Bland muppar och nördar

Jag går in på LinkedIn eftersom det ingår i jobbet att hålla sig uppdaterad, storknar aningen av de hundratals bilder på människor som står och sitter på olika podier, framför olika power point-presentationer, runt olika sammanträdesbord (hoppas på en etnologisk studie av denna subkultur snart). Vid de flesta inloggningar tillförs jag ingen ny och värdefull information utan det är mer samma känsla som då jag oengagerat bläddrar igenom lokaltidningen, kanske för att jag fått min beskärda del av denna typ av sammanhang. Men så ibland dyker det upp något som kittlar till i sinnet. Som när jag såg en av de inte så få offentligt anställda digitaliseringsmissionärerna (jag menar inte att vara ironisk – jag vet helt enkelt inte vad jag ska använda för begrepp för den här nya rollen) hävda att det var ”säkerhetsmupparna” som hindrat den digitala utvecklingen och att dessa muppar nu borde skärpa sig.

Jag kände mig träffad, jag är nog en del i muppkollektivet även om jag brukar kalla oss säkerhetsnördar. Visserligen har jag idogt bedrivit en självkritik mot säkerhetsnörderiet, exempelvis i nio blogginlägg om varför säkerhetsarbetet inte funkar (del 1 här: ) men är det verkligen säkerhetsarbetet som försvårat digitaliseringen i Sverige?

Bilden av motsättningen mellan å ena sidan digitalisering, å andra säkerhet återkommer ständigt och närs från båda sidor.  Ett purfärskt och illustrativt exempel där säkerhetssidan målar upp den hotfulla digitaliseringen är denna debattartikel. Här presenteras den återkommande tropen att det finns en ursprunglig och manuell hantering som default är den säkrare lösningen. Jag delar  inte den uppfattningen. Nuläget är för det första inte särskilt säkert (ett understatement) och för det andra är knappast digitalisering ett av många alternativ utan the alternativ. De som hoppas på att hejda utvecklingen av digitalisering hoppas med största sannolikhet förgäves. Men grundattityden att förändring innebär en ökad risk försvårar av naturliga skäl kommunikationen med de som torgför digitaliseringens välsignelser. För mig framstår det litet som två grupper, säkerhetsnördar och digitaliseringsmuppar, som delvis tappat orienteringen och börjat se sin egen mission som ett ändamål i sig själv. Tendensen förstärks av att det finns starka ekonomiska intressen bakom båda riktningarna. Att det dessutom uppfattas finnas icke helt oväsentliga politiska poäng i att som landstingspolitiker hävda att man står för det moderna digitala samhället eller att man som rikspolitiker frammanar behovet av skydd mot onda makter gör diket ännu djupare.

Hur stor är i realiteten intressekonflikten och hur mycket är säkerheten gruset i digitaliseringsmaskineriet? När jag läser ESV:s uppföljningsrapport från förra veckan angående digitaliseringssträvandena i offentlig sektor anges inte säkerhetsnördarna som förklaringen till den för sega utvecklingen. Istället är det regeringens ineffektiva strategiska styrning av infrastrukturen, bristande samordning och bristande organisatorisk mognad som lyfts fram som hinder. Det är ju litet nedslående med tanke på de många rara miljoner som plöjts ner i digitalisering och som inte lett till önskat resultat. Samtidigt är det ju en fördel att det inte främst är mer pengar som behövs utan en tydligare riktning.

Själv skulle jag vilja hävda att vare sig säkerhet eller digitalisering har ett autonomt existensberättigande, endast kopplingen till verksamhets- eller samhällsnytta kan skapa anledning att utveckla säkerhet eller att digitalisera.

Det är rimligt att tona ner intressekonflikten eftersom det finns fler likheter än skillnader mellan arterna säkerhets- respektive digitaliseringsmupp och deras habitat. I båda fallen saknas styrmodeller nationellt, konkret strategisk inriktning och ett evidensbaserat kunskapsområde för praktisk tillämpning.  En negativ likhet är att betydelsen av integritet sällan varit djupt känd av någon av arterna.

För att komma framåt tror jag att det är viktigt att skapa en gemensam insikt om nödvändigheten av både och, både digitalisering och säkerhet. Då kan en attitydförskjutning ske inom båda kolonierna där respekt för kärnverksamheternas behov prioriteras, inte den egna gruppens agenda. Därmed kan också grunden läggas för gemensamma strategier, styrmodeller och kunskap – allt det som saknas idag.

P.S. Jag är inte för att gå över till digitala val – det skulle innebära alldeles för stora risker…

Hälsningar från en säkerhetsnörd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *