet är att det inte gör det.

Om man tittar bakåt så var standarder i industrisamhällets begynnelse en typ av nationella och internationella överenskommelser om framför allt utformningen av tekniska produkter och mått. En av mina favoriter är standarden för avstånd mellan hålen för hålslag. Det är ju ett sant kaos som väntar om hålslagen utformas hur som helst och ingen vet vilka pärmar som kan användas för vilka papper.  Men vad händer egentligen när man flyttar över standardiseringsidéen från vidden för järnvägsspår till hur organisationer ska styra olika verksamhetsområden? När standarder som framtagits utan kontroll från lagstiftare och den egna förvaltningen ska leva sida vid sida med den ordinarie styrningen?

I en mycket intressant artikel från Örebros universitet har författarna (Andersson, Karlsson och Hedström) genom diskursanalys försökt förstå hur framtagandet av standarder i 27000-serien egentligen går till. Som en bakgrund gör de en åtskillnad mellan s.k. de facto-standarder som ta fram av ett företag eller flera företag tillsammans som har ett konkret behov av standardisering. Den andra typen av standarder benämns de jure-standarder som kan utvecklas av olika lagstiftande organ alternativt myndigheter eller av oberoende standardorganisationer som ISO.  27000-serien är alltså en de jure-standard men ligger utanför det lagstiftande området.

Artikeln lyfter också fram att denna typ av standarder strävar efter att skapa en konsensus av vad som bland experter inom området anses vara ”best practice” vilket även framgår tydligt i arbetet med informationssäkerhetsstandarden:

De jure standards play a central role in information security, and organizations are increasingly required to demonstrate compliance with them (Smith et al., 2010; Tsohou et al., 2010). Standards are said to be consensus-based; they reflect “best practices,” as negotiated by experts. In fact, on their website, ISO refers to “standards” and “best practices” interchangeably. “Best practice” is generally referred to as “a working method or set of working methods that is officially accepted as being the best to use in a particular business or industry” (Cambridge Dictionary, 2019). The rhetoric is that standardization is “governed by the principles of consensus, openness, transparency, national commitment and technical coherence” (CEN, 2015) where “groups of experts from all over the world” (ISO, 2014) make “top quality standards” (ETSI, 2014 1423). Thus, the negotiation between experts takes place in discourses, where best practices are constructed through wordings of the standards.

De jure information security standards are likewise made valid and legitimate through an “appeal to common practice and authority” (Siponen and Willison, 2009). However, there is a lack of empirical evidence for what is considered best practice in standardization, because the discourses governing the reasoning remains hidden from public view. It is, therefore, difficult to evaluate the reliability and objectivity of information security standards (Siponen and Willison, 2009). Thus, when considering the pervasive and normative role these best practices have on safeguarding information, information systems, and infrastructures controlled by such systems, it is important to understand the discourses that construct them. If these standards do not represent best practices, then a large number of countermeasures would share the same type of vulnerabilities.

Det kan alltså ifrågasättas vad standardens ställningstagande egentligen bygger, om dess anspråk på att vila på ”best practice” uppfylls. Eftersom den inte bygger på evidens skulle dess USP bestå just i en bred erfarenhetsbaserad kunskap. Om inte denna grund finns påverkas naturligtvis standardens legitimitet. Senare i artikeln framgår på ett litet roande och samtidigt avslöjande sätt hur ytterst få som deltar i standardarbetet även om man tågat omkring på standardiseringsmötena som en fåmansprocession under beteckningen ”Sweden”. Artikelförfattarna gör en maktanalys av själva arbetet med framtagandet av standarder men jag tycker att en vidare maktanalys av hur en mycket liten krets knutna till standardarbetet har haft ett helt dominerande inflytande över svensk förvaltnings arbete med informationssäkerhet. Resultatet har blivit en hegemonisk doktrin om att ISO 27000 är den enda framkomliga vägen att arbeta med informationssäkerhet i svensk förvaltning trots att denna doktrin vare sig bygger på evidens eller ”best practice”.

Så här 11 år efter att ISO 27000 pekades ut som vägledande för svenska myndigheters arbete med informationssäkerhet i MSB:s föreskrift MSBFS 2009:10 (ytterligare markerat i de följande föreskrifterna fram till den nu gällande MSBFS 2020:6) så tycker jag inte det är uppenbart att det var ett helt lyckat vägval. Detta bygger jag på att informationssäkerhetsarbetet knappast kan ses som särdeles framgångsrikt mätt med tillgängliga måttstockar, d.v.s. de granskningar som gjorts både generellt och de som gjorts med inriktning på samhällsviktiga sektorer som exempelvis sjukvård. Låt oss komma ihåg att detta inte är den enda möjliga vägen att välja. I Finland antogs i år en rekommendationssamling  av informationshanteringsnämnden under finansministeriet som explicit undviker att hänvisa till någon standard:

Rekommendationerna hänvisar inte till några allmänna standarder eller referensramar och ger inga anvisningar om tekniska lösningar, som kan förändras till och med snabbt. Utifrån en riskbedömning som görs från fall till fall ska varje myndighet välja tillräckligt säkra tekniska lösningar som är lämpliga i den aktuella situationen.

Jag kommer ihåg att ansvariga för Normen i Norge förde samma resonemang i sina regler för informationssäkerhet i vården, man ville inte referera till någon särskild standard. Uppfattningen var att det var möjligt  att plocka ut det man ville ha ur standarder utan att behöva ansluta sig till en helhet som inte kunde kontrolleras av norsk sjukvård.

När standarder lämnar tekniska specifikationer och övergår till organisatorisk styrning uppstår paradoxala effekter. Jag tänker nu på att ISO 27000 innehåller mycket allmänna krav, att det ska finnas informationsklassning men inte hur den ska utföras eller vilken normskala som ska tillämpas. Varje organisation ska själv ta fram sitt eget komplexa ledningssystem med de komponenter som anvisas i standarden men utformningen och tillämpningen kommer att se väldigt olika ut, det tror jag varje erfaren konsult kan intyga. Istället för centrala regler som specificerar olika lösningar får vi alltså en mängd olika regelverk som ska användas i samma infrastruktur. Standarden leder alltså sannolikt till mindre standardisering på grund av sin inriktning på enskilda organisationer istället för på helhet.

Bräckligheten i kunskapsunderlaget och det fragmentiserade resultatet är två orsaker att ompröva ISO 27000 ställning i den offentliga verksamhetens informationssäkerhetsarbete i Sverige. Vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet men vi måste våga ifrågasätta doktrinen även om de som har byggt upp en stark ställning med hjälp av standarden riskerar att ta illa upp. Informationssäkerhet är en för viktig fråga för att vi ska ha råd med heliga principer som inte tål att diskuteras.

Den byråkratiska informationssäkerheten

Statskontorets publikationer är en underskattad men ständig källa om inte till glädje så till mycket nyttig kunskap. Under sommaren har jag en forskningsantologi kallad Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet. Min bedömning är att denna antologi är ett måste för den som arbetar med informationshantering eller informationssäkerhet i offentlig sektor. Här får man så mycket sammanhang och tankar att man går ur boken som en tjänsteperson eller konsult stärkt och betydligt bättre rustad att hantera sitt uppdrag.

Ur en informationssäkerhetskonsults vinkel är det framför allt avsnitten om hur förpappring, managementbyråkrati, användning av standarder och konsulter riskerar leda inte bara till onödig administration utan också till bristande styrförmåga. Tyvärr är det mycket som känns obehagligt välbekant. Det är dystert att blir varse om hur det område man själv jobbar inom liksom man själv kanske är en förgiftad gåva till uppdragsgivaren, att det kostar mer än det smakar. Vi kanske ödmjukt borde inse att informationssäkerhet alltför ofta ger upphov till mer byråkrati än nytta, till mer krångel än säkerhet. En ständigt närvarande fråga borde vara hur kan vi skapa bättre säkerhet utan att tynga våra uppdragsgivare och utan att ta kraft från organisationernas verkliga uppgifter. Hur mycket har alla de icke-fungerande ledningssystem inte kostat i pengar, incidenter och en falsk trygghet som hindrat att man vidtagit reella säkerhetsåtgärder. Slutligen är det för mig oetiskt att ta mer resurser från kärnverksamheten till säkerhet om det inte går att påvisa att det är nödvändigt.

Givna frågor borde vara:

  1. Har den här åtgärden en säkerhetshöjande effekt som står i paritet med den kostnad och krångel som den orsakar verksamheten?
  2. Är den här åtgärden verkligen avpassad till och tar hänsyn till verksamhetens egentliga behov av säkerhet? Indirekt: vet jag som vill lansera den tillräckligt mycket om verksamhetens behov för att kunna avgöra det?
  3. Kommer den här åtgärden verkligen att fungera i praktiken eller är den en ren pappersprodukt? Och kommer den även att fungera över tid, t.ex. när konsulten lämnat skeppet?
  4. Finns det verkligen inte ett effektivare sätt att reducera risken till en acceptabel nivå?

Varför fungerar då så mycket av informationssäkerhetsarbetet så dåligt trots de avsevärda resurser som läggs på det från olika håll? Efter att ha begrundat Statskontorets antologi vill jag på prov lansera hypotesen att många av informationssäkerhetens tillkortakommande beror på att arbetet bedrivits som en del i den new public management-trend som varit rådande i svensk förvaltning de senaste decennierna. NPM diskuteras frekvent i antologin och många av dessa resonemang kan med lätthet översättas till informationssäkerhetsområdet. Kännetecknande för NPM är bland annat en strävan att styrformerna i offentlig förvaltning ska likna de i privata företag. Konsekvenserna blir i korthet decentralisering, ram/mål-styrning, standarder och en massa mätande. Det som regleras är vad som ska göras men inte hur. Ansvaret för hur åtgärder ska genomföras trycks ner i den decentraliserade strukturen. Någon som kommer att tänka på den så omtalade ansvarsprincipen kanske?

NPM kan låta lockande men jag skulle säga att informationssäkerheten nationellt och i de enskilda organisationerna lidit stor skada av att det inte funnits en inriktning att ge tydliga direktiv om hur olika säkerhetsåtgärder ska utföras. Det är en närmast kuslig suboptimering att varje organisation ska räkna ut allt själva. Kravet på kortsiktig leverans och mätbarhet gör att det strategiska arbetet försummas.

Dessutom leder till en bristande samordning i en alltmer integrerad informationsinfrastruktur där en parts investering i säkerhet görs helt urarva genom att andra aktörer har gjort andra bedömningar och därmed inte infört samma skydd. Fokus ligger också på dokument, standarder och rapportering, allt i enlighet med NPM:s styrfilosofi.

Jag tror inte att motståndet mot att få en konkretare styrning i säkerhetsfrågor ligger hos enskilda myndigheter, kommuner eller regioner, tvärtom är en vanlig utgångspunkt i diskussioner att man vill ha tydlighet och stöd i att veta vilka säkerhetsåtgärder som är adekvata och uppdaterade. Snarare uppfattar jag att myndigheterna med föreskriftsrätt duckar och inte vill ta det ansvar som det innebär att peka med hela handen. Det är liksom lättare att klaga på den bristande säkerheten i förvaltningen än att ge ett ändamålsenligt stöd.

Jag vill lansera ett förslag som jag haft sedan jag jobbade på MSB som exempel på hur vi skulle kunna bryta med ovanstående ineffektiva styrning och få en bättre och billigare säkerhet. Mitt förslag är och har varit att erbjuda stöd i form av standardiserade skyddsnivåer och det jag kallar normerande klassningar. Skyddsnivåer har jag skrivit om tidigare så därför koncentrerar jag mig på de normerande klassningarna.

Det mest uppenbara exemplet på hur det skulle kunna fungera gäller kommunal verksamhet. Tänk er att det finns 290 kommuner med samma tio obligatoriska uppgifter. Det leder till att man har i grunden har mycket likartade processer även om man ofta har egna beteckningar på förvaltningar, processer och informationsmängder. I större kommuner kan det vara så att flera organisatoriska enheter ägnar sig åt samma slags verksamhet, exempelvis förskola eller äldreomsorg. Man kan också anlita utomstående leverantörer för att driva verksamhet som till exempel ett äldreboende.

En viktig grundprincip för kommunal verksamhet är likvärdighet, dvs. att invånare har rätt att förvänta sig samma kommunala service oavsett var man bor eller vem som är utförare. I det här sammanhanget bör det tolkas som att invånare har rätt till samma säkerhet och integritet. Detta uppnås dock knappast om informationsklassningar genomförs på tusentals olika sätt med helt olika resultat (jag kommer inte att ta upp SKR:s KLASSA här eftersom jag gjort det på annat ställe och kommit fram till att det inte är ett verktyg för informationsklassning utan möjligen för att ställa baskrav på enskilda system och som dessutom ger precis samma risk för olikartade bedömningar som om man inte använde verktyget).

Vad som skulle leda till både ensartade bedömningar och dramatiskt minskad resursåtgång är att göra normerande klassningar på prioriterade processer i kommunal verksamhet. Man skulle då gå igenom en generisk process, exempelvis utbetalning av försörjningsstöd, se vilka informationsmängder som stödjer och skapas  i de olika aktiviteterna i processen. Därefter kan informationsmängderna klassas och den normerande klassningen användas av samtliga som utbetalar försörjningsstöd. I och med att aktiviteter och informationsmängder är förvånansvärt konstanta över tid i många processer (tro mig, jag har gått igenom ett stort antal processer även i ett ”historiskt” perspektiv) så skulle denna grund kunna användas under lång tid. Uppdateringar måste göras då exempelvis lagstiftning eller andra nya förutsättningar leder till att en förändrad bedömning blir nödvändig. Även denna förvaltningsinsats har allt att vinna på att genomföras kollektivt och inte av varje informationsägare. Och, observera, den normerande klassningen är bara ett stöd. Det står varje informationsägare fritt att välja en annan nivå eftersom ansvaret för säkerheten kvarstår hos hen.

Ytterligare en poäng är att det här finns mycket stora samordningsvinster att göra även med dataskydd och arkiv.

Jamen systemen och it-tjänsterna säger ni uppbragt – varför finns inte de med i konceptet??? Det gör de faktiskt eftersom it-säkerheten hanteras i de standardiserade skyddsnivåerna och gör man sin processorienterade informationskartläggning rätt så identifierar man inte bara de digitala lösningar som används som bärare utan även de andra medier som faktiskt används. Dessutom förekommer idag information i många fall i flera versioner på olika bärare så därför kan man inte gå nerifrån och upp. Slutligen är bärarna inte alls lika konstanta som aktiviteter och informationsmängder så att ha dem som utgångspunkt för strategiskt styrning skulle vara göra sig själv en stor otjänst.

En passant kan sägas att samma synsätt sannolikt skulle kunna användas av SÄPO till allas nytta. Att göra generiska säkerhetsskyddsanalyser för exempelvis kommuner och regioner skulle avlasta dessa aktörer och ge ett mer likvärdigt skydd. (Jag flyr nu eftersom jag vet att detta är en helig ko som absolut inte får besudlas….).

Min förutsägelse är att det inte finns något ljus som automatiskt kommer att slås på i denna mörka byråkratiska tunnel utan det är vi själva genom att tänka fritt och nytt som måste skapa det. Det är inte i mängden dokument säkerheten sitter.

Riskmenageriet

Det är lätt att bli tidsblind men jag tror att vi även efterhand kommer att uppfatta våren 2020 som den värsta krisperioden i Sverige sedan andra världskriget. Skadad av historiska studier är jag väl medveten om hur svårt det är att bedöma nutiden medan den pågår men har ändå blivit fascinerad av hur den nationella beredskapen fungerar när det som alla pratar om men ingen sett inträffar. Det vill säga den stora samhällskrisen.

En termometer på hur väl det svenska krissystemet mår är den centrala myndigheten för dessa frågor Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag hade egentligen, efter att ha studerat ett ganska stort antal allmänna handlingar, tänkt fortsätta skriva om hur myndigheten hanterat det beryktade enkätverktyget. Det är i sig en intressant historia som i delar redan skildrats av flera medier, kanske mest heltäckande av Arbetaren bland annat här. När man läser handlingarna är det så många överraskande steg allt sedan regeringen den 19 mars ger MSB ett uppdrag (Ju2020/01165/SSK) :

Regeringen uppdrar åt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att säkerställa att myndigheternas information med anledning av utbrottet av det nya coronaviruset är samordnad och tydlig samt att det finns effektiva kanaler för att föra ut informationen. I uppdraget ingår att skyndsamt utarbeta ett nationellt informationsmaterial som på ett effektivt sätt ska kommuniceras till så många som möjligt.

MSB får 75 miljoner (!) för att genomföra uppdraget under 2020, ett uppdrag som till synes inte på något sätt innehåller smittspårning eller insamlande av uppgifter. Kanske är det de 75 miljonerna som snedvrider uppdraget från början, kanske lockar de 75 miljonerna till sig aktörer som ger myndigheten tips om vad de skulle kunna hitta på för att sätta sprätt på pengarna. I vilket fall så är det inte MSB:s professionella kommunikatörer som får lead i detta jättelika kommunikationsuppdrag utan Avdelningen för cybersäkerhet och säkra kommunikationer. Det formella beslutet på denna interna delning kommer den 26 mars, dagen efter att MSB bjudit in Folkhälsomyndigheten till ett möte där den förra myndigheten erbjuder den senare ett digitalt verktyg, allt enligt minnesanteckning från mötet:

Kort möte med GD Folkhälsomyndigheten (FHM) sen em 25/3.

MSB tar upp initiativ kring digitalt verktyg för digital självskattning.

GD FHM positiv, betonar att ett sådant här verktyg inte ska driva fysisk testning i fel riktning. Viktigt att anpassa svar på självskattning så respondenten inte förväntar sig att bara för att man gör digitalt test så får man fysiskt test.

Vad som händer under veckan där MSB:s samordningsuppdrag för myndigheters kommunikation angående corona övergår till att handla om ett digitalt verktyg för självskattning av smitta är för mig okänt men det är uppenbart att det är MSB som vill ha verktyget. Litet småaktigt vill jag poängtera det eftersom jag själv blivit åthutad på sociala medier av en i utvecklingsarbetet involverad konsult när jag hävdade att det var så det låg till. Några dagar efter åthutningen gick MSB officiellt ut och sa att det var på deras initiativ som verktyget tagits fram. Note to self som konsult: undvik att agera som dina kunders talesperson om du inte formellt blivit ombedd. Enligt den juridiska utredning som MSB låter en extern byrå genomföra framgår det att det inte ingår i MSB:s uppdrag att bedriva smittspårning. Därför måste man ha med sig expertmyndigheten FHM för att kunna genomföra projektet med digital självskattning. Redan här går det se de problem som snart kommer att göra att projektet blir en återvändsgränd. Rollen som samordnande myndighet kräver respekt för olika aktörers uppdrag och mandat och detta särskilt i trängda lägen, inte att man försöker ta över andra myndigheters uppgifter.

Sedan följer en närmast smärtsam historia fram till slutlig nedläggning via ett antal anhalter där det blir allt tydligare att ingen utom MSB (och leverantör samt konsulter) är intresserade av verktyget. Kontentan blir x antal miljoner i sjön (konsultkostnaderna är inte medräknade i de 6,4 miljoner som MSB ska betala till leverantören), en granskning av Konkurrensverket och ett rejält tapp i anseende när MSB som bäst skulle behöva det. Sannolikt har MSB tappat i förmåga att genomföra det egentliga uppdraget från regeringen: att samordna myndigheters information angående corona vilket knappast kan glädja uppdragsgivaren. Det går att föreställa sig mindre trivsamma samtal på regeringskansliet.

Som en slutkommentar till Arbetaren säger MSB:s pressekreterare:

Vi tar hellre kritik för att vi skyndar på att ta fram en lösning som på något sätt kan vara till hjälp när människor dör, än att få kritik för att vi sitter på händerna och inte gör något. Vi ansåg att vi var, och är, i ett läge där det var viktigt att agera när det handlar om människoliv.

MSB reagerar alltså exakt på det sätt som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, att göra NÅGOT känns alltid bättre även om detta något är inte leder framåt eller förbättrar situationen. I krissituation är det viktiga tillit och att alla vet vem som ska göra vad. I bakhuvudet gnager en liten olustig känsla av att myndigheten kan ha reagerat på yttre påverkan vilket lett fram till haveriet. Det är lätt att glömma bort att de vanligaste påverkanskampanjerna är de ekonomiska.

Det skulle vara lätt att göra sig lustig över denna tragikomiska historia. Det är inte min intention. Istället får den mig, liksom många andra i dessa dagar, att reflektera över den svenska beredskapen och myndigheters förmåga. Framförallt funderar jag på hur MSB (och andra myndigheter) förefaller så synnerligen oförberedda på en pandemi att man är tvungen att kasta sig in i så äventyrliga och ofruktbara aktiviteter som webenkäten. Pandemi är verkligen inte en svart svan i ett riskperspektiv utan snarare vad Michele Wucker kallar en ”grå noshörning”:

A “gray rhino” is a highly probable, high impact yet neglected threat: kin to both the elephant in the room and the improbable and unforeseeable black swan. Gray rhinos are not random surprises, but occur after a series of warnings and visible evidence.

Pandemier har redan inträffat och har varit på MSB:s short list över samhällsrisker ända sedan myndigheten startade. Ändå tycks inte nödvändiga förberedelser för samordning i en pandemisituation ha gjorts. Detta ska inte MSB lastas för utan snarare de regeringar som styrt under perioden. Kanske måste djurmetaforerna gå vidare till svarta strutsar (ja, jag vet att det inte är så i verkligheten att strutsar gräver ner huvudet vid annalkande fara men det är en bra metafor).

Nu pratas det i alla politiska läger om vikten av att förbättra den civila beredskapen och kanske till och med snegla tillbaka till beredskapens guldålder i Sverige: 1970-talet. Problemet med detta är att det innebär att ett antal av dagens heliga kor måste slaktas om det ska fungera. Det är inte bara mycket stora ekonomiska resurser som behövs. Vi har under närmare 40 år demonterat den starka staten som är en förutsättning för en sammanhållen nationell beredskap och istället privatiserat och fragmentiserat ansvaret utan tanke på hur alla skärvor ska kunna skapa en helhet då det behövs. Typexemplet på detta är ansvarsprincipen som inte är inskriven i någon lag men som har haft en förödande inverkan på den gemensamma styrningen av krisberedskapen. Fragmentiseringen har inte kompenserats med en stark myndighet som nationellt nav. MSB:s roll är istället att försöka samordna utan sammanhållen nationell planering och i stort utan mandat att faktiskt styra samhällsviktiga aktörer. Fallet med webenkäten får tolkas som ett utslag av MSB:s omöjliga roll och borde vara ett exempel av många som bör leda till att ansvarsprincipen omprövas och att en verklig krisberedskapsmyndighet med fullt mandat skapas.

När krisen kommer

Kriser har den fördelen att de oftast tar slut. Att framgångsrikt hantera kriser bygger därför på att man inte bara hanterar nuet utan även framtiden. Folkhälsomyndigheten har varit beundransvärda i att de lyckats hålla blicken uppe och fått allt fler att förstå att bekämpningen av coronaviruset inte bara handlar om drastiska åtgärder här och nu utan att vi både måste tänka på nästa virusvåg som kanske kommer redan i höst. Ett annat budskap är att vad som ska värnas är folkhälsa där virusbekämpningen inte får överskuggande sekundäreffekter som i totalen skapar större ohälsa och död än själva viruset.

Däremot når nu MSB:s insatser en sådan nivå att de t.o.m. får vara med i satirinslaget Public Service i P1, en ynnest som är få myndigheter förunnad. Inslaget handlar förstås om den famösa enkätappen som jag omnämnde i mitt förra inlägg och som nu även tagits upp i Ekot.

MSB har hintat om lanseringen av appen med en  näraliggande men okänd startpunkt. Tyvärr har myndigheten inte någon kommunikationslinje i frågan, vid konkreta frågor som i Eko-inslaget kommer endast  undflyende svar. Jag kan förstå det. Det är svårt att sälja in en lagring av personuppgifter på befolkningsnivå i en amerikansk molntjänst. Eftersom jag själv varit engagerad i svagheterna i projektet Hälsa för mig så har jag svårt att känna stark tilltro till att det snabbt går att vispa ihop en dylik tjänst med tillräcklig säkerhet och med tillräcklig respekt för dataskyddsförordningen. Det är ju liksom ingen slump att eSam gjort ett uttalande om det olämpliga i att använda molntjänster när personuppgifter eller annan känslig information förekommer.

Vid sidan om själva enkätappen är MSB:s kommunikation om den lika märklig. Grunden för fungerande kriskommunikation är att inte skapa mer oro än nödvändigt utan delge de fakta som finns och som är relevanta i den aktuella situationen. MSB har nu haft några olyckliga veckor trots att de ska vara samhällets experter på kriskommunikation. Kanske tröttnade man att vara transportsträckan i dagliga presskonferensen på Folkhälsomyndigheten och att det var orsaken till att man helt plötsligt spicade upp sin monotona redogörelse om samordningsmöten med länsstyrelserna med att föranstalta en möjlig vattenbrist. En signal som ledde till att redan hårt tyngda kommuner fick svara på helt irrelevanta frågor om icke-existerande vattenbrister från oroliga medborgare och medier. Sedan detta smyglanserande av enkätappen som skapar frågor som inte besvaras utan skjuts till en obestämd framtid. Detta leder inte till en större tillit i krisen.

Någon skulle kunna invända att nu när vi står inför en så stor kris som denna blir frågor som säkerhet och integritet underordnade. Jag håller inte med om detta utan som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det när vi är som mest pressade som vi måste försöka tänka klart och följa de rutiner vi satt i normalläget, t.ex. gällande riskbedömningar. Vi ser nu hur det runt om i världen sker överträdelser mot grundläggande rättigheter och att auktoritära medel som inkräktar på individens sfär alltför villigt vidtas. I Sverige har vi en lång stabil tradition av tillit och respekt men det finns ingen garanti att vi klarar att bevara detta.  Att myndigheterna sköter sig, inte genar eller agerar impulsivt är också grunden för den tillit som krävs för krisbekämpningen – inklusive att genomföra smittspårning m.m. Efterklokt skulle man möjligen kunna kritisera myndigheterna för att de inte tagit fram ett smittspårningsverktyg i mellantiden sedan svininfluensan för ett decennium sedan utan börja ad hoca nu för då skulle säkerhetsfrågorna sannolikt kunnat hanteras på ett systematiskt sätt men det båtar föga.

Naturligtvis skulle man kunna säga att det är dumt att spekulera när så litet är känt och allt det jag skriver nu står på en mycket vacklande grund. Ändå är detta en så viktig fråga att det är svårt att låta bli och spekulationernas kvalitet blir även den ett resultat av MSB:s kommunikationsplan. För mig är det svårt att förstå hur en kombination av inloggning med BankID, amerikansk molntjänst och och känsliga personuppgifter inte skulle leda till mycket stora risker och att dataskyddsförordningen inte kan efterlevas. MSB:s gedigna juridiska kompetens har möjligen gjort en annan bedömning men det är just den man skulle vilja ta del av, särskilt som den rimligen redan är färdigställd om breddlanseringen ska ske i dagarna. Med den som underlag skulle kriskommunikationen kunna ske utan att orimliga spekulationer och onödig oro uppstår. Mitt förslag är att, särskilt efter medieuppmärksamheten, MSB omedelbart presenterar den som är av stort intresse särskilt för oss som följt diskussionerna efter eSams uttalande. Har MSB lyckats knäcka den nöten så är det stora nyheter för både offentliga och privata organisationer. Eller så har jag och en hel del andra missuppfattat upplägget (inte alls otroligt)  och då vore det ju  bra om MSB gick ut och beskrev hur det egentligen ser ut.

Är det så att MSB inte har ett vattentätt underlag så kommer man att underminera det mycket mödosamma arbete som bedrivs i många, om inte de flesta, organisationer, idag för att nå fram till ett ansvarsfull sätt att hantera molntjänster. Detta menar jag vore förödande för MSB som den myndighet som ska samordna samhällets informationssäkerhetsarbete slarvar med säkerheten. Det skulle leda till att det svenska samhället skulle få ännu svårare att bemästra de mycket utmanande uppgifter vi redan står inför. MSB:s egen verksamhet är ett show room för hur det är tänkt att andra myndigheter ska agera och förutom legitimitet finns det också mycket reell säkerhet att förlora om inte MSB klarar sin roll att leda genom sitt exempel.

MSB:s skrift Om krisen eller kriget kommer har en aningen märklig titel som om det finns ett krisfritt alternativ. Jag tror både myndigheten och vi andra skulle tjäna på att ”när” snarare än om, i alla fall när det gäller kriser. När krisen verkligen kommer skapas ett skilje där organisationer och individer ofrivilligt visar sitt virke, om man klarar att fungera rationellt även under press. Planering för vad som ska göras när allt står på ända är ett bra sätt att stärka sitt virke. Så än mer att kunna upprätthålla sina principer och sin planering när krisen väl inträffar.

Länge fanns en syn att säkerhet var ett hinder för en fungerande verksamhet. Långsamt har vi tagit oss till en situation där allt fler ser att säkerhet inte är hinder för verksamheten utan en förutsättning, och då alldeles särskilt i svåra situationer. Vi kan inte gå tillbaka till ett antingen det ena eller det andra, vi måste fortsätta kämpa för både effektivitet och säkerhet. Det är bra om MSB befinner sig på rätt sida i det arbetet så att inte nya stora problem har skapats som ger utslag när krisen väl är över.

Prick-till-prick-teckning på samhällsnivå

Jag läste en så fantastisk metafor i Jennifer Clements roman Gun love. Romanen handlar Pearl och hennes mamma Margot som bor i baksätet i en bil. Miljön är den där sortens misär som bara finns i USA med hemlösa människor som helt saknar riktning i sitt liv. Redan tidigt i boken finns följande passus:

Mamma och jag flyttade in i Mercuryn när hon var sjutton och jag var nyfödd. Så den bilen, som stod i utkanten av en trailerpark mitt i Florida, var det enda hem jag kände till. Livet var en prick-till-prick-teckning och vi bekymrade oss inte stort om framtiden.

Bilden av prick-till-prick-teckningen hakade fast i mig och jag fick en stark känsla av hur de här romanfigurerna levde sitt liv. Så är det ju ofta med god litteratur, den lever vidare inom en. Men hjärnan är en märklig sak och vips började jag associera metaforen med hur jag uppfattar digitalisering och informationssäkerhet på samhällsnivå, som prickar till synes utan samband. Finns det en dold teckning under prickarna så kan i alla fall inte jag se den.

Att jag började tänka på det berodde på den nya rapport som regeringens uppdrag tagits fram av sju myndigheter om säkert och effektivt informationsutbyte i offentlig förvaltning . Lustigt nog var varken MSB eller någon annan myndighet med säkerhetsprofil bland de sju myndigheterna trots att uppdraget rörde just säkert informationsutbyte. Detta var säkert en bakgrund till de slängar som slungades från MSB på sociala medier men efter en genomläsning av rapporten får det sägas att de avsnitt som skrivits om säkerhet knappast skrivits av någon med erfarenhet från detta område. Att Försäkringskassan är en av de myndigheter som ingått i arbetet med att ta fram rapporten känns aningen illavarslande när man läser budgetproppen där det står om Försäkringskassans allt större roll som intern it-leverantör i staten:

Säker och samordnad it-drift Försäkringskassan har påbörjat anslutning av sex myndigheter inom regeringsuppdraget att er- bjuda samordnad och säker statlig it-drift (Fi2017/03257/DF). Intresset är stort och flera statliga myndigheter har inlett dialog med Försäkringskassan med avsikt att ansluta sin it- drift.

Förhoppningsvis är det andra som ska stå för den leveransen än de som skrivit om säkerhet i rapporten.

Ändå är rapporten positiv i andra avseende, främst genom att man pratar om en gemensam digital infrastruktur. Detta är något jag försökt driva i olika sammanhang utan påtaglig effekt. Jag vill självklart inte framhäva min egen roll utan bara säga att detta är en inriktning som tidigare saknats på ett mer uttalat sätt och som jag tror i sig har en tydligt säkerhetshöjande effekt. Att notera detta positiva anslag känns viktigt även om den stora bilden av infrastrukturen inte kan anas och på sin höjd tre prickar sammanfogats.

