Förstatliga eller inte förstatliga – det är frågan

1910 blev Karlstads lasarett det andra i Sverige som blev s.k. delat lasarett (efter Falun). Att ett lasarett blev delat betydde att det fanns både en medicinsk och en kirurgisk verksamhet. I korthet var detta första steget på den snabba utveckling pådriven av en framgångsrik forskning där ögon, öron, ortopedi, röntgen, BB, barn, gynekologi o.s.v, o.s.v. , blev egna specialiteter och subspecialiteter i ett allt finmaskigare nät. Till detta kommer allmänmedicin och annan öppenvårdsverksamhet för att inte glömma psykiatrin i olika former. Alla dessa med tiden hundratals olika kompetensområden måste organiseras i avdelningar, kliniker, mottagningar m.m. för att få bästa möjliga vård för patienten till en för samhället rimlig kostnad.

Det räcker dock inte med att organisera vårdens olika verksamhet i förhållande till varandra utan vården måste styckevis och delt även passas in i samhällets generella styrning som i sin tur består av förvaltning respektive den politiska styrningen.  För Sveriges del har det i huvudsak inneburit inpassning i kommun, landsting/region och stat eftersom vården varit offentligt finansierad (även detta i huvudsak) sedan lång tid tillbaka. Historiskt har vårdverksamheten i delar vandrat mellan huvudmännen. Att allmänmedicin och psykiatri var ett statligt ansvar fram till 1960-talet och äldrevård en landstingsangelägenhet fram till ÄDEL-reformen då den överfördes till primärkommunerna är bara två exempel.

Vad jag vill säga med denna skamligt korta sammanfattning är att sjukvård är EXTREMT svårt att styra med en fullständigt oöverblickbar komplexitet i tre dimensioner: den interna styrningen av vårdarbetet och förvaltningsstyrningen samt den politiska styrningen. Fram till 1970-talet var inriktningen för att hantera denna komplexitet bland annat att försöka skapa mer enhetliga huvudmannaskap vilket var en av orsakerna till att exempelvis allmänmedicin och psykiatri överfördes till landstingen från staten. Denna trend avlöstes av den glada NPM-eran när styrningen av offentlig verksamhet fragmentiserades bland annat för att underlätta för privata alternativ. Det var då äldreomsorgen och den social omsorgen fördes till den kommunala sektorn vilket bland annat har lett till bollandet av gamla multisjuka mellan två huvudmän  – något vi sett de avskräckande konsekvenserna av nu efter covid-19.

Det är ett ganska väl beforskat hur organisatorisk komplexitet leder till det som slarvigt brukar kallas byråkrati men som jag hellre skulle benämna administration som inte är direkt kopplad till kärnverksamhetens uppgifter. Ju större antal aktörer som ska förmås att röra sig i samma riktning eller åtminstone samspela, desto fler samordnade aktiviteter krävs för att hålla ihop helheten. Det blir strategier, policies, planer, möten, kontroller och rapporteringar i olika riktningar. Genom privatiseringen av offentlig verksamhet har dessutom ytterligare behov av upphandlingar, kravställningar, regelverk, beställningar och uppföljningar tillkommit. Detta skapar kohorter av  nya typer av administratörer, alltså inte den gamla typen som skötte budget, bokföring och löneutbetalningar. Istället har kvalitetsutvecklare, upphandlingsspecialister, digitaliseringsstrateger, e-hälsosamordnare och (visst, jag kackar i eget bo) informationssäkerhetsansvariga tillkommit. Och så naturligtvis kommunikatörer, kommunikatörer och åter kommunikatörer. Utan jämförelser i övrigt kommer jag osökt att tänka på den här gamla klassiska bilden där jag föreställer mig vårdpersonalen dignar under hela lasset av administration upp till sjukvårdspolitiker och vårdbolagschefer.

Det är med detta i bakhuvudet jag läser ledaren i DN som drar en lans för förstatligande av sjukvården. För mig framstår det som ett relevant förslag. 1962 gav de flesta landsting ut historiker över sina första hundra år. Dessa historiker rymmer en fascinerande motsättning mellan beständighet och föränderlighet. Landstingen hade funnits i respektingivande hundra år men vad ett landsting var och skulle syssla med hade ständigt förändrats under dessa är.

Vad detta lär oss är att hur samhällets basala funktioner ska organiseras ständigt måste omprövas för att institutionerna ska vara ändamålsenliga och anpassade till rådande behov. Historiskt har detta skett kontinuerligt som jag snabbskissat ovan och det finns ingen anledning att tro att just den organisation av sjukvården har idag är den enda möjliga oavsett vad som händer i samhället i övrigt.  Själv hyser jag inte någon ohejdad tilltro till att ett förstatligande av sjukvården skulle lösa alla eller ens merparten av problem som vården har att leva med men i all enkelhet skulle åtminstone ett lager i pyramiden försvinna. Förhoppningsvis skulle grundläggande mål som likvärdig vård vara enklare att uppnå. En annan effekt är att den samordnade byråkratin internt mellan de idag 21 regioner skulle kunna plockas bort (även om den säkert delvis skulle komma tillbaka i en annan form).

Att inte bara DN utan även andra med viss energi börjar ifrågasätta regionernas roll väcker oro i regionsleden, inte minst hos särintressets främsta företrädare SKR vars ordförande Anders Knape som skrev ett kanske aningen sentimentalt svar på DN:s ledare. Han, liksom regionala företrädare, lobbar ivrigt för att regionernas USP är den politiska styrningen av regionerna som hypotetiskt skulle göra  sjukvården regionalt anpassad och därmed ”bättre”. Med viss bombasm skriver Knape:

Folkviljan utövas genom den lokala och regionala nivåns omkring 40.000 förtroendevalda utifrån kunskap om invånarna lokalt och regionalt. Deras kraft är oslagbar.

För den som något fördjupat sig i landstingens/regionernas historia väcker denna beskrivning antagligen skuggan av ett leende. Inga sjukvårdsstrider har varit så infekterade som de inom enskilda landsting där sedan åtminstone 1920-talet omfattande manifestationer skett för att sjukstugor skulle placeras i ”rätt” samhälle eller rörande nedläggningar av sjukhus. Knapes uttalande pekar snarare på en klassisk problemställning inom svensk sjukvård: den potentiella motsättningen mellan regional särart å ena sidan och likvärdighet nationellt å andra.

För mig framstår denna argumentationslinje också som alltmer paradoxal då SKR själva så intensivt försöker samla nationell styrning hos sig själva. Som jag tidigare skrivit om har alltfler frågor börjat samordnas via SKR och därmed flyttats från den regionala nivån till en nationell.

Om SKR starkaste argument mot ett förstatligande är det demokratiska värde som finns i den  regionala politiska styrningen verkar det ju vara att såga av sin egen viktigaste sittgren om makten förs från dessa demokratiska församlingar in i det mörker som föreningen SKR utgör. Själv skulle jag alla dagar i veckan föredra en normal svensk myndighet framför SKR som nationellt samordnande. Ibland dristar jag mig till och med till att tycka att det kanske är en demokratisk fördel om sjukvården lyfts bort från bypolitiken.

Knape har förstås en poäng när han lyfter fram mindre lyckade statliga experiment och då även inom digitaliseringsområdet. Tyvärr måste jag dock säga att det är en boll som är svår att inte smasha tillbaka för den som strävar mot förstatligande av sjukvården. INGEN fråga har engagerat SKR så mycket som digitalisering som lösning på all och jag misstänker att man har en gemensam morgonbön i SKR-palatset som går ungefär så här:

Digitalisering, låt ditt namn bli helgat

Låt ditt rike komma.

Låt din vilja ske, på jorden som i molnet.

Ge oss i dag vårt dagliga bröd .

Och glöm våra misslyckade projekt, så som vi glömmer dem själva.

Och för oss inte in i verkligheten, utan fräls oss från ansvar.

Förlåt, det är semester…

Min poäng är att trots den närmast religiösa inställning som SKR har till digitalisering i teorin så ser i praktiken digitaliseringen av den svenska sjukvården som ett härke trots de enorma resurser som tillförts. Jag sitter mycket tungt på mina händer för att inte skriva något om den totala frånvaron av samordning av informationssäkerhet och det provocerande ointresset för integritetsfrågor där SKR knappast agerat som insiktsfull vägledare för sina medlemmar.  Om verkligheten ska användas som betygssättare för regionernas och SKR:s förmåga att skapa en nationellt sammanhållande och långsiktigt fungerande vård så ser det rätt illa ut för Knapes linje.

För att komma vidare vore det önskvärt med en hederlig gammaldags utredning som inte helt styrdes av särintressen inom vården. Personligen lutar jag svagt åt att behovet av nationell samordning av sjukvården bäst hanteras genom ett förstatligande åtminstone av delar av vården. Det kommer visserligen att skapa nya gränslinjer – hur ska exempelvis äldreomsorgen hanteras med större medicinsk kompetens – men jag tror verkligen det är dags att ompröva dagens situation.

Sluta obfuskera och gå vidare

Att lyckas med sitt informationssäkerhetsarbete handlar i hög grad om att kommunicera. Att kommunicera handlar i sin tur i hög grad om att skapa förståelse och samsyn. Detta är nödvändigt för att få människor och organisationer att agera. Banala sanningar kan tyckas men tyvärr är dålig kommunikation en ständig ledsagare för de som arbetar med informationssäkerhet. Ibland känns det som folk i branschen oavsiktligt använder obfuscation som sin normala kommunikationsform, här i Wikipedias definition:

Obfuscation is the obscuring of the intended meaning of communication by making the message difficult to understand, usually with confusing and ambiguous language. The obfuscation might be either unintentional or intentional (although intent usually is connoted), and is accomplished with circumlocution (talking around the subject), the use of jargon (technical language of a profession), and the use of an argot (ingroup language) of limited communicative value to outsiders.

Själva begreppet informationssäkerhet saknar en tydlig och accepterad uttolkning. Detta leder till problem både för dem som anser sig arbeta med ”informationssäkerhet” och för dem som avser att anställa eller anlita vad de tror är en definierad kompetens. Det blir inte enklare då man slänger in nya spännande beteckningar som ”cybersäkerhet”.

Jag tror att det finns en olycklig tendens att de som arbetar med informationssäkerhet (i någon form) är mer intresserade av att bekräfta varandra i gruppen än att skapa en relation med omvärlden, d.v.s. en relation byggd på ömsesidig förståelse. Därav obfuscation.

Ta exemplet med titeln ”CISO” som fått en snabb spridning i svenska myndigheter inklusive regioner och kommuner. Uttytt står CISO för chief information security officer vilket låter flott men titeln leder enligt min mening till mer oförståelse och förvirring än klarhet. När  informationssäkerhet  i sig ännu inte är ett hushållsbegrepp så min fråga är varför man i Söpple kommun väljer att höja svårighetsnivån ytterligare och införa en titel som är helt ogenomtränglig för alla utanför skrået.Vad man chiefar över är även det höljt i dunkel.

Särskilt märkligt blir detta titulerande sett i ljuset av den svenska språklagen som uttryckligen skriver:

Språkanvändningen i offentlig verksamhet

10 §   Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska.

I annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minoritetsspråk och annat nordiskt språk.

När det gäller skyldigheten för domstolar och förvaltningsmyndigheter att anlita tolk och att översätta handlingar finns det särskilda bestämmelser.

11 §   Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

12 §   Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.

Detta har alltså svenska myndigheter att följa vilket jag finner som ett rimligt krav. Jag har funderat över varför så många väljer att bryta mot detta när det gäller CISO-begreppet, vad vill man uppnå på bekostnad av att varken den egna organisationen eller de invånare man är satt att tjäna begriper vad man sysslar med? CISO är ju inte heller på något sätt en skyddad yrkestitel eller resultatet av en specifik utbildning utan kan stå för litet vad som helst. Jag är den första att förespråka en klassisk professionalisering av vår yrkesgrupp, vilket jag skrivit om bland annat här, men då är det helt andra och mer seriösa åtgärder som krävs än en flashig titel. Vi borde vilja nå ut, inte spinna in oss i en allt tätare skråkokong.

Återigen; CISO-begreppet är bara ett exempel men jag tycker det är signifikativt för en attityd som jag menar är till nackdel både för professionen och för uppdragsgivare. En episod som ofta återkommer i mitt minne är när en medarbetare för ett antal år sedan argumenterade för sin linje (som inte var min) med fritt citerat:” well, det är så vi i communitiet ser det.”. Tyvärr fann jag mig inte tillräckligt snabbt för att fråga exakt vad ”communitiet” egentligen var och vilka som ingick i det men jag misstänker att det var någon slags informell och självutnämnd kommitté av människor som såg sig som ägare av informationssäkerhetsfrågan i Sverige. Eftersom jag själv alltid skytt den här typen av gemenskaper är jag partisk. Ändå vill jag säga jag uppfattar den här kårandan som ett problem som gestaltas bland annat genom lanserandet av CISO-titeln.  Istället för att rikta blicken på den egentliga målgruppen, det vill säga de som inte arbetar med informationssäkerhet, spelar vi för vårt eget galleri. Den skapar också osunda lojalitetsband eftersom det saknas objektiva och accepterade krav på den som ska ses som en kompetent yrkesutövare.

Låt oss skingra dimman och inrikta oss på att nå ut till de som vi egentligen ska tjäna och skapa förutsättningarna för en seriös utveckling mot en profession. Detta kan också en etablerad titel med ett tydligt kompetenskrav som på sikt till och med skulle kunna bli en skyddad.

Remissvar på arkivutredningen

Lämnade idag följande remissvar angående arkivutredningen.

 

Arkivutredningen fick i uppdrag att göra en bred översyn av arkivområdet i Sverige.

Jag menar att utredningen inte lyckats formulera de strategiska frågor som är av verklig betydelse för att arkivväsendet ska kunna uppfylla sin viktiga samhällsfunktion, än mindre kommit med lösningar på dessa frågor. Istället har man fastnat i detaljer och frågor av mindre betydelse. Genomgående har det som kan sammanfattas som ”kulturarvsperspektivet” få styra utredningens inriktning och prioriteringar. Det gör att de mycket komplexa frågor som samhällets informationshantering brottas med i huvudsak lämnas utan behandling.

Några av de frågor som jag menar är av essentiella för att information av vikt ska kunna säkras för framtiden och som utredningen utelämnar i sin rapport är följande.

Den långsiktiga hanteringen av information

Det finns i idag ingen plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden. Detta är kärnan i all arkivverksamhet. När vi nu har en exponentiell tillväxt av information saknas organisatoriska, metodmässiga och tekniska lösningar för det långsiktiga bevarandet. Likaså saknas aktuell vägledning för hur gallring ska kunna genomföras i de enorma informationsmängder som skapas. De senast tillkomna generella vägledningar rörande gallring togs fram av Riksarkivet under senare hälften av 1990-talet, d.v.s. för snart ett kvarts sekel sedan.

Istället för varaktiga lösningar har spridda experiment med så kallade e-arkiv skett i olika regi som exempelvis Statens servicecenters upprepade misslyckande med en e-arkivtjänst. Dessa lösningar är dock bara mellanarkiv – hur det slutgiltiga omhändertagandet av den digitala informationen är fortfarande höljt i dunkel. Denna fråga borde ha varit centrum i utredning som har till uppdrag att göra en översyn av arkivverksamheten.

Den nya informationsinfrastrukturen

Ända fram till 1990-talet föreföll det fortfarande relevant att utgå från att varje myndighet kan ha i uppdrag att kontrollera den information man själv upprättar samt den information som inkommer till myndigheten. Detta är idag ett betraktelsesätt som ligger långt ifrån den verklighet som snarare består av en snabbt sammanväxande nationell (och delvis internationell) informationsinfrastruktur. Offentliga och privata aktörer ingår i processer information utbyts, förädlas, aggregeras och ackumuleras i snabb takt. Svåra frågor som hur information ska kunna reproduceras från olika källor på ett säkert sätt över tid berörs inte av utredningen. Inte heller hur ansvarsfördelningen i denna gemensamma infrastruktur ska fördelas röner intresse hos utredningen. Vad som ska utgöra allmänna handlingar i den enskilda myndighetens arkiv liksom vem som ska ses som arkivbildare i denna helhet finns det idag inga officiella verktyg för att avgöra. Även detta hade varit en central fråga att peka på för utredningen.

Den krympande andelen allmänna handlingar

Arkivlagen gör en sammankoppling mellan allmänna handlingar och arkiv:

En myndighets arkiv bildas av de allmänna handlingarna från myndighetens verksamhet och sådana handlingar som avses i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen och som myndigheten beslutar ska tas om hand för arkivering.

Tyvärr gör denna sammankoppling att då en allt mindre andel av en myndighets handlingar ses som allmänna handlingar, vilket är negativt i sig, kommer även andelen information som ska bedömas ur arkivperspektivet att minska. Vad denna utveckling innebär för framtidens möjlighet för bland annat forskning tas inte upp utredningen. Ej heller hur detta påverkar den svenska demokratin där en mer extensiv tillämpning av vad som ska utgöra allmänna handlingar skulle kunna förbättra insyn och delaktighet.

Av särskilt intresse är de verksamheter som tidigare varit offentliga men som privatiserats och där det inte längre finns allmänna handlingar som ger insyn eller möjlighet till forskning. Här finns privata företag men även intresseorganisationer som SKR som med offentliga medel skapar information med stor betydelse för samhället men som samhället saknar kontroll över.

Information som samhällsresurs

I informationssamhället är av naturliga skäl information den viktigaste resursen. Den information som skapas av myndigheter inklusive kommuner och regioner är därför begärlig inte bara inom myndighetssfären och inte bara för forskning utan även för nationella och internationella företag. Detta har uppmärksammats vad gäller personuppgifter och alldeles särskilt för personuppgifter inom hälso- och sjukvård som är det nya guldet för många multinationella företag. Hur svenska myndigheter ska förhålla sig till detta utan att t.ex. äventyra personlig integritet eller riskera att snedvrida verksamheten för att producera information kommenteras inte av utredningen. Lika litet berörs hur arkivväsendet ska förhålla sig till långsiktigt enormt värdefulla vårdsystemen och hur de ska bevaras för framtiden.

Riksarkivet har uttryckt att de anser att myndigheten ska får peka ut ”samhällsviktig” information oavsett arkivbildare. Jag menar att det snarare behövs en analys av informationens betydelse som samhällsresurs för att först därefter kan bli möjlighet att besluta om hur prioritering och omhändertagande ska ske.

Bristande relation till näraliggande områden

Utredningen uppmärksammar inte den nära relation arkivområdet har till områden som informationssäkerhet och dataskydd samt generell informationshantering. Möjligen har det dominerande kulturarvsperspektivet gjort utredningen blind för de aktuella utmaningar som kräver samverkan mellan dessa områden.

En strategi för den svenska arkivverksamheten

Ett förslag är att snarast ta fram en strategi för svensk arkivverksamhet som behandlar ovanstående frågor. Strategin bör bygga på en utredning som förutsättningslöst går igenom:

  • juridiska,
  • organisatoriska
  • arkivteoretiska,
  • tekniska

möjligheter för att långsiktigt kunna bevara och tillhandahålla för samhället relevant information i autentisk form. I detta ligger även att analysera intressenter och på vilket sätt de ska få tillgång till information alternativt påverka vilken information som ska tas fram/bevaras.

Utan närmare analys går att säga att hela andra resurser än nuvarande kommer att behövas för att ta hand om informationen. Hur en hållbar finansiering på tillräcklig nivå ska ske är även det en fråga som bör utredas innan en strategi tas fram.

 

Fia Ewald

En gång arkivarie, alltid arkivarie

 

När krisen kommer

Kriser har den fördelen att de oftast tar slut. Att framgångsrikt hantera kriser bygger därför på att man inte bara hanterar nuet utan även framtiden. Folkhälsomyndigheten har varit beundransvärda i att de lyckats hålla blicken uppe och fått allt fler att förstå att bekämpningen av coronaviruset inte bara handlar om drastiska åtgärder här och nu utan att vi både måste tänka på nästa virusvåg som kanske kommer redan i höst. Ett annat budskap är att vad som ska värnas är folkhälsa där virusbekämpningen inte får överskuggande sekundäreffekter som i totalen skapar större ohälsa och död än själva viruset.

Däremot når nu MSB:s insatser en sådan nivå att de t.o.m. får vara med i satirinslaget Publik Service i P1, en ynnest som är få myndigheter förunnad. Inslaget handlar förstås om den famösa enkätappen som jag omnämnde i mitt förra inlägg och som nu även tagits upp i Ekot.

MSB har hintat om lanseringen av appen med en  näraliggande men okänd startpunkt. Tyvärr har myndigheten inte någon kommunikationslinje i frågan, vid konkreta frågor som i Eko-inslaget kommer endast  undflyende svar. Jag kan förstå det. Det är svårt att sälja in en lagring av personuppgifter på befolkningsnivå i en amerikansk molntjänst. Eftersom jag själv varit engagerad i svagheterna i projektet Hälsa för mig så har jag svårt att känna stark tilltro till att det snabbt går att vispa ihop en dylik tjänst med tillräcklig säkerhet och med tillräcklig respekt för dataskyddsförordningen. Det är ju liksom ingen slump att eSam gjort ett uttalande om det olämpliga i att använda molntjänster när personuppgifter eller annan känslig information förekommer.

Vid sidan om själva enkätappen är MSB:s kommunikation om den lika märklig. Grunden för fungerande kriskommunikation är att inte skapa mer oro än nödvändigt utan delge de fakta som finns och som är relevanta i den aktuella situationen. MSB har nu haft några olyckliga veckor trots att de ska vara samhällets experter på kriskommunikation. Kanske tröttnade man att vara transportsträckan i dagliga presskonferensen på Folkhälsomyndigheten och att det var orsaken till att man helt plötsligt spicade upp sin monotona redogörelse om samordningsmöten med länsstyrelserna med att föranstalta en möjlig vattenbrist. En signal som ledde till att redan hårt tyngda kommuner fick svara på helt irrelevanta frågor om icke-existerande vattenbrister från oroliga medborgare och medier. Sedan detta smyglanserande av enkätappen som skapar frågor som inte besvaras utan skjuts till en obestämd framtid. Detta leder inte till en större tillit i krisen.

Någon skulle kunna invända att nu när vi står inför en så stor kris som denna blir frågor som säkerhet och integritet underordnade. Jag håller inte med om detta utan som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det när vi är som mest pressade som vi måste försöka tänka klart och följa de rutiner vi satt i normalläget, t.ex. gällande riskbedömningar. Vi ser nu hur det runt om i världen sker överträdelser mot grundläggande rättigheter och att auktoritära medel som inkräktar på individens sfär alltför villigt vidtas. I Sverige har vi en lång stabil tradition av tillit och respekt men det finns ingen garanti att vi klarar att bevara detta.  Att myndigheterna sköter sig, inte genar eller agerar impulsivt är också grunden för den tillit som krävs för krisbekämpningen – inklusive att genomföra smittspårning m.m. Efterklokt skulle man möjligen kunna kritisera myndigheterna för att de inte tagit fram ett smittspårningsverktyg i mellantiden sedan svininfluensan för ett decennium sedan utan börja ad hoca nu för då skulle säkerhetsfrågorna sannolikt kunnat hanteras på ett systematiskt sätt men det båtar föga.

Naturligtvis skulle man kunna säga att det är dumt att spekulera när så litet är känt och allt det jag skriver nu står på en mycket vacklande grund. Ändå är detta en så viktig fråga att det är svårt att låta bli och spekulationernas kvalitet blir även den ett resultat av MSB:s kommunikationsplan. För mig är det svårt att förstå hur en kombination av inloggning med BankID, amerikansk molntjänst och och känsliga personuppgifter inte skulle leda till mycket stora risker och att dataskyddsförordningen inte kan efterlevas. MSB:s gedigna juridiska kompetens har möjligen gjort en annan bedömning men det är just den man skulle vilja ta del av, särskilt som den rimligen redan är färdigställd om breddlanseringen ska ske i dagarna. Med den som underlag skulle kriskommunikationen kunna ske utan att orimliga spekulationer och onödig oro uppstår. Mitt förslag är att, särskilt efter medieuppmärksamheten, MSB omedelbart presenterar den som är av stort intresse särskilt för oss som följt diskussionerna efter eSams uttalande. Har MSB lyckats knäcka den nöten så är det stora nyheter för både offentliga och privata organisationer. Eller så har jag och en hel del andra missuppfattat upplägget (inte alls otroligt)  och då vore det ju  bra om MSB gick ut och beskrev hur det egentligen ser ut.

Är det så att MSB inte har ett vattentätt underlag så kommer man att underminera det mycket mödosamma arbete som bedrivs i många, om inte de flesta, organisationer, idag för att nå fram till ett ansvarsfull sätt att hantera molntjänster. Detta menar jag vore förödande för MSB som den myndighet som ska samordna samhällets informationssäkerhetsarbete slarvar med säkerheten. Det skulle leda till att det svenska samhället skulle få ännu svårare att bemästra de mycket utmanande uppgifter vi redan står inför. MSB:s egen verksamhet är ett show room för hur det är tänkt att andra myndigheter ska agera och förutom legitimitet finns det också mycket reell säkerhet att förlora om inte MSB klarar sin roll att leda genom sitt exempel.

MSB:s skrift Om krisen eller kriget kommer har en aningen märklig titel som om det finns ett krisfritt alternativ. Jag tror både myndigheten och vi andra skulle tjäna på att ”när” snarare än om, i alla fall när det gäller kriser. När krisen verkligen kommer skapas ett skilje där organisationer och individer ofrivilligt visar sitt virke, om man klarar att fungera rationellt även under press. Planering för vad som ska göras när allt står på ända är ett bra sätt att stärka sitt virke. Så än mer att kunna upprätthålla sina principer och sin planering när krisen väl inträffar.

Länge fanns en syn att säkerhet var ett hinder för en fungerande verksamhet. Långsamt har vi tagit oss till en situation där allt fler ser att säkerhet inte är hinder för verksamheten utan en förutsättning, och då alldeles särskilt i svåra situationer. Vi kan inte gå tillbaka till ett antingen det ena eller det andra, vi måste fortsätta kämpa för både effektivitet och säkerhet. Det är bra om MSB befinner sig på rätt sida i det arbetet så att inte nya stora problem har skapats som ger utslag när krisen väl är över.

SKR, myndigheter och sekretessen

Jag ska nu kort återkomma med en uppdatering gällande SKR och överföring av känslig information till denna intresseförening, för bakgrund se föregående inlägg.

För att sammanfatta frågan så har SKR växt som en gökunge i den svenska förvaltningen och fått/tagit allt fler myndighetsliknande uppgifter trots att man, som SKR själva ivrigt hävdar, inte är en myndighet utan en arbetsgivare- och intresseförening. Därav följer att SKR inte har det ansvar och den insyn som en myndighet och vi som medborgare egentligen saknar möjlighet att kontrollera och utkräva ansvar av föreningen. SKR ligger helt enkelt utanför den styrning som den svenska förvaltningen bygger på och det är svårt att ens se vilken lagstiftning som är tillämplig.

Detta förhindrar den kritiska granskning som offentlighetsprincipen möjliggör för myndigheter även om SKR ibland försöker vilseleda genom att hävda att de handlingar som hanteras inom föreningen blir offentliga när de inkommer till medlemmarna. Häromdagen fick jag detta exempel mig tillsänt där Marie Morell (m), ordförande för sjukvårdsdelegationen på SKR, hävdar just detta i en fråga som har en ekonomisk betydelse för enskilda:

En av nätläkarna tycker att det verkar ha varit en bristfällig konsekvensanalys inför beslutet och att det är märkligt att SKL:s handlingar inte omfattas av offentlighetsprincipen.

– Vi har kontaktat dem och skickat ut material till dem vid ett flertal tillfällen. Det är viktigt att de skapar någon form av branschråd så att vi har en motpart att arbeta med. Vi är en ideell förening och som sådan lyder vi inte under offentlighetsprincipen. Men handlingarna blir offentliga så fort de inkommer till respektive region eller kommun, säger Marie Morell.

Det finns alltså ingen insyn i själva processen och som jag tidigare visat är det högst tveksamt vilka av SKR:s många ”interna” dokument som verkligen ses som inkomna till medlemmarna. Att inte ens handlingar i beredande organ hos SKR blir allmänna handlingar hos de regioner/kommuner som har representanter i dessa organ är för mig tämligen hårresande och jag försöker förstå vem en sådan representant tror sig vara. En privatperson som blivit invald i hembygdsföreningens styrelse (inget ont om hembygdsföreningar)?

Nu när offentlighetsprincipen är hotad från olika håll känns det extra angeläget att slå vakt av denna för Sverige (och Finland) unika medborgerliga rättighet. I mitt förra inlägg framförde jag dock att det är likaledes viktigt att se vilka risker det innebär att kommunicera känslig information med en aktör där OSL inte kan tillämpas. Grunden för att kunna skydda känslig information när den utbyts med utomstående parter är att reglera hur informationen får hanteras. När det gäller utbyte mellan myndigheter finns denna reglering i huvudsak redan på plats genom lagstiftningen (även om jag tycker att det ofta finns anledning att förtydliga relationen myndigheter emellan). Här intresserar jag mig inte för säkerhetsskyddsområdet utan framför allt den lagstiftning som gäller normala verksamhetsförhållande men där mycket starkt krav på konfidentialitet finns t.ex. gällande samhällsviktig verksamhet. Notera att det där även finns annan lagstiftning som är ytterst relevant som exempelvis Krisberedskapsförordningen.

Denna reglering saknas då information ska utbytas med privata aktörer som företag och, som i det aktuella fallet, föreningar. Då måste menar jag ett avtal slutas som beskriver villkoren för att informationen ska kunna lämnas ut, åtgärder som ska vidtas och ansvarsförhållanden. För att reducera att konfidentiell information kommer i orätta händer bör man även minimera informationen som utlämnas till det absolut nödvändiga samt ålägga motparten att säkerställa att endast de som verkligen behöver informationen kan ta del av den.

Enligt mitt resonemang är det alltså  en självklarhet att myndigheter måste använda sekretessavtal eller motsvarande när de tänker utbyta information med företag och föreningar. Därför frågade jag två myndigheter som på olika sätt har ett ansvar för samhällsviktig verksamhet om de slutit sekretessavtal med SKR. Först gick frågan till MSB som ju har ett mycket omfattande ansvar i dessa frågor:

Hej!

MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB.

Efter tämligen lång tid och en påstötning fick jag följande svar:

Jag måste först beklaga att du fått vänta på ett besked men på grund av olyckliga omständigheter har beskedet fördröjts.

Genom en sökning i vårt diarium har vi hittat två avtal med SKR:

  • Överenskommelse om kommunernas krisberedskap (dnr MSB 2018-09779)
  • Överenskommelse om kommunernas arbete med civilt försvar (dnr MSB 2018-05681) Bilaga 1 omfattas av försvarssekretess (15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lämnas inte ut.

Du har rätt att begära ett skriftligt beslut som går att överklaga. Skriv till registrator@msb.se.

För ögonblicket är jag inte så intresserad av det civila försvaret som ju knappt kommit igång så därför gick jag in på avtalet angående krisberedskap. Det är upp till varje läsare att ta ställning men jag kan inte se att detta dokument på något sätt reglerar sekretessen i förhållande till SKR. Detta kan synas extra anmärkningsvärt i dessa coronaapokalysens tidevarv när Socialstyrelsen sekretessbelägger information för media om vårdens beredskap medan intresseföreningen SKR sitter med på MSB:s samordningskonferens i samma fråga. Visserligen togs sannolikt inga känsliga frågor upp då SKR var med men det visar den vinglighet som finns då det gäller just SKR .

Jag ställde samma fråga till eHälsomyndigheten som tillsammans med bland annat SKR arbetar med den nya e-hälsostrategin (återkommer inom kort angående detta alster) och där man får gissa att det för en del diskussioner om kritiskt infrastruktur osv. Från denna myndighet fick jag bara ett kort nej på frågan.

Detta är förstås bara två stickprov men ändå från myndigheter som är vana att hantera sekretess. Det kan tyckas litet märkligt efter allt som hänt med Transportstyrelsen och andra incidenter där information överförts på oklara grunder.  Mitt intryck (bekräftat av ett antal tjänstepersoner på andra myndigheter) är att myndigheterna helt enkelt inte tänker på att SKR inte är en myndighet utan utgår från att föreningen är som vilken deltagare som helst i myndighetssamarbetena. Inte heller kommuner och regioner verkar reflektera särskilt över detta utan överför utan förbehåll känslig information till det de i vissa fall verkar se som en ”överordnad” aktör. Detta även då det gäller informationssäkerhet. Nyligen skickades ett mail ut från SKR:

Klassa 4.0 har varit efterfrågat länge och nu finns finansiering för ett projekt som inleds i nästa vecka.

Det blir flera förändringar i den nya versionen, bland annat förbättringar av befintlig funktionalitet, bland annat uppdateringar av kravkataloger som genererar uppgifter till handlingsplanen och en nödvändig översyn av upphandlingskraven.

Dessutom blir det en hel del ny funktionalitet, t.ex.:
– En ny modul för att mäta organisationens mognad,
– Möjlighet till uppföljning och att ta ut nyckelvärden för organisationen och anpassat till målgrupp,
– Möjlighet för SKR att ta ut nationell uppföljning på aggregerad nivå,
– Stöd för CISO i det systematiska arbetet och
– Modul för riskanalys.

Dessutom kommer SKR att förstärka sin organisation för att kunna avsätta mer resurser till förvaltning av Klassa. Det kommer att öppnas en möjlighet för statliga myndigheter att använda Klassa. Verktyget kommer dock fortsatt att ägas av SKR med kommuner och regioner som primär målgrupp.

Detta menar jag är ett projekt som bör utsättas för en mycket grundlig riskanalys! Dessutom kan det verkligen ifrågasättas varför denna nationellt intressanta information ska ägas av en förening utan insyn och där det inte heller går att bedöma säkerhetsriskerna.

Det är dags för en mer omfattande diskussion om SKR:s roll. Myndigheterna bör också ha en konsekvent linje i förhållande till ”förvaltningsskvadern” – antingen är man en myndighet med det fulla ansvar som en sådan har eller så få man återgå till att vara en arbetsgivarorganisation en arbetsgivarorganisation som i huvudsak ägnar sig åt sina medlemmars avtalsfrågor. Sekretessavtal bör i dagsläget vara ett minimikrav för alla myndigheter, inklusive kommuner och regioner, som utbyter känslig information med SKR på samma sätt som man reglerar relationen med vilken privat aktör som helst.

 

 

 

 

Hur kunde jag missa den rapporten om SKL/SKR?

Efter att till största delen fåfängligt tröskat runt om SKL/SKR:s (hädanefter benämner jag organisationen SKR trots att den hetat SKL) ställning hittar jag plötsligt en rapport från Riksrevisionen som tar upp EXAKT samma saker som jag skrivit om! Hur har jag kunnat missa det – det var ju inte längre än sedan 2017 den skrevs?

Jag rekommenderar alla intresserade av offentlig styrning att läsa rapporten eftersom här summeras en rad väsentliga frågor. Rapporten handlar framför allt om hälso- och sjukvård men kan även läsas som en mer generell beskrivning av hur SKR fungerar. Som jag i tidigare inlägg försökt återge har styrningen inom den offentligt finansierade sjukvården helt förskjutits i och med att Socialstyrelsen slagits i bitar.

Den svenska förvaltningen bygger på att det finns beredande myndigheter som fungerar som ett mellanled mellan olika intressenter och regeringen. I detta fall har denna mekanism upphört att verka och SKR har istället kunnat förhandla direkt med regeringen och i vissa fall t.o.m. haft en dubbelroll där man kunnat ge sig själv uppdrag. I huvudsak har det handlat om att förmedla statsbidrag som ett otraditionellt styrmedel (rapportens beteckning) vilket paradoxalt gett SKR en roll de facto överordnad sina medlemmar. Just detta har ibland framskymtat i samtal med representanter för vården, att gäller att hålla sig väl med SKR eftersom det i annat fall kan påverka den ekonomiska fördelningen. Sant eller inte, denna roll har inte enbart varit till godo för SKR, särskilt som det inte är små summor man har fått både för att fördela till sjukvårdshuvudmännen och till sin egen organisation.

SKR:s mycket stärkta roll har flera orsaker men en viktig sådan är just de otraditionella styrmedel som regeringen under ett drygt decennium (över-?) använt särskilt i vården där regeringen velat höja ambitionsnivån men varit delvis förhindrad att styra genom det kommunala självstyret. Lösningen har varit olika typer av riktade bidrag och överenskommelser som SKR fått i uppdrag att förmedla:

Överenskommelserna har inte ingåtts med enskilda landsting utan med SKL för samtliga landsting. Det har praktiska orsaker. Det var enligt dåvarande socialministern helt enkelt enklare att teckna överenskommelser med SKL än med 21 olika landsting.

Inom ramen för utvecklingsarbetet framkom också en del kritiska synpunkter från enskilda tjänstemän när det gäller SKL:s roll i överenskommelserna. Ett exempel är att några tjänstemän ställde sig frågande till SKL:s kapacitet att hantera långsiktighet och mer förvaltande uppgifter i samband med överenskommelserna. Flera pekade på att SKL i sin roll har att hantera konflikten i att vara en del i en statlig satsning och samtidigt värna medlemmarnas intressen. Några enskilda tjänstemän tyckte att överenskommelser kan ses som ett slags symptom på att myndigheterna inte fungerar bra; att regeringen i brist på välfungerande myndigheter väljer att vända sig till SKL.

Detta har skapat det SKR som vi känner idag:

Regeringen har använt sig av otraditionell styrning som i stor utsträckning involverat SKL, vilket gjort SKL till en central aktör i styrningen. Riksrevisionens bedömning är att detta skett utan att regeringen aktivt tagit ställning till vilken roll SKL ska ha i styrningen av vården. Att SKL fått stort inflytande kan snarare ses som ett resultat av att regeringen allt oftare valt att ingå överenskommelser som vid varje enskilt tillfälle gett SKL lite mer att säga till om. Att SKL påverkar villkoren för kommuner och landsting är naturligt. I Riksrevisionens granskningar har det dock framkommit att SKL kommit att få ett stort inflytande även över den statliga styrningen av vården (min kursivering).

Givet de begränsningar som finns för regeringen att direkt styra vården är det begripligt att regeringen valt att använda sig av SKL. Mycket talar för att regeringen helt enkelt ansåg att det inte var möjligt att få samma effekt med hjälp av de statliga myndigheterna på vårdområdet. I praktiken har det emellertid inneburit att regeringen har gett SKL en myndighetsliknande roll. Riksrevisionen kan konstatera att det saknas normativa principer för när, och i så fall hur, regeringen kan använda icke-offentliga aktörer för att genomföra sin politik. Det finns fördelar men också nackdelar med att använda SKL i styrningen av vården. Det är Riksrevisionens  bedömning att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har tagit hänsyn till konsekvenserna av att använda en intresseorganisation som en del av förvaltningen (min kursivering).

SKL har naturligt närmare till landstingens verksamhet och kan därmed fungera som en viktig länk mellan staten och landstingen. Det har också framkommit att det ur regeringens perspektiv kan upplevas som en snabb och flexibel väg för att nå ut till vårdens huvudmän. Eftersom SKL inte är en myndighet lyder organisationen inte under förvaltningslagen eller regeringsformen. Möjligheterna till ansvarsutkrävande är inte heller samma som om SKL hade varit en myndighet. SKL företräder offentliga organ, men är i sig själv inte ett sådant. Därmed kan varken regeringen, andra myndigheter eller medborgarna ställa samma krav på objektivitet och trans-parens på SKL som på Socialstyrelsen. SKL är en organisation som ska bevaka sina medlemmars intressen och det är därför naturligt för SKL att slå vakt om det kommunala självstyret. Det gör att man inte kan förvänta sig samma objektivitet från SKL som från en statlig myndighet. SKL kan dessutom ha ett intresse av att hålla nere kostnader för sina medlemmar (min kursivering).

Riksrevisionen noterar även att SKR fått uppdrag gällande kunskapsstyrning vilket bland annat handlar om att ta fram kunskapsunderlag på ungefär samma sätt som Socialstyrelsen:

I och med att regeringen har involverat SKL i styrningen av vården har det uppstått något som kan liknas vid en konkurrenssituation mellan den centrala förvaltningsmyndigheten och huvudmännens medlemsorganisation. Båda organisationerna arbetar med kunskapsstöd till kommuner och landsting. Vidare arbetar både SKL och Socialstyrelsen med att ta fram kunskap om hur vården fungerar. Socialstyrelsen arbetar alltid på uppdrag av regeringen, och SKL på uppdrag av medlemmarna. Inom ramen för överenskommelserna agerar SKL även som genomförare av regeringens politik. Det är svårt att dra gränsen för vad som är SKL:s respektive Socialstyrelsens roll eftersom uppgifterna överlappar varandra. Vidare har det framkommit i våra intervjuer, även med SKL, att det är vanligt att SKL uppfattas som en myndighet.

Ett sådant kunskapsunderlag som tas upp är väntetidsdatabasen som infördes i samband med vårdgarantin:

Som en följd av vårdgarantin infördes en skyldighet för landstingen att lämna uppgifter om väntetider till en nationell databas. Regeringen har i författningar reglerat att landstingen ska lämna uppgifterna ”till den nationella väntetidsdatabas som förs av Sveriges kommuner och landsting”. Databasen förvaltas av SKL men har finansierats av staten.

Detta udda arrangemang lyfts fram av Riksrevisionen eftersom de bara kunnat hitta ett annat liknande fall:

Att databasen hanteras av en intresseorganisation är en ovanlig lösning. Riksrevisionen har endast funnit ett delvis liknande exempel inom svensk förvaltning: ett jaktregister som tidigare fördes av Svenska Jägarförbundet, och som nu hanteras av Naturvårdsverket. I regeringens utredning Jaktens villkor konstaterades att förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning inte annat än i undantagsfall borde fullgöras av intresseorganisationer. Såväl in-formations-, rättssäkerhets-, som konkurrenssynpunkter talade för att en myndighet skulle ta över ansvaret för registret (min kursivering) .

I fallet med väntetidsdatabasen tillkommer även komplikationen att staten är beställare av vård av SKR:s medlemmar – att då leverantörernas intresseorganisation kontrollerar möjligheten för beställaren att bedöma i vilken grad ”beställningen” uppförts.

Det är Riksrevisionens bedömning att det i praktiken är oklart vem som egentligen äger den kunskap och de databaser som tas fram inom ramen för överenskommelserna. Regeringen har därmed inte säkrat tillgången till den kompetens som byggts upp med statliga medel. Riksrevisionen kan konstatera att det inte finns någon diskussion inom Socialdepartementet om att överföra databaser från SKL till Socialstyrelsen (min kursivering). Att regeringen inte tagit ställning i ägarskapsfrågan innebär i praktiken att det som tagits fram på SKL stannar på SKL. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan. Regeringen har en ambition att minska detaljstyrningen på vårdområdet, men utvecklingen går långsamt. Regeringen har uttryckt att antalet överenskommelser ska minska. Trots detta har antalet överenskommelser på vårdområdet inte förändrats, och den ordning som har uppstått där SKL har en mycket central roll i regeringens styrning av vården tycks vara svår för regeringen att ta sig ur. Om det nära samarbetet med SKL, i form av t.ex. överenskommelser, ska fortsätta behöver regeringen säkra tillgången till det som tas fram med statliga medel. Det kan t.ex. handla om att reglera insyn och förvaltning under och efter en satsning. Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Granskningen visar att de medel som tilldelas SKL utan krav på att fördelas vidare till landstingen beloppsmässigt kan jämföras med förvaltningsanslagen till de större vårdmyndigheterna. Departementet har inte heller haft en samlad bild av hur de medel som har gått till SKL centralt har utvecklats över tid. Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Riksdagen har inte informerats om omfattningen och utvecklingen av dessa medel. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om, samtidigt som SKL är en intresseorganisation (min kursivering).

Den omfattande styrningen genom SKL har också lett till att rollfördelningen mellan SKL och Socialstyrelsen uppfattas som otydlig. Varken företrädare för Socialdepartementet, SKL eller Socialstyrelsen kan beskriva vilken typ av uppgifter regeringen ger till respektive aktör. Riksrevisionen bedömer att en förklaring till detta är att det inte har funnits någon sådan logik i styrningen (min kursivering).

SKR har alltså suttit på dubbla stolar: dels företrätt sina medlemmars intresse, dels agerat som statens förlängda arm och att det dessutom är svårt att avgöra på vems initiativ olika aktiviteter genomförs:

Det har framkommit i flera intervjuer att SKL har stor initiativmakt när det gäller statens styrning av vården. Enligt såväl Socialstyrelsens före detta som den nuvarande generaldirektören har regeringen ett nära samarbete med SKL: ”Regeringen beslutar, men [SKL] har stor möjlighet att föreslå. Detta bidrar också till finansiering från staten i många fall.” I intervjuer med både SKL och dåvarande socialministern har det framkommit att överenskommelser ibland uppstått på initiativ från SKL och ibland från regeringen. SKL är involverade både i att generera ämnen för överenskommelser och innehåll, t.ex. indikatorer.

Men SKR har inte bara fått maktmedlet att fördela avsevärda resurser, man har även fått pengar från staten direkt till den egna organisationen.

Totalt för perioden 2009−2016 har staten utbetalt 1 078 miljoner kronor till SKL centralt för hälso- och sjukvård. Dessa medel har bl.a. finansierat utvecklingsarbete, nationell samordning och uppföljning av landstingens arbete.131 SKL har därmed kunnat bygga upp betydande kompetens och förvaltning med hjälp av de statliga medlen. Enligt Socialdepartementet kan SKL:s arbete konkret handla om it-stöd, metod- och implementeringsstöd, kommunikationsinsatser, resurser för samordning centralt, regionalt och lokalt etc.

Eftersom Riksrevisionen påpekar att det varit svårt att få en samlad bild av hur staten finansierar SKR:s interna verksamhet har jag inte ens gjort något försök att se vad som hänt efter 2016 men en rimlig gissning är väl att kostnaderna för staten inte på något remarkabelt sätt minskat.

Utöver detta tillkommer de medel som medlemsorganisationerna tillför. Sammantaget kan det tyckas som SKR lever ganska gott vilket väl faktumet att man har 440 byråkrater anställda och ett kontor i Bryssel i sin kansliorganisation. Litet spydigt så skulle man kunna tycka att SKR skulle använda sin universalmedicin ”effektivisering genom digitalisering” på sin egen organisation – kanske skulle en AI-lösning kunna framställa peppiga digitaliseringskampanjer utan mänsklig handpåläggning?

Riksrevisionen jämför i sin rapport de statliga anslagen gällande vårdområdet (för SKR tillkommer ju även andra statliga medel eftersom man inte enbart hanterar vård) och det visar ganska tydligt att SKR får ett rejält tillskott även jämfört med myndigheterna.

 

Relationen mellan framförallt Socialstyrelsen och SKR är komplicerad på flera sätt:

I samtliga intervjuer med chefer och medarbetare på Socialstyrelsen har det framkommit att man betraktar SKL som en stark aktör. I flera intervjuer har chefer och utredare på Socialstyrelsen beskrivit att de upplever att myndigheten urholkats eller ”hamnat i bakvattnet” i jämförelse med SKL. Företrädare för SKL har i våra intervjuer varit noga med att betona att deras roll är att ta till vara medlemmarnas intressen och att SKL inte kan bestämma över landstingen. Samtidigt har chefer på SKL gett uttryck för att organisationen kan och bör vara något mer än en intresseorganisation: ”Utan att vara en formell myndighet kan vi i vissa stycken ha en funktion som stödjer och utvecklar t.ex. kunskapsstyrning genom vårt arbete.”När det gäller statens roll har företrädare för SKL uttryckt en uppfattning om att staten inte ska vara inne i det verksamhetsnära och att statens uppgift är att göra det som ”ingen annan kan”.

En sammanfattande bedömning från Riksrevisionen är:

Riksrevisionens bedömning är att regeringen har låtit samarbetet med SKL − och därmed SKL:s inflytande över styrningen av vården – växa i alltför stor omfattning. Riksrevisionen noterar att medlen till SKL ökar. Enligt Riksrevisionens mening vore det rimligt att riksdagen informerades om omfattningen och utvecklingen av medlen till SKL. Anledningen är att de medel som tilldelats SKL centralt är i nivå med förvaltningsanslagen på vårdområdet som riksdagen beslutar om samtidigt som SKL är en intresseorganisation. Det är Riksrevisionens uppfattning att regeringen behöver utvärdera samarbetet med SKL för att på ett principiellt plan ta ställning till formerna för samverkan.

Detta var skrivet 2017 och tyvärr har regeringen hittills inte, vad jag kan se, följt Riksrevisionen när man säger att

regeringen behöver bland annat utvärdera samarbetet med SKR och reglera insyn, förvaltning och ägande när SKR används.

Det otydliga samarbetet mellan staten och SKR är inte isolerat till vårdområdet. De negativa konsekvenserna av att använda en intresseorganisation för myndighetsuppdrag gäller inte heller bara bortfall av offentlighetsprincipen, bristande möjlighet till ansvarsutkrävande, snurrig styrning och oklar uppföljning av hur ekonomiska medel fördelas och används. Många andra myndigheter samarbetar med SKR och jag har blivit nyfiken på hur man reglerar säkerheten i informationsutbytet eftersom t.ex. inte OSL gäller för en intresseförening. I min värld borde det slutas samma typ av avtal med en förening som med ett kommersiellt bolag innan känslig information kan utbytas. Även mellan myndigheter kan överenskommelser behövas slutas men den stora skillnaden är att alla myndigheter måste följa sekretessreglerna i OSL även om inte avtal sluts.

Av ren bekvämlighet valde jag MSB, en myndighet som jag ju vet hanterar känslig information, och skickade för drygt två veckor sedan en fråga:

Hej!

MSB har ett omfattande samarbete med SKR i olika frågor. Vissa av dessa frågor kan vara av känslig karaktär som kommuner/regionens insatser i det civila försvaret, samhällsviktig verksamhet, informations- och cybersäkerhet osv. I dessa frågor utbyts rimligen känslig information. SKR är en intresseförening som inte omfattas av OSL på samma sätt som en kommun/region, ett kommunalförbund eller ett kommunalt bolag. Jag är därför intresserad av att ta del av det samarbetsavtal med vidhängande sekretessregler eller motsvarande som utgör reglering av dessa frågor i relationen mellan SKR och MSB.

Hittills har jag trots en vänlig påminnelse inte fått något svar.

Personligen tycker jag inte denna märkliga hybridform av offentlig aktör som växt fram hör hemma i svensk förvaltning där offentlig verksamhet och offentliga medel flyttas över till en oreglerad och ogenomtränglig sfär. Jag har svårt att tro att SKR självmant kommer att vilja lämna denna softa tillvaro som skapats. Det är därför hög tid att regeringen följer Riksrevisionens råd och utvärderar sitt samröre med SKR.

Tillägg 2020-02-20: För den som vill läsa regeringens något svala reaktion på Riksrevisionens granskningsrapport finns en länk här.

Arkivutredningen: Härifrån till hit eller det är många ”skall” som blivit ”ska”

Sällan har jag läst en utredning med sådant intresse som den nya arkivutredningen SOU 2019:58 ”Härifrån till evigheten” och då har jag ändå läst många.Stoffet i utredningen och hur den är genomförd vore helt enkelt värt en egen utredning och inte bara ett blogginlägg men man tager vad man haver. Det finns alltså hur mycket som helst att skriva ytterligare men som inte ryms här.

Innan jag går in på utredningens egentliga leverans vill jag jag uppmärksamma den metodik och presentation som tillämpats som känns mer som en redovisning av en fortlöpande workshop än en traditionell svensk utredning. Genomgående refereras samtal med olika intressegrupper vars argument framförs utförligt innan utredningen lämnar sina förslag. Det ger verkligen en fyllig bild av den stora bredd av frågeställningar och konfliktlinjer som förekommer i Arkiv-Sverige (detta märkliga land). Detta tillsammans med beskrivningen med bakgrundshistorik av hur arkivväsendet är organiserat i Sverige ser jag som den stora behållningen av utredningen, mycket användbar exempelvis i undervisningssammanhang.

Utöver detta är mitt sammanfattande intryck att utredningen ägnat sig åt en mängd relativt sett små frågor, om än i vissa fall intressanta, men duckar för alla verkligt väsentliga frågor. Dessutom är förslagen angående de frågor som man verkligen ägnar sig i de flesta fall ytterst konservativa, typ: ”efter noggrant övervägande har vi kommit fram till att den rådande ordningen är den bästa.”. Sin djärvhet och kreativitet tycks utredningen ha reserverat för titeln på utredningen som synes sällsynt missvisande i förhållande till innehållet (intresset för putslustiga utredningstitlar är visserligen inte unikt för den här utredningen utan snarare legio i det svenska utredningsväsendet). När man läser förslagen på ny arkivlag är det många ”skall” som blivit ”ska” och ”arkivvård” som som blivit ”arkivförvaltning” men i övrigt mycket litet förändrande kraft. En mer rimlig utredningstitel hade varit ”Härifrån till hit”.

En annan mindre men tyvärr betydelsefull förskjutning som skett är betoningen av ”kulturarvet” ökat. I dagens arkivlag står:

Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet.

Myndigheternas arkiv ska bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser
1. rätten att ta del av allmänna handlingar,
2. behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, och
3. forskningens behov.

I utredningens författningsförslag sker inga större skillnader i detta förutom att ”syfte” bli ”ändamål”, ändamålet får en egen paragraf och det nationella försvinner från kulturarvet. Däremot ägnar utredningen sig nästintill enbart åt resonemang om kulturarvet och hur det ska skyddas och i princip inte alls åt de tre övriga ändamålen. För mig självklara och angelägna frågor som exempelvis hur demokratin skulle kunna utvecklas genom bättre insyn i myndigheterna via de allmänna handlingarna, hur behovet av snabb och säker tillgång till information med hög grad av autenticitet i myndigheterna ska tillgodoses samt betydelsen av ett organisatoriskt minne  behandlas inte alls. Forskning likställs i bästa fall med historisk forskning men alltför ofta tycks det vara släktforskning som avses. Ibland framstår forskning och kulturarv som på något sätt synonyma begrepp. Kanske skulle utredningens experter och sekreterare kunnat ha en något annorlunda sammansättning för att andra centrala perspektiv kunnat lyftas fram. De glasögon känsliga för kulturarv som använts präglar hur utredningen tar sig an övriga frågor. Släktforskare i all ära men vilken möjlighet som här förlorats att redovisa hur de övriga ändamålen skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt!

Som ett par exempel på hur kulturarvsglasögonen påverkar utredningens resonemang skulle jag vilja lyfta fram följande. Utredningen tar upp de olika uppfattningar som kan finnas mellan att digitalisera äldre material alternativt lägga resurser på att omhänderta det digitala material som hela tiden tillväxer. Detta presenteras som om det vore två jämförbara alternativ vilket jag menar är en tankevurpa. Att digitalisera redan omhändertaget material i pappersformat är framförallt en åtgärd för att förbättra tillgänglighet och service vilket i sig är behjärtansvärt. Däremot är fönstret för att bevara den digitala information som ständigt tillväxer en engångschans – görs det inte kommer informationen helt enkelt inte att finnas kvar. Även om jag inte sett någon forskning om detta är mitt intryck att vi redan nu har förlorat en stor del av de senaste decenniernas viktiga information eftersom det saknats verktyg för att ta hand om den. I ett sådant läge är det knappast rätt prioritering att tillfredsställa dagens kulturarvsintressenter med bättre service eftersom det oundvikligen sker på framtidens bekostnad. Ett annat (betydligt mindre viktigt) resursmässigt vägval som kommit i förgrunden för mig under senare år är att det borde vara fullt möjligt att minska arkivinstitutionernas lokalytorna i attraktiva lägen. Idag finns de statliga arkiven fortfarande ofta kvar i pampiga byggnader trots den stark sinande strömmen av besökare till forskarsalarna när alltmer material finns digitalt tillgängligt. Går det att moraliskt försvara denna resursfördelning eller börjar det bli dags att avveckla forskarsalarna, samarbeta med biblioteken om forskarservice och flytta depåer till billigare lägen? Även här tror jag kulturarvskulturen (!) spelar in i bedömningen eller att frågan inte ens tas upp när arkivens knala ekonomi diskuteras i utredningen. Jag menar, det är ju inte säkert att det finns pengar att spara, men finns ju anledning att åtminstone ställa frågan.

Jag skulle också vilja hävda att det positiva som ligger i det empiriska förhållningssättet med mängder av intervjuer och kompilationer av bakgrund möjligen skett på bekostnad av en genomarbetad teoretisk utgångspunkt. Arkivteori lyser helt med sin frånvaro, något som jag tror missgynnat utredningen i dess problemformuleringar. Exempelvis tror jag att analyser med avstamp i en problematisering av inre och yttre proveniens i ett dagens gemensamma informationssäkerhetsarkitekturer skulle kunna ge intressanta ingångar för exempelvis ansvarsfördelning och nya tekniska lösningar. En fåfäng önskan, jag vet det, är att utredningen skulle fördjupat sig i för- och nackdelar med den nära kopplingen mellan TF, OSL och arkivlagen. När starka krafter strävar att allt mindre del av myndigheters information ska ses som allmänna handlingar kommer det i nuvarande legala konstruktion att påverka inte bara insynsmöjligheten utan i sin förlängning både forskning och kulturarv.

Som den arkivarie jag innerst inne är sörjer jag över att utredningen missat möjligheten att faktiskt göra något som skulle rädda den situation som jag idag skulle vilja jämställa med klimatkrisen. Den gigantiska mängden information som ständigt skapas men som inte omhändertas eller bevaras på ett beständigt och säkert sätt och där arkivarierna står som med snöskyfflar i en global lavin. Utredningens ytterst modesta försök att greppa denna situation kan delvis ses som ett symptom på att det saknas en gemensam metateori om samhällets informationshantering som gör att varje utredning eller annan insats blir som ett fragment utan sammanhang.

Ofta blir utredningar fångar i sitt uppdrag. Orsakerna till detta kan vara flera. En vanlig orsak är att uppdragsgivaren redan bestämt sig för vilket svar man vill ha från utredningen, en annan att uppdragsgivaren har så oklar bild av området att uppdraget får en så märklig inriktning att det blir svårt att genomföra. Jag kan inte se att detta gäller arkivutredningen. Uppdraget som utredaren fått är både helt fritt och detaljstyrt på en gång:

En särskild utredare ska göra en bred översyn av arkivområdet. Det övergripande syftet är att säkerställa samhällets tillgång till allmänna handlingar både nu och i framtiden.Utredaren ska bl.a.

•översiktligt beskriva arkivsektorn samt beskriva och analysera hur samhällsutvecklingen har påverkat och kan förväntas påverka förutsättningarna för arkivverksamheten och olika arkivinstitutioner,

•se över arkivlagstiftningen och närliggande lagstiftning och vid behov lämna förslag på hur lagstiftningen kan anpassas till utvecklingen på området,

•analysera Riksarkivets roll och lämna förslag på uppgifter i förhållande till andra myndigheter och arkivaktörer för att undvika över-lappning och för att upprätthålla en god och säker informations-hantering och möjliggöra en allsidig historiebeskrivning,

•analysera de ekonomiska konsekvenserna för Riksarkivet och andra arkivmyndigheter på kort och lång sikt av den offentliga förvaltningens övergång till digitala processer, och

•analysera om regleringen för de enskilda arkiven bör förändras för att kunna tillgodose behov inom rättsskipning, förvaltning, forskning och skydd för kulturarvet

•lämna nödvändiga författningsförslag.

Det övergripande syftet är att säkerställa samhällets tillgång till allmänna handlingar både nu och i framtiden. Smaka på det syftet. Jag menar att utredningen haft chansen att ta ett strategiskt grepp om samhällets arkivfråga men istället fastnat i detaljerna och inte minst i de konflikter som finns inom arkivområdet.

Den allt överskuggande konflikten är den gällande Riksarkivets ställning vilket också framkommer i redovisningar som lämnas från de dialoger som utredningen fört med olika aktörer. Konflikten har funnits under lång tid men har tack vare utredningen kommit i öppen dager på ett sunt sätt. En resumé av konflikten är ungefär så här: Riksarkivet vill gärna centralisera och bestämma mer medan andra aktörer som kommuner och regioner tycker att Riksarkivet lämnar alldeles för dåligt stöd och borde ägna sig åt att utveckla sin styrning genom att sysselsätta sig med  metodutveckling och effektiv rådgivning. Riksarkivet vill t.ex. kunna meddela föreskrifter för kommuner och regioner vilket inte mottas väl av de tilltänkta objekten för föreskrivandet. Detta anspråk förefaller även mig rätt övermaga med tanke på att kommuner och regioner ligger betydligt längre fram i centrala arkivfrågor än vad staten och Riksarkivet gör.

Riksarkivet tycks gärna vilja fly ett operativt ansvar t.ex. i fråga om e-arkiv och FGS:er men känner sig sedan förbisedda trots att det sällan finns anledning att uppsöka den som inte gör något. Kritiken mot Riksarkivet är tämligen förödande då den beskrivs i ämbetsmannaprosa i utredningen:

Det finns en uppfattning om att så länge den statliga arkivmyndigheten inte fullt ut klarar sina grundläggande uppgifter bör myndigheten inte tillföras nya. Frågetecken sätts för om myndigheten verkligen har förmåga att i framtiden leda utvecklingen kring digital informationshantering.

Utredningen tycks ställa sig på deras sida som tycker att Riksarkivet borde luta sig mer mot att tillhandahålla nyttiga redskap än att genomdriva sin vilja på ett mer repressivt sätt:

Utredningens inriktning bakom de föreslagna bestämmelserna är att samförstånd, tydliga föreskrifter och en generös rådgivning ska prioriteras framför arkivmyndigheternas tillsyn och sanktioner.

Jag delar helt den uppfattningen. Både som verksam arkivarie och därefter har jag förundrats över hur torftigt stöd Riksarkivet tillhandahåller. För att bara ta ett exempel i den stora högen så har myndigheten inte tagit fram någon vägledning för centrala arkivuppgiften gallring sedan 1995 och jag tror vi alla kan vara överens om att det hänt en del på 25 år.

Legitimiteten för Riksarkivet tycks låg också då myndigheten avlövats ett antal uppdrag till bland annat DIGG. Den brist på metateori om samhällets informationshantering som jag tidigare nämnde leder även till en oförmåga att hantera myndigheters uppdrag i förhållande till varandra där nu det finns stora oklarheter om hur Riksarkivet och  DIGG ska leva tillsammans. Utredningens lösning på frågan är att Riksarkivet ska samordna metoden då de orimligt upphaussade FGS:er (ser verkligen fram emot att nyttan av dem utvärderas på ett opartiskt sätt) även då de tas fram på annat håll. DIGG ska å sin sida föreslås fortsätta:

samordna frågor om gemensamma standarder, format, specifikationer och liknande krav för den offentliga förvaltningens informationsutbyte i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller en annan myndighet

FGS:erna är verkligen ett tröstpris då Riksarkivet blir omkörda av DIGG i princip allt annat som gäller informationshantering. Det är svårt att se att Riksarkivet spelar en viktig roll i samhällets digitalisering. Istället lever myndigheten i en permanent identitetskris med ständiga omorganisationer där man förlamats av frågan hur mycket arkivverksamheten ska vara en del i den pågående informationshantering. Det förefaller som de som deltagit i dialoger med utredningen, och då särskilt representanter från kommuner och regioner, starkt pläderat för det som kallas ”proaktivitet”.

Häri ligger av de andra stora konflikterna inom arkivområdet. Ska arkiven helt koncentrera sig på att omhänderta avställt material eller ska man även gå in och proaktivt bearbeta organisationers informationshantering så att arkivintresset är med redan från då information skapas? Eller ska arkivarierna t.o.m. vara specialister på informationshantering generellt och inte bara sett i arkivperspektivet? Medan vankelmod råder centralt där nog traditionen att kalla informationshanteringen  för ”kontors-ADB” och något att frynas över går framför allt fler kommuner och regioner över mot organisatoriska lösningar man samordnar uppgifter relaterade till informationshantering som arkiv, informationsförvaltning, dataskydd och informationssäkerhet. Man ser helt enkelt informationen som den kanske viktigaste resursen för en organisation, en resurs som måste utvecklas och förvaltas för att organisationen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt. Detta är en linje som jag själv drivit sedan 90-talet så det är klart jag hyllar denna utveckling. Samtidigt går det inte att förneka att det uppstår en dissonans när Riksarkivet inte alls är i takt med denna rörelse utan snarare utgör en konserverande kraft (och då inte på ett positivt sätt). Det gör att det saknas ett nationellt nav för teori-, metod-, och kunskapsutveckling, erfarenhetsutbyte och styrning för det som till och med saknar ett entydigt begrepp, jag menar informationsstyrning, informationshantering eller informationsförvaltning kan innebära vad som helst (ja, jag vet att det finns en standard för informationsförvaltning men det hjälper inte särskilt mycket här).

För mig framkommer här ytterligare en av de stora bristerna i utredningen, nämligen att man helt missar kopplingen till informationssäkerhet. Ordet ”informationssäkerhet” nämns nio (9!) gånger i hela utredningen och då bara en passant. Inga analyser eller ens resonemang om hur informationssäkerhet och -hantering inklusive arkiv skulle kunna vara två hjul på samma vagn trots att mål, objekt och metoder verkligen behöver samordnas för att bli ett effektivt stöd för verksamheten. Extra tråkigt är det då allt fler arkivarier sett sambandet i praktiken och skulle behöva inriktning och moraliskt stöd för att gå vidare. Samma sak gäller dataskydd.

Men den stora frågan är trots allt att man inte orkar närma sig den stora elefanten: hur ska den alltmer gemensamma informationsarkitekturen tas med in i framtiden? I detta sammanfaller alla de brister som jag tidigare pekat på. Som att det saknas ett arkivteoretiskt resonemang om hur proveniensprincipen ska tillämpas när det inte längre går att urskilja tydliga arkivbildare i en gemensam informationshantering. Som att utredningen inte förmår att föra en diskussion om information istället för det snäva begreppet ”allmänna handlingar”? Som att man inte tar på allvar hur den verkligt bevarandevärda informationen som patientjournaler löper en överhängande risk att försvinna för att lagstiftning tillåter det och för att det saknas metodik för att hand om den. Som att det inte finns en antydan till förslag på hur det långsiktiga bevarandet ska ske organisatoriskt eller tekniskt eller ens hur frågan ska angripas. Som att det inte görs något begreppsmässigt klarläggande gällande ”e-arkiv” och långsiktigt digitalt bevarande. Som att varken utredningen eller Riksarkivet kräver rimliga ekonomiska förutsättningar för att göra det som är nödvändigt, jag menar 288 miljoner under 5 år … Jag skulle kunna fortsätta med denna uppräkning ett bra tag till men skonar de eventuella läsare som orkat följa mig ända hit.

Det är närmast en tradition att arkivutredningar inte kommer fram till något särskilt. Att även Härifrån till evigheten är som en kompass utan visare ska kanske därför inte dömas för hårt. Istället får vi tacka för det redovisande innehållet och söka de nödvändiga lösningarna på organisation och vision för hur det långsiktiga bevarandet av information ska ske på annat håll.
Själv pläderar jag återigen för framtagandet av en arkivstrategi där både vägval görs om vad som ska ses som ingående i arkivområdet och alla de spretiga som frågor som ändå kommer att återstå knyts ihop i en rörelse framåt. Framför allt borde INGEN kunna blunda för att det ännu inte finns någon plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden. Detta gör att övriga arkivfrågor i min värld framstår som petitesser.

 

 

 

En julklapp till SKR

Här kommer en summering av min diskussion med SKR angående ett eventuellt tillämpande av offentlighetsprincipen även inom SKR. Jag inledde med ett debattinlägg i Dagens samhälle där jag försökte resonera angående varför det vore lämpligt att SKR skulle omfattas av offentlighetsprincipen.

De 3500 tecken som står till buds för en debattartikel omöjliggör naturligtvis en rättvis behandling av de frågeställningar som skulle behövas för en så komplicerad fråga som den jag lyfte. Ändå tyckte jag än då att det tydligt i min artikel framgick att det finns ett antal skäl till varför SKR:s ställning som ”ideell förening” borde omprövas.

En resonerande inställning där olika argument prövas är dock inget som intresserar SKR. Istället skickades föreningens VD för att ge ett dräpande svar. Kanske det ändå inte blev så dräpande som önskat eftersom en hel del läsare (t.ex. här och här och här) reagerade på SKR:s  icke-svar och den attityd varmed det förmedlades. Litet orolig blir man ju med tanke på att Isling rekryterats till SKR för ”att att driva organisationens förnyelsearbete vidare.” Själv tycker jag att SKR ofta verkar lida av ett attitydproblem där tjänstemännen antingen uttrycker sig med viss arrogans eller inte alls då motiverade frågor ställs. Isling är i detta fall inget undantag och är hans förhållningssätt ett exempel på den nya inriktningen för SKR bör man kanske sätta sig och titta litet på på kartan för att ta ut en annan riktning.

I min slutreplik försökte jag visa att SKR har stora möjligheter att uppnå den öppenhet som Isling menar att man vill men inte kan (enligt honom) ha. Jag pekar på paradoxen att Inera valt att frivilligt tillämpa öppenhet men inte SKR men det vilar en kanske en ännu större paradox i att SKR ska ge stöd för att utveckla demokratin kommuner och regioner. Den som ska ge stöd i demokratiutvecklingen borde rimligen vinna på att vara ett föredöme.

För att förstå SKR:s ställning måste man förstå kommunernas (inklusive landstingskommuners även om de kallar sig regioner) ställning i det svenska styrelseskicket. Även om man ofta pratar om det kommunala självstyret är alla den makt och det inflytande som kommuner har en delegation från den centrala statsmakten. Kommuners  existensberättigande ligger framför allt i att de har en territoriell förankring, d.v.s. de har en delegation för styrning av vissa frågor inom ett avgränsat geografiskt område samt beskattningsrätt för samma område. Kommunerna ska alltså kunna utgöra en motpol till den nationella styrningen och tillgodose lokalsamhällets interna behov utan att först behöva passera den nationella nivån (mycket förenklat uttryckt). Även i detta perspektiv är SKR något av en paradox. Genom sin ständiga tillväxt och överförande av allt fler kommunala frågor till en nationell nivå så blir legitimiteten hos det kommunala självstyret i samma takt naggat i kanten.

Mitt intresse i debattartikeln var dock främst inriktat på informationshanteringen där information som i kommunerna hanteras enligt TF och OSL blir utslussad till en ideell förening som inte alls har samma krav på sin hantering av samma information. Det gäller öppenheten där t.ex. stora framtidsfrågor som digitalisering och e-hälsa beslutas helt utan insyn och medborgardialog. Men det gäller även skyddet för känslig information som i ursprungskommunerna styrs av OSL. Jag tänkte på det när jag läste om SKR gjort en stor enkätundersökning om informationssäkerhet i alla kommuner och började då fundera på hur denna känsliga information hanterades inom SKR. Har de deltagande kommunerna slutit sekretessavtal med SKR och vilken information har de fått om hur informationen hanteras? Jag läser också om SKR:s statistikverksamhet där det inte står ett ord om statistiksekretess. Ytterligare en fråga där sekretessen är av central betydelse är civilt försvar där ett alltmer aktivt deltagande kommer att krävas av kommunerna. Vilken information i dessa frågor är möjlig att lämna till SKR? Det är möjligt att dessa frågor hanteras på ett utmärkt sätt men just i och med avsaknaden av tillämplig lagstiftning föreställer jag mig att behovet av avtal blir stort och något krångligt att administrera liksom att ansvarsförhållanden ständigt måste redas ut. Jag ser en risk för något jag skulle vilja kalla ”trust by proxy”, d.v.s. att man förutsätter att SKR har samma styrning som de ingående medlemmarna och därmed inte vidtar de skyddsåtgärder som är nödvändiga. Om jag låter omotiverat misstänksam ber jag om ursäkt men bakgrunden är delvis att det är mycket svårt att få uppgifter om säkerheten inom SKR. När jag exempelvis ställde en fråga för ett tag sedan om föreningen har en säkerhetsskyddschef fick jag till svar att de behövde man inte svara på eftersom man inte är en myndighet… Sammantaget tror jag man skulle ha mycket att vinna på att vara tydligare i dessa frågor och då inte bara visavi medlemmar.

Alla dessa viktiga välfärdsfrågor som SKR i allt högre grad hanterar så att de därmed försvinner från offentligheten är inte bara viktiga i nuet utan också för framtiden. Tanken att framtida forskning inte kommer att ha ett grundmaterial att utgår från för att kunna förstå hur vitala offentliga frågor beslutats svider verkligen. Att SKR inte har ett krav på sig att bevara och tillhandahålla denna information är en förlust för hela samhällsutvecklingen!

Som en liten julklapp till SKR kommer jag här med ett förslag på lösning på problemet så att SKR också kan bedriva verksamheten med den öppenhet man säger sig vilja ha. Idag är man alltså en ”ideell förening” vilket känns aningen märkligt med tanke på verksamhet och finansiering. Det gör att det i finns mycket litet av lagstiftning som påverkar hur verksamheten ska bedrivas vilket i och för sig gör det fullt möjligt att tillämpa TF och OSL på samma sätt som Inera beslutat göra.  Å andra sidan finns det en i mitt tycke betydligt mer stabil lösning, nämligen att SKR omvandlas till ett kommunalförbund som det beskrivs i kommunallagen 9 kap.  På det sättet skulle man både få en verksamhet som är effektiv, har reglerade styrformer och de krav på informationshantering som finns i medlemsorganisationerna. Det skulle bryta den nuvarande rörelsen där delaktighet och insyn försvinner när betydelsen av frågorna ökar men också ge betydligt bättre grund för samarbete mellan stat  och kommuner. I annat fall undrar jag var gränsen för SKR som ideell förening går – hur mycket kommunala uppgifter kan en förening egentligen ta över? Mottar tacksamt motargument mot omvandlingen till kommunalförbund eftersom för mig känns den lösningen ganska praktisk men säkert har jag förbisett några för andra självklara förutsättningar som talar emot en sådan lösning.

Trots min julklapp tror jag ärligt talat att intresset för att ens överväga övergång från förening till kommunalförbund är mycket svalt inom SKR, det är sällan de som har privilegier som arbetar för att ta bort dem. Däremot är det en idé att försöka få igång en debatt i riksdagen vilket kan vara en målsättning för 2020.

Den opaka e-hälsan eller what are they building in there?

Ett obligatoriskt men till intet förpliktigande uttryck sedan länge är ”transparens”, ibland så flitigt använt att man riskerar att glömma bort hur viktigt det faktiskt är med öppenhet. Öppenheten är central för samhällsklimatet och delaktigheten men också för att kunna tillvarata den samlade kompetensen. I Sverige har vi varit gynnade av den unika institution som offentlighetsprincipen utgjort sedan 1700-talet och som visserligen på många sätt hotas men som fortfarande är ett omhuldat ideal.

Att få insyn i och i förlängningen möjlighet att påverka de stora samhällsfrågorna är det stora värdet med öppenhet för de offentliga verksamheter där offentlighetsprincipen ska tillämpas. Öppenhet är av samma skäl obekvämt för makthavare, det är liksom bekvämare om man får arbeta ostört och göra som man vill. Misstag behöver heller inte upptäckas och att slippa stå till svars för det ena och det andra är naturligtvis behagligt.

Sjukvård rankas som den viktigaste frågan av väljarna. I Sverige är sjukvården offentligt finansierad. Dessa två premisser sammantaget ger att ett stort mått av öppenhet i hanteringen av sjukvårdsfrågor borde vara en självklarhet. Tyvärr är inte så fallet när det gäller e-hälsa. Även för en som tämligen noggrant följt utvecklingen inom området i 25 år är det mycket svårt att få en överblick ens över hur området styrs. Då menar jag i form institutioner och presenterade inriktningar som rör sig på en konkret nivå.

Under de senaste tio åren har jag sett en rörelse där allt större inflyttande över e-hälsan flyttats över från staten och regionerna till SKL. Jag har tidigare skrivit om Inera som ändå fattat beslut om att följa offentlighetsprincipen trots att man inte är skyldig att göra det. Värre är det med SKL som är en arbetsgivarorganisation för regioner och kommuner. Trots den litet udda konstruktionen att man som intresseorganisation tillskjuts mycket stora offentliga medel från staten och man styrs av folkvalda politiker så har inte kravet på öppenhet följt med. Bristen på insyn blir mycket påtaglig när man ser på den beredning för digitalisering som tillsattes efter valet och består av politiker från regioner och kommuner. Det är alltså ett indirekt valt politiskt organ. Uppdraget är stort och spännande för den som är intresserad av e-hälsa:

Beredningen hanterar strategiska frågor om grundläggande gemensamma förutsätt­ning­ar för digital utveckling, exempelvis fråge­ställ­ningar kopplat till effektivisering genom digitalisering, automation och artificiell intelligens (AI), inno­vations- och förändringsledning, data som strategisk resurs, säker informations­hante­ring och nationell digital infrastruktur.

Vidare ska beredningen hantera rättsliga för­utsättningar för en digital samverkande förvaltning. I uppdraget ingår också att följa SKL-koncernens samverkan för att gemensamt stötta med­lem­marna i deras verk­sam­hetsutveckling med stöd av digitalisering.

Inte minst blir man ju sugen på att läsa mer om hur beredningen ska hantera de rättsliga förutsättningar efter SKL kanske inte helt klargörande insats angående molntjänster häromveckan där man inte ens nämner eSams rättsliga uttalande där man avråder från att använda molntjänster. Detta trots att SKL själva uppger följande i sin rapport:

Undersökningen från Radar visar att cirka 50 procent av kommunerna använder Microsoft Office 365 (MS O365) och att 100 procent av de större kommunerna använder denna tjänst.

Hur som helst blev jag intresserad av att ta del av beredningen för digitalisering har för arbete på gång, vilka frågor man ventilerade och vilka insatser som planerades. Detta visade sig vara en stängd dörr för när jag skickade dessa frågor till SKL:s presstjänst (de har ju inget diarium):

Jag skulle vilja  veta:

– vilka handlingar som finns relaterade till Beredningen för digitalisering

– vilka av dessa handlingar som jag kan få ta del av

fick jag följande, kanske väntade svar:

Hej!

Tack för att du kontaktar oss.

SKL är en intresse- och arbetsgivarorganisation och omfattas inte av skyldigheten att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. Vi kan därmed inte hjälpa dig med din förfrågan.

Du kan läsa mer om SKL och vår organisation på vår webbplats.

Jag gjorde ett par försökt med kommuner och regioner, varav ett par med representanter i beredningen, om de fått in några handlingar men helt utan resultat. Ofrivilligt parafraserar jag Tom Waits gamla låt i huvudet och får en öronmask: what are they building in there?

Men det är inte bara att man faktiskt inte lämnar ut handlingar som är utestängande. När jag läser programmet till den Nationella e-hälsodagen 2019 med underrubriken

En dag. En vision. Oändliga möjligheter.

känner jag en lätt yrsel. Där kommer de usual suspects att prata om ungefär samma saker som vanligt på de otaliga konferenser som går av stapeln (även om jag känner ett visst intresse för den handlingsplan för 2020-2022 som ska diskuteras) medan många av oss andra känner en mycket stor oro för de många alarmerande händelser som tydligt visar att kostnaderna skenar för för e-hälsan och att nya mycket allvarliga säkerhetsbrister hela tiden avslöjas. Nu senast var det Region Skånes upphandling av ett nytt vårdinformationssystem där det avslöjas att det finns stora risker för både patientsäkerhet och integritet:

I rapporten pekas på att rutinerna för riskanalys i arbetet med Skånes digitala vårdsystem, SDV, är för dåliga – informationsklassificeringen görs för sent och avklarade riskanalyser sammanställs inte centralt så att de kan följas upp. Riskanalysverktyget anses dessutom vara svårt att hantera.

Organisationskulturen i sig finns också med bland de identifierade bristerna. Det finns helt enkelt ingen kommunicerad agenda för informationssäkerhet med verktyg för att rapportera brister i arbetet med den nya vårdinformationsplattformen.

Det gör att brister riskerar att förbises och att ”medarbetare genom uppgivenhet både upplever och bidrar till en tystnadskultur”. I sin tur leder det till att oro ventileras i korridorerna vilket leder till ytterligare risker.

Naturligtvis fick jag inte ut någon rapport från Region Skåne när jag efterfrågade den utan ett listigt svar att någon sådan rapport inte fanns diarieförd. Min fråga:

Jag undrar då om en sådan rapport inte finns utan att CS blivit vilseförda eller om den finns men man valt eller missat att diarieföra den?

besvarades med att den sannolikt var ett internt arbetsmaterial.

Det mest deprimerande i detta är att upprepningstvånget. Trots att svenska sjukvården gång på gång råkar ut för stora säkerhetsproblem, trots ett antal liknande projekt i bland annat Finland och Danmark med miljardinvesteringar inte fungerar på ett säkert sätt så är det som denna information inte tränger i genom väggarna på den svenska e-hälsans fort. Att dessa fullkomligt vitala frågor inte tas upp på en konferens om framtidens e-hälsa gör att verkar som vi lever i två olika världar: verkligheten respektive e-hälsans utopia. Detta är inte en bra grund för ett mycket komplicerat samhällsutvecklingsarbete!

Den tystnadskultur som den interna rapporten som CS tagit del av pekar på en mycket central risk, nämligen tystnadskulturen som gör det omöjligt att föra fram risker eftersom man då avfärdas som negativ. För den som arbetar med säkerhet och vet hur betydelsefull en positiv säkerhetskultur är för ett fungerande säkerhetsarbete förstår på djupet hur destruktivt det här förhållningssättet är.

Tyvärr praktiseras samma förhållningssätt även på nationell nivå t.ex. konferensprogram av typen Nationella e-hälsodagen och när en företrädare för SKL på en konferens säger att ”det är mycket enklare att vara emot”, underförstått att resa rationella frågor uppfattas som fientligt. Jag kan möjligen förstå att SKL som lobbyorganisation jobbar med ensidiga marknadsföringsknep även om jag som skattebetalare inte skulle vilja se pengar som så väl behövs i vården gå till detta. Däremot tycker jag att myndigheterna borde nyktra till och kunna föra en diskussion där även nyanser är tillåtna. Jag tror alla kan stå ut med litet av den dåliga stämning som uppstår när folk visar sig ha olika åsikter. För säkerheten i framtidens e-hälsa är det nödvändigt att kunna prata om risker och reducera dem innan de lett till ett nytt och ett nytt och ett nytt haveri.

 

 

 

Inera tredje gången gillt

Efter Kammarrättens utslag dröjde det bara några dagar innan jag fick ut de dokument som jag började jaga med en fråga den 6 augusti. Samtliga tre dokument har mycket marginella maskningar vilket jag återkommer till men som läsaren själv har möjlighet att bedöma eftersom jag lägger ut dem i sin helhet.

Låt oss då se på dokumenten och då först till det mest övergripande: Riktlinje för informationssäkerhet. Detta dokument tycks ha ganska litet att göra med den policy som beslutades i juni och där informationssäkerhetsarbetets övergripande syfte anges vara att

främja digitalisering samtidigt som tillit till informationshanteringen upprätthålls.

De flesta skulle kanske anse att informationssäkerheten ska stödja kärnverksamhetens uppdrag, i det här fallet egentligen kundernas uppdrag, men Inera är sannolikt i detta fall ett offer för SKL:s överideologi där digitalisering är ett dominerande egenvärde.Inte ett ord om  patientsäkerhet för att bara ta en sak som jag personligen anser aningen viktigare än att ”främja digitalisering”.  Den sällsynt korta policyn innehåller ingenting om ansvarsförhållanden eller vem som egentligen ska styra säkerheten, däremot är ett mål att säkerhetsarbetet ska grundas på ”gemensamma regelverk, referensarkitekturer och styrande principer”. Gemensamma för vem och framtagna av vem kan man undra. Policyn ska tillämpas enbart internt och det saknas relation till kunderna trots att Ineras roll som leverantör:

Denna policy gäller all verksamhet och alla medarbetare inom Inera AB, inklusive konsulter, samt all informationshantering. Den ska också tillämpas i projekt och på förvaltningsobjekt.

Policyn ger som jag ser det inte någon verksam strategisk ledning för Ineras säkerhetsarbete i rollen som tjänsteleverantör eftersom ansvar och relationer helt saknas. Hela upplägget med denna helt urvattnade policy känns litet märkligt när Inera dessutom arbetar baklänges och lägger den som olja på vattnet på redan framtagna underliggande dokument. Kanske har det funnits en annan policy tidigare som fadat bort utan kommentar. Låt oss lämna policyn och istället titta på riktlinjen som av naturliga skäl saknar den kopplingar till den beslutade policyn.

Riktlinje för informationssäkerhet Inera

En första observation som reser den alltid lika spännande frågan om kausalitet och korrelation. Av en händelse sammanfaller att jag efterfrågade riktlinjen den 6 augusti med en massiv uppdatering som skedde den 9 augusti när en mängd basala säkerhetsaspekter fördes in i riktlinjen (se revisionshistoriken). Detta var också första gången på tre och ett halvt år som en uppdatering skedde.

Nog om detta lustiga sammanträffande. Inera är är ju en tjänsteleverantör av känsliga informationstjänster till vården och det som först slår mig då jag läser riktlinjen är att detta förhållande är i det närmaste osynligt i riktlinjen på samma sätt som i policyn. Riktlinjen gör ingen distinktion mellan Ineras interna informationssäkerhet och den säkerhet som ska finnas i de tjänster som levereras. Kundernas frånvaro i hanteringen blir närmast självlysande i definitionen av informationsägaren:

För varje viktig informationsmängd ska det utses en informationsägare med uppdrag att hantera alla delar av informationssäkerheten som är relaterade till denna informationsmängd. För de tjänster som Inera tillhandahåller är detta normalt rollen Tjänsteansvarig.

Här man alltså kortslutit systemet så kunderna är inte informationsägare och ska inte heller hantera exempelvis informationsklassning och riskanalys av den information som de faktiskt är ansvariga för. För att göra det extrem tydligt: Inera är inte en vårdgivare utan hanterar andra vårdgivares information i ett antal gemensamma tjänster. Vårdgivarna (offentliga och privata) är enligt lag och föreskrift ansvariga för sin information och att den hanteras på ett säkert sätt – det är bara att läsa HSLF-FS 2016:40 för att få en samlad bild av kraven. Samtidigt skriver man t.ex. under 15.3.1. om en informationsägare som sannolikt är kunden.  Roller och begrepp är alltså inte konsistenta.

Ytterligare ett tecken på att riktlinje inte tjänar Ineras verksamhet särskilt väl är att de ytterst knapphändiga beskrivningar av utveckling som finns i kapitlen 15.1 och 15.2. Detta är alltså riktlinjen där ansvar, principer och arbetssätt bör framgå. Som jag uppfattar det är Ineras huvudsakliga uppdrag att utveckla olika it-lösningar för vården vilket skulle föranleda att ett verksamhetsanpassat säkerhetsarbete skulle ha en tyngdpunkt just i utvecklings- och förvaltningsprocessen av erbjudna lösningar. I Ineras riktlinje är det dock inte så utan det känns snarare som en ytlig genomgång av kraven i ISO 27001 med mycket små modifikationer. Dessutom ingår den i det jag brukar tänka på som ”de öde regelverken” eftersom det inte bara kunderna som saknas utan även i hög grad andra aktörer. Istället upprepas riktlinjen igenom ”Inera ska…” utan att närmare definiera vilken roll inom Inera som ska utföra säkerhetsarbetet. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag har sett denna typ av regelverk ett otal antal gånger och ett genomgående drag är att när regelverk är så här diffusa så får de ingen eller ringa säkerhetshöjande effekt. Har ledningen inte pekat ut ansvar (vilket man här inte har i policyn och mycket litet i riktlinjen) så finns inget maskineri som drar runt säkerhetsarbetet.

Att något i denna anonyma text skulle befinnas vara av den art att det går att sekretesslägga med hänvisning till  OSL 18 kap. 8 §:

Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärd, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs och åtgärden avser

  1. byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

  2. tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål samt transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart material eller radioaktiva ämnen,

  3. telekommunikation eller system för automatiserad behandling av information,

  4. behörighet att få tillgång till upptagning för automatiserad behandling eller annan handling,

  5. den civila luftfarten eller den civila sjöfarten,

  6. transporter på land av farligt gods, eller

  7. hamnskydd.

kändes märkligt. Än mer så Ineras ursprungliga beslut att hela dokumentet skulle utgöra risk om det spreds. På ett sätt skulle jag ironiskt kunna hålla med: kvaliteten på dokumentet indikerar en klar brist på styrning av säkerhetsarbetet vilket kan naturligtvis är en stor risk om det framkommer. Men det som nu maskats i dokumentet är endast sex passager där man mitt i den i övrigt så generella beskrivningen av allmänna säkerhetsåtgärder tydligen placerat in var datalagring sker samt tekniska beskrivningar av bland annat segmentering. Om dessa uppgifter är på detaljnivå har de knappast i riktlinjen att göra eftersom den då inte går att sprida i en vidare krets internt. Även detta är att starkt skäl att se över regelverket och styrningen i stort.

Om vi sedan tittar på de två övriga dokument jag fått ta del av:

Anvisning för informationsklassificering Inera
Anvisning för informations- och IT-säkerhet för medarbetare inom Inera

så går maskningarna i dessa sammantaget att räkna på ena handens fingrar. Förutom att även dessa i huvudsak saknar anpassning till Ineras egentliga behov av styrning och även till SKL:s flaggskepp KLASSA är det svårt att se vad som föranlett Ineras rädsla för att sprida dem. Hela hanteringen av min begäran utlämnande av handlingar framstår som fånig och okunnig i mina ögon men har det goda med sig att det kanske hindrar andra från det överutnyttjande av 18.8 som jag tycker mig sett tecken på.

Min sammantagna bild är att Inera saknar ett sammanhängande systematiskt informationssäkerhetsarbete och att den styrning som finns inte är är inriktad på rätt målbild som till exempel att ge kunderna möjlighet att styra sin egen säkerhet eller på patientsäkerhet. Ingenstans framgår att den informationsklassning som kunderna gör av sin information ger utslag i Ineras leverans, inte heller att Inera har ett kunderbjudande som är transparent och flexibelt. Jag är den första att erkänna att Ineras uppdrag är mycket komplicerat men just därför skulle det kännas betydligt tryggare om det gick att urskilja ett stort engagemang för säkerhetsfrågor som skulle ge både kunder och allmänheten i stort en anledning att hysa en stor tillit till Inera.

Särskilt tänker jag på detta när nu Inera satt igång ett nytt projekt om säker digital kommunikation. Visserligen står det ”säker” i rubriken men vilket stöd har projektet i Ineras LIS för att uppnås denna säkerhet? Finns det en risk att detta projekt hamnar i samma situation som den utredning om säker it-drift som kritiserades så hårt av MSB när det gäller säkerhetsaspekterna (trots att det är se att MSB bidrog på ett så särskilt strukturerat sätt)? Hälso- och sjukvård är ju i högsta grad en samhällsviktig verksamhet som borde få MSB:s mest djuplodande intresse när en ny nationell lösning ska tas fram.

Möjligen har jag helt fel. Kanske är säkerheten i Ineras verksamhet mycket bättre än vad de styrande dokumenten ger intryck av. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig ett systematiskt informationssäkerhetsarbete där det inte finns en tydlig dokumenterad styrning. Självklart borde denna styrning omfatta mer än Inera – jag ska väl inte tjata om en nationell styrmodell á la Normen en gång till… Däremot vore det mycket önskvärt med en större granskning av samtliga större aktörer inom hälso- och sjukvård både för att bedöma den reella säkerheten och för att se vilka samordningsbehov som finns. Med detta som utgångspunkt går det sedan att börja skissa på den gemensamma styrmodellen. I väntan på detta mitt utopiska tillstånd är en rimlig inriktning att IVO koncentrerar sin tillsyn utifrån NIS-direktivet främst på dessa stora aktörer eftersom de har den största påverkan på vår gemensamma säkerhet.