Det är INGEN som i självbelåten ton säger "min superkraft är att pinka revir". Istället vill vi alla vara toleranta, duktiga på att samarbeta och på att respektera andras uppfattningar.
Vissa borde dock inte vara så självutplånande. Nu tänker jag på arkivarierna. Under åren har jag sett hur arkivfrågorna behandlas med en nonchalans och en okunnighet som gjort mig både arg och ledsen. Länge var det it-människor som tyckte att arkivering antingen var en helt irrelevant fråga eller att back-uper är det samma som ett digitalt arkivmedium.
På senare tid har det dock i allt större omfattning varit dataskyddsverksamma som överraskat mig med sin brist på insikt om gränserna för den egna kompetensen. Verkligen inte alla dataskyddsmänniskor men tillräckligt många för att jag ska börja reagera. Den första gången jag började skönja ett mönster var i den undermåliga och felriktade förstudie om gallring och bevarande som togs fram av Inera som jag skrivit om här. I förstudien är det enda perspektiv som anses styra hur länge information ska bevaras dataskyddsförordningen. Verksamhetens behov, patienternas behov, forskningens behov och krav från annan lagstiftning beaktas inte.
Sedan dess har jag sett exempel på agerande på likartat sätt från andra dataskyddsverksamma där man tycker sig kunna ta ställning tills bevarande/gallring enbart i kraft av sitt eget perspektiv. I vissa fall har den överdrivna tilltron till den egna kompetensen och dataskyddets räckvidd spårat så långt att man ansett sig vara satt att styra informationshanteringen i stort. Kanske det kan kallas en radikalisering där man lämnar sin egentliga uppgift för att istället se sig som utsänd för att härska över organisationens information. Särskilt illa blir detta i enskild verksamhet där arkivlagen inte kan tillämpas och stävja de värsta stolligheterna. Dessutom är det betydligt mer tunnsått med arkivkompetens än i offentlig sektor. I företag och föreningar är det stor risk för att det sedan 2018 skett en massiv utrensning av information av betydelse för samhället.
Den som arbetat professionellt med informationsförvaltning och arkiv är utbildade för att göra de mycket grannlaga utredningar som är nödvändiga för att kunna bedöma vad som är rimligt att bevara respektive gallra/rensa. Detta är själva kärnan i arkivverksamheten och som de flesta arkivarier också uppfattar som den svåraste uppgiften. Inte minst tyngden av att de beslut man fattar kommer att ha en mycket stor betydelse för framtiden och möjligheten att kunna ta del av information som har avgörande betydelse för forskning. Vilken information som kommer att kunna användas av forskare inom medicin, ekonomi, klimat, energi, historia och samhällsvetenskap är mycket svårt att förutse - det är den frågan som arkivarierna bland annat sliter med. Till detta kommer att ta hänsyn till de enskildas integritet men även till de enskildas möjlighet att återskapa sin egen historia.
Att då se amatörer segla in och rumstera runt med oåterkalleliga beslut som kan leda till mycket stora skadeverkningar smärtar. Det är därför som Riksarkivets kommande föreskrift angående bevarande av personuppgifter i enskilda arkiv är så viktig för att förhindra fortsatt rovdrift på arkiven. Den behöver dock kompletteras med en självinsikt hos de som arbetar med dataskydd: samarbeta med arkivarierna, ställ era krav men inse att det är arkivarierna som har kompetensen gällande informationshantering. Grundläggande är att ett fungerande samarbete bygger på respekt för varandras kompetenser.
Arkivarier är av tradition en beskedlig grupp som nästan default har blivit överkörda. Det har ändrats på senare år men jag ser fortfarande att det finns starka skäl att börja med det förhatliga "pinka revir". Inte för arkivariernas egen skull utan för att den uppgift som arkivarien är satt att utföra verkligen omhändertas och att informationen skyddas från allmän klåfingrighet utan erforderlig kompetens. Högtravande skulle man kunna säga att framtiden kommer att tacka arkivarierna för ett yrkesmässigt revirpinkeri när oersättlig information hotas.