Problemet är inte endast att det tycks sakna en ritning för utveckling av digitaliseringen utan även för samhällets informationssäkerhet. MSB:s handläggare (ja, jag vet att hen liksom många andra tjänstemän friskriver sig på sociala medier genom att hävda att de ”twittrar som privatperson” – ett oskick jag beskrivit här) ansåg att rapporten var ett ”hafsverk” och att rapportförfattarna inte tagit till sig MSB:s synpunkter. Nyfiken som jag efterfrågade jag då de diarieföra synpunkter som det hänvisades till och fick ut detta mail:MSB 2019-09569-1 Kommentarer på slutrapport Uppdrag om säkert och effektivt informationsutbyte

Det avslöjar inte mycket av ett eventuellt infrastrukturellt synsätt. Informationssäkerhetsområdet tycks alltså ha sin egen mycket ofullständiga prick-till-prick-teckning. Liksom arkivväsendet som även det har en stor betydelse för den offentliga informationshanteringen.

Sammantaget så är planeringen av vår gemensamma informationshanteringsinfrastruktur uppenbart fragmentiserad och där olika myndigheter ritar sina prickar oberoende av varandra trots att de åtminstone borde vara i samma teckning. I detta dystra scenario är det inspirerande att snegla österut. I Finland har nämligen antagits en ny lag med om informationshantering inom den offentliga förvaltning. I propositionen som låg till grund för lagen ges inriktningen:

Det är fråga om en allmän lag som ska reglera informationshanteringen inom den offentliga sektorn. Lagen avses gälla all informationshantering som sker inom myndigheternas verksamhet. Genom lagen säkerställs en enhetlig förvaltning och en informationssäker behandling av myndigheternas informationsmaterial i syfte att genomföra offentlighetsprincipen. Dessutom har lagen bestämmelser om elektronisk överföring av information mellan olika myndigheters informationssystem. Genom regleringen effektiveras myndigheternas informationshantering så att myndigheterna kan tillhandahålla förvaltningskunderna sina tjänster på ett kvalitativt sätt som är förenligt med god förvaltning och kan sköta sina uppgifter på ett resultatgivande sätt. Syftet med lagen är att främja också interoperabiliteten mellan informationssystemen och informationslagren.

Lagen träder i kraft vid årsskiftet och innebär också att en informationshanteringsnämnd ska säkerställa samordningen mellan informationshantering (inklusive arkiv), digitalisering och informationssäkerhet. I dagarna har även en ny cyberstrategi antagits.

För mig förefaller denna ordning mycket ändamålsenlig särskilt om det även blir ett gemensamt myndighetsansvar. I Sverige skulle det kunna kopieras så att DIGG får skärpa till sig och samtidigt överta ansvaret för samhällets informationssäkerhet och se till att det blir integrerat i hela digitaliseringensprocessen. De myndigheter som redan idag framför allt är intresserade av internationella antagonistiska hot och cyberkrig kan fortsätta med detta med gott samvete. På detta sätt skulle prickarna åtminstone fyllas i på samma teckning.

Jag vet att detta är en överdriven förenkling och att det inte går att dra snörräta linjer mellan olika säkerhetsområden men jag tror vi måste komma tillbaka till en situation där normallägets funktionalitet respekteras och där bygget av en gemensam infrastruktur kan ske med god säkerhet.

 

 

 

Kan 1177-skandalen bli en reboot för vård-it?

Först en disclaimer. Denna text är skriven med ett visst undertryckt ursinne. Under 7-8 år under mina vittflygande studier jobbade jag samtidigt på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta barm och ungdomar. Den erfarenheten gör att jag framförallt tänker på de patienter och anhöriga som drabbats av 1177-skandalen men också på den vårdpersonal som till skillnad från digitaliseringsbyråkrater, ”visionärer” och ”evangelister” möter patienter. De ska nu leva i oro över hur deras arbetsgivare hanterar den information som de i förtroende tar emot och där samtal från hjälpsökande patienter studsar vidare för hantering i Thailand. Jag jobbade också i ett landsting under 90-talet då politiker, it-leverantörer och byråkrater gick in i en lustiger dans om digitalisering som var mycket lösligt kopplad till verksamhetsbehov. Att försöka skjuta in frågor om informationssäkerhet eller kvalitet i informationshanteringen stämplades som närmast illojalt eller i bästa fall som tugg som man måste genomlida innan man gick vidare precis som förut. Det var New public management utan management. Sedan dess har det bara fortsatt.

Filifjonkan på bilden har inte bara med ångestridna patienter att göra utan också känslan av den annalkande katastrofen som hon symboliserar. Det finns inget som är så lätt som att förutspå framtiden i efterhand. Många är nu chockade och totalt överraskade över vad som framkommit om 1177 och dess underleverantörer. Jag: not so much. Att försöka påpeka vikten av god informationssäkerhet vid digitaliseringen har som sagt varit ett arbete i stark motvind för att inte säga full stormstyrka i 25 år. Ofta har den berättigade oron för den alltmer bristande säkerheten inom vård-it utmålats som ett Filifjonka-aktigt beteende och att varningarna för riskerna skulle ha lika litet med vår verklighet att göra som Filifjonkans permanenta ängslighet i Mumindalens idyll. När det nu exempelvis framkommer att Region Värmland har anlitat en underleverantör för att hantera den extremt känsliga informationen i telefonrådgivning endast med dessa säkerhetskrav:

Leverantören ska skydda sin information mot otillbörlig åtkomst och förstörelse i enlighet med gällande lagar, förordningar och föreskrifter. Hur skyddet genomförs ska dokumenteras. Leverantören ska på begäran kunna uppvisa denna dokumentation för landstinget. Leverantören ska följa landstingets vid var tid gällande riktlinjer för informationssäkerhet.

ger det en indikation om hur relevant oron faktiskt var/är.  Observera att inga ytterligare krav ställts till exempel i form av en säkerhetsbilaga som förtydligar vad det är man vill ha, inte ens ett personuppgiftsbiträdesavtal i någondera riktningen finns. Otroligt nog verkar hela den massiva hypen kring dataskyddsförordningen gått regionen förbi.

Med tanke på att hela härvan ännu inte är utredd ska jag, för att undvika förhastade slutsatser, inte kommentera alla juridiska och tekniska detaljer. Enkla lösningar är det redan alltför många som kommer med. Inte heller finner jag det meningsfullt att ägna mer tid åt den lyteskomik som svaren från de olika leden i leverans av telefontjänsten i 1177 gett utrymme för. Istället ska jag försöka ringa något av det systemfel som ligger som grund för den uppkomna situationen.

Grundproblemet ligger i att vård-it i Sverige under trettio år har fått växa fram inte som en sammanhängande infrastruktur utan som en brädhög där olika aktörer kunnat lägga på sin egen bräda utan att behöva ta hänsyn till någon gemensam plan.

Detta skapar naturligtvis en låg grad av funktionalitet trots de enorma resurser som lagts på digitaliseringen men dessutom har det också skapar de oöverblickbara säkerhetsrisker som 1177-skandalen är ett av de mest flagranta exemplen på. Den främsta säkerhetsrisken är att det i många fall är omöjligt att klarlägga ansvaret för säkerheten vilket med all önskvärd tydlighet framgår i fallet med 1177. Intuitivt skulle nog de flesta säga att det största ansvaret ligger hos sjukvårdshuvudmännen, det vill säga främst regionerna/landstingen som i den svenska förvaltningsmodellen delegerats ansvaret för och där ansvaret definieras i hälso- och sjukvårdslagen:

2 §   Med huvudman avses i denna lag det landsting eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.

När det gällde hanteringen av information inklusive säkerhet var detta ansvar inte särskilt besvärligt att definiera på den tiden då landstingen också utförde den absoluta merparten av vården. Då var journalerna allmänna handlingar som tillhörde landstinget och det också ställdes tydliga krav på hanteringen (ja, jag vet att det inte alltid funkade jättebra i verkligheten men jag rör mig nu på systemnivå). I och med kommunalisering (ÄDEL) och privatiseringsvågen blev ansvaret otydligare. Som en andra skänkel i saxen som klippte av tydligheten i ansvarsfördelningen fungerade rörelsen mot alltfler samarbeten mellan landsting som exempelvis Sjunet och de nationella tjänsterna. Det är här jag menar att juridiken inte hängt med, inte genom att ställa krav på integritet i det nya landskapet.  Det juridiska ansvaret läggs nämligen främst på vårdgivaren:

3 §   Med vårdgivare avses i denna lag statlig myndighet, landsting, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Vårdgivaren kan vara vilken aktör som helst som bedriver någon form av vård, till exempel Medhelp. Denne har också ansvaret för informationssäkerheten vilket mycket specifikt beskrivs i Socialstyrelsens föreskrift med regler för vårdens informationshantering. Problemet är bara att den mest säkerhetsmedvetne vårdgivaren ändå inte kan hålla sig för sig själv utan måste fungera i brädhögen av oklara ansvar eftersom man till exempel med nödvändighet måste använda bland annat nationella tjänster. I och med detta faller alla de många goda råd som även säkerhetsexperter av olika dignitet framfört de senaste dagarna om att det bara är att ha tydliga upphandlingsrutiner, följa upp krav o.s.v. Inte ens dataskyddet faller ut som man skulle kunna tro när man läser i avtalet mellan Region Stockholm och Medhelp och ser att regionen är personuppgiftsbiträde åt Medhelp och inte tvärtom….

Det som måste understrykas är att den digitala världen inte bygger på bilaterala relationer utan på multilaterala och att vi saknar verktyg att hantera den nya situationen. Även trogna gamla kämpar som tillsynsvapnet riskerar att bli tandlöst eftersom tillsynen gäller enskilda organisationer. Att skapa ansvarsförhållanden och möjlighet till ansvarsutkrävande avpassade för multilaterala infrastrukturer bedömer jag som den mest fundamentala säkerhetsåtgärden för vård-it. Detta är inte något som en enskild vårdgivare kan ta ansvar för utan måste byggas upp på nationell nivå. Tyvärr har denna grundläggande förutsättning totalt negligerats i de utredningar om e-hälsa som genomfört under senare år. Mer om de moderna strukturerna finns att läsa i den nyligen utkomna antologin Plattsformssamhället.

Ansvaret är alltså idag osynkroniserat med den nationella informationsinfrastrukturen och även med den tekniska infrastrukturen. Ändå tror jag det är viktigt med ett ansvarsutkrävande. Tyvärr kommer nog inte Region Stockholms innovationsregionråd ta sitt ansvar och avgå, inte heller hans motsvarigheter i Region Värmland och Sörmland. SKL:s programansvarige för e-hälsa kommer att på motsvarande sätt skjuta ansvaret ifrån sig och Inera har snabbt varit ute och sagt att de går skuldfria ur denna förödande situation. Tyvärr, inte för att vi behöver ett melodramatiskt utspel som när Toyota-chefen gråtande bad om ursäkt för sina fel eller syndabockar, men för att ge en reboot för vård-it.  Om ett antal digitaliseringspotentater inom vården åtminstone hade omdömet att säga: ”jag har villigt tagit emot all cred för att framstå som nyskapande och innovativ, nu tar jag lika villigt mitt ansvar när det visar sig att vi kört totalt fel inom e-hälsoområdet.”. Detta vore en mycket viktig signal att vi nu inte ska fortsätta som förut utan gå in i en ny tid.

Det jag skriver ovan kan nog de flesta hålla med om på någon nivå men varför ser det då ut som det gör? Jag skulle vilja hävda att det inte enbart beror på inkompetens utan i lika hög grad på attityd, möjligen arrogans. Detta är en något nedslående tanke för sannolikheten för att kunna omvandla inkompetens till kompetens är större en att rå på decennier av negativ säkerhetskultur.  Jag förstår att det är mycket behagligare att ständigt mana framåt och inte hänga upp sig på problem och hinder. I 1177-skandalen är patientens integritet som allvarligt skadats vilket är ett värde som talföra debattörer inom digitaliseringen och e-hälsa till och med i många sammanhang förnekat.

Den bristande samordningen kan också ses som ett resultat av SKL:s framgångsrika arbete som lobbyorganisation. SKL är en intresseorganisation för regioner och kommuner som arbetsgivare och har med stor frenesi hävdat det kommunala självstyret inom hälso- och sjukvård. Varje försök till styrning från staten nagelfars och min bedömning är att staten efter nedmonteringen av Socialstyrelsen inte ens har möjlighet till en effektiv myndighetsstyrning vilket lämnat fältet ännu mer fritt för SKL. Ur ett samhällsperspektiv har det även lett till en starkt minskad insyn eftersom SKL, trots att man är helt finansierad av offentliga medel, inte lyder under offentlighetsprincipen. Vad som pågår inom SKL och vilken agenda som drivs är därför svårgenomträngligt.  Under den tid jag jobbade på MSB och, bland annat inspirerad av den norska lösningen Normen, försökte få till en styrning bättre avpassad till de multilaterala relationerna fick jag ofta känna av SKL:s maktanspråk. Ärligt talat så var intresset inte särskilt stort ens i min egen myndighet och inte heller i de andra myndigheter som hade uppdrag i någon form som påverkade säkerhetsaspekterna i vården. Men var det ett svalt umgänge i myndighetssfären så var SKL:s engagemang i frågan på nollpunkten. Mitt käcka erbjudande om att MSB skulle kunna samordna och tillföra väsentliga resurser och kompetens för att göra den så skakiga informationssäkerheten i vården bättre möttes mycket kallsinnigt. Budskapet var att detta var en uppgift som regionerna kunde klara själva (med SKL:s hjälp) och att myndigheter inte hade i territoriet att göra.  Själv kände jag mig som en ovälkommen budbärare från de många medlemsorganisationer som satt med sin usla säkerhetssituation utan reell möjlighet att göra något åt den. Med ett avancerat tjat lyckades det till slut att få SKL att skriva under den gemensamma strategi som jag tagit fram som underlag och som nu litet patetiskt ligger kvar på MSB webbplats. Någon gemensam styrning á la Normen är lika fjärran som då strategin skrevs. SKL har alltså haft alla möjligheter att själva ta fram de stöd som så väl skulle behövas i deras medlemsorganisationer. Så har inte skett förutom det tveksamma verktyget för informationsklassning som jag skrivit om här. Något gemensamt regelverk för att hantera den multilaterala ansvarssituationen inom vården kan jag fortfarande inte hitta på SKL: s webbsida. Intressant nog har ju inte SKL något formellt ansvar för informationssäkerheten i vården eftersom man är en intresseorganisation och kommer säkerligen inte att påta sig något sådant nu heller. När nu nästa trend är AI i vården blir man inte direkt lugnare, särskilt inte när SKL:s programansvarige för e-hälsa ifrågasätter lagstiftningen snarare än ansvarskänslan hos införarna som här.

I mina dystrare stunder tror jag vi nått vår kollektiva inkompetensnivå där vi ska skapat ett it-monster som ingen längre kan styra. Vi har en situation med i princip outtömliga tekniska möjligheter promotas av aggressiva leverantörer. Tekniken möter en omogen organisationsstruktur där verklig styrning ersatts av fritt spelrum för särintressen. Till detta kommer den bristande självinsikten om att det är så här det ser ut och den negativa säkerhetskulturen inom vården. Och slutligen juridik och företrädare för informationssäkerhet som fortsätter att leverera lösningar gjorda för enstaka organisationer eller möjligen bilaterala relationer vilken inte är till någon större hjälp i den dagens multilaterala arkitekturer.

Självklart kan vi inte ge upp utan istället ställa oss frågan hur vi kan genomföra de absolut nödvändiga förändringar som skulle göra vård-it till en seriös verksamhet.  Här vill jag anslå en ny ton för att markera att detta är mycket komplexa frågor som vi idag i huvudsak saknar svar på. Det är inte enkla förbättringar av upphandlingsrutiner som kan leda framåt utan förändringar av en helt annan dimension som är nödvändiga. Det är inte beställningar mellan kund och leverantör som är det verkliga problemet utan beställningen från regeringen till sjukvårdshuvudmännen som inte fungerar där sjukvårdshuvudmännen som leverantörer inte klarar av att skapa en säker vård-it.

Mina förslag, som jag inte när något större hopp om att de kommer att anammas, är att likna vid ett undantagstillstånd. Det kan tyckas dramatiskt men allvaret i situationen kräver extraordinära åtgärder . Parallellt med åtgärderna bör även en attitydförskjutning initieras där vi slutar se digitalisering som ett självändamål utan blir förmögna att ta in olika perspektiv som till exempel säkerhet. Utgångspunkten bör också att det är en nationell struktur som ska byggas och förvaltas där de gamla organisationsgränserna inte längre får sätta käppar i hjulet. Här kan man ana att en del integritetsnihilister vädrar morgonluft men bedra er inte; målet är att stärka integriteten, inte nedmontera den ytterligare!

