Tema e-demokrati: E-demokrati i de nationella satsningarna på digitalisering

Min uppfattning är att den svenska demokratitraditionen är en deltagardemokrati och att vi bör utveckla demokratin i en deliberativ riktning inte minst eftersom det skulle gynna den samhälleliga tilliten. I ett tidigare inlägg har jag framfört att digitalisering kan vara ett verksamt stöd för att göra detta men att det kräver en uttalad linje från regeringen samt konkreta åtgärder i digitaliseringsarbetet. Jag har också hävdat det är inom den konstitutionella komponenten av demokratin, d.v.s. när det gäller individuella rättigheter, rättssäkerhet och maktdelning, som den offentliga digitaliseringen främst kan ha positiv effekt eftersom den är inriktad på förvaltningsfrågor.

Om digitaliseringen ska stärka demokratin måste denna aspekt alltså vara framlyft i de nationella satsningar som initierats av regeringen eller andra centrala offentliga aktörer. Jag ska här göra ett snabbt svep över digitaliseringsområdet och se hur demokratifrågan hanterats.

Det finns en historia inom e-demokratiområdet i Sverige där frågan fanns med i de fyra it-kommissionerna som avlöste varandra mellan 1994 och 2003, och även i regeringens it-politiska strategigruppens rekommendationer från 2006. Men är utvecklandet av e-demokrati en viktig del av dagens digitaliseringssträvanden?

Det finns två aktuella urkunder för det nu pågående digitaliseringsarbetet. Först kom den It i människans tjänst– en digital agenda för Sverige 2011 .   Därefter regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning Med medborgaren i centrum från 2012 .

Den digitala agendan

I den digitala agendan spänns bågen i demokratifrågor:

It ska vara ett stöd för medborgardialog samt bidra till att öka medborgarnas kunskap, samhällsengagemang, insyn och inflytande. En levande demokrati där individer har möjlighet att påverka beslut som rör den egna vardagen är målet för demokratipolitiken.  Inom ramen för arbetet med att stärka demokratin är prioriterade frågor goda möjligheter till insyn och inflytande, lokal- och kommunal demokrati, förstärkta möjligheter till inflytande i den demokratiska processen samt vidgat inflytande med hjälp av e-verktyg. Därför är det positivt om it är ett stöd för medborgardialog samt bidrar till att öka medborgarnas kunskap, samhällsengagemang, insyn och inflytande.

Tyvärr utmynnar målbilden i ett åtgärdsförslag som närmast är en icke-åtgärd:

Under de kommande åren är det en gemensam utmaning för stat, kommun och landsting att utveckla användningen av it som stöd i dialogen med medborgarna. Detta bör ske på ett sätt som stärker demokratin genom att utveckla en transparent demokrati och ge medborgarna ökad möjlighet att utöva inflytande i de demokratiska beslutsprocesserna. Regeringen stödjer därför bl.a. fortsatt Sveriges Kommuner och Landstings projekt Medborgardialog med stöd av it som ska pågå till 2013.

Lustigt nog ägnas betydligt mycket mer engagemang åt hur demokratiutveckling via digitalisering kan ingå som en viktig del i svensk biståndspolitik än åt hur den inhemska demokratiutvecklingen kan stärkas.

Det finns också ett flertal hänvisningar till den proposition som lade grunden för E-delegationens arbete men som också skapade en varaktig dimma kring syftet med digitaliseringen; är det för medborgaren, förvaltningen eller för näringen som olika åtgärder vidtas? Ett mycket påtagligt exempel på detta är när en ökad tillgänglighet till offentlig information framställs som ett demokratiprojekt men det egentliga syftet visar sig vara att företag ska kunna vidareutnyttja offentlig information i kommersiella syften. Detta är en följd av kombinationen av den svenska offentlighetsprincipen och EU:s PSI-direktiv vilket verkligen skulle förtjänat att få de olika syftena förtydligade.

Regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning Med medborgaren i centrum

Denna dubbelhet följer med in i målen för regeringens strategi Med medborgaren i centrum där ett av målen är:

Öppenhet. Vi ska ta hjälp av det digi­tala för att stärka demokratin och, öka transparensen och bidra till mer tillväxt genom öppna data.

Litet längre fram trycker man på de demokratiska värden som kan stärkas:

Insyn och öppenhet är grundläggande förut­sättningar för demokratiskt ansvarsutkrävande och det är därför viktigt med transparens och tillgång till information om den statliga för­valtningen. Digitala tjänster ger möjlighet att förverkliga offentlighetsprincipen på ett sådant sätt att information inte bara görs tillgänglig på begäran. Ett exempel är Openaid.se, som publi­cerar information om det svenska biståndet.

De enda inriktningar i strategin som skulle kunna påverka demokratiska värden är tillsättandet av informationshanteringsutredningen och en förstudie om ökad transparens i Regeringskansliets remisshantering. Såvitt jag kan se innehåller inte förslaget till myndighetsdatalag som blev resultatet av informationshanteringsutredningen några förslag för att förbättra insynen, däremot ett antal förslag rörande integritet som ledde till invändningar av en rad remissinstanser. Om transparensen i remisshanteringen förbättrats är jag osäker på.

E-delegationen och Digitaliseringskommissionen

Sammantaget kan man säga att det har funnits en del ambitioner i demokratifrågor, om än vaga, i regeringens styrning av digitaliseringen. De organ som tillsatts för att realisera regeringens ambitioner kan inte heller sägas ha tagit e-demokratin vidare.

E-delegationen, en kommitté som tillsattes 2009 och fortlevde till 2015, fick av regeringen uppdraget att:

beakta den utveckling som sker inom området e-demokrati, dvs. användning av it i demokratiska processer.

Men delegationen gjorde själv en avgränsning ”av uppdraget och har inte beaktat demokratifrågor.” som man skriver i sitt slutbetänkande. E-delegationens efterföljare eSam (eSam är ett medlemsdrivet program för samverkan mellan myndigheter och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om digitaliseringen av det offentliga Sverige) nämner inte demokratifrågan över huvud taget.

Digitaliseringskommissionen som haft regerings uppdrag att bistå Regeringskansliet i den fortsatta utvecklingen av digitaliseringspolitiken, bl.a. genom att ta fram underlag lämnar inte heller i sitt slutbetänkande några förslag på att förbättra e-demokratin. Däremot innehåller temarapporten Det sociala kontraktet i en digital tid från 2016 ett antal uppsatser som anknyter till demokratifrågor inklusive den personliga integriteten. Uppsatserna är av mycket varierande kvalitet där några ha ett språkbruk som knappast setts i statliga utredningar, som på sidan 66 för att ta ett exempel:

Sett ur det här perspektivet tycks många av sjukvårdens praktiker, där patienters önskemål om att slå ihop journaler inte hörsammas med hänvisning till den personliga integriteten, närmast perversa.

Lyckligtvis är inte nivån på argumentation den samma i hela rapporten men den innehåller å andra sidan mycket få förslag för att förbättra demokratin med hjälp av digitalisering. Undantaget är Ulf Bjerelds och Marie Demkers diskussion om hur digitaliseringen kan underlätta för de politiska partierna att stärka sin ställning som länk mellan medborgarna och de beslutsfattande institutionerna.

Efter denna genomgång tycker jag mig kunna konstatera att det saknas en tydlig och uttalad linje gällande e-demokrati från den här regeringen liksom från de tidigare. De generella initiativ som regeringen tagit för att uppmuntra en ökad digitalisering har inte heller kommit att handla om att stärka demokratin. E-delegationen avgränsade till och med bort det uppdrag de fått av regeringen om att beakta utvecklingen inom området e-demokrati. Bristen på engagemang är förvånande eftersom detta borde vara en angelägen uppgift då demokratin såsom vi känner den tycks alltmer hotad av auktoritära krafter.  Uppriktigt tror jag också att de digitala verktygen kan skapa möjligheter att pigga upp en förstelnad och litet rostig demokrati.  Men, som Anders R Olsson påpekade för redan för mer än femton år sedan, detta sker inte av sig själv utan förutsätter en uthållig vilja.

Jag ska återkomma till ett par frågor där digitaliseringen verkligen kan påverka demokratin i antingen positiv eller negativ riktning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte nu heller – när ska det bli dags för säker e-hälsa?

Knappt hinner jag avsluta ett inlägg om nationell säkerhetsstrategi förrän regeringen och SKL lanserar en gemensam tvåårig handlingsplan för samverkan vid genomförande av Vision e-hälsa 2025  Som intresserad av nationella initiativ inom digitalisering och säkerhet får man ligga i för att hinna med!

Visionen innehåller inte mer konkreta mål än att vi ska vara ”bäst i världen”, ett uttryck som har en litet osund bismak i Trumps tidsålder:

År 2025 ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter i syfte att underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd samt utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet.

Utöver detta nämns tre insatsområden; regelverk, enhetligare begreppsanvändning samt standarder. Under insatsområdet regelverk sägs:

Utgångspunkten i arbetet med regelverk inom e-hälsoområdet är att balansera rättigheter eller intressen såsom skydd för personlig integritet, kvalitet, säkerhet och effektivitet. De lagar och andra föreskrifter som är styrande för verksamheterna ska säkra den enskildes olika rättigheter eller intressen. Regelverket bör hantera den tekniska utvecklingen. Om regelverket behöver ändras för att tillgodose kvalitet och effektivitet i verksamheten ska även behovet av integritets- och säkerhetsskydd tillgodoses.

Bortsett från att begreppet säkerhetsskydd används på ett felaktigt sätt för den sista meningen i stycket fram den för mig helt obsoleta tanken att det skulle finnas en motsättning mellan säkerhet å ena sidan, kvalitet och effektivitet å den andra. I andra branscher har man lyckats ta sig från föreställningen att informationssäkerhet är detsamma som krånglig sekretesshantering, så icke på Regeringskansliet och i SKL:s korridorer.

En handlingsplan måste väl ändå vara mer inriktad på faktiska aktiviteter tänker man hoppfullt. Samma tre insatsområden återkommer av naturliga skäl, och minst intresse ägnas regelverksområdet. Inledningen uppvisar samma felaktiga intressemotsättningar:

De lagar, förordningar och föreskrifter som är styrande för verksamheterna ska säkra den enskildes olika rättigheter eller intressen, men måste också kunna hantera de specifika frågeställningar som den digitala utvecklingen medför. Insatserna syftar därför till att uppnå ändamålsenliga regelverk som både värnar individens integritet och säkerhet, och samtidigt medverkar till att främja den digitala utvecklingen. Det handlar om att balansera rättigheter såsom skydd för personlig integritet mot en jämlik, patientsäker och tillgänglig vård.

Målbilden är en aning konkretare:

Skapa ändamålsenliga regelverk som såväl värnar individens integritet och säkerhet som främjar den digitala utvecklingen, samt underlätta tillämpning och införande av regelverk i berörda verksamheter.

Det låter ju jättebra tänker jag efter att i åratal tjatat om nödvändigheten av gemensam styrmodell för informationssäkerhet. Äntligen ska det tas krafttag! Men när jag läser om de gemensamma aktiviteter som staten och SKL ska genomföra blir jag modfälld igen:

  • fastslå en process för att gemensamt identifiera och fånga behov av information gällande befintliga regler eller kommande förändringar av dessa,

  • skapa förutsättningar för en säkrare läkemedelsprocess,

  • bevaka intressen, sprida kunskap om initiativ samt vid behov ta fram nationell vägledning rörande EU-samarbetet.

Hur dessa aktiviteter ska kunna leda fram till ett gemensamt regelverk undgår mig, och om detta är det som ska genomföras fram till 2019 lär informationssäkerheten inte förbättras i vården på den här sidan decenniet. Samtidigt är det uppenbart att säkerhetsproblemen blir allt större, bara de senaste dygnen har förlossningsvården i Stockholm drabbats allvarligt, regionsjukhuset i Örebro  haft stora problem och Nya Karolinskas patientlarm slagits ut av skottsekunden. Själv har jag börjar samla på medierapporter om brister i informationssäkerheten i vården eftersom det saknas officiell statistik och det är mycket oroande läsning. Jag känner en växande förtvivlan över att riskerna faktiskt inte tas på allvar av de som styr vården, inte ens då man sätter sig ner för att planera framtiden.

Problemen går inte att lösa för varje vårdgivare utan måste samordnas. Det räcker det inte med att identifiera befintliga regelverk eller att nöja sig med att skapa säkrare läkemedelsprocess. Det går inte heller att som i den nationella säkerhetsstrategin intressera sig för sjukvården endast i krigs- och krissituationer. Vad som behövs är en stor samordnad satsning på normallägets sjukvård som du och jag är beroende av och då är det inte bara regelverk som ska samordnas. Istället måste de politiker som gärna vill profilera sig som digitaliseringens ambassadörer se litet längre än nästa val, gräva litet djupare i fickan och börja bygga en integrerad säkerhetsarkitektur. För att vi ens ska få en hyfsad e-hälsa som patienter kan lita på  krävs en stor ekonomisk satsning, jag tänker mig en informationssäkerhetsmiljard med tanke på hur eftersatt området är. Dessutom kompetens och uthållighet. För att bli bäst i världen … ja, då krävs ännu mycket mer och av detta syns ingenting i handlingsplanen.

Vart leder den nationella säkerhetsstrategin?

Innan jag fortsätter diskutera e-demokrati måste jag göra ett inlägg om en aktualitet: den nationella säkerhetsstrategin som presenterades på försvarsområdets Almedalen Folk och försvar. Det är med viss förväntan jag läser strategin där ett helt avsnitt ägnas åt Informations- och cybersäkerhet, digitala risker, illustrerat av ett stridsflygplan.

Det positiva med strategin är att det litet intrasslat beskrivs att digitaliseringen förutsätter bättre informationssäkerhet även om det känns som beskrivningen känns som ihopklippt från några gamla dokument. Förväntan på att strategin ska innehålla något substantiellt och inriktande om informationssäkerhet avklingar tyvärr snabbt och stridsflygplanet visar sig vara en ganska kongenial illustration. Fokus ligger helt och hållet på att upprätthålla funktionalitet i samhällsviktig verksamhet, mycket litet om ens något sägs om integritet, mänskliga rättigheter, riktighet, kvalitet eller effektivitet i verksamheten. När tillit nämns är det tillit till digitaliseringen som nämns (!) medan demokratifrågan är mycket avlägsen. Detta att jämföra med den nationella strategi för informationssäkerhet  som togs fram 2009 som hade som målbild:

  • Medborgares fri- och rättigheter samt personliga integritet.

  • Samhällets funktionalitet, effektivitet och kvalitet.

  • Samhällets brottsbekämpning.

  • Samhällets förmåga att förebygga och hantera allvarliga störningar och kriser.

  • Näringslivets tillväxt.

  • Medborgares och verksamheters kunskap om, och förtroende för informationshantering och IT-system.

Den nu aktuella nationella säkerhetsstrategin omfattar hela säkerhetsområdet men skiljer sig också åt från andra strategier, inklusive den tidigare informationssäkerhetsstrategin, genom att inte ange några mål. Istället inleds strategin med något som kallas ”Våra nationella intressen”.  Huruvida dessa intressen är tillgodosedda idag eller inte är oklart eftersom strategin raskt kastar sig över till ”hot” och ”åtgärder”. Det ger en särskild prägel åt strategin eftersom den inte förmedlar några mål som skulle innebära nya möjligheter utan istället anlägger en defensiv hållning. Detta är ganska långt ifrån regeringens offensiva inriktning inom digitaliseringsområdet.

Utmaningar som frammanas inom cyber- och informationssäkerhetsområdet anges de endast som förekommande i form av antagonistiska hot:

Några exempel på sådana utmaningar är antagonistis­ka hot såsom informationsoperationer och elektroniska angrepp mot skyddsvärda informations- och kommunika­tionssystem, t.ex. i form av datain­trång, sabotage eller spionage, exempelvis mot totalförsvarets verksamhet. It-angrepp för att bedöma, påverka eller störa samhällsviktiga funktioner som ett förstadium till en väpnad konflikt hör också hit. It-angrepp riskerar också att otillbörligt påverka utgången av demokratiska val.

Tyvärr finns det ju inget bra kunskapsunderlag om de bakomliggande orsakerna till störningar i informationshanteringen och hur de fördelas  mellan antagonistiska respektive icke-antagonistiska incidenter. Som jag tidigare skrivit finns det indikationer att de vanligast förekommande incidenterna är av typen uppdateringsproblem och programvarufel. Detta stämmer även med den bild jag har efter rätt många år i branschen även detta liksom andra utsagor i frågan får ses som löst grundade antaganden eller anekdotiska bevisföringar. Det är därför synd att strategin ensidigt inriktar sig på de antagonistiska hoten eftersom det riskerar att ge det fortsatta arbetet en slagsida som gör effektiviteten i nationella informationssäkerhetsarbetet mer begränsad. Ytterligare en negativ aspekt med att uttala en så tydlig inriktning är att det ger intrycket av att det finns kvalitativt kunskapsunderlag i frågan. Det kan i sin tur leda till att det nödvändiga arbetet med att hitta former för att skapa och ständigt uppdatera ett sådant kunskapsunderlag inte initieras.

Vilka åtgärder föreslås då för att komma till rätta med den allvarliga situation som målats upp? Ja, det är ganska svårt att se några mer konkreta åtgärder vid sidan om sådant som redan finns eller redan är beslutat. Det talas om de risk- och sårbarhetsanalyser respektive säkerhetsanalyser som redan är föreskrivna, om it-incidenter, om förslaget på ny säkerhetsskyddslag och om den nationell strategi för informations- och cybersäkerhet som bl. a. bygger på NIS-direktivet som håller på att tas fram. I övrigt rader som:

Därtill bör arbetet med de globala dimensionerna av informations- och cybersäkerhets­frågorna intensifieras.

Vilket väl kan betyda vad som helst.

Kanske är det fel att förvänta sig något annat än det som redan framförts i andra sammanhang i den här typen av dokument, särskilt som den nationella strategin för informations- och cybersäkerhet är i antågande. Det känns ändå som ett förlorat tillfälle att inte använda en strategi för att beskriva ett framtida önskvärt tillstånd och försöka skapa en helhetsbild.

Med denna bakgrund vill jag föra fram tre centrala önskemål på vad som borde ingå i den kommande informationssäkerhetsstrategin:

  • Analysera och redovisa vilka olika syften som informationssäkerheten ska tjäna på samhällsnivå, även de som ligger vid sidan om att upprätthålla funktionalitet i beredskapssyfte. Till exempel hur informationssäkerheten ska kunna stärka tilliten i viktiga samhällsfunktioner genom att säkerställa integritet, effektivitet och kvalitet.

  • Skapa organisatoriska former där olika informationssäkerhetsintressen kan samverka i en gemensam styrmodell – om informationssäkerheten annekteras och görs om till ett rent försvarsintresse kommer digitalisering, effektivitet, integritet och demokrati inte att kunna hanteras på ett rimligt sätt

  • Skapa ett bättre kunskapsunderlag – det är  särskilt viktigt att myndigheter går i bräschen och arbetar evidensbaserat i dessa faktaresistenta tider

Både mål och åtgärder måste motsvara alla de olika behov som som informationssäkerhetsarbetet ska täcka. Om strategin för informations- och cybersäkerhet inte klarar att omfatta andra aspekter än funktionalitet i ett beredskapsperspektiv kommer det att orsaka stora problem i den offentliga verksamheten. Myndigheter, kommuner, landsting och även företag i välfärdsbranscher kommer då att bli tvungna att själva försöka skapa lösningar för att upprätthålla helhetsperspektivet på informationssäkerhet. Resultatet blir fler stuprör istället för ökad standardisering och på sikt kanske ett nytt begrepp fastställas som täcker helheten och som kan ersätta ”informationssäkerhet”.

 

 

 

Källkritik och desinformation

Det är ju ett antal år sedan (ganska stort antal för att vara ärlig) jag läste mina första kurser i historia på universitetet men jag kommer fortfarande ihåg hur det inpräntades i oss att vårt främsta verktyg var källkritik. Avgörande för att våra uppsatser skulle bedömas som ”bra” var att vi var skickliga på att kritiskt granska våra källor. Den svenska historieforskningen var då präglad av bröderna Lauritz och Curt Weibull som under de första decennierna av nittonhundratalet genomförde ett radikalt paradigmskifte även om de naturligtvis inte visste att det kallades så. Tidigare hade även den vetenskapliga historieforskningen i Sverige varit starkt tendentiös i nationalistisk riktning men bröderna Weibull hade genom sina kontakter med tyska forskare upptäckt den källkritiska skolan. Genom sina forskningsinsatser där de menade att endast det som är faktiskt vetbart kan användas som underlag lyckades de skapa ny kunskap bland annat beträffande Snorre Sturlasson och drottning Kristina. Kanske blev de litet väl inflytelserika, svenska historiker blev extremt försiktiga och litet grå under en lång period. Curt Weibull, som levde och var aktiv tills han var 105 år, var en ständig varnagel för den historiker som försökte sig på en mer eskapistisk hållning.

Trots att det finns en hel del att anföra mot den källkritiska skolan har den blivit ett rättesnöre för mig. Att vara källkritisk är ett förhållningssätt som bör tillämpas varhelst information förmedlas. Att ständigt fråga sig vem som säger vad vid vilken tidpunkt och i vilket syfte är en allt nödvändigare ryggmärgsreflex i informationssamhället. Att försöka ta reda på var informationen kommer ifrån, vad den bygger på, om det finns tydliga källhänvisningar, att den går att verifiera i andra källor och om det går att se att den är granskad av andra är basala kvalitetsfrågor när information i allt snabbare takt distribueras, återanvänds, förädlas eller förvanskas.

När allt fler börjar prata om källkritikens betydelse skulle det med denna bakgrund kunna ses som renodlat positivt. Jag börjar ändå bli fundersam kring den betydelseförskjutning av begreppet som jag tycker mig se i vissa sammanhang. Låt mig förtydliga; källkritik på det sätt som används av forskare och inom journalistiken måste vara ett förhållningssätt som tillämpas generellt. För en forskare måste de egna källorna granskas minst lika hårt som då man opponerar på någon annans alster. En journalist måste vara konsekvensneutral i sin källkritik och stå oberoende inför yttre påtryckningar och inför inre drivkrafter i bedömningen av vilka källor är trovärdiga. Om dessa grundprinciper överges är det inte forskning, granskning eller journalistik man bedriver utan någon form av påverkansarbete.

Ytterligare ett förtydligande; jag tycker inte att det är fel med opinionsbildning, Att skapa opinion och att driva intressen är fundamentet i en demokrati, till och med en ekonomiskt driven lobbyverksamhet är en del av det offentliga samtalet. Vad jag däremot reagerar på är att begreppet källkritik alltmer börjar användas av opinionsbildare som inte alls har för avsikt att ha ett konsekvent källkritiskt förhållningssätt. Detta tillsammans med att åsiktmaterialet är en så stor del av medieutbudet i förhållande till journalistiskt material gör medborgarens försök att skapa sig en bild av förlopp som bygger på fakta betydligt svårare.

Ett pregnant exempel på detta är den rapport om rysk informationspåverkan som mycket lägligt presenterades i samband med Folk och Försvar. Rapportens innehåll och mycket stora akademiska brister är lysande beskrivet i podden Mediespanarnas senaste avsnitt . Lyssna gärna själva, jag kan dock avslöja att de erfarna medieforskarna i podden med emfas meddelar att de aldrig skulle godkänna rapport som en c-uppsats. Orsaken till det kraftfulla underbetyget är bland annat metoder som författarna använt men även hanteringen av källor.

Även utan att vara medieforskare är det ganska lätt att se vissa av dessa problem i rapporten. För den källkritiskt drillade var även lanseringen av rapporten något som väckte frågor. Att rapporten lansering sammanföll med Folk och försvar kan naturligtvis tillskrivas en normal marknadsföringstaktik men att det inte går att härleda vem som egentligen står bakom den borde väcka även en entusiastisk ledarskribents nyfikenhet. Alltså kanske den mest klassiska källkritiska instinkten som Curt Weibull visserligen inte kallade ”follow the money” men desto tydligare beskrev i olika sammanhang.

Trots detta fick den ett mycket stort genomslag samtidigt som konferensen i Sälen drog i gång. Ledarskribenter i DN, Aftonbladet m.fl. tidningar  kommenterade den tacksamt i ordalag som att det nu äntligen fanns vetenskapligt belägg för de omfattande ryska desinformationsaktiviteter som man redan tidigare hävdat pågick, på Twitter berömde myndighetsföreträdare rapporten. Vanligtvis hyfsat nyanserade tyckare blev uppeldade och uttryck landsförrädare förekom .

Och det är just den här paradoxen som bekymrar mig. Åsiktskribenter och myndighetsföreträdare som i andra sammanhang betonat faran med att förhålla sig okritisk till desinformation använder här själva illa underbyggda teorier när det passar deras narrativ (som författarna till rapporten skulle uttrycka det). Rapportens ”resultat” har inte bara tagits som fakta, andra debattörer har anammat samma synsätt som författarna om det så kallade narrativet. I den berättelsen framställs exempelvis de som uttalar tveksamhet mot NATO-anslutning antingen som duperade av Putin eller medvetet konspirerande med samme ryske härförare – som om det inte finns några andra rimliga orsaker till denna politiska uppfattning. Att diskreditera alla åsikter som inte ligger i linje med de som ser sig som försvarsvänner är knappast en hållning som skapar tillit i det svenska samhället. Det tyder snarare på, som Tomas Ramberg framhöll i senaste Det politiska spelet, att röststarka journalister, debattörer och politiker börjat tillämpa en krigslogik där den som har från myndigheter avvikande åsikter stämplas som agent för främmande makt. Det ironiska med krigslogik att den på olika sätt markerar det olämpliga med åsikter som strider mot statsmaktens officiella hållning, d.v.s. just det pluralistiska samhälle som samma debattörer säger vara hotat.

Denna hållning ser jag som oförenlig med att samtidigt hävda att det är viktigt med en generell källkritik. Källkritik är ett metodiskt granskande utifrån vissa gemensamma principer. Att uppmana till vaksamhet mot endast en aktörs desinformationsaktiviteter när vi en värld där vi ständigt bombarderas med desinformation i olika former är inte ett källkritiskt förhållningssätt. Ännu längre från källkritiken ligger att kategorisera uppfattningar som inte överensstämmer med en upplevd nationell doktrin i utrikespolitiska frågor som medlöperi med en utländsk makt.

Jag tror vi måste göra en tydlig skillnad på att granska och att försöka påverka opinionen. Det psykologiska försvaret som nu dammas av har en svår balansuppgift framför sig. Enligt MSB:s webbplats har syftet med psykologiska försvaret ytterst varit att

 säkerställa den svenska befolkningens försvarsvilja och motståndskraft mot påtryckningar och desinformation från motståndaren, inom ramen för ett – så långt det är möjligt under dessa extrema förhållanden – demokratiskt, öppet samhälle, med åsiktsfrihet och fria medier. Ingen censur ska förekomma.

Observera att det uttrycks i preteritum, alltså att det har varit syftet. Vad syftet nu är tycks inte definierat utan utreds för närvarande. Gissningsvis är väl syftet ungefär det samma vilket innebär att påverka befolkningsvilja, alltså ett fortlöpande påverkansarbete. I detta sammanhang är det knappast välkommet med en källkritik som riktar sig mot den information som statsmakten vill ha förmedlad. Händelserna i samband med den ovan nämnda rapporten visar väl ganska tydligt problemen med den typen av asymmetrisk källkritik. Att då alltför flitigt använda begreppet källkritik tror jag kommer att bli ett stort hinder i den kommunikation som ska bedrivas för att stärka det psykologiska försvaret.

För att slutligen etablera några elementära sanningar: alla statsmakter inklusive Sverige bedriver ett aktivt påverkansarbete för att stärka sina positioner kort- och långsiktigt. Desinformation förekommer i mycket stor omfattning men är inte enbart politiskt styrd, det finns mycket starka ekonomiska incitament. Tilliten i det demokratiska samhället stärks inte om statsmakten eller aktörer som stödjer statsmaktens doktriner bygger sina utsagor om det utrikespolitiska läget på källor som inte håller för en närmare granskning. Må vara att åsiktsproducenter som ledarskribenter fortsätter att ha en nära relation till försvarsmakten, journalister måste däremot ta sitt ansvar och vara kritiskt granskande även inom detta område.

Jag anser att Sverige liksom andra länder måste bedriva påverkansaktiviteter men jag anser samtidigt att det inte får leda till att man desinformerar om desinformationen. I ett demokratiskt samhälle åvilar det alla som arbetar med säkerhet att inte vara alarmistiska, att inte sprida felaktig information även om den stödjer den linje man driver och att vara så öppen som möjligt. En stilla önskan med en blinkning år bröderna Weibull är också att man inte annekterar begreppet källkritik om man bara tänker vara kritisk inför vissa källor utan låta det begreppet fortsätta att stå för ett konsekvent förhållningssätt.

Slutligen för transparensen: jag älskar Tjechov och har en russian blue men avskyr auktoritära regimer inklusive den ryska och är därför tacksam om jag omedelbart blir avförd som Putin-lover.

 

 

Tema e-demokrati: Kan digitaliseringen stärka demokratin?

Det finns litet som vederlägger Anders R Olssons uppfattning att digitalisering i sig inte leder till ett mer demokratiskt samhälle trots att det är snart tjugo år sedan han formulerade den. Digitala lösningar kan användas i vilket syfte som helst, eller som Olsson skrev att en förvaltning stödd av digitala lösningar ”lika gärna [kan] tjäna ett totalitärt som ett auktoritärt eller demokratiskt samhälle”. Det innebär att det krävs ett aktivt arbete med någon form av mål för att digitaliseringen ska stärka demokratin.

Jag kommer här att utan närmare resonemang om varför det skulle vara det att utgå från premissen att det är bra att stärka demokratin. Däremot behövs några preciseringar eftersom få begrepp kan ges så många betydelser som ”demokrati”, det finns inte bara ett sätt att se på vad demokrati är utan ett helt spektrum av olika tankegångar. Utan att gå allt för djupt kan den ena extrempositionen sägas vara det minimalistiska förhållningssätt som de så kallade elitisterna förespråkar. Ekonomen Joseph Schumpeter är kanske den mest kända företrädaren för denna skola som definitivt inte ville göra en ordagrann tolkning av begreppet och låta folket styra, snarare  är målet en maktfördelning där någon typ av elitföreträdare tävlar om makten medelst val. Att befolkningen, eller t.o.m. delar av befolkningen, tillåts rösta och därmed garantera att en maktväxling sker på ett ordnat sätt är demokratins enda syfte. Ibland har detta jämförts med ett marknadsperspektiv med väljarna som kunder och politikerna som leverantörer.

I andra ändan av spektrumet finns de som ansluter sig till en deliberativ demokratisyn där det offentliga samtalet inför beslut ses som centralt. Medborgare är ett subjekt som ska kunna bilda sig en autonom och välgrundad uppfattning i politiska frågor. Kunskap, även moralisk sådan, är av central betydelse i detta perspektiv.

Båda dessa inriktningar liksom mellanläget deltagardemokrati har långa traditioner och handlar i grunden om olika syn på relationen mellan stat och individ, mellan elit och massa. Det finns dock ytterligare en dimension i demokratibygget som kanske är av större betydelse då e-demokrati och digitalisering ska diskuteras. För att få en fungerande demokrati krävs, menar t.ex. statsvetarnestorn Lennart Lundquist, både komponenten folkmakt men också det benämns konstitutionalism. Folkmakt handlar i huvudsak om den politiska beslutsdemokratin (även om Lundquist pekar på många fler möjliga nivåer) medan konstitutionalismen (som har en betydligt längre historia än folkmaktsdelen) berör rättsstaten. Lundquist liksom Bo Rothstein definierar konstitutionalismen med tre komponenter:

  • Individuella rättigheter
  • Rättssäkerhet (the Rule of Law)
  • Maktdelning

En liberal demokrati måste innefatta båda dessa dimensioner; får vi rösta men saknar individuella rättigheter och rättssäkerhet får vi vad som brukar kallas illiberal demokrati som till exempel i Ryssland. Eller som Lundquist uttrycker det:

Konstitutionalismen är nödvändig för att folkmakten ska kunna få uttryck, och folkmakten fordras för att garantera konstitutionalismen.

Denna insikt bör, menar jag, prägla även hur vi väljer att utveckla e-demokratin. Regeringens digitaliseringssträvanden är idag inriktade på den offentliga förvaltningen vilket borde göra det nödvändigt att se på vilka medel som är möjliga använda för att stärka demokratin i den konstitutionella komponenten. Goda förutsättningar finns att göra det då regeringen, förutom alla andra initiativ, även tillsatt en delegation för att skapa ökad tillit i styrningen av offentlig verksamhet. I direktivet till delegationen nämns inte digitalisering och tyvärr har delegationen inte heller fått ett uppdrag att analysera konstitutionella förutsättningar som skulle kunna stärka demokratin och därigenom även skapa en högre grad samhällelig tillit. Den samhälleliga tilliten är en avgörande motkraft mot de destabiliserande krafter som vi anses alltmer utsatta för och det kan därför vara värt att överväga om inte delegationen skulle kunna få ett tilläggsuppdrag att utreda just denna aspekt.

Frågeställningar som skulle kunna tas upp är hur de individuella rättigheterna kan och bör utformas i det alltmer digitala samhället. Dessa rättigheter är ju på inget vis universellt definierade en gång för alla utan kan omformuleras utifrån de behov som nya förutsättningar i samhället skapar. Personlig integritet är en typ av individuell rättighet vars status bör definieras till exempel.

Det deliberativa inslaget har varit starkt i den svenska demokratitraditionen med både folkrörelsetradition och offentlighetsprincipen. Denne inriktning har delvis eroderat under de senaste decennierna genom bland annat vårt ivriga anammande av nyliberalism och New Public Management. De auktoritära tendenserna blir också alltmer påtagliga i vår omvärld. Vill vi återuppväcka en mer deliberativ tanke kräver det ett betydligt mer aktivt engagemang för öppenhet även hos myndigheter, kommuner och landsting. Öppenhet är även en förutsättning för den rättssäkerhet och kontroll som ingår i den svenska konstitutionella demokratikomponenten. Även här finns stora möjligheter till förbättring genom digitalisering men det förutsätter aktiva åtgärder från regering, myndigheter och kommuner.

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”ja” men endast om det finns en vilja att digitaliseringen ska vara ett verktyg för en mer utvecklad demokrati. I några kommande inlägg kommer jag att utveckla dessa frågeställningar. Bland annat ska jag belysa hur öppenhet och personlig integritet som kan synas vara varandras motpoler egentligen är varandras förutsättningar ur demokratiskt perspektiv.

Risk mot nytta inom e-hälsoområdet

E-hälsa är en viktig del av digitaliseringen. Även här finns den oklara målbild som jag skrev om i förra inlägget och vissa initiativ får nästan ses som paradexempel på där risk inte vägs mot en oklar nytta. Ett sådant är de e-hälsokonton som handhas av eHälsomyndigheten. Idag fanns i DN på nätet en artikel som även publicerats tidigare där jag snabbt försöker sammanfatta några centrala säkerhetsproblem.

Tema e-demokrati: Var tog e-demokratin vägen?

Regeringen har, som jag tidigare skrivit om, gått ut med den stolta ambitionen att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Vad exakt detta betyder är svårt att få grepp om i den mosaik av initiativ som finns beskrivna på regeringens hemsida. När jag nu går tillbaka i äldre dokument kan den något oklara inriktningen ses som en svenska tradition inom den statliga styrningen av digitaliseringen. Den historiskt intresserade kan inte undgå att fundera över varför styrningen av detta område skiljer sig från andra stora samhällsprojekt som utbyggnaden av järnvägen under 1800-talet eller den massiva satsningen på välfärdsstaten från 1940-talet och trettio år framåt. Nu har digitaliseringssträvandena pågått i princip sedan slutet av sjuttiotalet och de trettio till fyrtio åren skulle ge underlag för en ordentlig forskningsinsats i svensk förvaltningshistoria.

Min egen teori är att styrningen försvårats av huvudsakligen två faktorer; en disparat målbild och att den tekniska utvecklingen sammanfallit med ett stort politiskt skifte avseende offentlig förvaltning.

Teknikutveckling innebär ofta inledande entusiasm parad med en viss valhänthet i hanteringen av de nya möjligheterna, så även inom digitaliseringsområdet. Svårigheten i att överblicka de nya möjligheterna leder till den disparata målbilden, digitaliseringen ses som svaret på om inte alla förvaltningsfrågor så i alla fall de flesta. Digitaliseringen

Under de senaste två decenniernas digitaliseringspolitik går det att urskilja ett stort antal mål som en ökad digitalisering förväntas leda till. Ett axplock på mål är:

  • Rationaliserade inköp och betalningsrutiner genom elektronisk handel (Toppledarforum)
  • Ökad tillgänglighet till offentliga tjänster
  • Effektivisering av offentlig sektor (både förvaltning och exempelvis sjukvård)
  • Tillgång till offentlig information ur ett näringsperspektiv
  • Samordning av olika delar av den offentliga sektorn
  • Möjligheter för privata aktörer att verka inom välfärdssektorn
  • E-demokrati

Ofta har det varit svårt att se vilket syfte som olika initiativ egentligen avser att tillgodose, särskilt som man i marknadsföringen kanske framhåller underordnade motiv framför de verkliga. Som ett exempel på detta uppfattar jag Mina meddelanden som framställts som en tjänst som efterfrågats av allmänheten. I verkligheten tror jag vad varit pådrivande varit dels att ge privata operatörer till det stora adressregister som ligger i botten för att vidareutveckla tjänster, dels att reducera kostnader för myndigheterna. För att raljera har den något banala doktrinen att digitaliseringen per se är ”bra” har skapat en anda där mål inte behöver tydliggöras, uppfyllas eller utvärderas. Min uppfattning är snarare att digitalisering liksom andra tekniska utvecklingsfaser är oundviklig i någon mening men bör styras mot uttalade mål, inte minst för att intressekonflikter ska vara möjliga att diskutera. När målen är oklara eller förskjuts i politiken bör detta föranleda en offentlig diskussion.

Parallellt med det vittomfattande hoppet om att digitaliseringen skulle tjäna som en mädchen für alles i förvaltningens alla hörn har svensk förvaltning genomgått ett starkt paradigmskifte genom att nyliberalismen alltmer kommit att bli en överideologi. I både statlig och kommunal förvaltning har detta främst tagit sig uttryck genom New Public Managements (NPM) inträde som huvudsaklig styrpolicy. Hur frestande det än är ska jag inte här fördjupa mig NPM:s alla irrvägar som fortfarande i höggradigt levande i exempelvis Nya Karolinska Sjukhuset (NKS). I detta sammanhang vill jag bara betona hur NPM omvandlat medborgaren till kund eftersom detta är något som, menar jag, starkt påverkat synen på digitaliseringens mål.

I den statliga styrningen av digitaliseringen går det att urskilja en tydlig förskjutning där det under 1990-talet fanns en uttalad intention att sträva efter att utveckla demokratin med hjälp av digitala lösningar. Nämnas kan till exempel IT-kommissionen som tillsattes av Carl Bildt 1994 resulterade bl.a. i betänkandet ”Informationsteknologin – Vingar åt människans förmåga” som lyfte fram de nya demokratiska möjligheter som användandet av it skulle kunna leda till. För den intresserade rekommenderar jag avhandlingen Från demokrati till e-demokrati av Gustav Lidén från 2011  som fördjupar sig i e-demokratibegreppet.

Idag är däremot frågan om att styra digitaliseringen så att den utgör en transformerande kraft även för den svenska demokratin osynlig, med något undantag för ett kapitel av Bjereld och Demker i temarapporten 2016:2 från Digitaliseringskommissionen (N 2012:04).  (Ett tips förbifarten: buzz word i digitaliseringssammanhang är ”transformerande kraft” så ska du verka insatt – använd det flitigt.) I Digitaliseringskommissionens slutbetänkande  finns även några lösa tankar om demokrati men jag måste erkänna att den förvånande bristen på skärpa i detta betänkande gör det svårt att tro att författarna ägnat något intresse alls åt frågan.

Koordinaten där digitalisering, demokrati och informationssäkerhet sammanstrålar ökar i intresse ju mer jag funderar på det och jag tänker därför ägna några inlägg åt frågeställningar som anknyter till detta. Som inspiration kommer jag att ha den alltför tidigt bortgångne Anders R Olsson och den skrift om elektronisk demokrati han tog fram på Demokratiutredningens uppdrag 1999 där han bland annat skriver:

Man kan alltså vänta sig att en kraftfullt IT-stödd offentlig förvaltning – om de nya systemen konstrueras och utvecklas på ett kompetent sätt – blir både billigare och effektivare. Huruvida denna förnyelse samtidigt bidrar till att stärka demokratin vet vi inte. Den billiga och effektiva offentliga förvaltningen kan lika gärna tjäna ett totalitärt som ett auktoritärt eller demokratiskt samhälle.