Är alltid vad far gör det rätta?

Vår ambivalens inför molntjänster är stor. Å ena sidan har vi risken att personuppgifter och annan känslig information kommer i orätta händer, å andra all den funktionalitet som vi så gärna vill ha. Dessutom måste det vägas in att molntjänster erbjuder många säkerhetsfördelar, inte minst för mindre organisationer. Vissa menar att vi står i ett vägskäl. Själv ser jag att många redan har gjort sitt val och tyckt att nyttan med molntjänster överstiger risken. Att många kommuner har gjort så är ingen hemlighet men jag blir ganska häpen när jag efter ett tips kollade upp Mitt försvarsmakten, en rekryteringstjänst för Försvarsmakten. Tipset var att denna tjänst ligger i Office 365, en molntjänst som driftas av Microsoft på Irland. För att få korrekt information skrev jag och frågade Försvarsmakten litet om detta.

Hej!

Jag har tre frågor om Mitt försvarsmakten:

  1. Om jag förstår det rätt ligger den här rekryteringssiten som  en molntjänst där informationen ligger på Irland?
  2. Använder siten Google Analytics?
  3. Har det gjorts en riskanalys/informationsklassning innan man valde det här sättet att hantera informationen?

Slutligen skulle jag vilja ut en lista över vilka personuppgifter som hanteras i Mitt försvarsmakten.

Tack för svar!

och fick då följande svar som jag publicerar in extenso:

Hej!

Se svar nedan på dina frågeställningar.

Mitt Försvarsmakten är byggt inom extern molntjänst (Microsoft Office 365). Försvarsmakten har ställt krav på informations- och IT-säkerhet och granskat den färdiga lösningen utifrån kraven med godkänt resultat. Inom ramen för utvecklingsarbetet har den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, löpande deltagit i granskningar av lösningen och har även godkänt lösningen inför driftsättningen. Försvarsmakten arbetar kontinuerligt med kontroll och förbättringar av informations- och IT-säkerheten i alla IT-tjänster inklusive denna. Försvarsmakten kommenterar inte i detalj hur säkerhetskraven är implementerade.

Personuppgifterna i Mitt Försvarsmakten behandlas med stöd av samtycke från den enskilde. Av samtycket framgår även att Microsoft behandlar personuppgifterna.

Försvarsmakten använder Google Analytics från Google som analysverktyg. Google Analytics använder cookies. Informationen som genereras av dessa (inklusive IP-adresser) kommer att vidarebefordras till och lagras av Google. Denna information används i syfte att utvärdera besöksstatistik. Google kan också överföra denna information till tredje parter om det krävs enligt lag eller i de fall en tredje part behandlar informationen för Googles räkning. Google kommer inte att koppla samman IP-adresser med annan data som Google innehar. Google Analytics anonymiserar den information som skickas till Google.

För personer utan registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten som har registrerat sig för ett specifikt event behandlas endast uppgift om namn och e-postadress.

För personer med registrerad användarprofil i Mitt Försvarsmakten behandlas uppgifter om

Namn

Personnummer

Kontaktuppgifter (adress, telefonnummer och e-postadress)

Uppgift om kön

Uppgift om svenskt medborgarskap

Uppgift om nuvarande sysselsättning

Uppgift om nuvarande arbetsgivare

Uppgift om godkända betyg MA / SV / EN från gymnasiet

Uppgift om kondition och muskelstyrka

Intresse för Försvarsmakten

Medarbetarstatus, tidigare anställning inom FM

Har ansökt om Veterankort eller har Veterankort

Har sökt tjänst

Har sökt GMU

Har gjort rekryttest

Startat GMU/GU-F/GSU/Kombattantutbildning

Slutfört GMU/delkurs/GU-F

Tagit anställning inom FM

Avtal tecknat

Avtal tecknat den

Samtycker till lagring och bearbetning av information

Kandidaten vill avregistrera sig

Mvh Försvarsmakten

Det ska medges att jag ibland varit aningen tveksam till att det ofta framställs som att Försvarsmakten är säkerhetsexperterna även då det gäller det civila samhällets säkerhet. Men om vi acceptera premissen att Försvarsmakten är någon form av riktkarl för samhällets säkerhet blir detta svar intressant. Frågorna jag ställer mig är:

  1. Har Försvarsmakten gjort rätt riskbedömning när det valt den här lösningen eller har de liksom många andra fallit för frestelsen och sett all fördelar finns med molntjänsterna och låtit detta få överhanden?
  2. Om riskbedömningen är rimlig att hantera personuppgifter och andra uppgifter om exempelvis placeringar som annars uppfattas känsliga, dessutom i en omfattning som svindlar, i en molntjänst i det här sammanhanget – varför skulle det inte vara det i andra sammanhang som exempelvis i kommunal verksamhet?

Observera att jag inte har svaret på dessa frågor – jag bara funderar.

Om jag fick ställa några frågor

Den minnesgode kommer ihåg att jag tyckte det saknades några frågor vid den öppna utfrågningen i riksdagens försvarsutskott om cybersäkerhet för ett par veckor sedan. För att inte bara planlöst gnälla ska jag formulera några av de frågor jag själv skulle ställt i rollen som en hyfsat insatt folkvald ledamot i försvarsutskottet. Rollen kräver ju en något mer nobel approach än den som småaktig bloggare. Jag kommer därför naturligtvis inte att ställa tråkiga frågor som vad cybersäkerhet betyder eller vad det är för värden på axlarna på MSB:s bild över utvecklingen av digitalisering respektive cybersäkerhet även om jag grubblat över detta sedan jag såg den. Jag ska heller inte göra banala zingers av typen ”här ser vi hur man försöker lösa morgondagens frågor med gårdagens lösningar.”.

Istället kommer jag att försöka ställa fem övergripande frågor som jag menar är av betydelse för samhället och inte bara för samhällets säkerhet.

– Herr ordförande, vi har nu fått en genomgång av ett statsråd och fyra myndighetsföreträdare. Tyvärr kan inte genomgången ha lett till en bra helhetsbild av frågan. Varje myndighetsrepresentant har presenterat sin myndighets perspektiv på ett sätt som får åhöraren att känna sig som på toppen av ett utsiktstorn där det bara är möjligt att beskåda utsikten genom fyra fastlåsta och begränsade kikare. Själva vyn är osynlig genom dessa tunnlade perspektiv. När vi som folkvalda får en presentation där cyberförsvar, säkerhetsskydd, samhällsviktig verksamhet, och den vardagliga informationssäkerheten presenterade som helt separerade spår är det lätt att förstå den vanmakt som många aktörer som förväntas göra något i praktiken känner.

I NISU-utredningen 2015 var det första åtgärdsförslaget för att förbättra informationssäkerheten att utveckla en nationell styrmodell för informationssäkerhet:

En nationell styrmodell för informationssäkerhet består av ett antal komponenter som måste utvecklas och förvaltas över tid. En del är ett sammanhållande regelverk som innehåller olika nivåer av reglering under föreskriftsnivån, det vill säga en regelhierarki som motsvarar ett ledningssystem inom en organisation. Förutom de resurser som krävs för att utveckla och förvalta styrmodellen krävs en lösning för anslutning och efterlevnadskontroll som löpande samordnas med andra intressenter. I detta ligger också omfattande utbildningsinsatser. I styrmodellen är informationsklassning den mest omfattande aktiviteten som går från processorienterad informationskartläggning via själva klassningsmomentet till utvecklade gemensamma skyddsnivåer. För att skyddsnivåerna ska kunna fylla sin funktion krävs omfattande insatser av både egen och extern kompetens inom områdena administrativ, fysisk och it-inriktad säkerhet. Slutligen förutsätter en nationell styrmodell en väl utvecklad kunskapsstyrning. Kunskap kan i detta sammanhang röra sig om kunskap om metoder men i ännu högre grad om att kunna ge ett vederhäftigt underlag för en styrning utifrån risk. Det innebär att kunna förmedla en uppdaterad riskbild och att samtidigt kunna förmedla stöd för riskreducerande åtgärder.

Behovet av en nationell styrmodell förefaller större än någonsin, inte minst sett i perspektivet av att försöka samordna digitalisering och säkerhet. Min fråga till statsrådet är därför var detta förslag hamnat. En följdfråga till myndighetsföreträdarna är om det är omöjligt att utan ett formellt uppdrag från regeringen börja samarbeta på ett sätt som leder till konkreta samordnade stöd för offentliga och privata organisationer.

– Herr ordförande, två konkreta frågor angående molntjänster. I efterdyningarna av skandalen vid Transportstyrelsen har molntjänster blivit en huvudfråga för regeringen när det gäller säkerhet. Samtidigt vet vi att molntjänster redan används i stor omfattning av svenska myndigheter, kommuner och regioner/landsting, att de ger effektiva lösningar och i många fall bättre säkerhet än om verksamheterna själva skulle drifta och förvalta i egen miljö. Många av de tjänster som idag finns även som applikationer för egen förvaltning kommer snart enbart att finnas som molntjänster. Samtidigt är det svårt för Söpple kommun att ställa krav på Microsoft och Google angående säkerhet och integritetsskydd. En lösning som skulle kunna ge både bättre säkerhet och nödvändig effektivitet var om svenska staten på samma sätt som den tyska sluter ett gemensamt avtal med några av de stora jättarna. Jag förstår problematiken när det gäller konkurrensfrågor m.m. men vill ändå ställa frågan om detta är något regeringen överväger eller om varje kommun och myndighet även fortsättningsvis ska försöka lista ut om det är juridiskt korrekt att använda Office 365 samt ta fram sina egna avtal.
Jag skulle också vilja fråga om den ändring som redan skett, nämligen att SÄPO och Försvarsmakten tilldelats en vetorätt när det gäller utkontraktering av information från säkerhetskänslig verksamhet. Detta ställer ju  ansvarsprincipen på ända och jag funderar i detta sammanhang om regeringen ser framför sig även andra förändringar i denna grundpelare i svensk förvaltning. Vem tar ansvar för verksamheten i det här fallet – SÄPO eller verksamhetsledningen?

-Herr ordförande, under dagens presentationer är det lätt att få föreställningen att säkerhet är ett enkelt och entydigt begrepp samt att säkerhetsåtgärder alltid är obestridligt ”goda”. Den som ägnat minsta tanke åt detta och kanske dessutom kanske ändå studerat lite samhällsvetenskap, historia eller filosofi vet naturligtvis att så inte är fallet. Säkerhet existerat alltid i en relation till andra värden. En supersäker lösning som skulle förhindra alla brott vore att låsa in alla medborgare och slänga bort nyckeln för att dra frågan över det löjligas gräns. Samtidigt måste jag som folkvald naturligtvis beakta de olika intressen som finns i samhället och som delvis står i konflikt med ”säkerhet”. För mig framstår det som det finns tre värden som ständigt kommer i konflikt med den renodlade säkerheten; effektivitet, demokrati och individens integritet. I digitaliseringssträvandena ligger önskan om effektivitet. Demokrati i den form vi känner den är ett centralt element insyn och delaktighet. Övervakning är per se en inskränkning i integritet.
Jag hörde ingen av talarna ta upp dessa konflikter och ställer därför frågan om myndighetsföreträdarna ser det som liggande utanför sitt uppdrag att även ta hänsyn till denna typ av aspekter. Det är i så fall viktigt att veta eftersom utgångspunkten då måste vara att myndigheterna agerar som ”säkerhetsnördar” och de övriga perspektiven måste tillföras från annat håll innan beslut tas i viktiga frågor.

– Herr ordförande, jag tror vi alla är överens om att det finns ett stort behov av att utveckla informationssäkerheten i Sverige. En absolut vital förutsättning för att kunna göra det är att det finns tillgänglig kunskap och kompetens på olika nivåer. Min bedömning är att detta behov är skriande idag alltifrån den vetenskapliga nivån till att det saknas tusentals informationssäkerhetsansvariga företag, kommuner, landsting och myndigheter. Detta leder till att vi inte vet vad vi ska göra för att faktiskt vara effektiva och att det saknas operativ förmåga att bedriva det säkerhetsarbete som åläggs olika aktörer. Situationen kommer knappast att förbättras av sig själv eftersom det idag endast finns en handfull utbildningsplatser per år för att utbilda kompetenta informationssäkerhetsansvariga. Många av de som idag är informationssäkerhetsansvariga (eller kallar sig certifierade och informationssäkerhetsexperter) saknar helt utbildning inom området. Fortbildningsbehovet är därför oerhört stort.
Ytterligare en aspekt är att kunskapsuppbyggnad bygger på ett kritiskt tänkande och en öppen dialog. Ett intryck från säkerhetsområdet är att det ofta präglas av en tystnadskultur och en anti-intellektualism. Detta bygger, tror jag, på tradition, på att det saknas arenor för ett intellektuellt utbyte i säkerhetsfrågor och på att en osäker profession sluter sig inom sig själv i kotterier. För att komma vidare och hitta den goda säkerhetskulturen som skapar kunskap och insikt även på den nationella nivån krävs insatser även från myndigheterna.
Min fråga är hur det stora kunskaps- och kompetensbehovet ska tillgodoses och hur myndigheterna kan verka för en god säkerhetskultur med kritiskt tänkande även i de nationella sammanhangen.

– Herr ordförande, en sista fråga. I de presentationer vi tagit del av lyfts diverse försumligheter och bristande medvetande hos samhällets aktörer fram. Däremot sägs mycket litet om och i så fall hur myndigheterna med särskilt ansvar för säkerhet bedriver en systematisk utvärdering av sina egna insatser. Utvärdering är ju en grundläggande aktivitet i ett systematiskt arbetssätt och det finns därför anledning att anta att denna kvalitetshöjande mekanism måste vara inbyggd i myndigheternas verksamhet. Detta framgår dock inte i de årsredovisningar jag tagit del av och inte heller i dagens presentationer. Därför skulle jag vilja ställa frågan om den bristande säkerheten alltid är någon annans fel eller om det är möjligt att myndigheterna sett anledning att även förbättra sina egna insatser?

Öppna frågor om cybersäkerhet

Det är klart man bänkar sig framför tv:n (i ärlighetens namn bakom en datorskärm) när riksdagen har en öppen utfrågning om cybersäkerhet vilket skedde förra veckan.  Sändningen börjar med en lång och mycket grynig mingelupptagning när alla deltagare och åhörare ska leta upp sina platser. Trots mitt seriösa intresse för frågan uppstår nästan omedelbart samma problem som under de senaste veckornas rapportering från Svenska akademien; gränsen mellan fiktivt och faktiskt berättande glider ihop. Jag och mitt sällskap följer de stela tjänstemannakramarna, den tidigare statliga chefen som nu blivit lobbyist som ivrigt söker sällskapet hos sina tidigare kollegor, den aningen nervöse talskrivaren som flackar med blicken och hoppas på att chefen ska hålla sig till manus och inte sväva ut i egna funderingar, den tidigare myndighetschefen som överraskande dyker upp. Soundtracket till House of cards tonar upp i medvetandet och det är med stigande intresse man följer scenen. Enda missen sett ur ett underhållningsperspektiv är den tekniska kvaliteten och att personaget inte introduceras.

Den nerv som fanns i minglet dör tråkigt nog ut i samma ögonblick som redovisningarna av vad som sker på cybersäkerhetsområdet börjar. Först ministern, sedan myndighetscheferna i tur och ordning. Det mest förvånande är att absolut inget förvånande sägs. Det är exakt samma saker som sägs som har upprepats i 15-20 år. Inga nya lösningar, inga nya självinsikter och inga reflektioner av vad som skulle kunna ändras hos myndigheterna själva. Naturligtvis förekommer ordet ”cyber” mer ymnigt än någonsin och aktuella catch phrases som ”det förändrade omvärldsläget”. Nya aningen dunkla fenomen som ”civila cyberförsvaret” förs in utan att det klargörs vad exakt detta skulle vara. Axiom som att brister upptäcks när incidenter rapporteras ventileras.

Det mest genomgående temat är att de utfrågade myndigheterna säger sig behöva ännu mer resurser. Alltså i sak intet nytt. Däremot saknar i alla fall jag ett analytiskt förhållningssätt där man faktiskt kommer in på frågan hur intresseavvägningen mellan den effektivitet som digitaliseringen står för och en bättre säkerhet ska göras på samhällsnivå. Eller hur det demokratiska samhället ska leva ihop med den ständigt ökade övervakningen från både företag och staten. Sammantaget blir utfrågningen en god illustration över varför nuläget är som det är: säkerhetslägret och digitaliseringslägret är som två cykloper som möts och aldrig skapas ett stereoseende.

Inte heller då riksdagsledamöterna släpps in för att ställa frågor efter statsrådets och myndighetschefernas redovisningar tillkommer något nytt perspektiv. De folkvalda håller sig hovsamt inom den uppdragna ramen och ställer välvilliga frågor som möts av föga förvånande svar. Enda gången där det hettar till är när det bekymmersamma läget i kommunerna återkommande lyfts fram och en representant från SKL i lätt agiterad ton hävdar att tillståndet minsann är bättre än så eftersom så många kommuner börjat använda KLASSA (!).

För att övertyga den som inte tror mig har jag sammanställt ett litet quiz där den som vill får gissa om citaten kommer från den öppna utfrågningen förra veckan eller från SOU 2005:42 Säker information. Förslag till informationssäkerhetspolitik. För att göra det litet svårare har jag bytt ut ”informationssäkerhet” i texten från 2005 mot ”cybersäkerhet”. Innebörden i begreppsanvändningen är mycket likartad i detta sammanhang och samtliga talare förra veckan. Den som först sänder in ett rätt svar bjuder jag på lunch eller ett glas efter jobbet. Skicka in en tipsrad med A för SOU 2005:42, B för citat från utfrågningen.

  1. Alla våra moderna samhällsbärande system bärs upp av den nya informationsteknologin.
  2. Det går inte att organisera fram cybersäkerhet utan det krävs resursförstärkningar.
  3. Enligt x mening är det av strategisk betydelse att kunna säkerställa kompetensförsörjningen inom informationssäkerhetsområdet. X konstaterar också att staten behöver egen och unik kompetens. Staten har också det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten, vilket ställer särskilda krav.
  4. Staten förfogar över en rad administrativa, ekonomiska och informativa styrmedel. I praktiken är dessa relativt svagt utvecklade på informationssäkerhetsområdet.
  5. Vår sårbarhet ökar och vi har stora brister trots att stora åtgärder vidtagits.

 

 

Vad betyder egentligen cybersäkerhet?

En rimlig ståndpunkt är att tydliga begrepp i de flesta fall är en förutsättning för en fungerande kommunikation. Personligen ser jag kommunikation som det viktigaste redskapet för att få till en fungerande informationssäkerhet både i den egna organisationen och nationellt. Därför är begrepp inom informationssäkerhet en avgörande faktor för att lyckas.

Ett begrepp som gjort en raketkarriär är cyber. Det är inte bara en allmän känsla utan stöds också av en sökning i Retriever, se graf:

I många sammanhang, även från regeringen, lyfts betydelsen av s.k. cybersäkerhet fram som en central fråga för det svenska samhället. Jag uppfattar försvarsminister Peter Hultqvist som en informell rekordhållare då han lyckades säga ”cyber” inte mindre än 36 gånger i ett anförande men då krävdes det också stycken som det här för att lyckas:

Cyberdomänen, eller cyberrymden, vad vi än väljer att kalla den, har kommit att bli en ytterligare arena för militär och annan verksamhet. Den trenden har varit tydlig under en tid. Tidigare rapporter från Försvarsberedningen har lyft fram de problem och risker som präglar cyberdomänen. Den tilltagande antagonistiska dimensionen i cyberrymden gör det nödvändigt att utveckla och stärka cyberförsvarsresurser. Vi kan se att ett flertal länder i världen har gjort just det. Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet från 2015 innehöll ett tydligt och nytt steg i arbetet med svenskt cyberförsvar.

Här förekommer även sammansättningar som cyberdomänen respektive cyberrymden som antingen är samma sak eller möjligen inte eftersom begreppen används varannan gång t.o.m. det korta citatet ovan. Detta är kanske bara ett uttryck för språkglädje där man vill variera uttrycken. Hur som helst har begreppet ”cyber” här någon slags rumslig dimension.

I den nationella strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet som regeringen presenterade 2017 och som statsrådet hänvisar till i sitt anförande saknas dock denna rumsliga dimension då begreppen som utgör strategins ämne definieras:

Med informations- och cybersäkerhet avses i denna skrivelse en uppsättning säkerhetsåtgärder för bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information. Med konfidentialitet avses att obehöriga inte ska kunna ta del av informationen. Med riktighet menas att informationen inte förändras, manipuleras eller förstörs på ett obehörigt sätt. Med tillgänglighet menas att behöriga ska kunna ha tillgång till informationen på det sätt och vid den tidpunkt som tjänsterna erbjuder. För informationssäkerhet som avser digital information används i denna skrivelse även begreppet cybersäkerhet. I denna skrivelse används begreppen beroende av sitt sammanhang, där exempelvis cybersäkerhetsbegreppet är vanligt förekommande i en internationell kontext.

Det är litet svårt att se skillnaden mellan informations- respektive cybersäkerhet men jag tolkar det som att man ser cybersäkerhet som en delmängd av informationssäkerhet där cybersäkerhet bara handlar om ”digital information”. Cybersäkerhet anses också mer ”internationellt”.
För mig är blir det aningen besynnerligt att tala om digital information eftersom det blir en mix av information och bärare– när man exempelvis klassar information är det ju inte mediet som klassas utan informationsinnehållet.

För att få bättre bild av hur begreppet används av de myndigheter som har särskilda ansvar inom området och därmed ofta kommunicerar med begreppet i fokus skrev jag en enkel fråga till tre av dessa myndigheter; Försvarsmakten, SÄPO och MSB.

Hej!

Begreppet ”cyber” används flitigt för tillfället. Jag skulle behöva ha x:s definition av begreppet eftersom det används på olika sätt i olika sammanhang.

Samma dag fick jag svar från Försvarsmakten med en hel ordlista (Begrepp med definitioner för cyber) med sammansättningar med ”cyber”, däribland cybersäkerhet:

Cybersäkerhet är den samling av säkerhetsåtgärder, riskhanteringsmetoder och tekniker som kan användas i syfte att bevara konfidentialitet, riktighet, spårbarhet och tillgänglighet i cyberrymden.

En stor eloge till FM för denna goda service! Definitionen pekar mindre på styrning på organisatorisk men desto mer på konkreta säkerhetsåtgärder, alltså ganska långt från ledningssystem. Åtgärderna ska vidtas i cyberrymden (med synonymer som cyberspace, cybermiljön, cyberarenan, cyberdomänen) som enligt begreppslistan är:

Cyberrymden är den del av informationsmiljön som består av de sammanlänkade och av varandra beroende it-infrastrukturer, som möjliggör kommunikation, med tillhörande data och information. Den inkluderar internet, intranät, telekommunikationssystem, it-system samt inbyggda processorer och styrenheter.

Jag uppfattar det som cyberrymden är den gemensamma tekniska infrastrukturen men inte informationen i sig.

Från SÄPO kom efter en knapp vecka det något förvånande svaret:

Hej,

Säkerhetspolisen har ingen egen definition av begreppet cyber. Det är inte ett begrepp som används primärt i vår verksamhet.

 

Förvånande eftersom ”cyber” förekommer flitigt på SÄPO:s webbplats,  i olika rapporter  och utåtriktad verksamhet som här och här för  att bara ta ett par exempel.

Slutligen då MSB där svaret satt hårdare inne och inte kom förrän efter en dryg månad:

Hej!

Ordet ”cyber ”kan inte anses stå för sig själv, utan används av MSB i sammansättning med andra ord, främst ”cybersäkerhet”. Beroende på sammanhanget använder MSB ordet ”cybersäkerhet” med något olika betydelse:

  1. Såsom beskrivet i skrivelsen Nationell strategi för samhällets informations- och cybersäkerhet (Skr. 2016/17:213, Justitiedepartementet) där definitionen är ”informationssäkerhet som avser digital information”. För att inte riskera en snäv tolkning som att det enbart omfattar it- och nätverkssäkerhet anser MSB att cybersäkerhet i detta sammanhang avser säkerhetsåtgärder på samhällelig strategisk nivå, främst reglerande och samordnade åtgärder, som behövs så att samhällets aktörer kan bedriva informationssäkerhetsarbete på organisatorisk nivå, främst för information som hanteras digitalt.
  2. Såsom beskrivet i Sveriges inlaga till FN:s generalförsamling att cybersäkerhet tydligare beskriver de skyddsåtgärder som innefattar konfidentialitet, tillgänglighet och riktighet för att inte blandas samman med den betydelse av informationssäkerhet som används av vissa länder eller organisationer som en del av en doktrin där synen att informationsinnehållet som sådant är ett hot.
  3. I de fall MSB har samverkan med andra organisationer (såsom EU, NATO och FN) kan viss annan betydelse av cybersäkerhet förekomma, utefter de samverkande organisationernas definition av begreppet.

MSB har under flera år engagerat sig i terminologifrågor och stöttar bl.a. SIS i arbetet med terminologi på informations- och cybersäkerhetsområdet. MSB planerar inte att ta fram en egen definition av begreppet cyber, eller cybersäkerhet. De definitioner/beskrivningar som myndigheten behöver kunna använda är, enligt ovan, bl.a. från regeringens strategier, standardiseringsorgan (ex SIS), FN, EU samt Nato. Cyber/cybersäkerhet förekommer i dag i förslag till reglering från EU (den s.k. cybersäkerhetsakten, COM(2017) 477 final).

Myndigheten har därmed tre olika definitioner för olika sammanhang och har dessutom gjort en egen utveckling av den definition som fanns med i 2017 år nationella strategi. Detta blir aningen motsägelsefullt när man samtidigt säger sig använda befintliga definitioner/beskrivningar och inte utveckla egna. Formuleringen om SIS undviker elegant att MSB faktiskt inte använder den definition av cybersäkerhet (”cyber” i sig själv ingår inte) som finns terminologin SIS-TR 50:2015 (tyvärr är jag inte länka till terminologin eftersom den inte är fritt tillgänglig):

bevarande av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet hos information i cyberrymden

Cyberrymden;telerymden har i sin tur definitionen:

abstrakt rymd som utgörs av digital kommunikation mellan datornätverk och där all digital information befinner sig

Med den förtydligande kommentaren:

Cyberrymden innefattar all kommunikation via internet samt telekommunikation. Cyberattacker sker per definition via cyberrymden. En cyberrymd möjliggörs av den hårdvara och de system som ingår i en infrastruktur.

Jag är inte alldeles säker på att jag förstår vad detta exakt betyder. Terminologin verkar dock ha den implicita uppfattningen att ”cyber” har med internationella konflikter och antagonism att göra vilket markeras redan i det inledande stycket till kapitlet om Samhällets informations- och cybersäkerhet:

Varje dag utsätts svenska myndigheter och företag för cyberattacker. Detta har bidragit till att bl.a. frågor om cybersäkerhet och cyberresiliens har blivit mer aktuella inom olika branscher. Sverige, liksom många andra europeiska länder, har på senare år börjat uppmärksamma risken för cyberattacker som en global och militär hotbild. Det är därför viktigt att introducera cybersäkerhet inom olika branscher för att öka förståelsen och kompetensen för hur man kan skydda information från dessa hot.

Cybersäkerheten har medfört nya termer, men eftersom området fortfarande är nytt kan dessa termer komma att ändras och det kommer att krävas fortsatt terminologiutredning inom detta område.

Det verkar inte råda någon konsensus om skillnaden mellan informations- och cybersäkerhet, utan de två termerna används ibland omväxlande. Ibland används termen informationssäkerhet när inriktningen ligger på informationen och termen cybersäkerhet när det handlar om den digitala domänen; ibland ses cybersäkerhet som informationssäkerhet på en global nivå .

Samtliga sammansatta ord med förleden cyber som presenteras i terminologin är företeelser som skulle kunna ingå i en krigföring eller terrorism på hög nivå (cyberattack, cyberavskräckande, cyberförsvar, cyberkrigföring, cyberoperation osv.). I en lustig cirkelrörelse hänvisar man i  en fotnot till  SOU 2015:23 (NISU) och den begreppsdiskussion som förs där på sidan 40:

En grundläggande definitionsfråga för hela den svenska informationssäkerhetsnomenklaturen handlar just om innebörden av det svenska begreppet ”informationssäkerhet”. På engelska är detta begrepp uppdelat i två betydelser dels ”Information Security” som utgår från ett tekniskt perspektiv och återspeglas i ISO 27001-standarden, dels i ”Information Assurance” som utgår från ett nationellt säkerhetsperspektiv och där även organisation och policy ingår. I tidigare utredningsarbeten gjordes försök att särskilja det senare begreppet från det förra genom att introducera termen ”informationssäkring”, vilket också infördes i SIS-nomenklatur. Begreppet – liksom den förenklade varianten ”övergripande informationssäkerhet” – vann aldrig någon uppslutning i det offentliga Sverige då det ansågs för komplicerat att beskriva. Följden har dock blivit olyckliga sammanblandningar i begreppens innebörd – inte minst i internationella sammanhang. Cybersäkerhetsbegreppet är mer strategiskt och fokuserar mer på nationella och internationella nätverk. Därmed har cybersäkerhet en större internationell räckvidd med t.ex. folkrättsliga frågeställningar och normer på cyberområdet än det mer tekniska informationssäkerhetsbegreppet. Det senare har en större tyngdpunkt mot hård- och mjukvara samt standardisering. Motivet för fokus mot cybersäkerhet är att det är på detta område som statsmaktsperspektivet behöver utvecklas då frågeställningarna ligger ovanför myndigheternas ansvarsområden, samt att avdömningar mellan olika sektorsstrategier kan behöva göras inom ramen för ett svenskt koherent nationellt förhållningssätt gentemot EU och andra internationella organ.

Detta är ju ett  märkligt stycke där den uttalat organisatoriskt inriktade ISO 27001 framställs som fokuserade på tekniska åtgärder (!). Cybersäkerhet sägs vara mer ”strategiskt” och verkande på nationell nivå.

Till att detta kommer alla företag som använder ”cyber” i olika konstellationer för sin produkter och tjänster som knappast är på nationell nivå.

Sammantaget är användningen av begreppet ”cyber” högst inkonsistent och rör sig i en skala från å ena sidan normal it-säkerhet med vissa tillägg av informationssäkerhet till en del av det nationella försvaret. Vissa gemensamma drag tycks finnas som att det gäller digital infrastruktur i någon bemärkelse samt den renodlade inriktningen mot antagonistiska hot. I övrigt är det ganska fritt valt vilken betydelse man vill ge ordet.

Är denna otydlighet då egentligen ett problem? Det kanske behövs ett sådant här amorft begrepp som beskriver en amorf verklighet och inte enbart för sexa till vilken konferensrubrik eller vilket tjänsteutbud i it-sektorn som helst? Kanske inte men jag måste ändå resa invändningen att om att vårt, enligt många, största hot förtjänar en något mer entydig beskrivning. Att måla upp ett förödande hot mot nationen och mot enskilda men göra det i så oklara termer är inte bra för samhällsklimatet i en demokrati (vilket jag skrivit om tidigare). Inte heller är det en fördel för kunder att erbjuda tjänster där det inte närmare går att avgöra vad tjänsten egentligen består i. Jag tycker därför att det är en rimlig önskan att åtminstone centrala myndigheter sätter sig ner för att begreppsmodellera vad ”cyber” är och vilken relation cybersäkerhet har till informationssäkerhet. Betänk språklagens krav på myndigheterna:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Att svära i kyrkan

I mina funderingar om en tänkbar nationell styrmodell för informationssäkerhet slås jag av vilket i mitt tycke oproportionerligt intresse incidentrapportering fått som säkerhetsåtgärd.

För att ge en snabb bild av nuläget så har MSB sedan snart två år en särskild föreskrift angående obligatorisk it-incidentrapportering för statliga myndigheter. Till detta kommer dataskyddsförordningens krav och förslaget på NIS-direktivets tillämpning i Sverige som båda framför starka krav på incidentrapportering. Dataskyddsförordningen kommer att träda i kraft i maj 2018, samma månad som även utredningens förslag rörande NIS-direktivet sannolikt kommer att sjösättas.

MSB:s incidentrapportering är alltså inriktad enbart på statliga myndigheter och gäller uttryckligen endast it-incidenter. MSB:s definition handlar inte om störning på verksamhetens processer utan vilken typ av, framförallt teknisk, orsak som lett till störningen samt i vissa fall konsekvenser för informationshantering:

  1. störning i mjuk- eller hårdvara,

  2. störning i driftmiljö,

  3. informationsförlust eller informationsläckage,

  4. informationsförvanskning,

  5. hindrad tillgång till information,

  6. säkerhetsbrist i en produkt,

  7. angrepp,

  8. handhavandefel

  9. oönskad eller oplanerad störning i kritisk infrastruktur, eller

  10. annan plötslig oförutsedd händelse som lett till skada (3 §).

Det är alltså ett tämligen icke-stringent incidentbegrepp (lägg märke till att begreppet ”plötslig” överraskande kommer in under punkt 10) som används. Att notera är också att bristande spårbarhet inte nämns som en incidenttyp.

Dataskyddsförordningen, som i princip kommer att gälla i alla offentliga och privata organisationer som hanterar personuppgifter, har ett incidentbegrepp som är helt inriktat på personuppgifter:

personuppgiftsincident: en säkerhetsincident som leder till oavsiktlig eller olaglig förstöring, förlust eller ändring eller till obehörigt röjande av eller obehörig åtkomst till de personuppgifter som överförts, lagrats eller på annat sätt behandlats,

Det är framför allt obehörig åtkomst (konfidentialitet) men även förlust eller förvanskning (riktighet) av personuppgifter som ska ses som incidenter i detta perspektiv. Det bör dock understrykas att för att kunna efterleva dataskyddsförordningens övriga krav är både positiv och negativ spårbarhet en central faktor. Däremot kan en personuppgiftsincident lika gärna ske i icke-digitala som digitala medier – det är alltså inte enbart it-incidenter som är aktuella (vilket särskilt bör beaktas med tanke på att den s.k. missbruksregeln i PuL försvinner).

I författningsförslaget gällande NIS-direktivet slutligen är definitionen av incident:

incident: en händelse med en faktisk negativ inverkan på säkerheten i nätverk eller informationssystem

Precis som i MSB:s och Dataskyddsförordningens definitioner lyser verksamhetspåverkan med sin frånvaro, det är nätverken och informationssystemen som är objektet för regleringen som gäller både offentliga och privata aktörer i följande samhällsviktiga branscher:

  • Energi (elektricitet, olja, gas)
  • Transporter (lufttransporter, järnvägstransporter, sjöfart, vägtransport)
  • Bankverksamhet
  • Finansmarknadsinfrastruktur
  • Hälso- och sjukvård (hälso- och sjukvårdsmiljöer [inklusive sjukhus och privata kliniker])
  • Leverans och distribution av dricksvatten
  • Digital infrastruktur

En självklar fråga är om den bristande samordning som av de tre olika regleringarna är acceptabel. Det förefaller inte finnas några planer för att förenkla för de som kommer att behöva rapportera samma incident i två eller i värsta fall tre olika stuprör. Gissningsvis måste MSB:s befintliga inrapportering och den som följer av NIS samordnas eftersom de båda ska ske i MSB:s regi men då kvarstår ändå personuppgiftsincidenterna. Och i författningsförslaget för NIS-direktivet finns det en antydan om att är bra om tillsynsmyndigheterna samarbetar:

med Datainspektionen när den handlägger incidenter som medfört personuppgiftsincidenter och innan ett åtgärdsföreläggande meddelas,

så det finns kanske hopp om en praktisk samverkan.

Jag ska inte fördjupa mig ytterligare i samordningsproblemen även om de är nog så intressanta för alla som kommer att drabbas av dem. Istället tänker jag svära litet i den nationella säkerhetskyrkan och ifrågasätta om det verkligen är rimligt att satsa så mycket intresse och resurser på just incidentrapportering. Man kan göra den inte helt rimliga analogin till en enskild organisation som ska förbättra sin informationssäkerhet och då satsar större delen av sitt krut på incidentrapportering – skulle vi då tycka att det är en ändamålsenlig satsning? Den kritiske kan här invända att författningsförslaget för informationssäkerhet i samhällsviktiga och digitala tjänster innehåller litet vaga krav på säkerhetsåtgärder:

14 § Leverantörer av digitala tjänster ska utarbeta och vidta ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverk och informationssystem som de använder när de tillhandahåller internetbaserade marknadsplatser, internetbaserade sökmotorer eller molntjänster inom unionen. Med beaktande av den senaste tekniska utvecklingen ska dessa åtgärder säkerställa en nivå på säkerheten i nätverk och informationssystem som är lämplig i förhållande till den föreliggande risken, varvid hänsyn ska tas till 1. säkerheten i system och anläggningar, 2. incidenthantering, 3. hantering av driftskontinuitet, 4. övervakning, revision och testning och 5. efterlevnad av internationella standarder.

Samt även ett system för tillsyn med ett antal tillsynsmyndigheter (varav ett par redan tackat nej till uppdraget i sina remissvar). Huvudpunkten är ändå incidentrapportering vill jag hävda. Är detta då den mest effektiva åtgärden för att förbättra säkerheten?

Låt oss då först titta på syftet med incidentrapportering. I en organisation är incidentrapportering inte en lösryckt aktivitet utan del i en incidenthantering där den fyller flera olika syften:

  • Initiera akut felavhjälpning
  • Inleda återställelsearbete (kontinuitetshantering)
  • Ge underlag för långsiktig förbättring
  • Rapportering internt och externt
  • Indirekt: försörja riskanalys och informationssäkerhetsarbetet i stort

Behovet av informationskvalitet i rapporteringen är olika för de olika syftena. För att inleda akut felavhjälpning krävs mycket snabb kommunikation, däremot kan inte den som anmäler felet förväntas kunna redogöra för orsaken. För att inleda kontinuitetshanteringen måste en koppling kunna göras mellan de drabbade informationsbärarna och verksamhetsprocesser för att rätt prioriteringar av återställelse respektive reservrutiner ska kunna göras. Underlaget för långsiktig förbättring måste vara av mer analytisk karaktär men också bygga på en konsistent tillämpning av begrepp för att mönsterigenkänning ska kunna göras. Kravet på god informationskvalitet gäller även för rapportering, riskanalysen och för informationssäkerhetsarbetet i mer vida termer.

Hur har man då resonerat i dessa frågor när det gäller den nationella rapporteringen. Inte alls vad jag kan se, det är till och med svårt att utläsa vad syftet med den befintliga incidentrapporteringen egentligen är även om den dåvarande inrikesministern Ygeman 2015 så följande då beslutet att införa rapporteringen togs:

Syftet med ett sådant system är att möjliggöra en förbättrad lägesbild över informationssäkerheten i statlig förvaltning. Förmågan att förebygga, upptäcka och hantera it-angrepp mot statliga informationssystem ska också bli bättre. Sådana it-incidenter kan röra exempelvis störningar i mjukvara, hårdvara eller driftmiljö eller förlust av data i olika sammanhang. It-incidenter kan orsakas av bland annat externa attacker, säkerhetsbrister i it-produkter eller felaktigt handhavande.

Det är alltså inte incidenthantering som eftersträvas utan ”en förbättrad lägesbild”. För mig förefaller det torftigt att ha en lägesbild som består av tekniska incidentbeskrivningar men jag tror också att inrapporteringsmoralen påverkas i starkt negativ riktning med tanke på att den svaga möjligheten till payoff eftersom det inte handlar om incidenthantering. Egentligen inte ens om rapportering utan endast om incidentanmälan eftersom meddelande om att något hänt ska ske innan någon djupare analys har hunnit ske. Samma oklarhet gäller även rapporteringen av personuppgiftsincidenter och rapportering enligt NIS-direktivet – det enda som kan hända är att man får ett besök av tillsynsmyndigheten för att uttrycka sig raljant. Att både MSB och Datainspektionen hävdar att det finns ett starkt behov av att sekretessbelägga rapporteringen gör att den lägesbild som uppges vara huvudsyftet för åtminstone MSB kommer att vara tillgänglig i mycket begränsade kretsar. Erafarenhetsåtervinningen på nationell nivå är därmed inget som kan locka fler att rapportera.

Att det sannolikt kommer att saknas ett starkt driv att rapportera incidenter påverkar kvaliteten i lägesbilden. Ytterligare en aspekt som påverkar kvaliteten är den svaga begreppsmodelleringen av vad som ska inrapporteras samt att det saknas kriterier för verksamhetspåverkan i rapporteringen. Här hade stora lärdomar kunnat hämtas från exempelvis smittskyddsområdet och överhuvudtaget från ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Att resonemang i denna riktning helt saknas både i dataskyddsförordning och i NIS-direktivet talar för sig själv.

Att incidentrapporteringen ändå fått ett så stort genomslag som universalmedel beror förmodligen på att den har en USP. Det går nämligen att förklara vad incidentrapportering är för politiker och andra makthavare medan många andra säkerhetsåtgärder på systemnivå kräver betydligt mer i pedagogik. Incidenter kan också kopplas till mer actioninriktad kommunikation som kan leda fram till snabba beslut än en diskussion om hur informationssäkerhet ska bli en normal del av förvaltningen. Men, som alla vet, är det inte alltid det som är lätt att sälja som är det vi bäst behöver.

Sammantaget tror jag följande. Den nationella incidentrapporteringen kommer inte att ge de enskilda organisationerna något stöd i det egna informationssäkerhetsarbetet och kvaliteten i de rapporter som faktiskt sker kommer att vara låg. Den gemensamma lägesbilden som summa kommer inte ha högre kvalitet än de ingående delarna och kommer därför att ha ett värde som inte är i paritet med fokus och de resurser som läggs på incidentrapporteringen. Vore det då inte bättre att försöka göra en något djupare analys och försöka reda ut vilka åtgärder som skulle ha en reellt säkerhetshöjande effekt på nationell nivå? Eller åtminstone sätta in incidentrapporteringen i ett sammanhang som redovisas och som kan vara del av en större styrmodell?

 

 

En nationell styrmodell del 1

De senaste månaderna har det knappt gått en dag utan att informations- och it-säkerhet utgör en del av medias huvudnyheter. Det känns litet ovant att helt plötsligt arbeta med ett hett ämne men mediabevakningen ger också en insikt om hur området ser ut utifrån. En inte helt uppbygglig syn: det finns stora problem som varit kända sedan länge och som det satsas omfattande resurser på för att lösa men där det råder förvirring i hur de aktörer som arbetar med frågan ska koordinera sig. Vanligt förekommande reportage är en myndighetsrepresentant som presenterar hotbilder med tillägget att den egna myndigheten har förslag på lösningar som går att fixa bara man får mer pengar. En trött metafor är klassfotboll där alla sjuåringar springer på bollen samtidigt, i mitt huvud har istället titeln på en pjäs av Pirandello dykt upp: Sex roller söker en författare. Det behövs helt uppenbart ett gemensamt manus för samhällets aktörer.

Efter några inlägg av ständigt gnäll är det dags att skriva litet mer om vad som kan göras. Då menar jag inte för den enskilda organisationen utan litet mer pretentiöst på den nationella nivån.  I några inlägg ska jag resonera om den nationella styrmodell för informationssäkerhet som den enhet jag ledde på MSB började arbeta med, ett arbete som dess värre aldrig hann fullföljas. Inläggen kommer att i huvudsak utgå från offentlig sektors behov men eftersom det finns ett stort antal privata aktörer som deltar i leveransen av det gemensamma åtagandet är det inte ett helt konsekvent perspektiv.

Utgångspunkten är att trots avsevärda insatser tycks inte informationssäkerheten förbättras nämnvärt i förhållandet till den digitala utvecklingen. Gapet mellan den verkliga säkerhetsnivån och den önskvärda ständiga ökas istället för att slutas. Eftersom bilden är genomgående och den samma oavsett om det är myndigheter, landsting eller kommuner vi pratar om får det ses som ett strukturproblem som sannolikt inte går att avhjälpa i den enskilda organisationen utan kräver en gemensam styrning. Och även om det förekommit mycket fnysande kommentarer efter både skandalen vid Transportstyrelsen och nu senast om polis-debaclet av typen ”hur svårt kan det vara?” så är nog min uppfattning att det inte så himla enkelt att göra rätt som vissa vill hävda. Orsaken är både bristen på samordning och en attityd hos de myndigheter som ska ge stöd som inte skulle ge full poäng i en kundnöjdhetsundersökning.

En annan premiss är att informationssäkerhet inte är en fråga. Även om vi bortser från det semantiska kaos som rått i den senaste tidens mediabevakning där begreppen informations-, it- och cybersäkerhet flugit som konfetti i luften återstår ett behov av att se olika dimensioner. En grundläggande skillnad ligger i å ena sidan verksamhetens eget behov och å andra sidan statens krav på verksamheten. Statens krav är sig mångtydiga från att skydda rikets säkerhet till att se till samhällets funktionalitet vilket inte är riktigt samma sak och dessutom tillkommer all upptänklig lagstiftning som innebär implicita krav på säkerhet. Informationssäkerhet kan rimligen ses som en metodlåda som kan och ska användas i olika syften som är delvis motstridiga. För att ta ett aktuellt exempel fick i dagarna FRA och MUST förstärkning med närmare en halv miljard för att åtgärder inom informations- och cybersäkerhetsområdet. I kommentarer framgår det att avsikten är att utöka övervakningen med bland annat ytterligare sensorsystem. Samtidigt ställer dataskyddsförordningen krav på stärkt personlig integritet vilket föranleder ett antal informationssäkerhetsåtgärder. Att säga att ökad trafikövervakning inte direkt gynnar den personliga integriteten är väl inte att ta till överord. Och så har vi NIS-direktivet som ska införas och som inte heller har mycket att komma med i det hänseendet mer än detta:

Paragrafen genomför artikel 14.1–2 i NIS-direktivet. Valet av säkerhetsåtgärder enligt 11 och 12 §§ ska grunda sig på en riskanalys. Analysen ska kunna användas som beslutsstöd för leverantörens prioriteringar och avvägningar mellan olika typer av säkerhetsåtgärder i förhållande till tjänstens funktionalitet, finansiella och administrativa konsekvenser samt skyddet för den personliga integriteten.

Medan OECD tycker det är integritetsfrågorna är livsviktiga för den digitala ekonomin och att integritet och informationssäkerhet tillsammans måste tjäna som en plattform för diverse positiva utvecklingsfaktorer.

Security and privacy are essential for the digital economy to continue to serve as a platform for innovation, new sources of economic growth and social development. The OECD focuses on the development of better policies to ensure that security and privacy foster economic and social prosperity in an open and interconnected digital world.

Informationssäkerhet är alltså en mädchen für alles från totalförsvaret till den enskildes säkerhet vid e-handel. Många organisationer får därför hantera en mycket komplex kravbild på informationssäkerhet som idag inte är samordnad. En styrmodell för informationssäkerhet skulle fylla en väsentlig funktion genom att integrera mångfalden av delvis motstridiga krav till en helhet. Om detta inte sker på nationell nivå tvingas varje enskild organisation försöka lösa samma frågor med varierande resultat. Förutom ett gigantiskt resursslöseri leder det också till försämrad förmåga att samverka i den gemensamma informationshantering som idag redan är uppbyggd samt till kvalitetsproblem. Som så ofta vill jag här peka på kommunernas prekära situation när de med små organisationer ändå förväntas klara detta.

Utanför själva styrmodellen ligger en avgörande förutsättning: den offentliga sektorns användning av olika typer av it-resurser. Informationssäkerheten måste vara utformad så den svarar på de behov som användningen av it skapar. De säkerhetsåtgärder som behövs är av helt olika typ beroende på om den strategiska inriktningen är att man ska fortsätta på den väg mot ”cloud first” som tidigare beslutats eller om det ska ske en återgång mot mer drift och förvaltning i egen regi. Detta påverka även faktorer som långsiktiga behov av investeringar i teknik och kompetensförsörjning. Men inte bara de explicita målen för it-politiken spelar roll. Att it-politik idag fortfarande, liksom under Alliansens regeringstid, ligger kvar som en näringspolitisk fråga ger en väsentlig förklaring till avsaknaden av tydlig inriktning för offentlig sektors digitalisering. Detta är inte bara ett signalvärde utan gör att digitaliseringen ligger utanför den övriga förvaltningspolitiken. Mycket påtagligt präglar det den lätt förvirrade strategin för digitalisering.

Ryggmärgsreflexen för många i säkerhetsbranschen när man talar om styrning är ”reglering”, ett kvardröjande arv från den militär-polisiära bakgrunden. Jag tror dock att det finns stora fördelar i att försöka se på styrningen av informationssäkerhet som på styrningen av övriga områden inom staten och den offentliga sektorn. Att begrunda hur den svenska förvaltningsstyrningen generellt är tänkt att fungera är ett fruktbart spår där lärdomar kan dras till exempel från ESV:s breda uppdrag. Personligen menar jag att den inom informationssäkerhetsområdet kanske mest underutnyttjade men samtidigt mest effektiva styrformen är kunskapsstyrning.
Styrningen kan inte heller ske enbart från de myndigheter ”med särskilda uppgifter inom området informationssäkerhet”. En stor del av kraven på informationssäkerhetsåtgärder genereras från annat håll och då inte enbart från dataskyddsförordningen utan en mängd lagar, avtal och överenskommelser. Min tolkning är att den förändrade kravbilden också kommer att förskjuta styrningen mot mer proaktivitet än den i huvudsak reaktiva inriktning som hittills varit rådande där insatser som tillsyn och incidentrapportering varit prioriterade.

Som den löshäst jag numera är, utan de förpliktigande hämskor som tyvärr vidlåder den statlige tjänstepersonen idag, tänkte jag unna mig att fritt spekulera i några inlägg om förutsättningarna för en nationell styrmodell och hur den skulle kunna se ut. Inledningsvis ska jag uppmärksamma olika aktörer inom informationssäkerhetsområdet, vad de erbjuder idag samt (något förmätet) försöka bedöma en eventuell utvecklingspotential.

 

Att upphandla eller inte upphandla – det är frågan

Känslor är en inte oviktig komponent i säkerhetsarbetet. Gott så, insikter och säkerhetsmedvetande kan inte enbart byggas på logiska resonemang utan förutsätter också en djupare upplevelse. Men ibland kan det bli väl mycket känslor och litet för litet analys. Jag tänker på skandalen vid Transportstyrelsen som inte enbart lockar fram det skarpaste hos människor och då menar jag inte på mängden av skadeglada och litet barnsliga ”vad var det vi sa”-kommentarer som är nog så ansträngande. Framför allt tycker jag att den osorterade diskussion där all offentlig användning av outsourcing och molntjänster jämställs med den lagstridiga outsourcingen vid Transportstyrelsen är osaklig och vilseledande. Istället tror jag att vi måste landa i en mer sansad diskussion om hur den offentliga sektorn ska få ett så välfungerande it-stöd som möjligt vilket inkluderar allt från infrastruktur till appar. Förhoppningsvis skulle en sådan diskussion kunna utmynna i en it-strategi för det offentliga Sverige.

Detta tänker jag återkomma till i ett senare blogginlägg där jag utvecklar det jag skrev i den här artikeln . Artikeln har fått positiv respons. Någon enstaka har misstolkat den och annat som att jag skulle vara för en ohämmad användning av outsourcing och molntjänster, något jag finner ironiskt med tanke på hur ofta det antytts (mer eller mindre explicit) att jag är en säkerhetsbromskloss som motarbetar alla nya härliga digitala tjänster. Det kan vara en trösterik illusion men jag är ändå övertygad om att det är i mellanrummet mellan de fasta positionerna som vägen framåt går. Lösningarna är inte svarta eller vita utan olika delar i en gemensam informationsinfrastruktur måste analyseras i sin egen rätt. I denna struktur kommer icke statligt ägda komponenter att ingå i form av infrastruktur, utrustning, applikationer och tjänster. Så är det redan i dag i hög grad och det är svårt att förstå hur staten skulle kunna utveckla denna helhet i egen regi. Om en intention mot ökad statligt ägande och utvecklande av infrastruktur, utrustning, applikationer och tjänster borde detta föregås av en ordentlig riskanalys där de faktiska riskerna faktiskt värderas. Det skulle motverka känslotänkandet och ge en mer rationell grund för en strategi. Observera att jag uppfattar att det finns argumentation som främst vilar på känslor i båda riktningar, både hos dem som förordar marknadslösningar och hos de som hävdar att säkerheten alltid är bättre i statligt ägda lösningar.

I väntan på en inriktning kommer det på gott och ont att fortsätta att upphandlas både outsourcing och molntjänster av alla möjliga typer. Myndigheter erbjuder även varandra sourcing och tjänster vilket kanske t.o.m. är ännu mer komplicerat ut säkerhetssynpunkt (vilket jag diskuterade i mitt förra blogginlägg). Jag tycker dock inte att vi ska låta oss förtvivlas över detta. Bara för att Transportstyrelsen var dåliga (milt sagt!) på att genomföra en upphandling behöver inte alla myndigheter vara dömda att vara det.

Om vi utgår från att en stor del av it-relaterade tjänster även fortsättningsvis kommer att upphandlas av kommersiella aktörer bör en viktig säkerhetsåtgärd vara att inrikta sig på de offentliga upphandlingarna. Detta kan ske på två nivåer; dels på en gemensam övergripande nivå, dels hos den enskilda myndigheten eller kommunen som ska göra en upphandling.

På den nationella nivån identifierade SOU 2015: 23 Informations- och cybersäkerhet i Sverige (NISU)  säker upphandling som ett av sex strategiska mål. I den nyligen framlagda cybersäkerhetsstrategin  finns däremot inte upphandling bland de sex strategiska prioriteringarna. Det finns ett kortare stycke på sidan 15 som i vaga ordalag säger att stödet för upphandling ska stärkas och därtill kommer att regeringen ska verka för att:

myndigheternas kompetens avseende upphandling av nätverk, produkter och system stärks och att myndigheterna vid upphandlingar säkerställer att hänsyn tas till säkerhetsaspekter

Inte så kraftfullt och det är svårt att se att outsourcing och molntjänster kan inrymmas under ”nätverk, produkter och system”.

För mig förefaller det finnas betydligt större möjligheter för att nationellt förbättra informationssäkerheten i upphandling än vad som framkommer strategin. En viktig del är att ägna större intresse åt molntjänster eftersom det sannolikt är där den stora ökningen av externa tjänster kommer att ske. En del finns att hämta i den rapport som Pensionsmyndigheten levererade som resultatet av ett regeringsuppdrag. För transparensens skull medger jag att jag deltog som expert i den utredningen. Ett förslag i rapporten var att ge MSB i uppdrag att genomföra en riskanalys av användning av molntjänster och andra externa IT-tjänster ur ett nationellt perspektiv, och att föreslå eventuella åtgärder. Detta förslag har dock inte, såvitt jag vet, anammats men borde genomföras, inte nödvändigtvis av MSB utan hellre av en mer sammansatt gruppering. Rätt genomförd där olika alternativ granskas utgör en sådan analys mycket viktig input till en mer strukturerad inriktning av offentlig it.

Upphandlingsmyndigheten omnämns också i förbifarten i cybersäkerhetssäkerhetsstrategin, däremot inte Statens inköpscentral under Kammarkollegiet som trots allt ingår ramavtalen för it och telekom för hela den offentliga sektorn. I ramavtalshanteringen tror jag att det finns en stor potential där det går att ställa tydligare krav på leverantörerna men också att ge betydligt bättre stöd för de avropande myndigheterna att komplettera ramavtalets krav. Att göra bra upphandlingar bygger på att det finns en tydlig kommunikation mellan kund och leverantör vilket i sig förutsätter att kunden kan formulera sina krav. När man tittar på avrop som gjorts innehåller de påfallande litet om informationssäkerhet (en studie har gjorts av detta som tyvärr inte finns tillgänglig på MSB:s webbplats). Min tolkning efter mina kontakter med myndigheter, kommuner och landsting är att man

  1. Tror att ramavtalen tagit hand om säkerhetsfrågorna
  2. Tycker sig sakna kompetens och metoder att ställa rätt krav
  3. Utgår från att leverantörerna med automatik levererar tjänsterna med rätt säkerhet (de har ju säkert fått alla krav redan från andra kunder…).

Sammanfattningsvis tror jag helt enkelt att detta är en för svår fråga för små och medelstora (kanske t.o.m. för stora) myndigheter att hantera autonomt – det finns ett stort behov av effektivt stöd.  Innan jag slutade på MSB började jag arbeta med ett koncept för standardiserade skyddsnivåer som skulle kunna användas bland annat vid upphandlingar. Alltså om kravet är hög nivå på riktighet innebär det de här kraven på tekniska och organisatoriska åtgärder (kraven måste naturligtvis omges av en hög grad av förvaltning så att de hålls aktuella). Min tanke var att detta skulle utgöra en gemensam plattform för kunder och leverantörer där inte unika krav behövde tas fram för varje upphandling. Detta tror jag fortfarande är en bra lösning som borde utvecklas som stöd för alla typer av it-relaterade upphandlingar.

Staten skulle även kunna använda marknadskrafterna till sin fördel och agera som en samlad förhandlingspartner till de stora internationella leverantörerna av molntjänster. Krav på t.ex. var svenska myndigheters information ska hanteras (inom landet), dedikerade/kontrollerad personal och att följa ett  gemensamt regelverk skulle kunna ställas. Detta har redan skett i Tyskland och jag ser inte varför inte Sverige skulle följa detta exempel. I den bästa av världar skulle staten då få både kontroll över sin information och samtidigt få tillgång till de lösningar som de kommersiella leverantörerna kan erbjuda. Detta är en lösning som definitivt bör noggrant utvärderas innan beslut om statliga moln eller koncentration av statlig it-drift beslutas.

Detta är bara några möjligheter för att förbättra på nationell nivå men det finns också mycket i teorin som den enskilda myndigheten eller kommunen kan göra. När jag arbetade på MSB skrev jag en vägledning för informationssäkerhet vid upphandling av it-relaterade tjänster. Så här i efterhand kan jag säga att om Transportstyrelsen kunnat följa vägledningen skulle inte Stefan Löfven behövt avbryta sin semester och två ministrar avgå…

Tanken var att så konkret som möjligt beskriva hur informationssäkerhet på ett bra sätt tas med vid upphandlingar. Vissa har påpekat att det är ett utopiskt tillstånd av väl planerade upphandlingar som redovisas i vägledningen. Jag är naturligtvis medveten om att många upphandlingar sker under stark tidspress och att de upphandlade organisationerna är sällan-köpare som nog saknar den vana och kompetens som skulle krävas för de komplicerade upphandlingar som det ofta gäller. Om man ska gena är det ändå bra att veta vad man inte har gjort som man kanske borde ha gjort. Vägledningen innehåller vissa förenklingar som kanske kan ifrågasättas som t.ex.:

Riskanalysen bör inledas med att kartlägga vilken roll systemet eller tjänsten ska ha i organisationen samt vilka interna och externa intressenter som finns till lösningen när den är i drift. För att kunna göra riskanalysen krävs därför att man översiktligt beskriver vilken information som ska hanteras och på vilket sätt . Vissa aspekter bör säkerställas initialt eftersom de är avgörande för vilka lösningar som är möjliga, som till exempel:

  • Innehåller informationen personuppgifter? Om ja, är dessa uppgifter att betrakta som känsliga personuppgifter?
  • Kan lösningen komma att hantera information som påverkar rikets säkerhet?

Om lösningen är tänkt att hantera denna typ av information kommer det att finnas särskilda säkerhetskrav i lagstiftning som redan från början kan utesluta vissa typer av lösningar som exempelvis molntjänster.

Vän av ordning kan naturligtvis hävda att det går att använda molntjänster och outsourcing för den här typen av information med rätt säkerhetsåtgärder vidtagna. Jag menar dock att det i praktiken innebär krav på kompetens och resurser som flertalet organisationer saknar. Och om man skärskådar verkligheten så kan nog inte mindre myndigheter och kommuner följa vägledningen eftersom de saknar kompetens och resurser att göra ens det. Detta trots att molntjänster och outsourcing innebära en möjlighet att höja säkerheten (för information som inte faller under säkerhetsskyddslagen eller innehåller känsliga personuppgifter). Att undvika att molntjänster när personuppgifter är också ett råd som är allt svårare att följa eftersom även ordinära kontorstjänster som mail, kalender och samarbetsytor naturligtvis innehåller personuppgifter och t.o.m. känsliga personuppgifter. När det är precis de tjänsterna som de flesta myndigheter och kommuner vill köpa som molntjänster uppstår ett dilemma som sannolikt bara går att lösa genom den typ av nationellt avtal som jag tidigare beskrev.

När jag är ute och pratar om upphandling är det två punkter som jag trycker extra hårt på förutom informationsklassning/riskanalys. För det första att man måste första att en upphandling är en process där åtminstone fyra aktörer ingår:

  • Verksamheten som behöver it-stödet
  • It-chef
  • Informationssäkerhetsansvarig
  • Inköpare/upphandlare

Dessa fyra aktörer brukar ofta ha divergerande uppfattningar om både hur upphandlingen ska genomföras och vad den ska leda fram till. Informationssäkerhet är sällan vara en prioriterad del av upphandlingen och många är väl vi som en kravspec i handen med kommentarer av typen: ”kan du slänga in säkerhetskraven till i början av nästa vecka?”

Därför finns det en processbeskrivning med i vägledningen med markering av de aktiviteter där informationssäkerheten bör finnas med.

Tyvärr tror jag även detta är ett råd som är svårt att tillämpa eftersom många organisationer saknar en fastställd process för upphandling – det finns alltså inte struktur att fästa säkerhetsåtgärderna i. I vissa fall kan ett ledningssystem för informationssäkerhet fungera som ett lok som skapar ordning i generella processer genom sin kravställning men alltför många gånger kommer säkerheten in alldeles för sent och med alldeles för liten betydelse.

Det andra jag brukar trycka på är att när vi allt som oftast säger att det måste finnas en beställarkompetens är det inte bara under själva upphandlingen som detta behövs. Som syns i processbeskrivningen så behövs det beställarkompetens inom informationssäkerhetsområdet ända tills att avtalet. Detta glöms ofta bort och det fortlöpande säkerhetsarbetet kommer aldrig till stånd och en inte oväsentlig faktor är att det är svårt för den enskilda myndigheten att få till en metod för att genomföra det. Även den myndighet som varit duktig när det gäller att ställa de initiala kraven får därför en avklingande säkerhet som så småningom övergår till osäkerhet.

Upphandlingsfrågan har länge varit en favorit för mig och jag har predikat på längden och på bredden om dess vikt. Trots att jag in i det längsta vill se konkreta lösningar för att förbättra informationssäkerheten i den enskilda organisationen så förstår läsaren av det här inlägget säkert redan nu att jag ser det som en ganska hopplös uppgift. I offentlig sektor behöver myndigheter, kommuner och regioner en stark nationell plattform för upphandlingar av it-relaterade tjänster för att kunna ta sitt eget ansvar. Med plattform menar jag i all stillsamhet en strategi för hur regeringen tänker sig informationsförsörjningen, en styrmodell för ansvar, mer utvecklade ramavtal, upphandlingsstöd till enskilda organisationer, standardiserade skyddsnivåer och ett nationellt avtal med Microsoft m.fl. Att alla de utredningar som skett inom området inte lyckas greppa frågan uppfattar jag som ett misslyckande och litet av ett svek mot alla de myndigheter, kommuner och landsting som gör så gott de kan för att sköta sina upphandlingar fast de i realiteten kanske har möjlighet att göra det.  De journalister som vill gräva efter undermåliga avtal när det gäller säkerhet kommer sannolikt inte att gå lottlösa i fortsättningen heller. Min fråga i rubriken är helt retorisk. Vi är ett läge där upphandlingar sker och kommer att fortsätta ske. Att se till att de sker med god informationssäkerhet kräver nationella lösningar mycket snart. Om inte annat nafsar dataskyddsförordningen oss alla allt ihärdigare i bakhasorna och finns det inte en nationell beredskap för det så bör general-, region- och kommundirektörerna sova mycket oroligt.

Regeringen måste ha en egen idé om framtidens IT

Eftersom vissa inte kunna läsa den debattartikel som publicerades 4 augusti i SvD eftersom den är låst bakom en betalvägg lägger jag ut texten här.

Det finns flera intressekonflikter när det gäller informationssäkerhet. Så länge ­regeringen är otydlig med vad som ska prioriteras, kan inte myndigheter på egen hand förväntas klara avvägningarna. Det skriver säkerhetsexperten Fia Ewald

Nu pågår en omfattande diskussion rörande Transportsstyrelsens skandal. Den diskussion som förts efter att händelsen blivit känd har kommit att handla om allt möjligt som informationssäkerheten generellt, statliga moln med mera vilket händelsen på Transportsstyrelsen inte egentligen har någon bäring på.

Jag ser istället händelsen som ett symptom på regeringens otydlighet i it-politiken där man inte lyckas skapa en strategisk inriktning som både omfattar ­effektivitet och säkerhet. Detta skapar en kognitiv dissonans* i styrningen som jag menar är den egentliga förklaringen till varför i övrigt kompetenta och förnuftiga generaldirektörer ger sig in i huvudlösa upphandlingar av it-relaterade tjänster.

Informationshantering på samhällsnivå innebär ett antal intressekonflikter; stat kontra ­individ, slutenhet kontra öppenhet, integritet kontra övervakning och så vidare. Den i det här mest intressanta är konflikten effektivitet/ekonomi/verksamhetsnytta och ”säkerhet”. Motsägelsefullheten uppstår när intressekonflikten negligeras eller i vissa fall till och med skapas. I nuläget har regeringen å ena sidan formulerat ett antal förslag rörande att informationssäkerhet och säkerhetsskydd ska stärkas och å andra sidan imperativa budskap om ökad användning av molntjänster och om att bli världsbäst på e-förvaltning kompletterat med önskemål om att statens it-kostnader generellt bör sänkas. Till detta kommer förslaget till ny säkerhetsskyddslag som är mycket otydligt om vad som egentligen ska räknas som inverkande på rikets säkerhet.

Dessa olika intressen går inte att förena fullt ut, det vill säga staten kan inte alltid välja cloud first lika litet som dåligt avvägd säkerhet kan få förhindra verksamhet att fungera på ett effektivt och någorlunda ekonomiskt försvarbart sätt. Min uppfattning är att så länge de här intressekonflikterna inte lyfts fram, diskuteras och blir föremål för en gemensam avvägning på nationell nivå kommer myndighetsledningar att vara utsatta för motstridiga signaler där det är omöjligt att avgöra hur den egna it-verksamheten ska utformas så att den tillgodoser samtliga intressen.

I år har regeringen presenterat både en ­cyber- och informationssäkerhetsstrategi och en digitaliseringsstrategi. Ingen av dessa strategier ger såvitt jag kan se något stöd för myndigheter i hur de ska möta framtiden och hur de ska hantera de olika intressekonflikter som finns. Jag menar att dessa strategier bör få sjunka in i glömskan och ersättas av en ­offentlig it-strategi där olika intressen sammanvägs på ett strukturerat sätt.

För att kunna ta fram en fungerande strategi krävs dock en helt annan nivå på utredandet än hittills och också att man försöker hitta fungerande lösningar för framtiden och inte ägnar sig åt att lösa gårdagens frågor. Det kan visserligen finnas skäl att skapa en statlig molntjänst för lagring och att säkra upp ­datorhallar där så kallad säkerhetskänslig statlig information hanteras. Detta är dock bara dellösningar. Verkligheten idag är att alltmer offentlig information hanteras i molntjänster och dessa molntjänster erbjuder inte bara lagring utan funktionalitet som inte går att erbjuda på annat sätt. När det sägs att outsourcing/molntjänster används av ekonomiska skäl är detta en sanning med stor modifikation – de används snarare i allt högre grad för att uppnå verksamhetsnytta. Dessutom kan molntjänster, rätt upphandlade och med rätt beställarkompetens, innebära en klart förbättrad säkerhet för många verksamheter.

Medan det stormar vidare på regeringsnivå hoppas jag att pendeln inte slår över för långt, att vettskrämda politiker och generaldirektörer uppfattar outsourcing i sig som problemet och fattar beslut som leder till att vi börjar backa in i framtiden. Jag är övertygad om att outsourcing och framför allt molntjänster kommer att öka i betydelse – detta är en verklighet med en mix av egna och köpta lösningar som vi måste lära oss hantera. Det går inte heller att fokusera enbart på statlig it-verksamhet. En övervägande del av samhällsviktig verksamhet ombesörjs av landsting, kommuner och privata aktörer. Informationsflödena sker också mellan alla dessa aktörer i alltmer gemensamma infrastrukturer. Om god informationssäkerhet ska uppnås på samhällsnivå måste dessa olika aktörer samverka och utgå från samma strategiska inriktning.

I ett samhälles it-strategi måste ett vägval göras: Om det är regeringens uppfattning att det är så stora risker att använda kommersiella molntjänster att merparten av offentlig information måste hanteras i lokaler, utrustning, applikationer och tjänster som ägs av myndigheter – då måste det formuleras. Det andra alternativet är att dagens mixade verklighet ska utvecklas.

Oavsett vilket val som görs måste det finnas resurser och kompetens att hantera det valda alternativet. Detta gäller inte minst informationssäkerheten där ett säkerhetsskydd av flera anledningar inte kan utgöra svaret. ­Säkerhetsskydd bör sparas som den yttersta åtgärden för att skydda rikets säkerhet. En ­vidare tillämpning leder bland annat till ­oacceptabla inskränkningar i medborgerliga rättigheter samtidigt som säkerhetsåtgärderna som ingår i säkerhetsskyddet inte svarar mot de krav på tillgänglighet och skydd av personlig integritet som ställs inom samhällsviktig verksamhet.

Tyvärr förefaller många av förslagen som framförts hittills illa genomtänkta, såsom det ofta blir när man reagerar på en akut situation och en specifik händelse. Förhoppningsvis leder inte dessa förslag till snabba åtgärder – istället behövs ett mer analytiskt skede där en helhetsbild av den nuvarande röriga argumentationen sorteras upp. Vi bör också komma överens om att det inte finns en typ av säkerhet eller en lösning. Istället måste vi inse att ”säkerhet” är ett paraplybegrepp där många intressen måste leda fram till en mängd olika lösningar som tillsammans kan leda till ett säkrare samhälle.

För mig förefaller inte lösningarna ligga främst i att styra placeringen av utrustningen utan att på olika sätt styra informationshanteringen genom avtal, tydligt ansvar, upphandlingskompetens, organisation, mjuka tekniska lösningar och kunskap. Men den viktigaste insikten är att så länge inte regeringen ger en inriktning om hur intressekonflikterna ska hanteras kan inte myndigheterna förväntas göra det.

 

Pendelrörelser

En standardscen ur mitt arbetsliv 2010-2015: ett möte angående e-förvaltning, e-hälsa eller liknande på nationell nivå. Jag sträcker upp handen och säger något i stil med ”vi måste få in informationssäkerhet”, ”riskanalys, informationsklassning, kravställning, ansvarsfördelning”, ”den personliga integriteten är en viktig säkerhetsdimension”. Mina inlägg möts som alltid antingen med invändningar med innebörden att säkerhet motverkar verksamhetens syfte eller, i de flesta fallen, tystnad. Efter något år sa jag, aningen ironiskt, ”ni vet vad jag kommer att säga och nu säger jag det så kan ni gå vidare”. På andra möten med myndigheter med så kallat särskilt ansvar för informationssäkerhet mötte jag samma oförstående reaktioner inför de verksamhetskrav som finns bland annat inom hälso- och sjukvård. Jag kände mig som ett växelrelä mellan två världar med begränsad förståelse för varandras förutsättningar med mantrat: effektivitet och säkerhet, säkerhet och effektivitet.

Händelserna på Transportstyrelsen belyser med neon de negativa konsekvenserna av oförmågan att styra den digitala utvecklingen på ett sammanhållet sätt. Jag tänker här inte den kommentera de politiska förvecklingarna även om de är dramatiska utan istället resonera om några av de förslag som framförts på lösningar för att förhindra liknande händelser. Min huvudtes är att förslagen lider av att det saknas en tydlig problemformulering – vad är det egentligen lösningarna avhjälpa?

Säkerhetsskydd och informationssäkerhet

Det som väckt mest intresse är att det i Transportstyrelsens outsourcing ingått information som faller under säkerhetsskyddslagen. Detta är naturligtvis helt huvudlöst och jag är fortfarande förvånad över att SÄPO inte lyckades förhindra det. Att det ingått hemlig information har dock gett hela den efterföljande diskussionen en olycklig slagsida mot att all outsourcing av myndigheters informationshantering är ett säkerhetsproblem (vilket också är rätt konstigt med tanke på att privata leverantörer står för rätt stor av bland annat utrustning, fordon, konsulter o.s.v. inom t.ex. Försvarsmakten). Så är inte fallet menar jag – rätt genomförd kan outsourcing och användande av molntjänster ha en säkerhetshöjande effekt för många myndigheter. Många myndigheter har problem med att få tillräckliga resurser och kompetens för att kunna upprätthålla en rimlig it-säkerhet och då har vi ändå inte talat om kommuner och landsting. Det är också något lätt verklighetsfrämmande i att hävda det skulle vara möjligt att backa bandet och hämta tillbaka all information som idag hanteras i molntjänster som är den alltmer dominerande formen av outsourcing. Skämtsamt brukade jag redan på andra sidan decennieskiftet hävda att det förvarades mer allmänna handlingar på Projektplatsen än i Riksarkivet. Idag kan myndigheter upphandla sina kontorstjänster i form av molntjänster via Kammarkollegiet vilket också allt fler gör. Kommunal verksamhet liksom hälso- och sjukvård byggs i snabb takt på allt fler molntjänster och inte bara för traditionella it-tjänster utan även för telefoni, välfärdsteknologi o.s.v.. Vad som förbigås i den nu pågående diskussionen är att molntjänsterna inte handlar om lagring av information utan de allt oftare ersätter verksamhetssystemen. De ger också helt nya integrationsmöjligheter mellan funktioner som tidigare varit inlåsta i olika system. Min inte helt originella prognos är att ”system” på det sätt vi tänker idag inom 10 år är döda och har ersatts funktionalitet som hämtas från olika tekniska lösningar som interagerar via internet. Det leder också till att den traditionella outsourcingen som nu ägnas ett så stort intresse också kommer att få en klart minskad betydelse.

Jag som ägnat mycket tid åt att skriva om teknikskiftet inom massaindustrin på 1800-talet känner igen ett teknikskifte när jag ser ett. Historien visar ganska entydigt på att båtar föga att försöka gå emot ett sådant – det är snabb anpassning till nya förutsättningar som är den viktiga framgångsfaktorn i en sådan situation. Det gäller även för informationssäkerhetsområdet menar jag.

Om att vi nu, vilket vissa tycks mena och den förslaget till säkerhetsskyddslag antyder, skulle inkludera samhällsviktig verksamhet i det som ska falla under säkerhetsskyddslagen – vad blir konsekvenserna? Det skulle visserligen kunna förhindra outsourcing i många fall men det skulle också ett antal andra negativa konsekvenser. Den gällande säkerhetsskyddslagen gäller skyddet av information som kan påverka rikets säkerhet om den blir röjd för obehöriga. Detta är tydligt avgränsade informationsmängder som ska vara identifierade och kända för organisationen som hanterar dem. Skyddsåtgärder av både organisatoriskt och teknisk karaktär finns beskrivna och ska tillämpas oavsett kostnad eller organisationens krav på effektivitet. Det är alltså ett binärt förhållande som inte är riskbaserat – en organisations ledning har egentligen ingen egen möjlighet att påverka hanteringen och äger inte risken. Detta är motsatsen till ett systematiskt informationssäkerhetsarbete som bygger på att ledningen ska styra säkerheten genom att väga säkerhetsåtgärder i förhållande till risker för verksamheten. I det systematiska informationssäkerhetsarbetet är ekonomiska avväganden en naturlig del.

Säkerhetsskyddet utgör inte ett skydd för något annat än rikets säkerhet i bemärkelsen röjande av hemlig information för obehöriga. De säkerhetsåtgärder som stipuleras är inriktade på konfidentialitetsaspekten och till viss del på någon slags robusthet. Om man ser på samhällsviktig verksamhet så är kravbilden helt annorlunda med exempelvis höga krav på tillgänglighet, spårbarhet och riktighet. I den allmänna röran har även uppgifter om skyddade personuppgifter, skydd för den personliga integriteten och säkerhetsskydd förekommit i samma andetag. Det är då viktigt att förstå att säkerhetsskyddet inte avser skydd för den personliga integriteten.

För mig förefaller det märkligt att det finns en önskan om att devalvera betydelsen av rikets säkerhet. Som SÄPO påpekar i sin vägledning angående säkerhetsskydd finns det ingen legal definition av ”rikets säkerhet” men det får ändå sägas att det får vara rätt rejäla saker för att uppfylla kraven:

Någon legaldefinition av begreppet rikets säkerhet finns inte. Rikets säkerhet kan dock sägas avse såväl den yttre säkerheten för det nationella oberoendet som den inre säkerheten för det demokratiska statsskicket.

Det är alltså det nationella oberoendet respektive det demokratiska statsskicket som är det egentliga skyddsobjektet. Merparten av samhällsviktig verksamhet kan knappast sägas nå upp till den nivån mer än i enskildheter. Däremot har man mycket stora behov av informationssäkerhet men det är en annan fråga. Jag menar att säkerhetsåtgärderna på den yttersta nivån som säkerhetsskyddet innebär måste sparas till det syfte som de är avsedda för i annat fall kommer säkerhetsskyddet i sin helhet att urholkas. Det är en generell erfarenhet att säkerhetsåtgärder som inte kan motiveras löper en stor risk att kringgås och då får man en situation med en fiktiv säkerhet vilket kanske är den mest svårhanterliga situationen av alla.

Låt oss ändå leka med tanken att säkerhetsskyddsåtgärder börjar tillämpas i en vidare omfattning, typ för information som är ”känslig” eller samhällsviktig. Det skulle ju i så fall inte bara påverka outsourcing utan även myndigheternas interna verksamhet. Yippie – bort med de kreativa flexikontoren! Men också bort med de smidiga molntjänsterna och de resefria mötena. Och hur vård och omsorg ska klara sig är en gåta, ska varje enstaka server i den nationella infrastrukturen utformas som enligt SÄPO:s krav, ska all vårdpersonal klassas? Bäva månde de redan hårt prövade patienterna.

Önskan att vilja utvidga säkerhetsskyddet så att det även ska kunna tillämpas för att skydda det som ligger utanför det som definieras som rikets säkerhet är förståelig. Har man en hammare så ser allt ut som spikar eller hur det nu brukar heta. I ny situation griper man ofta efter det man har till hands och just nu verkar tanken på ett utvidgat säkerhetsskydd vara en tröst för många. Jag menar att detta är en lösning som är en tankevurpa vilket jag skrivit ett längre blogginlägg om apropå förslaget till nu säkerhetsskyddslag . Istället bör det upprätthållas en distinkt gräns mellan säkerhetsskydd och systematiskt informationssäkerhetsarbete med verksamhetsinriktning. Likaså bör en tydlig linje gå mellan säkerhetsskydd och samhällsviktig verksamhet.

I detta fall borde problemformuleringen vara: vi har ett stort antal offentliga och privata verksamheter som har ett stort behov av att förbättra sin informationssäkerhet. Vissa av verksamheterna, exempelvis inom vård och omsorg, har kanske de mest komplexa kraven på informationssäkerhet över huvud taget i samhället.  På dessa krav är inte säkerhetsskydd en lösning. Istället måste det byggas upp stöd för att dessa verksamheter ska kunna bygga upp ett systematiskt informationssäkerhetsarbete som motsvarar deras behov. Stödet måste vara utformat så att det kan hantera den snabba tekniska och organisatoriska utvecklingen samt integrera i strukturer där många aktörer samverkar. Ansvarsförhållandena för informationshanteringen och informationssäkerheten måste vara närmast övertydliga.

Statliga molntjänster

Andra har vädrat morgonluft och fört fram den nygamla idéen att Statens servicecenter ska få uppdraget att skapa en statlig ”molntjänst” eller kanske infrastruktur. Låt mig redan här säga att jag inte är kategoriskt emot statlig samordning eller inte ser problemet med att staten outsourcar stora informationsmängder till privata aktörer. En fråga jag bevakat är exempelvis Hälsa för mig där jag senast uttalade mig i DN tidigare i år. Däremot är jag inte övertygad om att storskalig statlig datadrift är lösningen på de problem som bör prioriteras. Dessutom ser jag ett antal frågeställningar som måste hanteras om en statlig ”molntjänst” ska bli en framgång ens för statlig verksamhet.

I Statens servicecenters rapport från februari är det endast lagring och datakraft som ska erbjudas. Eller som generaldirektören säger i en DN-artikel:

– Jag sa till regeringen att: bilda tio stycken stora datacentraler där vi lägger in servrarna. Vi föreslog helt enkelt en statlig molntjänst som skulle innebära att staten äger datahallen och servrarna, säger Thomas Pålsson.

I samma artikel uttalar sig civilminister Ardalan Shekarabi på detta något enigmatiska sätt:

I stället vill Shekarabi bygga upp en gemensam struktur för de mest säkerhetskänsliga myndigheter.

– Så att vi kan insourca verksamheter. Det är det som är i pipeline just nu, säger han.

– Då handlar det om att gemensamt bygga upp en verksamhet så att man kan insourca det man har outsourcat. Så att man minskar behovet av att outsourca. Helst ska man inte outsourca.

Ministern påpekar dessutom att den rapport som Statens Servicecenter lämnat där de vill ta hand om myndigheters information ”saknar säkerhetstänk”. Precis nu (torsdag den 27 juli) ger Shekarabi ett uppdrag till PTS att ta fram en modell för säkra it-utrymmen för säkerhetskänsliga myndigheter.

Frågorna hopar sig. Att Statens Servicecenter vill utöka sitt uppdrag är tydligt men exakt vad är det man vill erbjuda? Det ministern verkar avse är någon slags gemensam datacentral för säkerhetskänsliga myndigheter vilka dessa nu är. Min bedömning är att det som i detta skulle kunna vara en vettig och framkomlig väg är att skapa en gemensam infrastruktur för information som faller under säkerhetsskyddslagen eftersom det ställer så sära tekniska och organisatoriska krav. Den skulle dock knappast vara lämplig att lägga hos Statens Servicecenter.

Jag ställer mig däremot tveksam till fördelen med att staten skulle skapa en egen molntjänstleverantör (eller om det nu är sourcing man egentligen avser) för en bredare målgrupp även om jag kan se behovet hos särskilt mindre myndigheter (egendomligt nog bygger Statens servicecenters utsagor när det gäller behov på intervjuer med de 15 största myndigheterna). I Statens servicecenters rapport framgår inte hur en statlig leverantör skulle vara konkurrenskraftig i förhållande till stora it- och molntjänstleverantörer och innehåller inte heller ekonomiska beräkningar som stödjer det caset. En inte helt oviktig faktor är den svårighet att rekrytera rätt och tillräcklig kompetens till en statlig it-leverantör. Det gäller inte bara effektivitet utan även säkerhet. Min högst subjektiva uppfattning är att kompetensen och den möjliga leveransen hos de kommersiella leverantörerna ligger rätt långt över vad statliga myndigheter kan leverera. Problemet är att staten generellt inte är bra beställare, särskilt inte inom säkerhetsområdet.  Risken är alltså att myndigheterna får sämre och dyrare lösningar. Här tror jag att det finns viktiga erfarenheter från Kommundata som var it-leverantör åt kommunerna under en period under 90-talet.

Den aspekten blir ännu mer akut när man tänker på vad som ska levereras.  Det som Statens servicecenter kallar molntjänster är lagring och datakraft men det är inte den typen av ”primitiva” molntjänster som kommer att dominera i myndighetsvärlden. Det är sammanväxta lösningar av kommunikation, samarbetsytor, planeringsstöd och ärendehantering som på sikt kan komma att ersätta ett antal verksamhetssystem. Dessa lösningar kommer endast att vara tillgängliga som molntjänster och att Statens Servicecenter ska kunna ta fram likvärdiga produkter som exempelvis Microsoft finner jag tämligen osannolikt.

Det är också välkänt att det är svårt för staten att vara leverantör åt staten – detta har varit ett återkommande tema i e-förvaltningsarbetet. Eftersom statliga myndigheter inte kan sluta avtal med varandra har kundmyndigheterna betydligt svagare ställning i förhållande till en systermyndighet än till en kommersiell leverantör. Det visade sig också under Statens Servicecenters första tid när myndigheter var skyldiga att överlåta bland annat lönehantering till servicecentret men inte hade reella möjligheter att genomdriva sina säkerhetskrav. Vilket leder över till ett annat, som jag ser det, avgörande principiellt problem, nämligen vem som har ansvar för den information som lagras hos en servicemyndighet. Jag hävdar att det är informationsägaren, det vill säga kundmyndigheten, som har ansvar för att informationen hanteras med tillräcklig säkerhet. Detta ansvar går inte att uppfylla om man inte kan skriva bindande avtal med sin leverantör. I denna oklarhet i ansvar ligger en mycket stor risk som visserligen delvis skulle kunna hanteras genom en professionell struktur av skyddsnivåer som kunden kan välja mellan, detta räcker dock inte. Sannolikheten att kärnverksamhetens säkerhet börjar styras från servicemyndigheten men att ansvaret ligger kvar hos kundmyndigheterna är överhängande. Det är verkligen att sätta vagnen framför hästen och skapar ytterligare en dimension av oklarhet i ansvar. Om det blir ett informationsläckage eller om bristande tillgänglighet i myndighetsinformationen leder till skada för tredje man vems är då ansvaret? När internationella jämförelser görs glömmer man ofta bort den svenska förvaltningsstrukturen med självständiga myndigheter med eget ansvar. Det här är en fråga som måste klarläggas även legalt liksom kundmyndigheternas möjlighet att styra så att inte samkörning görs av olika myndigheters information. Sett ur ett integritetsperspektiv förefaller idag privata leverantörer ha ett större intresse för att skydda enskildas integritet än myndigheter vilket måste ses som risk då större mängder information ska sammanföras från olika myndigheter.

Ett annat problem med den här typen av lösningar är den vertikala integrationen där staten både är kund och leverantör. Som kund vill man ha maximal output, som leverantör vill man ha maximal intäkt. I offentlig verksamhet leder detta ofta till stora svårigheter i styrningen eftersom man hamnar i ingenmansland mellan intäkts- respektive budgetfinansiering. Även här finns lärdomar från Kommundata men också Inera och dess föregångare i landstingsvärlden. Resultatet blir negativt och oförutsägbart för kunden eftersom man inte kan styra genom att välja en annan leverantör men samtidigt inte har makt över monopolleverantören.

Min mest avgörande invändning är dock att det idag inte går att avgränsa informationshanteringen till att vara ”statlig”. Myndigheter, kommuner, landsting och privata aktörer samverkar allt mer integrerat och frågan är då vad som ska hanteras i det statliga molnet. Ska även privata aktörer som utför uppdrag åt staten ingå? Ska kommuner som utbyter information med Försäkringskassan ingå? Hur stort ska det statliga molnet egentligen bli? Och, slutligen, jag tror inte de största riskerna idag ligger hos de statliga myndigheterna utan hos kommuner och landsting som både står för merparten av den samhällsviktiga verksamheten och ofta har sämst möjligheter skapa säkra lösningar. Med en dåres envishet upprepar jag att detta är vad som borde prioriteras framför allt annat.

Det var ju inte särskilt konstruktivt

Medan det stormar vidare på regeringsnivå hoppas jag att pendeln inte slår över för långt, att vettskrämda politiker och generaldirektörer uppfattar outsourcing i sig som problemet och fattar beslut som leder till att vi börjar backa in i framtiden. Jag är övertygad om att outsourcing och framför allt molntjänster kommer att öka i betydelse – detta är en verklighet med en mix av egna och köpta lösningar som vi måste lära oss hantera.

Jag kommer ihåg när jag på tidigt 1990-tal besökte en liten vårdcentral som vi kan kalla Söpple VC för att se över informationshanteringen. En läkare pekade på vårdcentralens dator som satt fastspänd under skrivbordet på det där sättet som kanske inte alla kommer ihåg. Han sa: ”Nu vill de ta datorn ifrån oss och ha vår information i distriktets datorhall, hur ska jag då kunna skydda mina patienter?” Hans fråga är lika relevant idag som då efter att informationen förflyttas från den enskilda datorn till distriktets datorhall, till landstingets datorhall, till nationell nivå och nu till molnet. Det är vår uppgift som säkerhetsmänniskor att ge svaret på den frågan. Vi har inte lyckats särskilt bra i tidigare skeden med tanke på hur det ser ut, därför bör vi mobilisera på ett konstruktivt sätt nu.

Det vore bra om vi innan vi går vidare kan enas om att avvägningen mellan effektivitet och säkerhet inte är en enkel fråga utan det finns reella intressekonflikter som måste hanteras. Vi bör också komma överens om att det inte finns en typ av säkerhet eller en lösning. Istället måste vi inse att ”säkerhet” är ett paraplybegrepp där många intressen måste leda fram till en mängd olika lösningar som tillsammans kan leda till säkrare samhälle.  Och som sagt: vi måste bli mycket duktigare på att problemformulera för att kunna hitta rätt lösningar. För mig förefaller inte lösningarna ligga främst i att styra placeringen av utrustningen utan att på olika sätt styra informationshanteringen genom avtal, upphandlingskompetens, organisation, mjuka tekniska lösningar och kunskap. Jag utlovar att i ett senare inlägg återkomma till mer konkreta förslag.

Transportstyrelsen och it-politikens kognitiva dissonans

Den unika händelsen att en GD får sparken efter att ha beslutat att outsourca information där även uppgifter som faller under säkerhetsskyddslagen ingått har skapat ett stort buzz i säkerhetsvärlden. Det är en uppseendeväckande och skandalös historia som skett på Transportstyrelsen där myndighetsledningen tycks huvudlöst ha struntat i alla varningar och uppmaningar. Mest förvånande är kanske att SÄPO enligt uppgift i media varit involverade och framfört synpunkter men inte lyckats genomdriva dem. Jag är dock inte särskilt förvånad och det är inte första gången myndighetsledningar tar medvetna beslut om att genomföra upphandlingar som om inte direkt lagvidriga innebär mycket stora risker.

I den upphetsade stämning som råder kan det vara bra att försöka konkretisera vad som faktiskt hänt (så som jag tolkar det utifrån medierapporteringen).

  • Det var känt att det fanns information som föll under säkerhetsskyddslagen i de system som skulle outsourcas
  • Ledningen och styrelsen var medvetna om detta
  • Ett aktivt beslut fattades att trots kännedom om detta fullfölja outsourcingen

Kontentan är för mig att det inte är en informationssäkerhetsfråga utan en fråga om hur regeringen styr sina myndighetschefer och säkerställer att de bland annat efterlever säkerhetsskyddslagen samt förhoppningsvis även annan lagstiftning.

Nu pågår en omfattande diskussion rörande Transportstyrelsens skandal där många inlägg är skrivna i till synes stor affekt. Inte minst debattörer med säkerhetsanknytning kommer pepprade salvor och förslag på åtgärder som sägs kunna motverka att liknande händelser skulle kunna inträffa igen. Tyvärr tycker jag många av förslagen verkar illa genomtänkta, såsom det ofta blir när man reagerar på en akut situation och en specifik händelse. Förhoppningsvis leder inte dessa förslag till snabba åtgärder – istället behövs ett mer analytiskt skede, en helhetsbild där den nuvarande röriga argumentationen något sorteras upp. Den diskussion som förts efter att händelsen blivit känd har också kommit att handla om allt möjligt som informationssäkerheten generellt, statliga moln m.m. vilket händelsen på Transportstyrelsen inte egentligen har någon bäring på. Jag ser istället händelsen som ett symptom på regeringens otydlighet i it-politiken där man inte lyckas skapa en strategisk inriktning som  omfattar både effektivitet och säkerhet. Detta skapar en kognitiv dissonans i styrningen som jag menar är avgörande förklaring till varför i övrigt kompetenta och förnuftiga generaldirektörer ger sig in i huvudlösa upphandlingar av it-relaterade tjänster.

Låt mig förtydliga. Informationshantering på samhällsnivå innebär ett antal intressekonflikter som jag skrivit om i tidigare blogginlägg; stat – indvid, integritet – övervakning o.s.v. Den i det här mest intressanta är konflikten effektivitet/ekonomi och ”säkerhet”.  Informationssäkerhet innehåller i sig motstridiga intressen som mellan tillgänglighet och konfidentialitet men det lämnar jag för tillfället åt sidan. Den kognitiva dissonansen uppstår när intressekonflikten negligeras eller i vissa fall t.o.m. skapas. I nuläget har regeringen å ena sidan formulerat ett antal förslag rörande att informationssäkerhet och säkerhetsskydd ska stärkas (jag skriver det som två punkter för jag anser inte att det är samma sak) och å ena sidan andra imperativa budskap kring ökad användning av molntjänster och om att bli världsbäst på e-förvaltning. Dessutom framförs ofta önskemål om att statens it-kostnader generellt bör sänkas. Till detta kommer dessutom att förslaget till ny säkerhetsskyddslag är så otydligt om vad som egentligen ska räknas som inverkande på rikets (OK Sveriges) säkerhet. Dessa olika intressen går inte att förena fullt ut, det vill säga staten kan inte alltid välja cloud first lika litet som att dåligt avvägd säkerhet kan få förhindra verksamhet att fungera på ett effektivt och någorlunda ekonomiskt försvarbart sätt. Min uppfattning är att så länge de här intressekonflikterna inte lyfts fram, diskuteras och blir föremål för en gemensam avvägning på nationell nivå kommer myndighetsledningar att vara utsatta för en kognitiv dissonans där det är omöjligt att avgöra hur den egna it-verksamheten ska utformas så att den tillgodoser samtliga intressen.

För att skapa en bredare bild än säkerhetsskyddsfrågan på Transportstyrelsen vill jag göra en återkoppling till för situationen för ganska exakt två år sedan då E-hälsomyndigheten skrev ett avtal med Cap Gemini om outsourcing av alla svenska patientjournaler för hantering hos Microsoft. Även denna affär innebar mycket stora säkerhetsproblem men väckte inte alls lika mycket intresse – kanske för att det främst rörde sig om risker för individer och inte för staten.  När flera med mig påpekade den bristande säkerheten i upphandlingen mottogs det inte särskilt väl (faktiskt inte ens i min egen myndighet). Orsaken till detta tror jag var just den kognitiva dissonansen: regeringen har beställt en lösning för hälsokonton där kommersiella aktörer ska kunna delta och detta snabbt. Att då ställa säkerhetskrav uppfattas lätt som grus i maskineriet vilket jag för övrigt upplevde även då Statens servicecenter bildades. Utan att på något sätt vilja ursäkta felande myndighetsledningar är det ganska uppenbart att när staten inte ens på övergripande nivå lyckas hantera dessa intressekonflikter blir det desto svårare att hantera situationen i den enskilda myndigheten.

Att ta ställning i intressekonflikterna är vad jag menar att både regeringens cyber- och informationssäkerhetsstrategi och digitaliseringsstrategi skulle ha gjort på ett samordnat sätt. Så är nu inte fallet och därför är det med största sannolikhet inte heller sista gången statliga myndigheter kommer att göra huvudlösa affärer. För att kunna ta fram en fungerande strategi kräver dock en helt annan nivå på utredandet än hittills och också att man försöker hitta fungerande lösningar för framtiden och inte ägnar sig åt att lösa gårdagens frågor. Att föreslå statliga molntjänster för ”lagring” kunde kanske varit ett alternativ vid sekelskiftet men knappast idag då molntjänsterna ersätter verksamhetssystem för att bara ta ett enstaka exempel.

Det är inte bara regeringen har en hemläxa att göra utan även vi som arbetar professionellt med säkerhetsskydd och informationssäkerhet. Jag tror vi står inför stora utmaningar både inom säkerhetsskydds- och informationssäkerhetsområdet där vi måste kunna bidra på ett bättre sätt. Låt oss därför inte banalisera frågeställningarna och utlova enkla lösningar utan erkänna att här krävs nytänkande, uthållighet och betydligt bättre kunskapsgrund för att kunna utgöra ett stöd för samhället.