  1.  Inför ett moratorium inom vård-it och inför inte några nya lösningar som inte är absolut nödvändiga.
  2.  Gör en heltäckande genomgång av säkerhetsbristerna inom den svenska vård-it.
  3.  Stärk Socialstyrelsens roll i förhållande till sjukvårdshuvudmän vårdgivare när det gäller vårdens informationshantering. Detta bör även gälla myndigheter som främst ska leverera e-tjänster som E-hälsomyndigheten.
  4.  Utred hur ansvarsförhållandena för informationshanteringen i vården ser ut och hur de borde se ut. En central fråga är det reella ansvarsutkrävandet.
  5. Säkerställ att även det långsiktiga behovet av vårdinformationen beaktas, både den enskilda patientens behov och samhällets behov av informationen för forskningsändamål.
  6. Ta fram en strategi och en arkitektur för den nationella nivån som inte bara är fluff.
  7. Ta fram en gemensam styrmodell för informationssäkerhet i vården och låt den förvaltas av myndigheter – inte av intresseorganisationer eller utförare i första hand.
  8. Skapa ett ackrediteringssystem för anslutning till den nationella arkitekturen.
  9. Skapa verktyg för systematisk uppföljning av informationssäkerheten inom vård-it och lita inte på att tillsyn av enskilda organisationer skapar säkerhet.
  10. Utveckla utbildningar för de som ska arbeta med informationssäkerheten i vården.
  11. Utveckla ett forskningsprogram för informationssäkerhetsstyrning i miljöer med multilaterala ansvarsförhållanden.

Hur ska Söpple kommun klara NIS-direktivet?

Det har knappast gått någon förbi att det under några år nu rasar in nya eller nygamla regleringar gäller olika aspekter av informationssäkerhet: dataskyddsförordningen, lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet), ny säkerhetsskyddslag och sedan litet civilt försvar på det.

Samtliga av ovanstående regleringar ”drabbar” primärkommunerna. En egenhet för primärkommunerna generellt är att kravbördan inom alla områden drabbar samtliga kommuner lika hårt oavsett om de har 4000 invånare eller 900 000. Detsamma gäller för ovan nämnda nya lagar. Kommunerna har den, vid sidan om sjukvården, mest komplexa kravbilden på informationssäkerhet i samhället redan från början i kombination med att flertalet av små och medelstora kommuner alltför ofta helt eller delvis saknar den kompetens som behövs för att hantera situationen. För att uppnå  målbilden; ett säkrare Sverige, behöver de ansvariga myndigheterna därmed anstränga sig till det yttersta för att ge ett stöd som fungerar till kommunerna. Att inta en hållning av typen ”det är deras eget ansvar” är helt meningslöst och kontraproduktivt eftersom det objektivt sett saknas förutsättningar för att de skulle kunna lyckas med det. Ytterligare en aktör i detta är SKL som under senare påtagit sig ett allt större operativt ansvar i frågor bland annat av denna typ. Nu är det alltså litet upp till bevis-läge.

Jag ska därför göra en liten kontrollrunda för att se vilken information och stöd Söpple kommun kan räkna med när det gäller NIS och därefter göra en sequel om säkerhetsskyddslagen.

Först en kort bakgrund. Det s.k. NIS-direktivet antogs av Europaparlamentet 2016 och den svenska lag som följden av detta, lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster, trädde med tillhörande förordning i kraft 1 augusti 2018. Målsättningen med direktivet och följaktligen med lagen är att hög gemensam nivå på säkerhet i nätverk och informationssystem. Lagstiftningen är inriktad på de nätverk och informationssystem som stödjer samhällsviktiga tjänster i sju sektorer (energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, leverans och distribution av dricksvatten, digital infrastruktur) samt i digitala tjänster. Det är inte i en begreppsvärld klar som ett vårregn vi rör oss i här vilket gör att jag hänvisar den intresserade till definitionerna i lag och förordning för att själv bilda sig en uppfattning om den exakta betydelsen i begreppen. Viktig avgränsning är att lagen inte gäller för verksamhet som omfattas av krav på säkerhetsskydd enligt säkerhetsskyddslagen. Däremot gäller den för både offentlig och privat verksamhet.

För att uppnå bättre säkerhet är de främst två krav lagen riktar in sig på. För det första ska leverantörerna av samhällsviktiga tjänster bedriva ett systematiskt informationssäkerhetsarbete inklusive riskanalyser och incidenthantering. Av någon anledning betonas det särskilt att man också ska vidta åtgärder för att reducera de risker man upptäcker(!). Man skulle kunna tycka att det är en ganska självklar del i ett systematiskt informationssäkerhetsarbete men lagstiftaren känner ändå att detta måste påpekas. För det andra är det universalmedlet incidentrapportering som jag i förtroende vill meddela att jag tror är tecknet på att det offentliga säkerhetsarbetet har fastnat i en NPM-fälla. Det vill säga att tvinga ett antal decentraliserade verksamheter att rapportera in uppgifter som man inte sedan vet vad man ska göra med.

Nog raljerat. Lagen innehåller också nyheten att leverantörerna av samhällsviktiga och digitala tjänster ska tillsynas vilket i sin tur bygger på att de som lagen berör själva ska anmäla sig till tillsynsmyndigheten. Om så inte sker, om man inte vidtar korrekta säkerhetsåtgärder eller inte rapporterar incidenter kan en sanktionsavgift tas ut av tillsynsmyndigheten. Efter dataskyddsförordningen kan ordet ”sanktionsavgift” väcka viss panik men i lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster sägs  En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 10 000 000 kronor. 10 miljoner kan ju vara skrämmande för en liten kommun men för en större organisation kan det som en summa värd att gambla med.

Vad som är skrämmande är att det inte är en tillsynsmyndighet utan sex förutom MSB:Sammanfattningsvis är min bedömning att det är minst lika omfattande krav som ställs i den här lagen som i dataskyddsförordningen. Att bedriva ett systematiskt och riskbaserat informationssäkerhetsarbete är en mycket komplex uppgift som de statliga myndigheterna inte lyckas leva upp på något särskilt övertygande sätt trots att kravet funnits i föreskrift i snart ett decennium. Nu vidgas kretsen som skulle uppfylla den målbilden till även kommuner och landsting vilkas möjlighet att realisera den är långt, långt sämre än de statliga myndigheternas.  Och så till ett stort antal företag som kommer att ta in kravet i sin affärsplanering och vara extremt intresserade av att förstå exakt vad som krävs eftersom säkerhet kostar.

Missförstå mig rätt. Jag är den första att hävda nödvändigheten av att bedriva ett systematiskt informationssäkerhetsarbete och då särskilt i kommuner och landsting. Hur starkt jag än uttrycker den övertygelsen framstår det som ett understatement. Men för att uppnå detta måste man förstå förutsättningarna. Jag ska därför här göra ett litet tankeexperiment för att försöka förstå hur den nya lagstiftningen landar i en medelstor kommun som vi kan kalla Söpple kommun.

En första observation är när vi tittar på de obligatoriska uppgifterna för en kommun är att Söpple kommun kommer att få fem tillsynsmyndigheter: Energimyndigheten eftersom man har ett kommunalt elbolag, Transportstyrelsen eftersom man har kommunal kollektivtrafik, IVO eftersom man bedriver hälso- och sjukvård bland annat inom äldrevården, Livsmedelsverket eftersom man producerar och levererar dricksvatten och PTS eftersom man har ett stadsnät (jag har inte här gjort någon skillnad på om det är kommunala bolag). Söpple kommun måste alltså vara beredda på att dessa fem olika myndigheter kan komma på tillsynsbesök.

Vilka förutsättningar har då Söpple kommun som med sina 24 000 invånare kan sägas vara en normalstor kommun. I kommunen finns ingen informationssäkerhetsansvarig utan frågan ligger under it vilket också är normalt men olyckligt. Man har påbörjat en sondering med två grannkommuner för att gemensamt kunna inrätta en tjänst som informationssäkerhetssamordnare vilket suttit hårt åt eftersom varje utgift ställs mot personal i äldreomsorgen. Tyvärr har man redan insett att även om man lyckas få beslut om medel för en sådan tjänst kommer det att bli extremt svårt att hitta en sökande som både har kompetens och är villig att flytta till Söpple. Sannolikheten för att hitta någon i kommunen är mycket låg, det finns inga utbildningar för att snabbt utbilda en redan anställd och de som finns på marknaden kan definitivt få bättre betalt än i kommunal verksamhet. Jag vill bara här återigen understryka att informationssäkerhet i en kommun är på en svårighetsgrad som få informationssäkerhetsansvariga i statlig verksamhet någonsin råkar ut för så är det någonstans kompetens verkligen behövs så är det i kommunerna.

Både tjänstemannaledningen och den politiska ledningen i Söpple kommun är yrvakna. De har inte hört talas om något NIS-direktiv och har precis tagits sig igenom pärsen med dataskyddsförordningen. Min hypotes om okunskapen i Söpple bygger jag på att det är just det förhållande som jag stött på när jag varit i kontakt med ett stort antal kommunala företrädare. För att göra en bedömning om varför beredskapen inför NIS är så låg så gjorde jag i förra veckan en rundvandring på MSB:s och de övriga tillsynsmyndigheternas samt SKL:s webbplatser för att se vilken information som fanns om NIS där. På MSB:s webbplats finns en sida med undersidor som i huvudsak bygger på vad som står i lag, förordning och MSB:s föreskrifter. Hur olika aktörer ska göra för att de ska kunna klara en tillsyn står det däremot mycket litet om, där hänvisar man till det så kallade Metodstödet som på en tämligen abstrakt nivå går igenom olika aktiviteter som kan ingå i ett systematiskt säkerhetsarbete. Vällovligt men inte särskilt användbart för en kommun med de mycket konkreta frågor som måste lösas i detta sammanhang – bara en sådan sak som att hantera nämndorganisationen… Ytterligare en komplikation är att man tungt lutar sig mot en standard som inte är fritt tillgänglig, något som kan bli mycket besvärligt när tillsynsaktiviteterna sätter igång. Det går liksom inte att kräva att varje organisation som ska tillsynas måste köpa standarderna för att veta vad de är tvungna att göra. Skyldigheterna måste framgå av föreskriften och vara möjliga att granska även i ett offentlighetsperspektiv.  Övriga tillsynsmyndigheter har inte heller de såvitt jag kan se ingen information riktad till kommunerna specifikt. I vissa fall tycker jag dock att den generella information de erbjuder är överlägsen den som finns på MSB:s webbplats som Energimyndighetens frågor och svar som ger rediga besked i en del kniviga frågor.  Mest sparsmakad är kanske IVO som egentligen bara konstaterar att man är tillsynsmyndighet. Inte heller SKL erbjuder sina uppdragsgivare något överflöd av information i frågan.

Webbplatserna gav alltså inte något bra stöd för Söpple kommun att ta tag i frågan men det är kanske inte den vägen som är den primära för att sprida information till kommunerna – för att börja söka där måste man ju först veta att det finns ett NIS-direktiv.  Jag skickade därför ett mail till MSB. PTS, Livsmedelsverket, Energimyndigheten, IVO och Transportstyrelsen med följande lydelse:

Hej!

Jag skulle vilja ta del av information angående lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (NIS-direktivet) som x (d.v.s. den aktuella myndigheten) skickat direkt till kommuner.

Samma meddelande lade jag in i frågelåda på SKL:s webbplats och jag kan redan nu avslöja att jag inte fått något svar på detta.

När det gäller myndigheterna kan man sammanfattningsvis säga att det endast är MSB som skickat ut någon information direkt till kommunerna och då inte till kommunerna specifikt eftersom det handlar om missiven till föreskrifterna när de gått ut på remiss. Detta skedde sista augusti. MSB har deltagit i en träff i nätverket för informationssäkerhet i kommuner (KIS) och har en frågelåda på webbplatsen där man kan skicka in mail. Dessa frågor är dock inte ännu synliga för någon annan än den som skickat frågan. Livsmedelsverket har tagit fram en broschyr som man delat ut på en konferens om dricksvatten. I övrigt säger sig tillsynsmyndigheterna invänta att MSB ska samordna dem.

Så här fyra månader efter att lagen trätt i kraft är det svårt att inte jämföra med hur vi blev fullständigt översköljda från olika håll med information om dataskyddsförordningen. Datainspektionen måste faktiskt få en eloge för att man redan ett par år innan det äntligen blev 25 maj 2018 byggde upp informationskanaler både IRL och på sin webbplats. Jag kommer med särskild glädje ihåg en realtidschatt för kanske två år sedan då det gick att ställa alla möjliga frågor till myndighetens kunniga jurister. För aktiva personuppgiftsansvariga har det varit fullt möjligt att planera och bygga upp de nödvändiga funktionerna i sin organisation. Att det sedan inte alltid blivit så är en annan fråga.

Att Datainspektionen bedrivit ett aktivt informationsarbete i god tid innan dataskyddsförordningen blev verklighet gör att de tillsyner man raskt kommit igång med känns rimliga. Samma sak kan inte sägas i fallet med NIS-direktivet som trots att det varit känt på central nivå i flera år inte alls åtföljts av samma förberedelser. Utifrån vad jag hittills sett kan mycket väl frågan fortfarande vara helt okänd i Söpple kommun men även hos andra både offentliga och privata aktörer. Nu verkar ju inte tillsynsmyndigheterna kommit igång än vilket måste vara lika bra sett till det rådande läget när det gäller information och stöd. Meningen med tillsyn är inte att skapa ett blame game och inte heller innebär tillsyn i sig några förbättringar om det inte tydligt framgår vad som ska göras (jag hävdar detta med viss emfas efter att ha jobbat med tillsyn ett antal år).

Tyvärr tycker jag mig spåra en omedveten trend inom både säkerhet och digitalisering att information från myndigheter främst sker muntligt på konferenser m.m. Förutom den otydlighet och det breda tolkningsutrymme som övergivandet av skriftlig information innebär gör det att informationen inte når utanför de invigdas krets. Det är inte heller möjligt att fördjupa sig, gå tillbaka, sprida vidare och att ha kontroll över att det är korrekt information som förmedlas. Nu när olika lagstiftningar dessutom ska samexistera i en mängd organisationer krävs betydligt djupare resonemang än de som kan förmedlas via en power point-presentation.

För att göra en u-sväng i mitt argumenterande kanske det finns fördelar med att det ännu spridits information och stöd gällande lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. Nu kanske det finns möjlighet att ta ett nationellt ansvar och samordna de olika regleringarna så att inte varje kommun behöver sitta och försöka få ihop olika lagstiftningar och hur de ska uttolkas för den egna verksamheten?

Låt oss hoppas det. För att de här nya regleringarna dels ska få genomslag, dels leda till säkerhetshöjande effekter krävs mycket tydlig information om vad som ska göras till de som ska göra något samt stöd för hur det ska göras, d.v.s. metoder. Dessutom, snälla, behövs samordning så att det blir en enhetlig kravbild.  Utan starkt stöd, gemensam prioritering och samordning kommer Söpple kommun vare sig att klara NIS-direktivet eller säkerhetsskyddslagen.  För kommuner som Söpple där egen kompetens i hög grad saknas tror jag att vi måste tänka mycket mer i fasta skyddsnivåer och ett mycket välutvecklat centralt stöd för att det inte bara ska bli både dålig säkerhet och dålig stämning.Men vem är det då som ska ta ansvar för helheten? Kanske behövs det rent av en ny informationssäkerhetsutredning som utgår från verklighetens utförare av informationssäkerhet och vad de behöver för att klara uppgiften? Jag tror helt enkelt vi har råd att leva i en drömvärld där olika aktörer oberoende av varandra pekar på vad de vill ha men ingen talar om för Söpple kommun få ihop det i den egna verksamheten.

Förtydligande: jag har efter jag publicerade detta fått ett påpekande att kommunens stadsnät sannolikt inte faller under NIS men däremot under lagen om elektronisk kommunikation (LEK) som har likartade krav som NIS. Effekten för Söpple kommun blir alltså ungefär densamma i slutändan.

 

Om jag fick ställa några frågor

Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”.

Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet.

– Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner.

I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet:

En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder.

Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för offentliga och privata organisationer.

– Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal.
Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju  ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen?

-Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet.
Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor.

– Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort.
Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna.
Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen.

– Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser?