Nu är valet över för den här gången och om utgången finns mycket att säga men här tänker jag bara göra en kommentar om själva valprocessen och vad den kan säga oss om digitalisering.

Jag tror 2014 var kulmen för kravet på att digitalisera valprocessen och införa e-röstning. Året innan hade 2011 års vallagskommitté lämnat sitt slutbetänkande som bland annat innehöll en frågeställning om e-röstning. Slutbetänkandet är ljummet till idén:

Syftet med att införa e-röstning ska dock inte, vilket måste
understrykas, vara att den nuvarande traditionella röstningen i val-
lokaler och röstningslokaler ska upphöra. E-röstningen ses som ett
komplement till det nuvarande manuella systemet. Det innebär att
väljare som känner sig främmande inför tekniken även fortsätt-
ningsvis ska kunna rösta på det traditionella sättet med pappers-
valsedlar i sin vallokal på valdagen eller i en röstningslokal för för-
tidsröstning.
En ytterligare aspekt på frågan om e-röstning via internet från
andra platser än vallokaler och röstningslokaler är att säkerhets-
kraven måste sättas så högt och förfarandet även i övrigt utformas
på ett sådant sätt att väljarnas förtroende för valsystemet inte
riskeras.
Det finns enligt kommitténs mening flera skäl för att genomföra
omfattande försök innan man generellt öppnar möjlighet för e-röst-
ning i okontrollerade miljöer, dvs. från andra platser än ett röst-
mottagningsställe. Ett mycket viktigt skäl är att väljarnas förtro-
ende för förfarandet måste kunna säkerställas. Lika viktigt är att få
till stånd en teknisk lösning som uppfyller högt ställda krav på
säkerhet. Ett annat skäl är att de problemställningar som rör otill-
börlig påverkan av väljare och köp och försäljning av röster kan
behöva ytterligare belysas.
Försök fyller flera viktiga funktioner. Försök bör visa om tillräck-
lig säkerhet kan uppnås med de lösningar som är möjliga. Försök
stimulerar till offentlig debatt och kan därmed bidra till att skapa
förtroende för systemet.

Detta hindrade inte andra debattörer att överlägset beskriva hur ålderdomligt det svenska manuella valsystemet var i förhållande till Estland där e-röstning införts. Tyvärr för dessa debattörer förefaller Estland fortfarande efter tio år vara det enda land som gjort just detta. Efter Trump har det varit skäligen tyst om detta förutom någon enstaka vilsen kommentar.

De som argumenterat för e-röstning framställer ofta problemet med röstningen som löst i och med att det finns fungerande e-legitimation: "Varför kan vi inte få rösta digitalt när vi kan deklarera digitalt med hjälp av vårt BankID?". Problemet med detta synsätt är att man isolerar ett moment i process som faktiskt går att digitalisera men struntar i övriga. Efter att ha varit röstmottagare i årets val har jag haft god anledning att reflektera över vad som faktiskt sker vid ett val och vilka värden som ska upprätthållas. Till exempel är det svårt att tillförsäkra de röstberättigade att inte bli utsatta för påtryckningar eller att valhemligheten röjs om man skulle sitta hemma och logga in. En annan avgörande punkt är insynen i valprocessen. Under valnatten var vi som räknade rösterna övervakade av en gymnasieklass, en rättighet som alla invånare har. För att fuska skulle man behöva ta sig igenom en armé av mycket plikttrogna tanter som dessutom är eller åtminstone kan vara granskade under varje steg i processen. Jag försökte faktiskt räkna ut hur man skulle kunna genomföra ett fusk i en storlek som skulle ha någon som helst påverkan på valutgången. Hittills har jag inte kommit på en sådan metos och är beredd att säga att det nuvarande röstningsförfarandet är så säkert som är rimligt. Hur detta skulle kunna uppnås och skapa tillräcklig nivå av tillit i en digital lösning kan jag inte se framför mig alldeles oavsett BankID.

Att angripa problemställningar med en överdriven reduktionism är ett alltför vanligt förhållningssätt i den offentliga digitaliseringen. Alla komplicerande och verkliga faktorer som stör ekvationen plockas bort och voilà så finns en lösning. Visserligen inte på det problem som var grundfrågan men ändå. Lägg härtill överideologin att ALLT ska vara digitalt så hamnar vi en digitaliseringens tyranni där hänsyn inte tas till verklighet och verksamhet. Inte minst kännbart är detta långt ner i den stressade vården där klåfingriga digitalsieringstrateger tvingar den redan jagade personalen att börja använda illa fungerande appar istället för enkla papperslösningar. Istället för att se att det finns en hel palett av olika informationsbärare som har olika fördelar är det som en lag att digitalisering går före - även om det inte fungerar.

Jag tänker mig att det är just denna överideologi som är det största hindret för en väl fungerande informationshantering. Digitaliseringen saknar den kulturella motkraft som det tidiga nittonhundratalets tekniska utvecklingen hade i bland annat Jean Tinguelys antimaskiner. Kanske behövs det mer anarkism och en lekfull opposition mot digitaliseringen för att vi ska kunna göra den till vår, att inte ta den på så stort allvar utan ge den sin rätta plats?